När det dyker upp en aglianico på SB så blir man ju intresserad, den här gången är det en Aglianico del Vulture från Monte Vulture, Basilicata och producenten heter Lucania.
Färgen är mycket mörk, nästan helt ogenomskinlig och liknar outspädd svart vinbärssaft.
En kraftfull doft stiger ur glaset, rejält med rostade fat, plommonsylt, blåbär och målarfärg. Det här är riktigt maffiga grejor som nästan trollar iväg en till södra halvklotet, trevligt att sniffa på trots att det inte direkt handlar om nyanser. Körsbären samlar ihop sig efter en stund och vips har man ett enklare Bolgheri-vin i glaset.
I munnen möts vi av samma sensation - kraft, frukt och fat, aglianico är ju en druva som tål en hel del ekstryk. Inte direkt välbalanserat utan en ganska så frivol brygd som gör allt den kan för att charma.
Vi köper nog ett par flaskor till bara för skojs skull men lite bättre och mer druvtypisk aglianico för mindre pengar tyckte vi nog SB hade luskat fram förra gången det begav sig.
(13,5p/20)
nr 95918
10 kommentarer:
Att aglianico tål ekstryk behöver ju inte betyda att den blir bättre av det. Merolli lockar ju med icke-agad aglianico från D'Angelo i sitt senaste tilbudsmail. Minst sagt lockande.
D´Angelo gör underbara viner, hans enklaste "Sacravite" är fullständigt otuktad och absolut den bästa budgetaglianico jag smakat. Den fanns iofs inte med i senaste tilbudsmailet men både "Valle de Noce", " DdA aglianicon" och "Caselle" är bottilagrade så eken lär ju inte vara påtaglig i dessa.
/Patrik
Efter aglianico-upplevelsen i påsk blir man ju sugen på mer. Men det känns som om Grifalco skulle bli en besvikelse då.
Grifalcon är yvig och lite anonym, definitivt ett rejält kliv utför jämfört med Naturalis Historia.
/Patrik
Yvig, kanske rentav lite vild, kan jag hålla med om Patrik. Känner även punktvis igen mig när du återger dina intryck i själva bloggen.
Anonymt tycker jag dock inte alls att det är. Inte heller ekdominerat. Ett i mina ögon klart prisvärt vin med karaktär som behöver några år i källaren för att slipas av och integreras. Vad Systembolaget har i åtanke när de skriver att vinet inte vinner på lagring är (liksom i många andra fall) för mig obegripligt. Jag har lagt en sex-pack på hyllan så får vi se.
Tenute Rubinos Aglianico, som du jämför med, är inget dåligt vin det heller. Men det här lirar i en lite högre division ifråga om såväl intensitet som komplexitet och är minst lika druvtypiskt. Ung, koncentrerad Aglianico helt enkelt.
Naturligtvis kan det inte i alla avseenden mäta sig med Mastroberardinos Naturalis Historia 2000 för runt tre gånger pengarna, särskilt som det senare fått vila i källaren något decennium. Men det kan man ju inte heller vänta sig.
Naturalis Historia representerar också en mer modernistisk vinstil än Grifalcon (mindre stram och mer ekbetonad). Om det skall vara något från huset Mastroberardino föredrar jag därför Radicin. Av ren nyfikenhet har jag dock inte kunnat motstå frestelsen att köpa en provflaska av Naturalis Historia 2004 för att se hur vinet mår sedan det konverterats från IGT Irpinia till Taurasi och därmed befriats från det inslag av Piedirosso det tidigare innehöll.
hej på er
testat lite olika aglianico senaste månaden:
http://vinosapien.com/MyTastings?Grape=2&TasteDate=30
d'angelo's Caselle är inget annat än skitbra. kanske inte stort men ett redigt vin.
stort däremot var molettieri's aglianico's. helt fantastiska viner. något att hålla ögonen på.
Anders - jag såg någon uppgift på att bara 20% lagrats på nya barriquer och resten på rostfritt så min upplevda eksensation är månne en chimär? Jag uppskattar nog mindre ambitiös aglianico mer... Internationellt är tydligen 109 SEK ett svårartat fynd, ligger på minst det dubbla lite varstans.
Vinosapien - Håller med om Caselle Riserva - no nonsense. Molettieri ska härmed hållas utkik efter.
/Patrik
Patrik,
Det är uppenbarligen inte helt lätt att hitta närmare information om denna producent och uppgifterna om hur vinet egentligen lagrats varierar. Förklaringen är kanske att även produktionen är ganska variabel. Se här:
http://www.eleonorascholes.ru/en/travel/1216212476.phtml
Men någon modernist handlar det uppenbarligen inte om. Tvärtom framhålls Grifalco i den här artikeln som ett undantag från den utveckling i riktning mot överekning som påstås vara på gång i Vulture. Där sägs rentav (i rubriken) att vinet bara lagrats på rostfritt (men det tror jag är att ta i):
http://www.lucianopignataro.it/a/grifalco-2006-aglianico-del-vulture-doc/6061/
Som framgår av den här artikeln är jag hur som helst inte den ende som uppskattar vinet:
http://www.aziendatarantini.it/press_release.pdf
Jag har även provat den 06:a som i det fallet var aktuell (finns i beställningssortimentet för 129:-). Den är mer polerad än 07:an och kan vara att föredra för den som tycker den senaste årgången är alltför bråkig och otuktad. Men själv håller jag en slant på att den sistnämnda kommer att dra längsta strået i slutänden.
Sedan tycker jag definitivt inte du skall ge upp jakten på god Aglianico i den lite högre skolan. Jag har ännu inte träffat på någon Nebbioloälskare som i längden förmått motstå dess råbarkade charm. Som Vinosapien säger är Molettieri en (av flera) utmärkta etappmål på vägen.
Du såg väl förresten (i den första artikeln jag länkade till) att det finns ett Ginestra även där nere i söder. Och du har ju en viss svaghet för just det läget. ;-)
Utmärkt detektivarbete som vanligt Anders - tack för länkarna.
Nej, jag ger definitivt inte upp, D´Angelo har aldrig svikit mig hittills!
Ginestra verkar dessutom vara det attraktivare läget även nere i södern ;-)
/Patrik
D'Angelo är förstås bra även om jag inte tycker hans Vigna Caselle Riserva kan mäta sig med det bästa i Aglianicoväg. Det är dock inte heller riktigt att begära med tanke på priset (ca 15 euro).
Den bästa Aglianico del Vulture jag träffat på så här långt är nog Cantine del Notaios La Firma 2004 (ca 30 euro) och den mest prisvärda Masseria Monacis Sine Die 1999 (ca 15 euro).
Efter allt detta Aglianicosnack blev vi sugna på att öppna en flaska igår kväll och stannade för en Cilento Aglianico från Luigi Maffini, närmare bestämt en Cenito 2003 inköpt för 24 euro i Amalfi för tre år sedan.
Den visade sig vara nästan osannolikt polerad utan att för den skull vara ett dugg mjäkig eller tillrättalagd. Om det berodde på lagringen eller om den var sådan redan i sin barndom skall jag låta vara osagt. Riktigt gott och väl värt pengarna var det hur som helst.
Skicka en kommentar