andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 1"

Det blev ingen höstresa till Piemonte för vår del det här året. Istället lämnar vi med varm hand över tangentbordet till den vandrande Langhe-encyklopedien, favoritkommentatorn och numera således även gästbloggaren andersuw, som just kommit tillbaka från ett nedslag bland de dimhöljda kullarna:

1. In caso di nebbia

"Alla som färdats på italienska motorvägar har någon gång sett dem. De där 50-skyltarna som plötsligt dyker upp trots att vägen är lika bred som spikrak och utan problem tillåter en att fräsa fram i den normala maxhastigheten på 130 km/h.

Första gångerna hajar man till och sätter hastigt foten på bromsen samtidigt som man med irrande blick förtvivlat försöker utröna vad i hela friden det kan vara fråga om. Så småningom lär man sig att de där skyltarna alltid är försedda med en liten tilläggstavla med texten in caso di nebbia (i händelse av dimma) som gör att man lugnt kan behålla foten på gaspedalen.

Man kan förstås fortsätta undra över om en sådan drastisk hastighetssänkning verkligen är befogad även när dimman slår till: Dimma i all ära men 50 km/h? På motorvägen? Är det inte att ta i?

Alla sådana undringar försvinner emellertid i ett nafs så snart man haft närkontakt med fenomenet ifråga. Man inser då snabbt att italiensk dimma är något ”heeelt” annat än sin svenska motsvarighet. Samt att den under det kalla och mörka halvåret är allt annat än ovanlig.

Vi landar i Bergamo klockan halv elva en lördagskväll i slutet av oktober och det första jag gör när jag stiger ur planet är att kolla läget på dimfronten. Med en lättnadens suck konstaterar jag att det inte ser alltför illa ut. Stjärnklart är det förvisso inte men mer disigt än dimmigt.

Någon timma senare rullar vi ut från flygplatsen i vår lilla Ford Fusion för den sista nattliga etappen ner till Langhe. Vår nyuppgraderade GPS kan till en början inte riktigt komma överens med oss om färdriktningen och innan vi vet ordet av har vi förirrat oss in i centrala Milano. Just när vi till sist hittat ut igen och äntligen kan sätta ordentlig fart på motorvägen dyker de upp. De första dimbankarna. Varningarna på de stora elektroniska skyltarna över motorvägen skvallrar om att de tyvärr inte är av det tillfälliga och övergående slaget.

Vi fortsätter i snigeltakt med blicken vilt stirrande in i allt det mjölkvita. Lite tur i oturen har vi dock. Detta är inte dimma av den allra värsta sorten utan bara den näst värsta. Vi vågar efter hand höja marschfarten till hela 70 km/h!

”Det kanske klarnar när vi kommer upp på kullarna” säger jag förhoppningsfullt när vi till sist närmar oss Langhe. ”Så var det ju när vi var på väg till Toscana”. Tyvärr visar det sig att jag har helt fel och att Nebbiololand gör skäl för namnet i alla avseenden. ”Tjockan” är tjockare än någonsin och jag vågar på sin höjd köra 30 km/h på den slingriga vägen mellan Alba och Dogliani trots att jag vid det här laget kan den nästan utantill. Det är nästan så att man på känt italienskt manér är beredd att dra i mistluren i varje hårnål.

Först vid halvfemsnåret rullar vi med en lättnadens suck in på gårdsplanen i södra Dogliani där vi kan konstatera att resan tog nästan dubbelt så lång tid som den brukar göra. Trötta men också hungriga och rätt adrenalinstinna efter vårt nattliga koncentrationsprov kommer vi snabbt fram till att här behövs lite vickning (eller vad man nu skall kalla det) innan vi kryper till kojs.

Vännen H, som tillbringat dagen i Milano i väntan på oss, har dessbättre fått i uppdrag att proviantera så vi är väl försedda. Snabbt dukar vi fram en härlig antipasto misto med salumi, formaggio, pane och verdure. Våra värdar har som tur är en välfylld vinkällare där gästerna kan förse sig till självkostnadspris och två flaskor ur den står tacknämligt nog redan och väntar på oss på diskbänken för att vi skall slippa treva oss fram till dem i nattmörkret.

Med tanke på att vi är i Dogliani börjar vi förstås med en Dolcetto. Allt annat kan jämställas med högförräderi. Podere Le Surìe är en gammal vingård på runt sju hektar som numera drivs i regi av Roberto och Marco Altare. Sörbacka Gård eller något i den stilen blir det om man försöker översätta till svenska. Podere betyder helt enkelt bondgård och surìe är ett piemontesiskt ord (här för ovanlighets skull i pluralis) som redan torde vara välbekant för de flesta vinälskande italofiler. Sorì, sörì, sirì och surì (man får inte vara kinkig när det gäller den första vokalen) syftar alla på samma sak nämligen en solbelyst plats, vilket torde förklara varför det är så populärt i vingårdsbeteckningar.

Gården ligger i Clavesana som tillsammans med Dogliani och Farigliano utgör de tre produktionsmässigt stora kommunerna i Doglianiappelationen. Närmare bestämt befinner den sig i den sydöstra spetsen, mycket nära den gräns där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. Det kommer därför inte som någon överraskning att druvorna växer på högsta tänkbara höjd, strax under 600-metersstrecket.

Det vi sätter korkskruven i är årgång 2008 av husets bästa Dolcetto, vilket framgår av att det i motsats till sina syskon bär det skära band om halsen som signalerar Dogliani DOCG snarare än Dolcetto di Dogliani DOC eller Dolcetto delle Langhe Monregalesi DOC. Det innebär bland annat att det måste lagras minst 16 månader innan det får säljas (i detta fall delvis på rostfria tankar, delvis på små botti och därefter några månader på flaska). Vingården är på blott ett halvt hektar och skördeuttaget är blygsammast tänkbara: Bara runt 1 kg per planta vilket innebär att den årliga produktionen inskränker sig till runt 2 000 flaskor. Snacka om boutiquesvin!

Vinet sitter som en smäck till vår sena antipasto. Gnistrande syror, förnimbara men inte påträngande tanniner, körsbärstoner av alla de slag och så den där lilla slängen av bittermandel i slutet. Vinet är bara måttligt komplext men härligt friskt, energiskt och intensivt. Det här gillar vi, särskilt som priset, i motsats till vad man kunde vänta, är lika lågt som skördeuttaget. Knappt 70 kr behöver vi lägga i källarkassan. Tyvärr torde det vara svårt att uppbringa på mer än en fjärdingsvägs avstånd från Dogliani. Gissningsvis sugs det mesta upp av den lokala marknaden.

Men allt gott har ett slut så vi tar ett raskt språng från Dolcetto till Barbera och från Dogliani till grannkommunen i norr Monforte d’Alba. I Corsini, i södra delen av Bussia, hittar vi Podere Ruggeri Corsini. Gården köptes för runt 15 år sedan av två agronomer specialiserade på vinodling, Loredana Addari och Nicola Argamante, som bestämt sig för att ta steget från teori till praktik (även om jag tror att Nicola har åtminstone det ena benet kvar i den akademiska världen).

Som vi kunde konstatera när vi besökte gården för några år sedan har de en hel del intressanta viner på programmet, däribland Argamakow (uppkallad efter Nicolas ursprungligen ryska släktnamn) som görs (i liten skala) på 80 procent Pinot Noir och 20 procent Albarossa (en korsning mellan Barbera och Nebbiolo). Men det är deras reguljära Barbera som med tiden vunnit en särskild plats i vårt hjärta. Det beror delvis på att den sedan ett antal år tillbaka ingår som en självklar ingrediens i våra värdars källare. Men det är långt ifrån hela förklaringen. Det här är ett sådant där härligt vardagsvin som man nästan alltid känner för att dricka och aldrig tröttnar på. Ett vin med karaktär men också polityr. Intensivt och fokuserat men också harmoniskt och balanserat. Samt befriande fritt från störande ekaromer. En fullträff i all sin anspråkslöshet.

Vi har tidigare glatt kolkat i oss ett antal flaskor av såväl 06:an som 08:an så nu återstår egentligen bara frågan om även den 09:a som nu står på bordet håller måttet. Helt självklart är det inte. 2009 var i motsats till 2006 och 2008 ett ovanligt varmt år, kanske för varmt för att Barberan skulle behålla de friska syror den är så beroende av. Men vi kan snabbt dra en suck av såväl lättnad som välbehag. Det här är precis lika gott som det brukar vara!

Dessbättre är Ruggeri Corsinis viner lättare att uppbringa på våra breddgrader än Le Surìes. Man hittar dem exempelvis på diverse håll i Danmark såsom här, här och här. Priset är visserligen lite högre än de drygt 80 kr vi får lägga i källarkassan men det är ju sådant man får räkna med.

Vi avslutar våra nattliga övningar med en Barolo. Någon sådan står inte att finna i källarförrådet men H. hade tidigare under dagen rapporterat från sin shoppingrunda på PAM i Milano att han travat på en Fratelli Giacosa 2007 med namnet Ca’ del Plin för blygsamma 14 euro. Priset lät visserligen misstänkt lågt och Ca’ del Plin ringde ingen klocka men Fratelli Giacosa är en tämligen känd och väl ansedd producent vars utmärkta Barbaresco Basarin 2004 vi passade på att lägga till samlingarna när den såldes på SB för några år sedan. Så jag gav klartecken till H. att slå till.

Det borde jag inte ha gjort. Nebbiolo är en anspråksfull druva. I sina bästa stunder förmår den skriva den ljuvaste poesi. I sina sämsta levererar den istället ett lika tråkigt som högtravande middagstal. Något tredje i form av exempelvis en charmerande lekfullhet gives icke. Den här tvingas vi tyvärr föra till de trista middagstalens skara. Vinet är inte defekt på något sätt men doftar inte mycket, smakar inte mycket och försvinner i en lite pompös anonymitet.

När jag så småningom kollar producentens hemsida visar det sig att detta vin ingenstans står att finna trots att det ser ut att ha funnits på marknaden sedan ganska lång tid tillbaka. Lite sökning på annat håll ger dessutom vid handen att Ca’ del Plin används som beteckning inte bara på Barolo utan också på en hoper andra viner (Barbera, Dolcetto, Roero Arneis, Barbaresco, o.s.v.). Gissningsvis handlar det om någon slags billighetsserie för snabbköpsbruk. Varningsflaggan är härmed hissad.

Det hinner börja dagas innan vi kommer i säng och jag sticker ut huvudet på loggian och konstaterar att dimman inte är något fantasifoster (se allra första bilden ovan). Visserligen har den nu lättat så pass att man kan se den vingård vi har runt knuten men av grannarna på andra sidan ravinen syns inte ett spår. In caso di nebbia ... är det kanske lika bra att krypa till kojs."