Hans analogi med att ens palate är som ett musikinstrument, vann omedelbar genklang hos mig: "You don't get on a stage and play your exercises in front of an audience, and blind tasting is the equivalent of playing scales: valuable, necessary, but not to be confused with playing music or tasting wine."
Exemplet med pianisten Keith Jarretts: "Melody at night, with you" fick nästan nackhåren att resa sig - den här inspelningen har, tillsammans med Jarretts senaste trioskiva, legat på min virtuella turntable de senaste två-tre månaderna. Keith Jarrett är en av den moderna jazzens främsta stilbildare, som började sin bana hos Art Blakey på 60-talet och i Miles Davis' band i början på 70-talet. Efter ett par extremt produktiva decennier drabbades Jarrett, i mitten av 90-talet, av kroniskt trötthetssyndrom - ME, CFS eller PVFS - en diagnos som tar sig många och märkliga uttryck, men som i just detta fallet resulterade i att Keith Jarrett, på grund av muskulär såväl som mental blockering, inte kunde spela en ton på flera år. En lysande intervju med legenden om sjukdomen finns här.
Efter ett par års sjukdom och avhållsamhet från musiken och pianot, satte sig Jarrett åter på pallen 1998 och spelade in ett koppel ballader och några folksånger - enkelt, rent, okonstlat och orepeterat med ett snudd på banalt anslag.
Terry Theise kom på sig själv, efter att just avslutat ett telefonsamtal och råkat ha den här skivan spelandes i bakgrunden, med att inse att möjligheten att missta den här inspelningen för cocktail-, lounge- eller Silja Linejazz är mycket stor, om man inte vet vad det är man lyssnar på - vad pianisten just gått igenom, vad han uträttat tidigare och vilka avtryck han gjort i jazzhistorien etc. "Melody at night, with you" är något av det vackraste som finns inspelat av Keith Jarrett, men inte på grund av några uppenbara orsaker som teknisk briljans eller superintrikata tolkningar, utan på grund av historien bakom, sådant som inte hörs.
Parallellerna till vinprovning är såklart glasklara - hade jag uppskattat kvällens dolcetto lika mycket om jag inte visste att det var Giuseppe Rinaldi som låg bakom? Förmodligen inte, och med all rätt! Varför beröva sig själv, eller någon annan, den njutningen - vetskapen om att det som finns i glaset kommer från en producent som man ser upp till och vars viner hittills aldrig svikit en - innebär?
Motargumenten haglar: sanningen finns i glaset, blint ljuger inte, bättre att prova objektivt än att dricka etiketten... Jag tror det ligger mycket i att blindprovning är som att rabbla skalor - nyttigt, värdefullt och lärorikt - men för att till fullo uppskatta ett vin måste jag nog trots allt få lov att se den där harpan på etiketten. Först då dricker jag objektivt, på riktigt.
Det här är ungt, alldeles för ungt, även för en dolcetto. Vi provade nollsexan tidigare i år och kvällens tia är inte i närheten av nivån och komplexiteten som vi upplevde hos åldringen. Åren ska vara ganska lika varandra i Langhe - klassiska, strukturerade årgångar. Här finns en stor, mörk och mumsig polpa av tuggbar frukt, karsk lakrits och fräsch mineralitet - näsa och mun går sida vid sida, så till den milda grad att man knappt vet vad som är vad till sist. Omöjligt att plocka ner i beståndsdelar utan bara att konstatera att vi har storhet i glasen och att vi låter resten ligga 4-5 år.
Det här är ungt, alldeles för ungt, även för en dolcetto. Vi provade nollsexan tidigare i år och kvällens tia är inte i närheten av nivån och komplexiteten som vi upplevde hos åldringen. Åren ska vara ganska lika varandra i Langhe - klassiska, strukturerade årgångar. Här finns en stor, mörk och mumsig polpa av tuggbar frukt, karsk lakrits och fräsch mineralitet - näsa och mun går sida vid sida, så till den milda grad att man knappt vet vad som är vad till sist. Omöjligt att plocka ner i beståndsdelar utan bara att konstatera att vi har storhet i glasen och att vi låter resten ligga 4-5 år.
Frågan infinner sig osökt: Är detta bättre än någon annan likvärdig dolcetto? Självklart, det är ju Giuseppe Rinaldi!
Gör dig själv en tjänst och lyssna på när Keith bränner, långt innan det kroniska trötthetssyndromet har satt in, och missa för guds skull inte fotarbetet:
36 kommentarer:
Rinaldi gör makalös dolcetto. Den 2007 jag öppnade igår är ännu bättre idag. Så även ett varmt år klarar lite lagring. Imponerande djup och mineralitet. Sedan hjälper det ju absolut till att det är en harpa på etiketten...
Får man fråga vem av langhe-langarna som kunde bistå med tian? Den har undgått min radar.
Tomas - Stefan Töpler (barolobrunello.de) fick hem 10:orna till Siegen i fredags och vi fick dem till Skåne i onsdags. Vi har faktiskt ett par 07:or på lut som ska bli kul att prova. Just Stefan T hävdar bestämt att 2007 är året framför andra när det gäller barbera och dolcetto från de här stabila traditionalisterna. 2011 kan vi nog glömma - nolltrevarning för de här båda druvorna.
/Patrik
Att 2007 är ett bra år för bla dolcetto kan jag instämma i. Maria Teresa Mascarellos dito som jag drack i somras var väldigt läcker. Annars verkar ju 2009 vara ett fint år för dolcetto. Stefan har försett mig med några Giuseppe Mascarello -09:or som jag fingrar på.
Följde det med något annat traditionellt från Siegen?
Mvh Tomas
Jodå, det slank med ett och annat. Gamla Boca från Ermano Conti - 1967, 1989, 1990 och 1996 till vrakpriser. Rinaldi och Cappellano dolcetti och barbere samt en gammal Gaja 1961 barbaresco.
/Patrik
Intressanta tankegångar Patrik och jag är helt med på noterna. Jag tänker att om man ska bedöma ett vin får etiketten gärna vara dold då den kan blända. Ska man däremot njuta av ett vin kan etiketten onekligen vara till hjälp.
Ett skönt citat att ta till sig, lyder: "Blind tasting will guarantee your "objectivity" only if this objectivity is so fragile it needs such a primitive crutch."
Så är det förstås: Ett utmärkt sätt att lära sig vad det är man tycker om. Väl där så blir smakandet förutsättningslöst, dold etikett eller ej. Inte för att man på något sätt är "där" ännu, men intressanta resonemang likafullt.
/Patrik
Jag är på Ingvars linje här: Blint om det viktigaste är att avge ett värderande omdöme grundat på vad som faktiskt finns i glaset. Men självfallet öppet om man vill maximera sin sinnesupplevelse.
Objektivitet är, som jag ser det, en omöjlighet i vinprovningssammanhang. Men vår subjektiva bedömning påverkas säkert av vad vi vet och inte vet om vinets ursprung. Placeboeffekter är som bekant reella och jag tror ingen av oss kan vara säker på att motstå dem hur mycket vi än lär oss, inte ens Terry Theise (som jag förmodar är upphovsman till ditt citat Patrik). Om detta är ett problem eller inte beror i hög grad på vad vi gör anspråk på när vi "tycker till".
Anders - Jag tror att Theises linje är att omfamna placebo-effekterna snarare än att motstå dem, först då har man alla nödvändiga parametrar till sitt förfogande för att göra en 'objektiv' bedömning.
Sen håller jag givetvis med om att man lär sig mycket av att prova blint, inte tu tal om detta.
/Patrik
Er der ikke tale om to forskellige verdner/funktioner ? Når jeg ( eller en anden vinhandler) skal til at købe ind, vil jeg gerne vide så meget som mulig om den vin der skal indkøbes: ikke nok med etiketter, men alt om årgangen helt ned til vinbøndens state of mind, humør, kærlighedsliv
eller mangel på samme. I sådan en delikat situation hvor man binder penge og arbejdet til sit valg er
blindsmagning utænkelig. Som selkabsleg, som træning for ens smagsløg, som drilleri er den fint.
Det med at smage på vin er i forvejen påvirket af så mange varianter at jo mere man ved om vinene jo bedre. Det som til gengæld bekymrer mig lidt er at bedømmelsen bliver tit afsagt på basis af én smagning: one shot. På den måde antager vinsmagning karakter af duel ved OK Corral: sheriffen og banditten i en showdown. Desværre sådan er det også for mig undertiden når jeg modtager vareprøver på én flaske, men vinens væsen er alt det modsatte af en hurtig shootout.
Patrik: Ja, jag är säker på att Theise omfamnar placeboeffekterna, liksom du och jag. Däremot förstår jag inte vad begreppet objektivitet, med eller utan citationstecken, har med saken att göra. Bedömningar av ett vins kvalitet kan såvitt jag kan se aldrig bli objektiva, men de subjektiva bedömningarna det enligt min mening alltid handlar om kan förstås vara mer eller mindre kvalificerade beroende på vem som gör dem.
Carlo: Jag är helt enig med dig om de korta smakprovens problematik. Jag förblir ofta osäker på vad jag egentligen tycker om ett vin tills dess jag i lugn och ro delat en flaska med någon/några under en kväll och det är i den formen jag helst provar vin även om de korta smakproven ibland är oundvikliga.
Anders - Jag vet inte om det finns något bättre ord än 'objektivitet' för det jag förtvivlat famlar efter - 'förutsättningslöshet' låter ännu mera krystat. I alla fall menar jag det allmänt uppburna tillstånd när man kan tycka ett vin är förfärligt gott utan att ha en aning om vad det kostar.
Carlo - Ur ett inköparperspektiv råder förstås andra spelregler, kan jag tänka mig. Jag försöker hela tiden utgå från ett njutningsperspektiv. Du har rätt i att vin behöver tid, och det bästa (enda?) sättet att bilda sig en rättvis uppfattning om det är att spendera åtminstone en helkväll med det - tête-à-tête.
/Patrik
Blint kan ju också, framför allt som sällskapslek, vara förbannat skoj.
Hamna vilse, värdera, omvärdera och njuta. Men en stilig etikett (och italienarna kan det där med etiketter) adderar till upplevelsen. Varför neka sig detta?
Henrik - Sällskapslekar, och särskilt blindbock, är definitivt roande. Men något som slog mig när jag läste Theise, var att man lätt lämnas med en känsla av att blivit snuvad på själva drickupplevelsen när man sitter där och ondgör sig över det vulgära barriqueanvändandet och den höga extraktionen, när någon plötsligt plockar fram den där Bartolo M-89:an ur rockärmen: Tadaaah, busted! När det som skulle kunna vara en andäktig upplevelse förvandlas till ett simpelt tävlingsmoment.
/Patrik
Ahh, etikettdrickande...
http://frankofilen.blogspot.com/2007/09/etikettdrickandets-lov.html
Annars gillar jag Kermit Lynch's citat: “Blind tasting is to wine drinking what strip poker is to love.” Fast kul är det... ;-)
Jag tycker andersuw slår huvudet på spiken. Alla bedömningar är såklart subjektiva, oavsett om man envisas med att kleta dit en siffra mellan femtio och hundra eller inte. "Professional tasting", my ass. Att tro att ett vin har en exakt, objektiv kvalitetsnivå är väldigt naivt. Din hundrapoängs aussie shiraz är en annan persons spottkopp. Exakt hur objektivt bra är exempelvis Woody Allens senaste film? Det hänger väl på om man gillar stilen? Sedan finns det såklart viner där väldigt, väldigt många är överens om storheten, precis som med många konstverk, filmer eller böcker.
Även jag har sent om sidor läst Theises bok i höst. Jag har älskat att läsa hans kataloger i många år, och hans bok är härlig läsning, faktiskt helt obligatorisk om man är intresserad av vin. Det sagt så inser man väl rätt snabbt att även Theises världsbild bäst passar honom själv. Jag fastnade lite extra på sidorna som berör vinnjournalistik och vinbeskrivningar. Theise ondgör sig över noteringar som dissekerar viner ("nailing them") med beskrivningar av aromer etc, och förespråkar istället att man möter vinet förutsättningslöst och ser vad som händer. Säga vad man vill, men han väjer aldrig för det mystiska eller pretentiösa. Men är hans noteringar egentligen användbara? Roliga att läsa, javisst, men användbara för andra än han själv som minns den där tyska natten på sjuttiotalet när han var ung och vars minnen väcks till liv av en purung riesling? Det är väl klart att det går att beskriva viner med så mondäna termer som doftassociationer? Och samtidigt bedöma egentligen rätt objektiva parametrar som närvaro av fat, syror, balans och alkoholhalt utan att känna sig som en rättspatolog med ett glas vin i handen, och utan att missa vad vinet egentligen vill säga?
Det finns en gyllene medelväg här, jag kan nästan se den därborta... ;-)
Læsning af ovenstående bekræfter min overbevisning om, at
vinsmagning er en alt andet en videnskabelig affære - tid, sted, person, glas, lokale, månens stilling, lufttryk, fugtighed og meget mere spiller ind.
Og heldigvis for det ...:
"Heller være altid nysgerrig end altid vidende."
Patrik: jeg har jeg forhørt mig her i firmaet og det viser sig at indkøbsfunktionen og nydelsesfunktionen bestrides af samme funktionær.........
Carlo - Jag var rädd för det! Hur bär du dig åt - har du en switch inopererad bakom örat? :-)
/Patrik
Tak for det her indlæg, Patrik! Meget interessante overvejelser og en flot analogi!
Wine aside: Et sted i musikken hvor kontekst indlejres direkte og bevidst i værket er musikdramatiken, og af samme grund holder jeg meget af disse "musik+" former: Her oprettes kontekst mens værket driver frem og gør at musikken bliver større end sig selv. Der er noget som hvisker med mens musikken spiller, så at sige.
Når det er sagt, er jeg for nylig begyndt at overveje om ikke musik helt generelt er kunstarten par excellence til at fremkalde og fremmane kontekster; måske er netop dét selve musikkens grundkerne og styrke. At den så udpræget har evnen til at handle om noget andet end sig selv..?
God søndag! - VH Niels
Patrik: "Förutsättningslöshet" låter inte bara ännu mer krystat utan leder, i likhet med "objektivitet", tankarna i helt fel riktning. En öppen provning av ett vin som du redan har en massa föreställningar om eftersom du känner till producenten, terroiren, druvan, årgången o.s.v. är förstås allt annat än förutsättningslös. Det är ju närmast det som är poängen.
Den öppna provningen ger den rikaste upplevelsen, det är vi båda helt överens om. Sannolikt ger det också den bästa bedömningen för din egen personliga del. Det är när man börjar göra bedömningar som även gör anspråk på att tjäna som vägledning för andra som det börjar bli problematiskt.
Ta till exempel Gambero Rosso som ju, enligt sin egen beskrivning, i motsats till de flesta andra "konsumentrådgivare" provar inte bara blint (även om provarna vet vilken typ av vin det är fråga om) utan också använder sig av en jury snarare än en enskild provare.
Även om jag vid det här laget lärt mig att ta "expertomdömen" med både två och tre nypor salt (och i vissa fall, t.ex. när det gäller vin som jag från början vet inte är min stil överhuvudtaget inte bryr mig om vad de säger) inbillar jag mig att Gambero Rosso träffar rätt i förhållande till min egen gom lite oftare än vad andra gör. Det är också uppenbart att de (lksom andra blindprovare) bjuder på överraskningar i form av okända producenter med toppnoteringar lite oftare än vad som annars är fallet. Det är i mitt tycke uppfriskande och värdefullt. Man hittar ett och annat nytt korn och lovande nykomlingar får lite credit. Jag kan inte komma ifrån misstanken om att haloeffekten vid öppen provning av kända och välrenommerade producenter är betydande.
Frankofilen: Tack för välformulerade och kloka tankar. Vi verkar onekligen vara på våglängd i det här fallet.
Det känns som om vi springer runt varandra i cirklar. Anders, din första paragraf i din senaste kommentar var precis vad jag menade från första början. "Objektivitet" behöver nog trots allt sättas inom citationstecken när vi talar om individuella bedömningar. Men är det inte just denna "objektivitet" eller "förutsättningslöshet" man försöker uppnå när man provar blint? Annars vet jag inte vad det ska vara bra för - enkom som ett tävlingsmoment?
Niels - Spännande tankar, och efter att fått förmånen att försiktigt börja sätta mig in i din musik - som med sina våghalsiga vindlingar och förmåga att måla upp bilder i medvetandet - förstår jag vad du menar.
/Patrik
@IV: Så sällan som jag kommer åt att ägna mig åt blindbock i goda vänners lag är det helt underbart att bli "busted". Förutsättningarna där är ju att ta med sig något gott och roligt, inte bara lura andra till skogs.
Att sedan Aldo Conterno emellanåt hamnar hos mdoernisterna när vi gissar och Scavino får omdömen som "väldigt traditionellt", det ingår i spelet.
Som omväxling är blindbock skitskoj, men hemma till vardags och fest, flyr jag mig alltid en etikett och en förkännedom, en förväntan.
Och absolut, att följa ett vin under en kväll är tveklöst bättre än att blindprova 7-10 cl om man vill lära känna vinet - och det vill man ju. Men en blindprovning får en ju förhoppningsvis att vilja lära känna vinet ...
I övrigt har ju Franko, för omväxlings skull :-), bra koll.
Vem vill vara rättspatolog när man kan njuta av vin?
Patrik! Det är möjligt att vi delvis missförstod varandra. Men i linje med vad jag tidigare hävdat åstadkommer man ingen objektivitet genom att prova blint. Man minskar däremot sannolikheten för att vissa bestämda föreställningar, dem som är knutna till en enskild producent eller ett enskilt vin, påverkar hur vinet värderas. Just de föreställningarna kan det i vissa (absolut inte alla) sammanhang vara viktigt att undvika (se mitt förra inlägg) utan att man därför kan göra anspråk på objektivitet. Däremot skulle man möjligen kunna tala om opartiskhet.
Vi kör på det! ;-)
Förresten, att blanda in Gambero Rosso i en diskussion som till största delen ägnats åt att definiera ett eventuellt objektivitetsbegrepp finns det nog synpunkter på, om du snackar med väl valda odlare...
/Patrik
Tre Bicchieri för den kommentaren ;-))
Nä, nu blev vi plötsligt sugna på att få höra vilka ordval Fulvio Bressan skulle använda om Gambero Rosso...
Apropå Gambero Rosso och objektivitetsbegreppet: Som sagt, någon objektivitet kan det enligt min mening aldrig bli fråga om, men i bästa fall kanske opartiskhet (vilket i min begreppsvärld är något annat).
Om vissa odlare har synpunkter i det avseendet är jag nyfiken på vad de närmare bestämt påstår. Hävdar de att GR bryter mot sina egna spelregler såsom de beskrivs i guiden själv och i det fördolda agerar partiskt till förmån för vissa odlare? Eller hävdar de att merparten av jurymedlemmarna har smaklökar som inte förmår uppskatta deras egen stilart, vilket förstås är något helt annat?
Jag gör själv inte anspråk på att ha närmare information om hur det egentligen förhåller sig utan är bara nyfiken på vad ni tror er veta om saken.
gambero rosso ..? please.......
Anders! Jag gillar din formulering "Vad ni tror er veta om saken". Efter den blev det tyst och frågan hängande i luften. Jag vet ingenting om saken men visst finns det en del märkligheter i treglasutedelningen. Jag menar Ronco dei Tassis Bianco Fosarin är i och för sig alldeles utmärkt men det är en gåta för mig att provarna hittar treglasmaterial i flaskorna år efter år. Det finns säkert flera exempel.
Att sedan Gambero Rosso ordnar sina "Winery boutique tours" och Gambero Rosso Roadshows bidrar väl inte till trovärdigheten. Att först bedöma vinerna och sedan ta rejält betalt för att marknadsföra ter sig i mina ögon inte helt koshert.
Ingvar!
Jag har fått svar på min fråga från åtminstone ett håll. Men detta är saker som är knepiga att i detalj diskutera offentligt av hänsyn till källorna som skulle kunna tänkas råka illa ut.
Allmänt sett tror jag jag vågar säga att det handlar om att vissa producenter har uppgett att de blivit utsatta för något som de åtminstone uppfattar som ett försök från någon företrädare för GR att få dem att muta denne i utbyte mot högre betyg.
Och visst har du rätt i att det ibland finns märkligheter i treglasutdelningen i form av viner som du och/eller jag tycker inte kommer i närheten av tre glas liksom viner som aldrig får den credit de enligt din/min uppfattning förtjänar.
Men sådant kan förstås bero på helt andra ting än rena oegentligheter. Även under premissen blind provning och rent spel finns förstås möjligheten att panelen har helt andra uppfattningar än du och jag om vad ett bra vin är.
Om jag minns rätt anklagades GR länge (gissningsvis med viss rätt) för att ensidigt gynna "moderna ekbomber". Troligen är det aningen bättre på den fronten numera utan att jag för den skull vill säga att läget är på något sätt problemfritt.
Jag är och har hela tiden varit helt ointresserad av de varjehanda jippon GR ordna i samband med att de lanserar den nya årgången av guiden men jag gör mig inga illusioner om att GR skulle vara någon slags nonprofit-institution. ;) De tar precis som du antyder alla chanser att tjäna pengar.
Inte heller var det min avsikt när jag först nämnde GR i den här diskussionen att generellt sett framställa dem som något ideal. Det var mest att jag ville påpeka att det ibland trots allt kan finnas sammanhang där halvblind provning (man vet vilket slags vin det handlar om men inte mer) kan vara att föredra eller där motsatsen i vart fall inte heller är problemfri (bedömaren tycker själv att vinet är bättre därför att han/hon vet att det kommer från en välrenommerad producent eller bedömaren tycker att vinet är ganska skralt men är rädd att bli utskrattad, ifrågasatt etc. om han/hon ger en kändis dåligt betyg etc.).
Anders! Ett stort problem med Gambero Rosso var länge att readktören Daniele Cernilli är gift med Marina Thompson, ägare till Thompson Wine Marketing. Att GR skulle vara ideellt har aldrig föresvävat mig. När man tar rejält betalt för sin guide förväntar jag mig däremot att man är fristående utan vidare koppling till branschen.
Jag delar bilden av att smakriktningen svängt, åtminstone något, från "moderna ekbomber" till mera "traditionellt italiensk" men det kan ju också vara en känslighet för det allmäna klimatet.
Ska vi vara lite positiva så har jag bara hört gott om Enogea och deras newsletter, av både odlare och importörer. Särskilt Francesco Falcone verkar ha ett välfyllt förtroendekonto.
/Patrik
Att vara positiv ligger inte riktigt för mig men om jag till äventyrs skulle bli det så verkar Enogea vara en god anledning. Såg riktigt intressant ut men kräver att jag putsar på min italiano
Kul att höra att Enogea har gott rykte Patrik. Som gissningsvis kommer att framgå i senare delar av gästbloggandet är jag rätt entusiastisk över deras verksamhet, trots att jag till viss del, av samma skäl som Ingvar, ibland har lite svårt att förstå vad de pratar om. ;)
Men jag gissar att Enogea är en nicheprodukt för hardcore-nerdar. Och om vi nu är på det temat: Vad tycker ni om de andra "stora" guiderna/experterna vad gäller italienskt vin, oavsett om de själva är italienska eller inte? Det låter ju som ni inte har så mycket till övers för GR. Någon av de andra som är bättre?
Anders ! Jag tycker att Slow Wine är lite kul. De uppmärksammar en del producenter som av olika skäl inte kommit in i GR: Occhipinti, Bressan och flera andra favoritproducenter har dessutom fått högsta Slow Wine-utmärkelsen. Utifrån min beundran för personen Veronelli köper jag hans guide som väl egentligen faller i "moderna ekmonster"-fällan oftare än GR. De gör det dock med stil och i ett behändigare format.
Några andra guider än de italienska känner jag inte till annat än till namnen
Ingvar - Brukade inte Slow Food Editore ge ut en vinsammanställning tillsammans med GR tidigare? Nytt friskt folk som håller i trådarna?
/Patrik
Patrik - Den här tråden har verkligen börjat leva sitt eget liv. Här finns så mycket som vore kul att diskutera vidare men just nu får jag försöka att hålla mig till det som är på tapeten.
Slow Food Editore gav ut Gambero Rossos Vini d'Italia (Gambero Rosso-guiden) fram till 2010. Då sparkades Stefana Bonilli från GR och samarbetet bröts. Jag känner bara flyktigt till bakgrunden men det finns en hel del snaskigheter att ta del av för den som vill fördjupa sig.
Patrik: Slow Food och Gambero Rosso gick skilda vägar 2009.
Ingvar: Har ingen kläm på Slow Wine men skall kolla upp det. Tack för tipset. När det gäller Veronelli (guiden inte personen) delar jag ditt intryck av deras stilpreferenser. Men än mer har jag en känsla av att de är märkta av "haloeffekten" och ständigt väljer att belöna de redan kända och väletablerade. Sannolikheten för att de går i bräschen när det gäller att uppmärksamma/belöna nya producenter, eller äldre som gjort en uppryckning, är nästintill obefintlig tycks det mig. Kan aldrig tänka mig att jag skulle ha hittat exempelvis La Ca' Növa (se senaste gästbloggen) via Veronelli.
Några länkar om separationen:
http://vinowire.simplicissimus.it/2009/03/13/gambero-rosso-and-slow-food-officially-sever-ties/
http://vinowire.simplicissimus.it/2009/03/12/gambero-rosso-and-slow-food-divorce-expected/
Skicka en kommentar