andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 5"

5. I vigneti di Barolo



— Ett bra vin ger uttryck för sin terroir. Någon som vill och vågar säga emot?

— Inte det? Nej även jag tycker ju det låter rätt bra. Men frågan är: Vad betyder det egentligen?

— Vi värmer upp med lite begreppsexercis. Någon som vågar sig på en definition av terroirbegreppet?

— Vad är det för mummel jag hör? Kan ni inte tala ur skägget? Ja, jo, lite komplicerat är det kanske.

— Nåväl. Låt oss då börja i en enklare ände. Kan vi utesluta någon faktor? Något som inte är terroir. Himlakropparnas ställning till exempel?

— Nej den gubben gick tydligen inte. En del biodynamiker i publiken förstår jag.

— Jag provar igen. Vad sägs om skärningen på vinmakarens förkläde?

— Jag ser protester på tredje bänk. Vad sa du? Du är representant för VdT? Jaså Vêtements de Terroir.

— OK. Jag tror jag får ge upp här. Men om nu terroir kan vara allt av potentiell betydelse för flaskinnehållet, måste vi då inte acceptera att varje vin, även det mest anonyma massproducerade krafs, är ett terroirvin?

— Inte det? Jaha. Det finns bättre och sämre terroiruttryck.

— Men hur ska vi då veta vilket som är vilket?

— Ursprungstypiskt säger du. Ja, det låter ju faktiskt riktigt bra.

— Men, slår det mig, om de numera mest gör anonymt massproducerat krafs i La Fanta, är det inte just det som är mest ursprungstypiskt i så fall?

— Jaså tillbaka till rötterna säger du.

— Men hur långt tillbaka skall vi gå då? Ta Barolo till exempel. Är det den sötsliskiga variant som gjordes före Oudart på 1800-talet som skall gälla eller den torra och strama men från början allt annat än typiska stil som han introducerade?

— Jaha. Man kan vara typisk på ett atypiskt sätt. Ungefär som i den sovjetiska kulturpolitiken på 30-talet menar du? Det typiska är det som bör dominera, och med lagbunden nödvändighet kommer att göra det, snarare än det som redan gör det.

— Jag kommer här att tänka på en intervju i DN för några år sedan med Bengt Baron, guldmedaljör i ryggsim vid OS 1980 och sedermera VD för Vin & Sprit. Han tyckte det var ett elände att hålla reda på det myller av regioner, producenter, druvsorter, lägen, buteljeringar och årgångar som man kunde hitta i vinsortimentet. Spriten var inga problem. Där fanns ju ordentliga varumärken som hjälpte konsumenten att orientera sig. Men vinet fann han bekymmersamt. Hans förhoppning var att resten av vinvärlden skulle utvecklas i linje med Penfolds. Ett tydligt varumärke med en begränsad uppsättning produkter av god kvalitet som gjorde det lätt för konsumenten att hitta rätt. Skulle det kunna vara något?

— Jaså inte det. Bristande mångfald säger du. Och jag som trodde du var för konformismen så länge det var en bra konformism.

— Jag gör ett sista försök. Kanske det är i Maos kulturpolitik snarare än Stalins som vi skall hämta inspiration. Låt tusen blommor blomma, fast kanske lite mindre vildsint än på Maos tid. Evolution mer än revolution med bibehållen ”genetisk” mångfald i överförd bemärkelse. Är det vad vi bör slå vakt om?

— Äntligen ser jag en del instämmande nickar. Nu börjar vi komma någonvart.

— Fast mångfalden kräver förstås en del av konsumenterna. Kanske trots allt inte alla som vill vara med på den resan. Den som vill måste rimligen få dricka Penfolds (och inget ont sagt om Grange). Resten av oss måste ständigt utveckla vår mentala terroir.

— Vadå? Förstår ni inte vad jag menar? Vi har ju redan kommit fram till att terroirbegreppet är gränslöst. Alltså är det ingen skada skedd om vi även låter det innefatta alla de bilder, associationer, föreställningar och kunskaper som vindrickaren har om vinet. Ju rikare den mentala terroiren är ju mer givande blir det att botanisera i vinutbudet och avnjuta innehållet. Och tillåt mig bekänna: Jag är en mental terroirist.



När jag för första gången besökte Langhe var min mentala terroir allt annat än rik. Vi hade vid enstaka tillfällen provat en flaska Barolo och tyckt att vinet inte var så pjåkigt även om vi undrade lite över varför det var så dyrt. Fontanafredda, som på den tiden svarade för allt som fanns att tillgå i Nebbioloväg i Systembolagets glasmontrar var nog den enda producent jag kunde namnet på och våra smakprov därutöver inskränkte sig i allt väsentligt till några anonyma flaskor som vi snappat upp på snabbköpet i Cortina d’Ampezzo.

Den semesterlägenhet vi hittat på nätet skulle enligt beskrivningen ligga ”mitt bland vinrankorna” vilket ju lät synnerligen lovande. Det visade sig också vara allt annat än en överdrift. Vi bodde mitt i ett av Verdunos bästa Barololägen, Breri (se bilden närmast ovan) och rakt nedanför det allra bästa, Monvigliero (se allra första bilden), båda i huvudsak sydvända, väl vindskyddade sluttningar på förhållandevis låg höjd. Kunde inte vara bättre eller ...?

Nja, månaden var juli och året 2003. Det regnade inte en droppe under de två veckor vi var där och dagstemperaturen låg hela tiden strax under 40-gradersstrecket. I skuggan vill säga. I solgasset på gårdsplanen fick ord som hetvägg och smältdegel en bokstavlig innebörd.

Jag lyckades trots det upparbeta min mentala terroir ganska ordentligt den sommaren. Vi flydde mer än gärna in i svala vinkällare så snart tillfälle gavs och det var angenämt att sitta där på gårdsplanen klockan tre på natten med ett glas Barolo i handen och titta upp mot himlavalvet, ständigt stjärnklart för ovanlighets skull eftersom alla närbelägna vattenreservoarer var uttömda. Att ligga på soffan bakom kökets skyddande stenväggar och läsa A Wine Atlas of the Langhe var inte helt fel det heller.

Men en central pusselbit saknades: en närmare inspektion av vad jag ändå föreställer mig måste vara kärnan i terroirbegreppet, det vill säga själva terrängen. Några vingårdsvandringar var liksom inte att tänka på sommaren 2003. Jag minns att Fabio Alessandria, son i huset och numera vinmakare hos Comm. G.B. Burlotto skruvade oroligt på sig när vädret kom på tal. ”Det är inte bra för vinet” sa han med ett lätt plågat ansiktsuttryck. Och om även vinstockarna hade fullt sjå att överleva i hettan, hur skulle vi då kunna göra det.

Jag har vid varje senare besök för ett ögonblick återupplivat tanken, särskilt när jag passerat de inbjudande skyltar med texten sentieri (stigar eller vandringsleder) som man inte sällan stöter på i vinbyarna. Men min omdömesgilla hustru har varje gång stoppat mig i tid trots att hon mer än gärna ger sig ut på fotvandring: Är du inte klok? I det här solgasset utan tillstymmelse till skugga att ta skydd i?

Men nu äntligen är det dags. Med termometern på runt 15 grader och solen nätt och jämt tittandes fram ur diset förefaller det helt riskfritt att ge sig ut. Med blodad tand efter gårdagens kortare promenad runt husknuten planerar vi en lite längre expedition. Vi stannar till sist för en rundvandring i comune di Barolo med omnejd, inte främst därför att detta i såväl geografisk som historisk bemärkelse kan sägas utgöra kärnan i Barolodistriktet utan därför att det verkar minst riskabelt i rent topografiskt hänseende. Det lär ju finnas en och annan brant sluttning att övervinna. Men i just Barolo tronar tätorten, i motsats till de andra vinbyarna, inte på högsta höjd utan ligger till inte oväsentlig del nere på den tunga av slättland som förbinder Alba med Barolo, omgiven av vad som framstår som ganska snälla och inbjudande kullar.



Vi parkerar på stora torget och travar nedför Vicolo del Pozzo, Via Enrico Ghisolfi och Via della Valle fram till bron över den lilla bäck som flyter i botten av dalgången. Därifrån tar vi oss upp genom skogspartiet på andra sidan och kommer så småningom ut vid ”treriksröset” det vill säga skärningspunkten mellan tre av Barolos östligaste vingårdar Preda, Boschetti och Coste di Rose.




Här får vi en vy över den västvända del av Preda där Cascina Adelaide gör sin lägesbarolo, ned mot Castello di Barolo, med Paiagallos och Drucàs östvända sluttning och Castello della Volta i bakgrunden. Båda slotten tillhörde en gång den i Barolosammanhang välkända släkten Falletti, markiser av Barolo, med det sistnämnda som det mer militärstrategiskt betydelsefulla, uppenbarligen ända fram till 1944 då det blev illa skadat av tysk artillerield.



Vi snuddar vid Coste di Rose, källan till Bric Cenciurios, Marchesi di Barolos och La Querciolas lägesbarolo med samma namn och viker av in i Boschetti, som svarar för druvorna till Gombas Boschetti och Sorì Boschetti. Där stoppas vi så småningom av en skylt som bryskt tvingar oss upp på den lilla men rätt distinkta kulle som kallas Bricco San Giovanni.




Vid kullens slut passerar vi helt obemärkta gränsen till Monforte d’Alba, rundar Borgata San Giovanni och tränger in i det skogsparti som delar San Giovanni i en östlig del, där Gianfranco Alessandria gör såväl sin ”normale” som sin San Giovanni, och en västlig del som sannolikt är väl så bra men ännu inte låtit tala om sig i samma utsträckning.

Vi når så småningom fram till Cascina San Pietro och överväger för ett ögonblick om vi skall titta in i Monforte på en kopp kaffe. Dit är det härifrån bara någon kilometer kvar men klockan har hunnit ticka iväg och vi finner det klokast att vända västerut och påbörja återtåget till Barolo.

Vi korsar huvudvägen mellan Barolo och den rondell invid Domenico Clericos nya källarpalats varifrån man kan åka vidare mot Monforte eller Monchiero. Därmed korsar vi även gränsen mellan Monforte och Novello och tränger in bland Paneroles vingårdar.



Vid gränsen mot Ravera, Novellos största och mest kända odlingszon, viker vi av mot sydväst och kommer ner i botten av den dalgång vars sydvända sida går under namnet Bricco Pernice (Rapphönstoppen). Den producent som mer än någon annan förknippas med Novello och Ravera är Elvio Cogno och druvorna till den senaste av husets fyra Raverabarolo växer just här i vad som anses utgöra områdets kärna och kanske allra bästa läge.






Vi kastar en blick bakåt mot Panerole och Cascina Bric Novello där Vietto gör sin lägesbarolo och fortsätter sedan i nederkant av Bricco Pernice. Här som på andra ställen efter vägen hänger miniklasar av överblivna bär kvar på stockarna. På en av dem sitter en enda druva mol allena som en slags kulört lykta.




Den märkliga synen får mig att tänka på ett meningsutbyte för några år sedan på den Bulletin Board man hittar på vinadvokatens hemsida. François Mauss, känd som grundare av Grand Jury Européen, hade just varit på besök hos Roberto Voerzio och hade braskande nyheter att förmedla. Voerzio, som länge varit känd som Langhes kanske mest långtgående förespråkare för låga skördeuttag, hade nu enligt Mauss slagit alla rekord: Han valde numera att bara behålla en enda druva per ranka!

Detta besked möttes inte oväntat av en serie klentrogna kommentarer om att Mauss behagade skämta eller kanske missuppfattat situationen. Men Mauss stod på sig. En smula förnärmat och irriterat svarade han att det alls inte var fråga om något skämt och att han visste precis vad han talade om. Han hade sett det med egna ögon när han vandrade med Voerzio i vingårdarna: en druva per ranka, vare sig mer eller mindre.

Efter en ganska förvirrad diskussion var det till sist något språkkunnigt ljushuvud som försiktigt undrade om inte det hela kunde vara ett utslag av språkförbistring. Och mycket riktigt: Den franskspråkige Mauss hade i hastigheten råkat översatta sitt modersmåls grappe (klase) med engelskans grape (druva).

Mitt i alltihopa rapporterade en av de andra diskussiondeltagarna att han föregående natt vaknat kallsvettig av en mardröm. I drömmen hade Voerzio skördat en enda druva per ranka och av detta gjort en endaste flaska Barolo. Parker hade förstås provat den och givit den 100 poäng. And that was it! Det är sådana diskussioner som får en att inse att lagom nog är bäst även när det gäller skördeuttag.




Vi vandrar vidare i vingårdskanten och hittar fler överblivna druvor. Även om en och annan sett bättre dagar är många av dem i förvånansvärt bra skick trots att det vid det här laget måste vara bortåt en månad efter skörd. Vi låter oss förstås väl smaka och blir härligt klibbiga om fingrarna av allt sockret. Bättre druvor har vi nog aldrig ätit: Nebbiolo Vendange Tardive! Vad kan slå det?




OK. Det bör här erkännas att mina ampelografiska kunskaper i själva verket är helt otillräckliga för att med bestämdhet säga att det är just Nebbiolo vi mumsar på. Men med tanke på att vi står mitt i Raveras bästa vingårdar borde det åtminstone vara det. Närmare bestämt tror jag det är överblivna delar av Viettis Barolo Castiglione eller Langhe Nebbiolo Perbacco som vi glatt sätter i oss.

Och skulle jag ha fel är jag åtminstone i gott sällskap. Just här i Ravera görs faktiskt den enda Barolo som mig veterligen inte innehåller en endaste droppe Nebbiolo, i vart fall inte Nebbiolo av det slag vi vanligen tänker på. Till yttermera visso sker det hela med DOCG-reglernas goda minne.

Hur kan något sådant gå för sig? Både Barolo och Barbaresco skall ju enligt statuterna göras på enbart Nebbiolo och Angelo Gaja tvingades ju, efter att ha fått nobben på en propå om regelförändring, att omklassificera sina lägesbarbaresco till Langhe Nebbiolo för att kunna blanda i en liten skvätt Barbera.

Men det har visat sig vara skillnad på Nebbiolo och Nebbiolo. Enligt de gamla DOCG-reglerna från 1980 skall den ”ampelografiska basen” för såväl Barolo som Barbaresco vara Nebbiolo från någon av de godkända klonfamiljerna Lampia, Michet och Rosé. Denna bestämmelse har dock med DNA-teknikens hjälp avslöjats som en självmotsägelse. Lampia och Michet är förvisso kloner men Rosé är helt enkelt en annan, om än besläktad, druvsort.




Nu är Rosé sedan länge den minst populära av de tre ”klonfamiljerna”, bland annat därför att den, som namnet antyder, inte bidrar med särskilt mycket färg till ett vin som i just det avseendet fortfarande dras med lite mindervärdighetskomplex. I normala fall utgör Rosé därför bara ett marginellt inslag i vingårdsfloran och inte sällan väljer man numera att enbart plantera Lampia och/eller Michet. Men undantag finns. Således görs Elvio Cognos flaggskeppsbarolo från Ravera, Vigna Elena, enbart på Rosé.

Hur man tänker sig att i framtiden hantera den lite delikata problematik som nu uppstått vet jag inte riktigt. Men jag noterar intresserat att den klausul om de tre klonfamiljerna som fanns i de gamla bestämmelserna av en eller annan anledning bortfallit i de nya DOCG-regler som från och med 2010 gäller för såväl Barolo som Barbaresco. Där sägs bara att vinet skall göras uteslutande på Nebbiolo, vad det nu än må betyda.

Men goda är de i vart fall, de druvor vi glufsar i oss, och vi ångrar att vi inte tagit med något att plocka i. Detta hade ju inte varit så dumt som tillbehör till osten ikväll. Tänk om man kunde få sådana här grejer på snabbköpet istället för Thompson Seedless? Varför skulle vi inte kunna välja mellan Nebbiolo och Dolcetto i fruktdisken på samma sätt som mellan Granny Smith och Golden Delicious. Det går ju framåt med produktdifferentieringen och vi har ju på många fronter redan rört oss ett gott stycke bort från Konsums blåvita.

Men så långt kommen slås jag av eftertankens kranka blekhet. Mera Nebbiolodruvor och mindre vin? Nja, det kanske inte vore så välbetänkt. Fast en och annan Langhe Nebbiolo kanske man ändå skulle kunna tänka sig att undvara.



När vi korsar den väg som förbinder Novello med ”huvudleden” söderut från Barolo stöter vi på en traktor med Roagnamärkt släp och funderar ett ögonblick på om det är vinmakaren eller vagnmakaren  Roagna som satt sin signatur på kärran. Det lutar kanske i första hand åt den senare även det inte alls ter sig orimligt att även träffa på den förstnämnda inne i Barolodistriktet trots att rötterna finns i Barbaresco. Fast det borde i så fall främst vara i Castiglione Falletto där nybygget ”Casa Roagna” planeras stå klart i vår.

Roagnas äventyr i Serralunga, där man under en kort period (2003–2006) producerade en Vigna Rionda i samarbete med Tommaso Canale är nu ett avslutat kapitel. Efter Canales död  för något år sedan har de legendariska vingårdarna liksom det återstående vinlagret istället, via Ester Rosso (född Canale), hamnat i Serralungaproducenten Giovanni Rossos vård. Man kan dock aldrig så noga veta var Roagna skall dyka upp härnäst. Medan jag sitter och filar på dessa rader dimper det ner ett mejl som berättar att man från 2007 kan erbjuda en Barolo Le Coste. Men nära skjuter ingen hare: Det handlar om Le Coste di Monforte, inte Le Coste di Barolo.



Vi fortsätter strax nedanför de i huvudsak östvända vingårdar där Marziano Abbona gör sin Terlo Ravera och får en vy ned mot Cascina Ravera och den del av Ravera som ligger på andra sidan huvudvägen. De vingårdar som välver sig rakt nedanför cascinan tillhör Luciano Sandrone, Marchesi di Barolo och Terre del Barolo men vetter helt eller delvis åt norr och lämpar sig därför knappast för högklassig Nebbiolo. I förgrunden, strax nedanför vägen, skymtar vi dock den del av Ravera som delvis svarar för druvorna till Giuseppe Rinaldis Cannubi San Lorenzo - Ravera. I bakgrunden, bakom cascinan, ser man den del av San Giovanni som vi passerade strax innan vi gick över gränsen mellan Monforte och Novello.



Sista biten tillbaka leder genom Terlo, en slags fortsättning på den del av Ravera vi just passerat och källa till Poderi Luigi Einaudis Costa Grimaldi och Terlo, E. Pira & Figlis (Chiara Boschis) Via Nuova och Cameranos Etichetta Oro. Från vår position snett ovanför Giacomo Grimaldis  källare får vi här en sista vy ned mot slottet och tätortsbebyggelsen. I förgrunden ser vi Terlos rödskiftande vingårdar och på andra sidan vägen, nedanför bebyggelsen, Le Coste, där Grimaldi gör sin Barolo med samma namn och som delvis också utgör basen för Giuseppe Rinaldis Brunate – Le Coste. I bakgrunden skymtar de sydliga delarna av Cannubiryggen, med lägen som Muscatel, San Lorenzo och Valletta.



Det börjar skymma lite smått och efter att ha gett upp försöken att hitta ett eftermiddagsöppet café i Barolo tar vi bilen tillbaka till Dogliani. Man blir både hungrig och törstig av vingårdsvandringar och snart står middagen på bordet. Efter några inte hundraprocentiga utflykter  i andra riktningar tar vi det säkra före det osäkra och återgår vi till Dolcetto som första vin, närmare bestämt i form av Ca’ Violas Barturot 2009.

Ca’ Viola är en lite speciell producent i åtminstone två avseenden. Till att börja med är han mig veterligen den ende vinmakare i Dogliani som inte gör ett endaste vin som stammar därifrån. Inte ens hans båda Dolcetto, Barturot och den lite enklare Vilot kommer från Dogliani utan helt eller huvudsakligen från Montelupo Albese ett stycke nordost om Serralunga. Samma sak gäller hans båda Barberor, Barbera d’Alba Brichet och Lange Rosso Bric du Luv (där den senare även innehåller en skvätt Nebbiolo). Från årgång 2006 tillkommer en Barolo Sottocastello di Novello som förstås per definition inte kan komma från Dogliani även om vingården inte befinner sig särskilt långt bortom kommungränsen.

Den andra anmärkningsvärda omständigheten är att snart sagt varje läsare av dessa rader, utan att nödvändigtvis vara medveten om saken, torde ha smakat åtminstone något av de viner denne vinmakare haft ett finger i. Bakom det småfyndiga namnet Ca’ Viola döljer sig Giuseppe Caviola, allmänt kallad Beppe, med en lång och framgångsrik karriär som önologisk konsult bakom sig. När man skrapar lite på ytan verkar det vara mer regel än undantag att producenterna i Langhe (och för all del även på andra håll) anlitar hans tjänster. Exempelvis återfinns tre av de mest frekvent bloggade vinmakarna på denna sida — Paolo Conterno, Cascina Cucco och Fratelli Revello — bland klienterna och jag kan för egen del räkna till något tjugotal ”bekantingar” i den del av kundkretsen jag lyckats identifiera, inte sällan producenter vars viner jag gärna har i källaren.

Att beskriva Beppe Caviola som Langhes svar på Michel Rolland eller Riccardo Cotarella tror jag dock leder tankarna i fel riktning. Listan över dem som valt att anlita Caviolas tjänster ger i flertalet fall ringa anledning att tro att de helt enkelt gett honom i uppdrag att leverera vinreceptet. Exempelvis kan jag svårligen tänka mig att Quinto Chionetti, känd som the grand old man of Dolcetto di Dogliani plötsligt skulle sträcka händerna i vädret och be någon annan göra ett vin av hans druvor som kan tänkas falla vinguiderna och marknaden på läppen. Gissningsvis handlar det i flertalet fall om att hjälpa vinmakare som själva inte är några duvungar med tekniska analyser och specialkunskaper som kan föra dem ytterligare ett steg på vägen mot de smakideal de själva eftersträvar.

När det gäller Caviolas egna viner är det i första hand Barturot vi fallit för. Även de båda Barberorna framstår inte oväntat som synnerligen välgjorda på alla sätt och vis men är kanske aningen för tillrättalagda för att helt passa våra smaklökar. När det gäller den andra Dolcetton, Vilot, är min minnesbild för vag för att jag skall våga uttala mig.

Barturot är vi dock synnerligen välbekanta med eftersom såväl årgång 2006 som 2008 befunnits tillräckligt bra för att platsa i vår källare. Detta är ett vin med avsevärt större tyngd och volym än man normalt väntar sig av en Dolcetto, I likhet med många (men inte alla) artfränder i den lite högre Dolcettoskolan är frukten märkbart mer mörktonad men givetvis inte ackompanjerad av några ektoner. Vinet görs och lagras helt och hållet på ståltank och trots den intensiva och mångfacetterade frukten känns det inte klumpigt, jolmigt eller framtungt utan har en rejäl ryggrad av syra och tanniner.

Även om detta låter sig sägas också om årgång 2009 lever den kanske inte riktigt upp till våra högt ställda förväntningar. Visserligen förtjänar även 09:an tveklöst de blygsamma 12 euro man får betala hos såväl Ca’ Viola själv som hos Fracchia & Berchialla i Alba. Men i jämförelse med vår minnesbild av 06:an och 08:an överpresterar den inte fullt lika tydligt utan känns aningen tunnare och mindre komplex. Lyckligtvis är det ingen panik så vi inväntar lugnt årgång 2010.

Den som vill prova Ca’ Violas viner utan att ta vägen om Italien kan hitta dem i Tyskland här och här. Den som vill bo flott i Langhetrakten bör även ta en titt på Villa Bracco. Vi har personligen inspekterat rummen i samband med ett gårdsbesök för några år sedan och sämre Bed & Breakfast har vi sett. Om det sedan är värt priset måste förstås var och en själv avgöra.



Kvällen avslutas med Castello di Neives Barbaresco Santo Stefano Riserva 2006. Läget tror jag inte tarvar någon närmare presentation. Det handlar om Neives mest kända vingård och en av de mest legendomspunna i hela Barbarescodistriktet, även om den, märkligt nog, bara delvis var uppodlad innan familjen Stupino tog över slottet och dess ägor 1964.

Däremot kan det vara på sin plats att säga några ord om producenten, som länge kanske var mest känd som leverantör av druvorna till Bruno Giacosas betydligt mer omsusade Santo Stefano trots att man även gjorde eget vin från samma läge. Under det senaste decenniet har dock den egna vinproduktionen börjat visa framfötterna på ett allt tydligare sätt. Särskilt årgång 2001 av riservan, som lyckades med det utomordentligt sällsynta konststycket att nå högsta betyg i alla de fyra stora italienska vinguiderna (Gambero Rosso, Duemilavini, Veronelli och L’Espresso) utgjorde ett viktigt genombrott. Vi har ett försvarligt parti i källaren och kan, efter återkommande smakprov, svårligen hävda att de tänkte helt fel.

Dessbättre kan nu rapporteras att såväl årgång 2004, som vi provat tidigare, och årgång 2006 som vi öppnar ikväll håller måttet även om ingen av dem blivit fullt lika ”dekorerad” i guideböckerna som 2001:an. Med reservation för att vi inte parallellprovat har vi för egen del svårt att känna några tydliga kvalitetsskillnader. Alla förtjänar högsta betyg.

Riservaklassningen kan kanske föranleda associationer till mörktonade kraftpaket med begynnande mognadstoner. Inget kan i det här fallet vara mer felaktigt. Det här är i själva verket den mest dansant eleganta, högtonade, och uppfriskande Nebbiolo vi dricker under detta Langhebesök. Redan färgen skvallrar om att det handlar om ”lingondricka” om än av det mest sublima slag. Det kryllar av fantastiska och ständigt växlande övertoner i kombination med en, särskilt med tanke på stilarten, förbluffande längd och intensitet. Någon ny ek är det förstås inte tal om i det här fallet även om de botti som används för ovanlighetens skull är av franskt snarare än slavonskt ursprung.

Vi har även provat den ”vanliga” Santo Stefanon, utan riservaklassning, i tre olika årgångar: 2004, 2005 och 2006. Alla har fått godkäntstämpel och det är troligt att vi köpt mer av åtminstone någon av dem om det inte varit för att riservan fått förtur. Den kostar visserligen något tiotal euro mer, men i vårt tycke kan det nog vara värt pengarna.

Den intresserade hittar utan problem Castello di Neives Santo Stefano, med och utan riservaklassning och i flera olika årgångar, hos Stefan Töpler till priser obetydligt över dem som man får betala hos Fracchia & Berchialla i Alba. Noteras bör att årgång 2006 är den sista som enbart bär beteckningen Santo Stefano. De förändrade DOCG-regler som jag berättade om i ett tidigare inlägg (se avsnittet om La Ca’ Növa) innebär att vinet från och med årgång 2007 går under beteckningen Albesani Santo Stefano.

Tilläggas kan att Castello di Neive också gör utmärkt Spumante. Den Metodo Classico baserad på ren Pinot Noir som vi provade för något år sedan gav klar mersmak och slog i vårt tycke utan vidare Rocche dei Manzonis väsentligt mer omtalade Riserva Elena (70 procent Chardonnay, 30 procent Pinot Noir), som har en mer vinös och mindre frisk karaktär. Tyvärr hittar man (i skrivande stund) inte just det vinet hos Stefan Töpler, men den andra av Castello di Neives båda Spumante, kallad Castelborgo, finns att tillgå och kan möjligen vara värd en chansning.