andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 3"

3. Città del Tartufo e Torrone

Det är måndag morgon och kylskåpshyllorna gapar fortfarande lika tomma som dagen innan. Vinförrådet är dessutom obefintligt så när som på det vi kan hitta i våra värdars källare. Det är således hög tid att proviantera, särskilt som morgondagen är en helgdag: Ognissanti (alla helgons dag).

Även om Dogliani (ca 5 000 invånare) har mer att bjuda på ur shoppingsynpunkt än småbyarna i Barolodistriktet har vi svårt att motstå suget från ”storstaden” i norr, det vill säga Alba med sina runt 30 000 invånare. För omväxlings skull väljer vi att ta vägen via Serralunga, särskilt som solen för första gången tittar fram genom diset och vi kan hoppas på några sköna höstvyer uppifrån den mäktiga åsryggen.

Väl däruppe passar vi på att titta förbi Trattoria Schiavenza för att kontrollera om och när de har öppet. Vi har försökt äta här vid flera tillfällen tidigare men haft oturen att vara på plats just när det är semesterstängt. Min bloggvärds entusiastiska rapport om vad huset förmår har knappast dämpat vår beslutsamhet att nu äntligen ta tillfället i akt.

Vår lilla kontroll av öppettiderna visar sig vara i högsta grad befogad. Enda chansen visar sig nämligen vara på torsdag, vår sista kväll i Langhe. I morgon har de stängt eftersom det är helgdag. Och i övermorgon har de också stängt eftersom de skulle haft stängt i morgon även om det inte varit helgdag. Onekligen en intressant logik. Tänk om vi kunde få ”kompledigt” måndag och tisdag om juldagen och annandagen infaller på en lördag respektive söndag.

Innan vi kör vidare stannar vi till ett slag på Via Giuseppe Mazzini, den vackert stenlagda och trädkantade ”vingårdspromenad” som löper i en båge längs östra sidan av Serralungas tätortsbebyggelse (se allra första bilden ovan) och i vars nordliga ände man hittar såväl Cascina Schiavenza som Cascina Cucco, två vinproducenter som vi för egen del är väl bekanta med sedan fem år tillbaka men som på senare år, genom Carlo Merollis försorg, även blivit ett återkommande tema i den svenska vinbloggosfären. Från promenaden har man en strålande utsikt både över den förstnämndas fina Brogliolägen (se närmast föregående bild) och den sistnämndas Vigna Cucco. Vi konstaterar att båda klär utmärkt i höstskrud.

Framme i Alba börjar vi förstås med att ta en lov längs corson, Via Vittorio Emanuele. Vi passerar banderollen som förkunnar att det är full rulle på tryffelmarknaden men motstår frestelsen att gå in eftersom man tar inträde och vi ändå bara skulle ha tid att stanna en kort stund. Istället håller vi oss till den livliga kommers som pågår ute på gatan och i de många delikatessaffärerna som kantar den.

Det är ingen tvekan om att fokus även där så här års ligger på den mytomspunna svampen. Förutom de små dyrbarheterna själva kan deras essens förstås fås i kombination med varje passande tillbehör: agnolotti al plin con tartufo, tagliolini con tartufo, risotto con tartufo, you name it.

De burkar med Nutella som skymtar i högra kanten på bilden ovan kan till en början förefalla en smula malplacerade men det är i själva verket en Langhesisk specialitet det också, med hemortsrätt i Alba dessutom. En av förklaringarna torde vara det faktum att det i Langhe årligen skördas runt 8 000 ton hasselnötter. På de plättar där vinet av en eller annan anledning inte riktigt trivs tar hasselsnåren omedelbart vid. Enligt uppgift är den langhesiska terroiren särskilt lämplig för hasselnötter eftersom nötterna själva mår utmärkt medan de maskar och annan ohyra som gillar att kalasa på dem av något skäl föredrar andra jaktmarker.

Nutellan hoppar vi för egen del över men vi tittar däremot in i Enoteca Confetteria Carosso och fiskar upp några paket torrone morbido, den sympatiskt mjuka, vita nougat som vi nog tycker är ett intressantare sätt att ta vara på hasselnötterna.

Bland stånden på gatan inhandlar vi också, efter moget övervägande, en mycket liten tryffel, av hasselnötsstorlek på ett ungefär men väsentligt lättare, för ”bara” sisådär 30 euro. Vit Albatryffel är dessbättre ännu inte värd sin vikt i guld, men så väldigt långt ifrån är det inte. En rejäl påse torkad porcini slinker också med för runt en tredjedel av det pris vår rudimentära tryffel går lös på. Plus lite färsk tagliatelle förstås. Därmed har vi i allt väsentligt primi-läget under kontroll för de närmaste dagarna.

Så småningom kommer vi fram till ”Stora torget”, det vill säga Piazza Risorgimento, döpt efter den rörelse som ledde fram till Italiens enande 1861. Även om det sannolikt finns piazzas med samma namn lite varstans i Italien är det ingen tillfällighet att det finns en just i Alba. Vid sidan av Viktor Emanuel II (ursprungligen regent i konungadömet Sardinien, inklusive Piemonte, och så småningom den förste kungen av Italien) samt de två ”fria radikaler” som båda lystrade till namnet Giuseppe (Garibaldi och Mazzini, varav den senare givit namn åt den tidigare omnämnda ”vingårdspromenaden” i Serralunga) finns nämligen ytterligare ett namn som är oupplösligt förknippat med Italiens enande (och den samtidiga liberaliseringen och begynnande demokratiseringen av det italienska samhällslivet), nämligen Camillo Benso di Cavour.

Cavour var en ledande liberal politiker i Sardinien-Piemonte och kan sägas ha varit den regissör som ryckte i snörena bakom kulisserna när Italien blev till. Men han var därutöver också herre på Castello di Grinzane och borgmästare i den lilla ”stad” i Barolodistriktet, alldeles intill Alba, som numera (som en hedersbetygelse åt honom) heter Grinzane Cavour.

Cavour var inte bara intresserad av politik utan också av vin och vinodling och hade därför det goda omdömet att tillkalla den franske önologen Louis Odart för att med hjälp av honom göra ”modernt” vin av franskt snitt av druvorna från slottets ägor. Därmed föddes något som liknar Barolo som vi idag känner det. Lite tillspetsat kan man därför säga att Cavour är såväl Barolons som hela Italiens upphovsman.

Med en tacksamhetens tanke till Cavour och med just Barolo i dess flytande form i sikte korsar vi den tvärgata (självfallet kallad Via Cavour) som ansluter till piazzan från vänster, och slinker in på Via Vernazza, den smala gränd snett fram till vänster som närmast motsvarar corsons förlängning. Några raska steg senare är vi framme vid vårt favoritenotek i Alba, Fracchia & Berchialla, där Nadia Fracchia och hennes mamma Angela Berchialla som vanligt tar emot.

Det finns många bra skäl till att det är just hit vi tenderar att gå. Det är tyvärr inte särskilt billigt att handla vin i Alba men på just Fracchia & Berchialla är prisnivån ovanligt rimlig. Man får ofta betala ungefär detsamma som hos producenterna själva, ibland något mer men i vissa fall rentav något mindre. Gissningsvis beror dessa variationer i den relativa prisnivån på att vissa av odlarna vid gårdsbesök säljer till något som liknar grossistpriser medan andra tar ut något som påminner om enotekspriser. Som vinturist är man förstås glad över det förstnämnda även om det senare på intet sätt är orimligt. Gårdsbesöken är ju ofrånkomligen förknippade med en del försäljningskostnader i form av såväl arbetstid som en räcka generöst öppnade provningsbuteljer.

Men det är förstås inte bara den anständiga prisnivån som drar oss till Fracchia & Berchialla. Sortimentet är dessutom i våra ögon ovanligt intressant. Mitt intryck är att Nadia och Angela i hög grad väljer att sälja viner som de själva tycker är både bra och prisvärda och deras idéer stämmer på den punkten därtill tämligen väl överens med våra egna. Ett och annat stolpskott träffar man förstås på även här. Några regler utan undantag finns som bekant inte, särskilt inte i vinvärlden. Men oddsen är osedvanligt goda och servicenivån hög. Man är fri att botanisera på egen hand precis hur länge man vill men behöver man några ord på vägen får man lika generös som kunnig hjälp.

Sist vi var här fick vi med oss ett par provflaskor av Mario Gagliassos båda läges-Barolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006. De väckte sådan entusiasm vid köksbordet hemma i Sverige att de omedelbart föranledde ett ilbud till Nadia om att lägga undan ett dussin flaskor. Beslutet underlättades av att inte bara vinet utan också priset i detta fall var synnerligen angenämt: bara drygt 20 euro och således klart bättre än de 30 euro vi fått ge för årgång 2004 av Rocche dell’Annunziata vid köp direkt på gården.

Vi kvitterar ut våra flaskor trots att vi inte har några förhoppningar om att få med dem hem till Sverige i den här vändan. Med tanke på att vi flyger med Ryanair, där allt utom handbagage kostar extra, har även den eminenta vinresväska vi på min bloggvärds inrådan försett oss med fått stanna hemma den här gången. Men vi har dessbättre möjlighet att deponera de rara flaskorna hos våra värdar i Dogliani tills dess vi har möjlighet att rulla hela vägen ner och upp på fyra hjul.

Självfallet får vi också med oss ett knippe nya intressanta buteljer av varjehanda slag som vi kan sätta korkskruven i under de närmaste kvällarna. Efter en avslutande snabbköpsrunda står middagen snart på bordet hemma i Dogliani och vi är redo att ta oss an det första smakprovet. Vi börjar i vanlig ordning med en Dolcetto men avviker för en gångs skull tillfälligt från vår renläriga Doglianism för att undersöka om även Albaregionen möjligen kan tänkas ha något att erbjuda på Dolcettofronten.

Bland de flaskor som tilldragit sig min uppmärksamhet hos Fracchia & Berchialla återfinns Brovias Dolcetto d’Alba Solatio i årgång 2007. Brovia är en producent som jag sedan länge, på grundval av vad jag kunnat läsa mig till, haft den största respekt för men som jag ändå inte kommit mig för med att prova. Ett skäl är att jag inte travat på deras viner särdeles ofta, ett annat att de, i synnerhet deras läges-Baroli, vanligtvis kostar en vacker slant, inte sällan bortemot 50-eurosstrecket. Men, tänker jag, en enkel Dolcetto bör man ju ändå kunna kosta på sig.

Ett närmare studium av baksidesetiketten ger dock vid handen att det kanske inte är någon helt enkel Dolcetto jag står i begrepp att öppna. Brovia håller till i Castiglione Falletto men just Solatio kommer från Brea i Serralunga, ett förträffligt läge som kan sägas utgöra ett tvillingcru till Cascina Cuccos Cerrati. Båda ligger som sydvända utlöpare på östra sidan av den mäktiga Serralungaryggen med Brea omedelbart norr om Cerrati.

Märkligt nog låg större delen av Brea vinmässigt sett i träda fram till 90-talet men är nu vederbörligen uppodlad genom Brovias försorg. Brovia själva kallar vanligen området Ca’ Mia (vilket också är namnet på den läges-Barolo de gör på sina Breadruvor), kanske därför att de just här har ett monopole. Det är annars extremt ovanligt i det småbruksdominerade och uppstyckade Langhe att en enda producent på det här sättet ensam kan lägga beslag på ett större sammanhållet område. De enda strikta paralleller jag spontant kan komma på är Fontanafreddas marker i norra änden av Serralunga och Giacomo Conternos Francia i södra änden av samma kommun. Det intilliggande Cerrati är också värd att nämnas i sammanhanget men är ändå bara ett kvasimonopol för Cascina Cucco eftersom även Schiavenza och Terre del Barolo har en del stockar här.

Namnet Solatio är möjligen en liten ordlek från Brovias sida. På italienska betyder ordet solig men på latin tröst. Solig tröst eller trösterik sol kan man således få ihop det till om man vill. Vinet görs enbart mycket goda år och det här visar sig i själva verket vara något av ett jubileumsvin: tionde årgången sedan premiären 1985. Upplagan är begränsad till runt 3 500 flaskor från 50-åriga stockar på en yta av 0,8 ha och vinet ligger nästan ett år på en kombination av rostfritt och mindre fat innan det buteljeras.

Vi strålar snart ikapp med solen på etiketten. Det här är gott, mycket gott, och helt i vår smak. Rent och friskt men med avsevärt större och rikare utspel än man kan vänta sig av en ordinär Dolcetto. Tanninerna är tydligt förnimbara men samtidigt väldigt välpolerade. Vilket flyt vi har med våra Dolcetto på sistone!

Det slår mig efter hemkomsten till Sverige att min bloggvärd avlagt visit hos Brovia härförleden och mycket riktigt: Bland de provade vinerna återfinns Solatio 2007. Dessbättre verkar vi helt oberoende av varandra ha kommit till precis samma entusiastiska slutsats.

I samband med att jag petar in våra vinupplevelser i ”loggboken” och därvid plockar fram kvittot från Fracchia & Berchialla hajar jag dock till. Nej jag har inte sett i syne: nästan 28 euro. Den ”enkla” Dolcetto vi trodde oss börja med visar sig i själva verket vara kvällens dyraste vin, och det i konkurrens med två läges-Barbaresco!

En snabb sökning på nätet ger vid handen att det inte handlar om vare sig något ockerpris eller något misstag från Fracchia & Berchiallas sida. Detta är ungefär vad man kan räkna med att betala för det här vinet. Hade jag vetat det hade jag nog tvekat att låta det slinka med så lättvindigt. Antingen såg jag fel på prislappen eller så utgick jag från vad jag hittills hållit för en obönhörlig lag, nämligen att en Dolcetto inte kostar mer än på sin höjd 15 euro förutsatt att man, som i det här fallet, köper den på rätt ställe.

Nåväl, nu har vi ändå provat vad som måste vara en av vinvärldens absolut dyraste Dolcetto och i vart fall runt dubbelt så dyrt som de prismässigt ”häftigaste” vi hittills råkat på. Gott var det som sagt, mycket gott. Solatio kan definitivt ge det bästa i Dolcettoväg en match. Däremot tvekar jag att säga att det är bättre än någon av våra tidigare favoriter, än mindre så mycket bättre att jag för egen del är beredd att ge dubbla pengarna. Men vi Dolcettoälskare är dessbättre generellt sett bortskämda med rätt anspråkslösa prislappar och man skall förstås inte tveka att prova detta trots att det kostar några euro mer än vanligt. Den intresserade kan hitta sin Solatio hos Stefan Töpler i exakt samma årgång för ”bara” 26 euro.

Som en del av måltiden vankas det (ja ni gissade rätt) tryffelbeströdd pasta och givetvis skall nu också Nebbiolotarmen äntligen få sitt. Fram på bordet kommer en gammal favorit, fast i ny och oprövad årgång förstås, nämligen La Ca’ Növas Barbaresco Montefico Vigna Bric Mentina 2008, vårt första rendezvous med årgång 2008 på Nebbiolosidan.

Trots att detta är en gammal bekant studerar jag intresserat etiketten. Den är sig nämligen inte helt lik. Som synes hette vinet tidigare ”Bric Mentina” kort och gott medan det numera begåvats med ett dubbelt så långt namn. En inspektion av de senaste Barbarescoårgångarna visar att detta är långt ifrån det enda vin som på senare år helt eller delvis bytt skepnad. Vadan dessa byten? Vad är det egentligen som händer ifråga om namnskicket?

I ett inlägg som i huvudsak handlar om lite andra ting hänvisar min bloggvärd till den norske piemontesen Frode Refstad som på norska Vinforum bland annat hävdar att det tidigare i själva verket varit förbjudet att ange vingårdsnamn på italienska vinetiketter men att myndigheterna aldrig brytt sig om att kontrollera att förbudet efterlevs — förrän nu. Denna senkomna nitiskhet finner Refstad en smula tragikomisk eftersom förbudet hävs från och med årgång 2010.

Men nej, fullt så snurrigt går det trots allt inte till i Italien, särskilt inte i det tämligen välordnade och välorganiserade Piemonte. Det har förstås sedan länge varit fullt tillåtet att ange vingårdsnamn på etiketten under den självklara förutsättningen att druvorna faktiskt kommer från den aktuella vingården. Att så är fallet framgår uttryckligen av DOCG-bestämmelserna från 1980 för de båda distrikt Refstad talar om nämligen Barbaresco och Barolo.

Däremot har det kanske inte alltid varit helt lätt att avgöra exakt var gränserna för exempelvis Bric Mentina eller Montefico går och jag kan tänka mig att detta faktum under åren gett upphov till en och annan dispyt både mellan vinodlare och myndigheter och mellan odlarna sinsemellan. Det som nu skett är att man antagit nya DOCG-bestämmelser (disciplinare) för både Barbaresco och Barolo som löser detta problem. Båda distrikten är nu klart och tydligt indelade i underdistrikt och om en geografisk bestämning skall anges på etiketten måste den innehålla namnet på något av dessa (menzione geografica aggiuntiva). Men det är därutöver tillåtet att efter namnet på underdistriktet lägga till ordet vigna följt av ytterligare ett namn som inte följer någon officiell klassificering.

Bric Mentina utgör inte något officiellt underdistrikt medan Montefico gör det. Alltså har nu La Ca’ Növa måst ändra etiketten så att den först nämner Montefico och först därefter Bric Mentina. Kombinationen är i det här fallet en smula avslöjande eftersom den del av Montefico som enligt lokal tradition är känd som Bric Mentina ligger på ”fel” sida av den väg som numera bildar gräns mot underdistriktet Ovello (snett ned till vänster på kartbilden från Cascina Montefico räknat). Druvorna kan alltså inte komma från La Ca’ Növas stockar på det egentliga Bric Mentina utan måste härröra från andra (men sannolikt väl så bra) delar av Montefico.

Gissningsvis finns i det här fallet en historisk förklaring. Troligen gjorde La Ca’ Növa en gång i tiden en verklig Bric Mentina som så småningom även kom att innehålla druvor från andra delar av Montefico. Enligt uppgift från en vanligen välunderrättad källa säljer man numera sina druvor från det egentliga Bric Mentina till Valfieri som i sin tur gör en Bric Mentina som enligt det nya regelverket måhända kallas Ovello Vigna Bric Mentina. La Ca’ Növa kunde mot den bakgrunden förstås ha låtit bli att överhuvudtaget nämna Bric Mentina på den nya etiketten men har förmodligen valt att behålla namnet för att konsumenterna skall förstå att det handlar om samma vin som tidigare. Och eftersom användningen av beteckningen Bric Mentina inte är strikt reglerad har det hela sannolikt fått passera med myndigheternas goda minne.

Ytterligare ett intressant exempel på effekterna av dessa nymodigheter tillhandahålls av Bruno Giacosas legendariska Santo Stefano. Santo Stefano är i likhet med Bric Mentina inget eget underdistrikt utan en del av Albesani. Alltså måste numera även Albesani nämnas på etiketten. Som bekant har Giacosa också tidigare gjort såväl en Asili som en Rabajà. Men båda dessa vingårdar återfinns enligt den nya indelningen i Asili vilket innebär att Giacosa inte längre gör någon Rabajà. Asili Vigna Rabajà hade förstås varit en intressant variant men jag betvivlar starkt att den är tillåten.

I Barbaresco gäller de nya bestämmelserna från årgång 2007 medan de i Barolo träder i kraft i och med årgång 2010. Visserligen är de helt nya DOCG-bestämmelserna i båda fallen antagna 2010, kanske för att bibehålla den historiska parallelliteten mellan dessa båda distrikt, men det centrala innehållet antogs för Barbarescos del redan 2007 fast det då hade formen av en modifiering av tidigare gällande regelverk.

För Barolos del återstår således ännu att se exakt vad de nya reglerna får för följder på etikettsfronten. Men i vissa fall verkar det som om producenterna gått händelserna i förväg och redan nu valt att anpassa sig till vad de vet kommer att gälla framöver. Ett tänkbart exempel på det är Cascina Cucco vars Vigna Cucco numera heter Cerrati Vigna Cucco och där det förstås återigen förhåller sig så att Cerrati är ett officiellt underdistrikt medan Vigna Cucco inte är det. I det här fallet skedde etikettsförändringen redan när årgång 2005 lanserades, det vill säga ett drygt år innan de nya DOCG-reglerna antogs. Men arbetet med underdistriktsindelningen, som genomförts kommunvis och gissningsvis till stor del speglar vad odlarna själva kommit fram till, har i vissa fall i huvudsak varit färdigt sedan länge. I Serralunga ritades kartan väsentligen klart redan i mitten på 90-talet.

Vid sidan av namnskicket innehåller de nya bestämmelserna även vissa andra förändringar. För Barolo sänks den minimala alkoholhalten från 13 till 12,5 procent och för Barbaresco från 12,5 till 12. För viner som både innehåller namnet på ett underdistrikt och ett efterföljande vigna någonting ligger emellertid gränsvärdet kvar på samma nivå som tidigare samtidigt som det maximala skördeuttaget sänks från 8 ton per hektar till 7,2.

Tillbaka till La Ca’ Növa. Detta är, misstänker jag, en för de allra flesta helt obekant cascina som drivs av tre bröder med det bland Barbarescoproducenter inte helt ovanliga efternamnet Rocca: Pietro, Giulio och Franco. Man har i motsats till de flesta andra odlare i området ännu ingen hemsida och marknadsföringen förefaller vara mer eller mindre obefintlig. Prisnivån är synnerligen blygsam, särskilt om man köper vinerna på rätt ställe, vilket i det här fallet är Enoteca Regionale del Barbaresco där man sedan många år tillbaka får betala 13,50 euro för Bric Mentina och 14 för systervinet Montestefano. Allmänt gäller att prisnivån på detta enotek är väsentligt förmånligare än på dess motsvarighet i Barolo. Mitt intryck är att flertalet priser ligger i nivå med vad man får betala vid gårdsbesök.

Okända producenter som säljer sitt vin till lågt pris innebär ju inte sällan att kvaliteten lämnar en del i övrigt att önska. La Ca’ Növa är dock ett trevligt undantag från den regeln. Jag nosade upp dem redan i början av 2000-talet, då jag var nyförälskad i Nebbiolo men samtidigt en smula bekymrad över de konsekvenser denna nyvunna passion kunde få för storleken på mina vinexpenser. Tidiga rapporter på nätet om årgång 2001 pekade på att just dessa budget-Barbaresco kunde vara värda en närmare titt och när Bric Mentina sedan knep tre bicchieri (vilket förstås är extremt ovanligt för en Barbaresco med denna prislapp) och La Ca’ Növa därmed gjorde comeback i Gambero Rosso (från vilken man varit försvunnen ett antal år, kanske därför att kvaliteten inte varit på topp) var saken klar: Detta måste vi absolut prova.

Det hela slutade med att vi i olika omgångar köpte inte mindre än tre dussin La Ca’ Növa Barbaresco, både Bric Mentina och Montestefano, av årgång 2001. De flesta är numera gladeligen uppdruckna men ett fåtal finns kvar. Båda vinerna börjar vid det här laget uppvisa lite mognadstoner, trevliga sådana, men är fortfarande hur vitala som helst trots att lagringen skett vid en temperatur på i genomsnitt 18 grader. De har också varit synnerligen drickvänliga från början och hela vägen fram, utan minsta tendens till tunnlande eller andra konstigheter. Vi har bara gång på gång kunnat konstatera att detta är ett ”himla” gott vin, som man dessutom inte tycks löpa minsta risk att tröttna på.

Trots att de kostar mindre slår de, i mitt tycke, i normala fall ledigt Produttori del Barbarescos ”normale” på fingrarna, kanske inte ifråga om kraft och längd men definitivt ifråga om aromatisk rikedom och komplexitet. De tål också utan vidare att jämföras med avsevärt dyrare viner, exempelvis Produttoris riservor. Stilarten är dock lite annorlunda trots att såväl La Ca’ Növa som Produttori använder ”traditionella” metoder. Medan Produttoris viner tenderar att vara lite rustika i sin karaktär är La Ca’ Növas mer eleganta och avslipade utan att för den skull vara karaktärslösa. Jag gissar att skillnaden åtminstone delvis kan bero på att La Ca’ Növa extraherar lite försiktigare.

Bric Mentinan, det vill säga i praktiken Monteficon, är på marginalen min favorit även om också Montestefanon är mycket bra. Den förstnämnda har lite mer florala och kryddiga toner vilket gör aromatiken extra spännande och annorlunda medan den sistnämnda ligger mer i Nebbiolospannets mittfåra och möjligen är något kraftigare. Denna karaktäristik är också i linje med den generella beskrivningen av dessa båda tvillinglägen, som, i enlighet med vad som framgår av de båda kartbilderna ovan, förhåller sig till Barbarescoåsen på exakt samma sätt som Brea och Cerrati förhåller sig till Serralungaåsen.

Intressant nog har vi motsatt intryck vid en jämförelse mellan Produttoris Montefico och Montestefano. Trots att vi även i det fallet på marginalen brukar föredra Monteficon är det därför att den framstår som både stramare och kraftigare utan att för den skull bli charmlös. Produttoris Montefico 1999 är bland det mest Serralungalika i Barbarescoväg som jag någonsin satt korkskruven i. Något sådant kan man förvisso inte säga om La Ca’ Növas viner även om de inte heller kan beskrivas som lätta, rödfruktiga och högtonade. Mellanregister får man nog snarast säga.

Senast vi provade Bric Mentina var i årgång 2006 då den återigen håvade hem tre bicchieri. Den var lika utmärkt då som i årgång 2001 och vi konstaterar att även 2008:an håller stilen fullt ut trots att det detta år inte blev några tre röda glas.

En liten varning bör dock utfärdas för årgång 2004 som förstås borde vara lika bra som de övriga men i vårt tycke inte håller måttet. När vi provade den årgången strax efter att den blivit tillgänglig fann vi reduktiva och/eller brettiga aromer i båda vinerna och en titt på de omdömen som ges i Cellar Tracker avslöjar att vi nog inte är de enda som hittat dylika ting. De flesta verkar rätt nöjda ändå och säger att feltonerna försvinner sedan vinet fått lufta sig någon timme, vilket mycket väl kan stämma. Men jag skulle för egen del inte chansa på det och föredrar hur som helst viner som jag kan servera utan att de fått alltför mycket frisk luft, särskilt som jag är hyperkänslig för de oxidativa toner (särskilt acetaldehyd) som då börjar framträda.

Tyvärr är La Ca’ Növas viner svåra att hitta på våra breddgrader men den som har ärende till andra sidan ”kölen” finner dem på ”polet” i årgång 2006. Dessvärre har priset vid det laget sprungit iväg ett gott stycke från vad man får ge på plats i Barbaresco. Inte mindre än 290 norska kronor får man punga ut med.

Vi avnjuter med god aptit vår primo, där den ömkliga lilla tryffelsvamp vi försett oss med förvånansvärt nog visar sig ge essenser som gott och väl räcker till för tre personer. Även om jag definitivt inte kan göra anspråk på att vara någon tryffelexpert verkar det onekligen som den vita tryffeln i det här avseendet motsvarar förväntningarna: Dyrare än den svarta, ja, men också avsevärt potentare.

Kvällen avslutas med ännu en Barbaresco, nämligen Paitins Sorì Paitin 2007. Även detta är, så när som på årgången, en gammal bekant även om vår relation inte går fullt så långt tillbaka i tiden som den med La Ca’ Növa och det knappast handlade om kärlek vid första ögonkastet. Redan för fem år sedan provade vi Paitins Barbaresco Serra Boella, 2001, ett något billigare alternativ till Sorì Paitin från ungefärligen samma läge direkt utanför gården i Neive, men var inte särskilt imponerade. Ett par år senare testade vi Sorì Paitin 2004, som vi fann klart mer lovande men aningen för ekig i vår smak. När årgång 2005 så småningom landade hos Systembolaget tände vi dock äntligen på alla cylindrar, vilket vi uppenbarligen inte var ensamma om och ett halvdussin flaskor hamnade omedelbart i källaren.

Det här med eken är ett särskilt intressant kapitel när det gäller just Paitin. Som framgår av David McDuffs rapport om den piemontesiska ”postmodernismen” importerades man fram till för något decennium sedan till USA av Marc de Grazia, som gjort sig känd för att med bestämd hand dirigera sina producenter i modernistisk riktning. Rotofermentorer, mikrooxygenering och barriquer gjorde därmed sitt intåg i källaren. Men i början av 2000-talet tröttnade man på de Grazia och bytte åtminstone delvis produktionsteknik. Man arbetar visserligen fortfarande med rotofermentorer och mikrooxygenering men barriquerna har dessbättre utgått till förmån för slavonska botti.

Det som är lite mystiskt i sammanhanget är att vi kände klara ektoner även i årgång 2004, trots att den med all sannolikhet är producerad efter ”regimskiftet”. Men förklaringen kan vara att man då varit tvungen att förse sig med helt nya botti och även sådana kan lämna lite spår efter sig innan de är “inkörda”. På hemsidan sägs att man använder 50 procent nya fat till Sorì Paitin och enbart nya fat till flaggskeppet Sorì Paitin Vecchie Vigne, vilket ju låter lite märkligt om det är botti snarare än barriquer det är fråga om. Men när jag för några år sedan frågade Giovanni Pasquero-Elia om hur det egentligen låg till blev svaret att man med ”nya” fat menar sådana som bara är runt fem år gamla och att man byter ut dem först när de är12–15 år gamla.

Ytterligare en intressant och lite mystisk omständighet är att Paitin uppenbarligen sluppit undan utan att behöva ändra vinets namn i årgång 2007. Möjligen har myndigheterna valt att betrakta Sorì Paitin som någon slags fantasinamn eller privat beteckning utan klar geografisk referens. Annars borde vinet vid det här laget ha hetat Serraboella Vigna Sorì Paitin.

Hur som helst kan konstateras att årgång 2007 inte vansläktas på något sätt i förhållande till den utmärkta 2005:an. I linje med årgångsförväntningarna är den kanske något mera öppen och drickvänlig i denna tidiga fas men det saknas på intet sätt ryggrad i form av rejäla (men rena) tanniner och friska syror. Stilartsmässigt känns Paitin och La Ca’ Növa påfallande lika denna kväll. Båda är väldigt bra och det är svårt att kvalitetsmässigt sätta den ena före den andra. Möjligen har Sorì Paitin 2007 en liten aning mera tryck och längd än Bric Mentina 2008 men det är inget jag vågar svära på.

När jag kommer hem till Sverige upptäcker jag, inte helt oväntat, att Sorì Paitin tilldelats tre bicchieri i årgång 2007. Jag ser också att vinet finns att köpa på Systembolaget, vilket jag förstås borde ha kunnat ana mig till eftersom både 2005:an och 2006:an funnits att köpa där. Det var således alldeles onödigt att pröva det på plats i Langhe.

I gengäld kan jag nu äntligen peka på ett vin som alla utan problem omedelbart kan förse sig med. Det svenska priset på 269 kr är helt rätt, det vill säga bara någon femtilapp högre än det utomordentligt konkurrenskraftiga priset hos Fracchia & Berchialla. Jag har svårt att tänka mig annat än att detta är bland det allra mest prisvärda i Nebbioloväg som man just nu kan köpa på hemmaplan. Skynda fynda!