Conclusione

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!

Point Barre 2010 och Erse 2009

Vår kunskap om vinerna från Jura är minimal men nyfikenheten är desto större, det vi provat härifrån har hittills visat sig vara veritabla bulls-eyes på våra preferentiella dartboards. Det är förstås Jura-isten Vinosapien som, i sin iver att befria oss från monovinösitetens tunga ok, stått för smakproven och även agerat inspiration för öppnandet av kvällens ploussard (poulsard) från den lågsvavlande gamle rockräven Philippe Bornard. Vi plockar dessutom fram en flaska av årets trevligaste Etna-bekantskap: Erse 2009 från Tenuta di Fessina. Senast lät vi den löpa i par med Beckers bas-pinot, vilket den gjorde med bravur, men ikväll väntar således nytt nordligt motstånd.

Point Barre Ploussard Arbois Pupillin 2010 (Philippe Bornard) Som sagt; en före detta musiker som lagt plektrumet på hyllan och plockat fram sekatören istället, kör ocertifierat organiskt och minimalt med svavel.

Amen för h-e! Det här är så bedårande att man nästan blir tårögd, som att se en liten hundvalp glatt skutta fram över en jämnt klippt gräsmatta, sött snubblandes på en knappt synbar tuva. Ljuvlig sommarfrukt i skir men likafullt stabil stass - jordgubbar, hallon och smultron alldeles bredvid högar av bördig mylla, fång av medicinalörter och en sträng Vademecum - intresseväckande, vackert och läckert.

Munnen bara bekräftar allt det som näsan så förutseende redan pekat ut: att det här är ett absolut ämabelt klassvin med fräschör, djup och shitloads of läskability. Syror och lätta stick på gom och tandkött, smaskig frukt och snygga stänk av blöt tobak, men framförallt pur glädje och fullkomlig harmoni. Bättre än så här blir det min själ inte utan att vara "stort".

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) Kärt återseende, det här tycker jag är bland det bästa vi smakat från Etna. Vi älskar Calabrettas ruffigare versioner och har njutit i fulla drag av Tenute delle Terre Neres elegantare tolkningar men Erse är dansant, ytterst ren och mineralisk.

Bredvid charmtrollet från Jura känns det dock lite stramt och uppnäst, men det tror jag i och för sig de flesta andra viner jag egentligen gillar också skulle göra. Aromatiken är dock oklanderligt Etna-definierad med klarröd frukt och kärv vulkanmineralitet. Smaken är ren med zingande syror i den trestrukna oktaven och formidabelt tanninkli på tandköttet. Frisk och upprensande som en bra riesling men med en burgundisk pinot noirs djup och essens.

Erse är fortfarande en Etna-favorit, klart mer i min smak än exempelvis Etna rosson från Graci, med sin aromatiska och mineraliska finess och distinkta nerello-palett. Till hustruns magiska lasagne (godast söder om Dalälven) lever den verkligen livets glada dagar. Vår lilla sötnos från Jura hänger med fint men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, det här kan man kolka i sig i parti och minut - en blixtförälskelse i årets sista skälvande minut. För att travestera Vinosapien: "Mer... Jag vill ha mer!"

Vi ser fram emot att prova Bornards trosseau Le Ginglet härnäst. Stående ovationer för denna finns här.
Bornard handlar vi av Krone Vin i Köpenhamn och Tenuta di Fessinas Erse finns i BS.

Boca-bonanza i Köpenhamn

Lystring, alla ni som älskar eleganta, naturliga och mångfacetterade viner med mineraliskt djup och aromatisk finess. Er tid är kommen! Den 25-27 januari kommer en av Italiens främsta vinmakare till Köpenhamn för att hålla två winemakers dinners och en vinbarssmagning:

Christoph Künzli har med sitt Le Piane lyckats återupprätta Bocas renommé och börjat staka ut en ny väg tillbaka till områdets forna glansdagar. Christoph är en genuin icke-interventionist med kritisk hållning till alla former av trender och hajper. Han är således inte typen som skriver någon något på näsan eller wears it on his sleeve, utan förhållningssättet har växt fram naturligt genom hårt arbete i vingårdarna och sunt förnuft.

Vinerna från Le Piane är något av det mest intressanta och njutbara som står att finna från Italien just nu, förutsatt att man är inne på syra- och elegansspåret förstås. Nebbiolo, croatina och vespolina från de här gamla och varsamt restaurerade vingårdarna blir något alldeles speciellt i händerna på denne porfyr-domptör.

Onsdag 25/1 kommer Christoph till Il Dona i Köpenhamn, torsdag 26/1 till Tinggården i Fredriksværk på Nordsjælland och fredag 27/1 finns han på vinbaren Terroiristen på Nørrebro i Köpenhamn.
Läs om vårt besök hos Le Piane i somras här.

Barolo Solanotto e Altenasso 2005 (Cavalier Bartolomeo)

Cavalier Bartolomeo är inte en producent vi känner särskilt väl. Vi har smakat Solanotto e Altenasso-barolon ett par gånger tidigare, i olika årgångar, och tyckt att det varit en mycket trevlig barolo i oklanderlig Castiglione Falletto-stil. Så pass trevlig att vi köpte med oss ett par flaskor hem för ett par år sedan.

Nuförtiden är det barnbarnet Dario Borgogno som håller i trådarna och jag läser mig till på hemsidan att cantinan moderniserats på sistone och att man numera börjat lagra på barriquer. Jag vet inte om denna reform hade hunnit slå igenom 2005, jag vill minnas vårt smakprov för ett par år sedan som ytterst slankt och traditionellt i sin stil. Vi får se om dessa omdömen kvarstår efter att juldagskvällens exemplar skrutinerats.

Vingårdarna Solanotto och Altenasso är små till ytan och belägna längs Castiglione Fallettos västliga gränsområde, mot La Morra och Barolo till, och nästgårdsgrannarna bär stolta och välkända namn som Fiasco och Monprivato. Det görs inga andra barolo med de här vingårdsnamnen på etiketten men Brovia hämtar en del av druvorna till sin Garblet Suè från Altenasso. Altenasso står för strukturen och Solanotto för aromatiken och parfymen i den här cuvéen, enligt Dario Borgogno.

Efter ett par timmars luftning har vi full fart i glaset. Man kan sammanfatta de första doftintrycken som lika delar potens och elegans - kraftfull stenfruktsparfym i paritet med amarena-extrakt men som hela tiden hålls tillbaka av blöta stenar, brasrök och stråk av blod och rost. Strålande barolonäsa med temperament såväl som eftertänksamhet på repertoaren.

Till kvällens spezzatino på kalvrygg med rejäla skopor gröna ärtor badandes i den mustiga tomat- och vinsåsen, kliver den här barolon ytterligare ett steg framåt på estraden. Ljuvlig munfyllnad med rund och mogen frukt i basen, sandig och tät tanninstruktur i mellanregistret och en perfekt avstämd syra uppe i diskanten - snudd på en fulländad ung barolo-sensation för gom och smaklökar. Som grädde på moset bjuds man dessutom på ett härligt efterspel som lockar fram dova toner av tryffel och lämnar kvar ett skönt tranbärskärvt rafs på tungan.

Jag kan inte med bestämdhet säga huruvida man nyttjat små eller stora fat i lagringsprocessen, men hur man än burit sig åt så har man gjort helt rätt. Allt är i total balans och vinet är fullpackat med drickglädje och dito energi. Snyggt, virilt, ljuvt, märgfullt, sammansatt och harmoniskt - knallbra!

Brunello di Montalcino 2006 (La Rasina)

Tänk vad en god årgång kan göra för att skaka nytt liv i en, under en period, lätt förbisedd region eller vintyp. 2006 i Montalcino har, i varje fall för mig, inneburit att nyfikenheten för den här den ädlaste inkarnationen av sangiovese åter har väckts med besked.

La Rasinas brunello är av den moderna typen med kort maceration i rotofermentor och lagring i 14 månader på orostade barriques och 13 på gamla botti. Vi har således ställt in våra nasala receptorer och smaklökar på en kraftfullare, mörkfruktigare och lite maffigare BdM redan innan vi häller upp.

Alla de nyss nämnda epiteten rasslar in ganska direkt efter upphällandet. Mycket doft och det mesta rör sig i det mörka och lite tunga spektrumet med en frukt som är bigarråbemängd, snudd på kirschig. En del bittermandel från faten och en skvätt petrokemiska primärångor från den forcerade extraktionen får mig att tänka att det här lika gärna kunde vara en barolo framställd med samma metoder.

I munnen hittar vi tanniner som är mycket finmaskiga men täta och ettriga med ett fast grepp om tandköttet, medelhöga syror och en kraftfullt sötmogen körsbärsfrukt. Inte lika tanninintensiv som en ung barolo förstås men även här hade det varit mycket lätt att gå fel om man inte vetat vad man hade i glaset. Eftersmaken är lång men klingar av i en lätt bitter ton.

Vi tuggar i oss en Beef Wellington och här sköter sig La Rasina föredömligt, den smakrika köttbiten inlindad i duxelles-fyllning, senap och smördeg är mycket betjänt av den kraftfulla frukten och mörkret i vinet. Beef Wellington verkar för övrigt ha blivit en lillejulaftonstradition här hemma utan att vi har märkt av det själva...

Definitivt ett bra vin i sin stil, passar till kraftiga kötträtter men är inget man fortsätter att dricka efter maten, därtill är det alldeles för tungt och kraftigt - troppo pesante. Enter Montevertine 2007...
Finns hos BB Vin i Dragør som har, i vårt tycke, betydligt intressantare brunelli än den här i sortimentet. En flaska räcker gott åt oss.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

5. I vigneti di Barolo



— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.



När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.



Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.




Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.



Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.




Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.



Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.






Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.




Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.




Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?




OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.




Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.



När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren  Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död  för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.



Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.



Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis  källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.



Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter  i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.



Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.

Barbaresco 1961 (Gaja)

1961 var året då Fidel Castro införde kommunismen på Kuba och muren i Berlin började byggas. Melodiradion och Hylands Hörna hade premiär i Sveriges Radio samtidigt som Sveriges Television började att sända även på de dittills TV-fria onsdagarna. Beatles hade sitt första gig på Cavern Club, Kennedy blev president i USA, Breakfast at Tiffany's och Kanonerna på Navarone var två av årets blockbusters och folkrörelsen bingo påbörjade sitt segertåg över nationen.

1961 var också ett av de stora vinåren på flera håll i Europa. I Barbaresco fick den blott 21-årige Angelo Gaja för första gången det fulla ansvaret för skörden. Odlingsåret var inte helt utan prövningar i Piemonte, jag saxar ur Rune Rakes tolkning och översättning av Sheldon Wasserman:

Hagl i slutten av juni under blomstringen reduserte avlingen betydelig. Juli månad var veldig varm, og varmen fortsatte inntil oktober. Druene, alle plukket før slutten av september, hadde høyt innhold av sukker. Selve druene var meget varme når de ble fraktet til kjelleren og derfor startet fermenteringen umiddelbart og ved en veldig høy temperatur. Hos Gaja stoppet prosessen opp og alt sto stille i 3 ½ måneder. Når den startet igjen så fermenterte mosten veldig sakte. Faktisk viste vinen en del restsukker i mange år etterpå. Gaja holdt vinen i kjelleren i mange år før han la ut den for salg. Angelo Gaja anser 1961 for å vaere den beste årgangen på 60-tallet. Bruno Giacosa vurderer den ikke helt opp mot 1964, men likevel som en eksepsjonell årgang. Wasserman påpeker i sine smaksnotater (1985) utrolig stor flaskevarisjon for Gaja Barbaresco 1961 og har vurdert 10 flasker mellom bunn og topp i sitt system. Han bruker beskrivelsen "sweet and tasty" og indikerer at selv etter 24 år så tror han at vinen vil forbedre seg.

Vi drar förstås korken med stor vördnad och kan konstatera att den kommer ut hel och fin och doftar förbluffande friskt. När flaskan dekanteras tror man inte sina ögon - en nästan alldeles klar och yster brygd i den vitalaste rubinröda nyans jag sällan skådat hos en barbaresco. Knappt ens en orange ytterrim kan skådas i karaffen.

Väl i glaset får vi oss till livs ett beteende vi inte trodde var möjligt hos ett femtioårigt vin: Intensiv körsbärsaromatik, rundhänta tryffelångor, en gigantisk bukett torkade rosor och saltstänkt mineralitet i fonden. Man baxnar över vilken energi och vigör den här gamlingen besitter, doften bara växer och växer och efter ett par timmar i glaset är allt på topp. Doften rymmer kraft och potens som hos en höjdarbarolo av god 90-talsårgång.

Elegansen blir huvudnumret i munnen, med plyschmjuka tanniner och en väldefinierad syrlighet som omfamnar den runda och yppiga frukten. Ytterst harmoniskt och alltigenom njutbart, ett vin som utstrålar storhet, balans och konsonans mellan sina olika element. Eftersmaken sitter mer kvar som en känsla än som en distinkt smak, en känsla av att blivit förlorad i något stort och ogripbart som levt igenom fler skeenden och världsomvälvningar än man själv gjort, och ändå lyckas prestera på topp trots att det blivit abrupt stört och brutalt uppväckt i sin allra skönaste Törnrosasömn.

Det är inte utan att man blivit inspirerad av sagde Rune Rakes nekromantiska bravader och det är definitivt inte utan att det här gav mersmak. Ung nebbiolo kan vara lika underbart som en kväll på slottet men en riktigt mogen dito, på den här nivån, är en upplevelse för livet. Är man 3 personer som delar på kalaset så blir kostnaden per person inte högre än för en konsertbiljett till Christer Sjögrens julkonsert... Huh.

Givetvis köpt hos Stefan Töplers BaroloBrunello.

andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 4"

4. I vigneti di Dogliani

Helt kristallklar sikt är en ovanlighet i Langhe och så här på höstkanten bjuds det, som redan framgått, mer av dis och dimma än på sommaren. Men på tisdagen förmår ändå solen bryta igenom ganska ordentligt och lockar oss ut på promenad i det närmsta grannskapet.

Att vi bor vid kanten av en ravin är något som vi länge varit medvetna om. Men eftersom raviner i motsats till dalgångar har en tendens att bli brantare ju längre ner man kommer anar vi ravinens botten mer än ser den. Och trots att vi varit här många gånger om har vi ännu inte kommit oss för med att inspektera den närmare.

Det har sina förklaringar. Det är sällan helt okomplicerat att ta sig ner i, och än mer upp ur, raviner av det slag Doglianis branta terräng bjuder på och gymnastiska övningar i en stekhet sydsluttning är kanske inte vad man drömmer om en langhesisk sommardag. Men idag värmer solen bara lite lagom och vi bestämmer oss för att göra ett försök.

Vi rundar hörnet på den sista vingården, passerar ett stycke hagmark och tränger till sist ned i den djungelliknande terrängen i botten. Med hjälp av en traktorväg, nyligen renoverad efter ett av de i Langhe vanligt förekommande jordskreden, tar vi oss ner utan större problem. Men där blir det stopp. Sådana här raviner kan i bästa fall innehålla en uttorkad bäckfåra att gå i. Men om det ibland rinner vatten här är flödet inte tillräckligt kraftigt för att hålla undervegetationen borta och vi inser snabbt att det bara är att klättra upp igen.

Vi bestämmer oss för att hålla oss på högre höjder och inspektera vingårdarna i ravinfårans överkant istället. Medan vi spankulerar bland rankorna väcks osökt funderingar om hemligheten bakom Dolcetto från just Dogliani. För det är uppenbarligen något speciellt med vad denna druva förmår just här. Francesco Francone har i nummer 18 av den synnerligen seriösa vintidskriften Enogea formulerat saken på följande sätt (min översättning från det italienska originalet):

I Dogliani är frukten inte lika direkt. Till skillnad från den monotona vinösitet som på andra håll vanligen kännetecknar denna druva är den här kapabel att finna ovanliga aromatiska uttryck. Tanninerna skänker, under idealiska förhållanden, en ofattbar räckvidd åt strukturen. Det är viner som för tankarna mer till Dogliani än till Dolcetto, kompletta, rika men naturliga, och kapabla att uttrycka skillnader i terroir. Slutligen har Dolcettoviner från Dogliani förmåga att utvecklas på skilda sätt. Efter några år, när frukten inte väger lika tungt, framträder toner av mineral och undervegetation på ett helt annat sätt än i Dolcetto från andra vindistrikt.

Så vad är förklaringen till dessa speciella kvaliteter? En första del av svaret handlar förstås om jordmånen. Den är av samma förträffliga slag som i Barolodistriktet och uppvisar också likartade variationer. Genom tätortsbebyggelsen i Dogliani rinner en flod (på svenska skulle vi nog kalla den å) vid namn Rea. Floden delar distriktet i en mindre nordlig del (som i huvudsak sluttar söderut) och en större sydvästlig del (som i huvudsak sluttar åt norr och väst). På den högra (norra) banken dominerar samma geologiska formation som i Serralunga och delar av Monforte, det vill säga Formazione di Lequio, med lager av sand och sandsten varvade med grå, siltig märgel. På den vänstra (södra) banken hittar vi istället Formazione di Murazzano med askgrå märgel av ett slag som mer för tankarna till La Morra och Verduno.

Men förklaringen ligger inte bara i jordmånen utan också i klimatet. Doglianidistriktet ligger inte bara genomsnittligt högre än området runt Alba utan är också väsentligt mer utsatt för kalla vindar från Apenninerna i söder och Alperna i väster. Det ger sämre förutsättningar för Nebbiolo men bättre för Dolcetto. Medan den Dolcetto som odlas i Albaområdet vanligen får hålla till godo med de lite solfattigare lägen som inte riktigt duger för Nebbiolo eller Barbera får den här precis så mycket solsken den vill. Samtidigt, och det är viktigt, blir den mindre stressad av den hetta den skulle ha utsatts för om den odlats i mer vindskyddade sluttningar på lägre höjd.

Dolcetto kan, om den får mogna fullt ut i långsamt tempo, bjuda på en synnerligen rik och komplex aromatik. Men i varmt klimat blir den, om man avvaktar med skörden, lätt lite syrafattig och har svårt att nå den fenoliska mognad som är en förutsättning för att man skall våga utvinna särskilt mycket av de tanniner den kan bjuda på.

I motsats till Nebbiolo bär den en stor del av sina tanniner i kärnorna snarare än i skalen och det gör det än viktigare att de är helt mogna för att de inte skall upplevas som grova och bittra. Den släng av bittermandel som är något av ett kännemärke för Dolcetto, särskilt Dolcetto av lite enklare slag, kan i själva verket spåras till just kärnorna. I druvor som fått växa långsamt i svalare klimat förblir syrorna friska även om man väntar lite samtidigt som tanninerna hinner mogna ut och kan utvinnas utan risk för överdriven bitterhet.

Här i Madonna delle Grazie (de rödmarkerade vingårdarna på kartan), vid sydspetsen av Dogliani kommun, är vi nära den punkt där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. De vinrankor vi ser omkring oss står på runt 550 meters höjd. Här handlar det verkligen om Dolcetto av modell Hochgewächs.

Följer man huvudvägen (gulmarkerad på kartan) mot sydost, i riktning mot Belvedere Langhe, bär det rakt uppåt och de vingårdar vi vandrar i är bland de sista man ser. Rör man sig istället mot sydväst, och därmed delvis ner mot slätten i väster, fortsätter vinodlingen i grannkommunerna Farigliano och Clavesana ett gott stycke till.

Som framgår av kartbilden, där vingårdarna motsvarar de färglagda delarna, är vinodlingen här, i motsats till vad som är fallet i området runt Alba, ganska fragmenterad. Den höga höjden i kombination med de kalla bergsvindarna gör att vinet trivs bara i de lägen där förutsättningarna i övrigt är perfekta. Liksom för andra druvsorter, och för övrigt frukt i allmänhet, gäller att Dolcetto blir som bäst när man närmar sig den yttersta odlingsgränsen.

Som så ofta i vinsammanhang visar sig insikten om vilken druva som här mår bäst vara av mycket gammalt datum. Forskningen pekar på att det odlats just Dolcetto på dessa kullar i minst 1 000 år. Den första kända skriftliga vittnesbörden är från 1593 då en lokal förordning vid vite förbjuder att man skördar sin Dolcetto för tidigt (före Sankt Matteusdagen den 21 september). Den som bröt mot förbudet riskerade att få hela skörden konfiskerad. Dagens DOCG-regler framstår vid en jämförelse som rätt släpphänta, i vart fall när det gäller straffsatsen.

Vi återvänder så småningom hem via den tvärbranta väg som leder ner från ravinens överkant och det valv som bildar passage genom de närmsta grannarnas hus. Det börjar bli dags att tänka på middag igen och idag vankas bland annat tagliatelle med porcini. Men inspirerande av det varma vädret, som tillåter oss att ställa dörren till loggian på glänt börjar vi med lite vitt vin till salladen.

Man kan svårligen komma ifrån det faktum att det är det röda snarare än det vita vinet som är Langheregionens främsta styrka. Det gäller särskilt om vi håller oss till torrt vin utan bubbel och därmed undantar de lite speciella skapelser som går under namnet Moscato d’Asti och Asti Spumante.

På den röda sidan är också de inhemska druvorna helt dominerande medan man på den vita kanten ofta hittar undantag från den annars kompakta lokalpatriotismen. Visserligen finner man utan svårighet en och annan Arneis eller Favorita, båda druvor som egentligen har större hemortsrätt i Roero än i Langhe. Men det är mer regel än undantag att det vita vin som även den mest hängivna rödvinsproducent gärna vill erbjuda är baserat på utländska druvsorter. Inte oväntat är Chardonnay det dominerande alternativet, gissningsvis med Sauvignon Blanc som tvåa.

Chardonnay är en druvsort som vi vanligen håller tassarna borta ifrån om den inte påminner om stram Chablis utan ektoner (vilket sällan är fallet här) eller tar formen av bubbel. Sauvignon Blanc dricker vi däremot gärna och här har vi hittat några synnerligen konkurrenskraftiga alternativ, främst från Comm. G.B. Burlotto i Verduno och Prinsi i Neive, vars viner man på våra breddgrader kan hitta hos Atomwine i Danmark respektive Italvino i Tyskland.

Burlottos Viridis (grön på latin) kan mäta sig med vilken Sancerre som helst och figurerar flitigt på vårt middagsbord sedan många år tillbaka, vare sig vi är på besök i Langhe eller hemma i Sverige. Man gör även en variant jäst på tonneaux (d.v.s. mindre fat om ca 5 hl) kallad Dives (rik på latin), som jag märkligt nog gillar trots att min aversion mot eksmak annars är total när det gäller vita viner. Gissningsvis är förklaringen att man, om man inte bara lagrar utan även jäser vinet på mindre fat, får mindre av de tunga smöriga och nötiga aromer jag har svårast för och mer av en lätt rökighet. Ytterligare ett exempel på ett vin av detta slag som passerat mitt mycket smala nålsöga är Cantina Terlans Quarz, sprunget ur porfyrgruset i Alto Adige.

Prinsi gör i liten skala (ca 3 000 flaskor) ett vingårdsvin kallat Camp’d Pietru som av för mig okänd anledning är klassat som Vino da Tavola snarare än Langhe DOC. Vi var väldigt entusiastiska över årgång 2006 av det här vinet och även årgång 2008, som vi för närvarande har på lager, är utmärkt.

Men på senare år har det intressant nog också dykt upp en och annan tvättäkta Riesling (Riesling Renano, inte Riesling Italico) på den langhesiska scenen. Till dem som främst låtit tala om sig hör Ettore Germanos Hérzu och G.D. Vajras Pétracine.

Hérzu (brant på lokal piemontesiska) har vi ännu inte haft tillfälle att prova men ser fram emot att göra det så snart tillfälle ges. Germano håller till i Serralunga men druvorna kommer i det här fallet från höglänta vingårdar (500–550 m.ö.h.) i Cigliè, Alta Langa, ett gott stycke söder om Dogliani.

Pétracine (en ordlek baserad på petra, sten, och racine, rot) görs på druvor delvis odlade i Barolo, gissningsvis på hög höjd nära Vajras gård i Vergne, delvis i Sinio, strax sydost om Serralunga. Skördeuttaget är begränsat till ca ett kilo per planta vilket förstås är mycket lågt, särskilt med tanke på att det är Riesling vi talar om.

Vi var omåttligt entusiastiska när vi första gången hade tillfälle att prova det här vinet vid ett besök hos Vajra för sex år sedan. Detta var utan tvekan en Riesling som tålde att jämföras med viner från förebilden, Alsace, där Vajra hämtat sina sticklingar. Närmare bestämt gick tankarna omedelbart till våra favoritlägen i Hunawihr: Rosacker och Muehlforst.

Den gemensamma nämnaren vid sidan av själva rankorna är förstås det rikliga inslaget av kalksten, som ger strama viner med ljuvliga syror och ett aromatiskt fokus dominerat av lime och citron med ett lätt honungsöverdrag och med tiden också ett stänk av petroleum. Trots att vi knappast åkt till Langhe för att köpa Riesling bar det sig inte bättre än att några flaskor fick följa med hem. Jag sparade avsiktligt en av dem i närmare fyra år och det visade sig vara hur vitalt som helst trots lagring vid en temperatur på runt 18 grader. Det hade samtidigt, och inte oväntat, hunnit utveckla en del mognadstoner som gjorde det ännu mer spännande.

Nu är det emellertid årgång 2009 snarare än 2004 som står på bordet och det är inte utan att vi är en smula besvikna. Visst, det är en utmärkt Riesling vi dricker, men våra förväntningar är också mycket höga, inte bara mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter utan också med tanke på priset, som halkat iväg från några och tio euro till strax över 20. Vi Rieslingälskare är bortskämda med att få väldigt mycket vin för sådana pengar, exempelvis i form av bättre Grand Cruviner från Alsace eller Grosses Gewächs från Tyskland, och i den hårda konkurrens det därmed blir fråga om tycker jag inte riktigt att årgång 2009 av Pétracine håller måttet. Varken intensitet, längd eller komplexitet står riktigt pall för jämförelsen.

Eftersom det visar sig att jag redan har några flaskor av just den här årgången liggandes hemma i Sverige provar vi för säkerhets skull vinet en gång till efter hemkomsten. Det höjer betyget ett snäpp jämfört med vad vi upplevde denna kväll i Dogliani men inte tillräckligt för att jag i grunden skall ompröva mitt omdöme. Men 2009 var ett varmt år i Langhe, kanske för varmt för denna Riesling och jag hoppas på bättre lycka med årgång 2010.

Nämnas bör också att Vajra är en producent med många starka strängar på sin lyra, däribland flaggskeppsbarolon Bricco delle Viole, en mycket fin Barbera d’Alba Superiore (från samma läge), en högklassig Dolcetto vid namn Coste & Fossati och en förnämlig Freisa kallad Kyè. Samtliga är viner som inte sällan framhålls som exempel på bland det bästa som respektive druva kan erbjuda. Vissa av dem finns att tillgå på Systembolaget men man hittar dem också utan större svårighet i Danmark och Tyskland.

Till pastan fortsätter vi med en Barbera d’Alba 2008 från Mario Gagliasso i La Morra. Som jag nämnde i föregående avsnitt var vi så entusiastiska över Gagliassos både lägesbarolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006 att vi omedelbart reserverade ett dussin hos Fracchia & Berchialla i Alba. Tyvärr har vi svårt att uppbåda samma entusiasm inför denna Barbera, trots att våra förväntningar, mot bakgrund av prislappen (€ 6,80), inte är särskilt högt ställda. Jag känner omedelbart ett ganska tydligt kolsyrestick, vilket kan vara charmigt i ett kallt och friskt vitt vin eller en rosé men som jag finner ganska störande i röda viner avsedda att drickas strax under rumstemperatur. Aromatiken känns också lite murrig och otydlig utan riktigt fokus.

Inte heller Gagliassos lägesbarbera från Novello vid namn Vigna Ciabot del Rus, som vi tidigare provat i årgång 2006, förmådde övertyga fullt ut. Visserligen fanns där inga inslag av ekfjäsk men vinet kändes ganska grovt och kantigt, särskilt i slutet, möjligen till följd av lite oförsiktig extraktion. Att döma av våra smakprov hittills är det således Nebbiolovinerna man i första hand skall satsa på hos Mario Gagliasso.

Vi avslutar kvällen med en Barolo och får äntligen full utdelning. In på bordet kommer Comm. G.B. Burlottos Acclivi i årgång 2007. Denna traditionsrika producent (vars grundare under andra halvan av 1800-talet mer än kanske någon annan bidrog till att sätta namnet Barolo på kartan) tillhör våra absoluta favoriter och vi har (peppar, peppar) aldrig stött på ett vin härifrån som inte förtjänat minst betyget godkänt och prisvärt. Lägstanivån är således mycket hög och topparna himmelska. Ikväll är det tveklöst fråga om det senare.

Acclivi är inget lägesvin utan görs på druvor från flera olika vingårdar runt källaren i Verduno. Den initierade förstår omedelbart att så är fallet eftersom de av Burlottos vinnamn som syftar på ett specifikt läge, såsom Cannubi och Monvigliero, alltid föregås av ordet vigneto medan övriga namngivna viner saknar det tillägget samtidigt som de konsekvent talar de lärdes språk. Förutom Acclivi hittar vi här Aves (den mer ambitiösa av Burlottos två Barbera d’Alba), Dives (fatjäst Sauvignon Blanc), Elatis (en fantastisk rosé baserad på Nebbiolo, Pelaverga och Barbera), Mores (Barbera och Nebbiolo) och Viridis (Sauvignon Blanc på ståltank). Därutöver finns också en Barbera d’Alba, en Barolo, en Dolcetto d’Alba, en Langhe Freisa, en Langhe Nebbiolo och en Verduno Pelaverga som inte bär något tilläggsnamn.

Burlotto beskrivs ofta som heltraditionalister men det är en grov förenkling. De har i vissa fall valt att utveckla viner som helt saknar förankring i Langhetraditionen, såsom Dives, Viridis och Elatis (där den sistnämnda är klassad som Vino da Tavola eftersom roséviner inte ryms ens inom ramen för Langhe DOC) och såväl ett av deras Baroloviner som den mer ambitiösa av deras båda Barbera d’Alba kan snarast beskrivas som försiktigt modernistisk. Gemensamma nämnare är däremot att det alltid finns en bestämd idé om hur vinet skall smaka, att den idén är lyhörd för druva och terroir, att den prioriterar den långsiktiga upplevelsen av vinet snarare än dess förmåga att imponera vid en första ytlig bekantskap samt att kvalitetsnivån sällan eller aldrig sviktar. Eller som Burlottos själva uttrycker saken: ”Vi gör viner som vi själva tycker om att dricka.”

Acclivi betyder stigande och möjligen syftar namnet på att vinet befinner sig ett snäpp upp på kvalitetsskalan i förhållande till den utmärkta ”normalen”. Båda görs med den runt femtio år gamla grundteknik som idag går under beteckningen ”traditionell”. Burlottos båda lägesbarolo avviker däremot från ”traditionalismen” men i olika riktning. Cannubi tar ett försiktigt steg i riktning mot ”modernism” genom att den får ett knappt år på tonneaux innan den läggs över på botti. Vår absoluta favorit, Monvigliero, baserad på druvor från Verdunos i särklass bästa läge, kan istället beskrivas som ”förtraditionell”. Druvorna trampas av mänskliga fötter istället för att avstjälkas och krossas maskinellt och skalmassan trycks ned i musten vid macerationen (capello sommerso) istället för att tillåtas flyta ovanpå med överpumpning. Ytterst få Barolo görs numera med denna ålderdomliga teknik. Möjligen tillhandahåller Ferdinando Principianos Boscareto ytterligare ett exempel.

Vi har provat Acclivi med lyckat resultat i flera tidigare årgångar alltifrån premiären 1999 (då det ersatte ett lägesvin vid namn Neirane, baserat på samma teknik som Monvigliero) men frågan är om inte 2007 är den bästa årgången någonsin. I likhet med många andra 07:or är vinet anmärkningsvärt tillgängligt redan nu samtidigt som det, i motsats till vad som brukar vara fallet i ”varma” årgångar har ordentligt bett i syror och tanniner. Aromatiken är närmast kalejdoskopisk med ett fantastiskt växelspel mellan de florala och herbala toner som Verduno är känt för.

Som redan påpekats är Burlottos viner numera enkelt tillgängliga via Atomwine i Danmark till priser som bara är marginellt högre än dem man får betala på plats. Årgång 2007 ser inte ut att ha anlänt ännu men Acclivi 2006, Cannubi 2004 och Monvigliero 2006 finns i skrivande stund alla att tillgå och kan utan ett ögonblicks tvekan rekommenderas. Den som har vägarna förbi Köpenhamn hittar även Burlottos viner hos Supermarco där man i skrivande stund ser ut att ha inte mindre än nio olika flaskor på programmet, däribland Acclivi, Cannubi och Monvigliero i den förnämliga årgången 2004.

Toscansk blandning

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.