andersuw gästbloggar: "Langhesisk höst - del 4"

4. I vigneti di Dogliani

Helt kristallklar sikt är en ovanlighet i Langhe och så här på höstkanten bjuds det, som redan framgått, mer av dis och dimma än på sommaren. Men på tisdagen förmår ändå solen bryta igenom ganska ordentligt och lockar oss ut på promenad i det närmsta grannskapet.

Att vi bor vid kanten av en ravin är något som vi länge varit medvetna om. Men eftersom raviner i motsats till dalgångar har en tendens att bli brantare ju längre ner man kommer anar vi ravinens botten mer än ser den. Och trots att vi varit här många gånger om har vi ännu inte kommit oss för med att inspektera den närmare.

Det har sina förklaringar. Det är sällan helt okomplicerat att ta sig ner i, och än mer upp ur, raviner av det slag Doglianis branta terräng bjuder på och gymnastiska övningar i en stekhet sydsluttning är kanske inte vad man drömmer om en langhesisk sommardag. Men idag värmer solen bara lite lagom och vi bestämmer oss för att göra ett försök.

Vi rundar hörnet på den sista vingården, passerar ett stycke hagmark och tränger till sist ned i den djungelliknande terrängen i botten. Med hjälp av en traktorväg, nyligen renoverad efter ett av de i Langhe vanligt förekommande jordskreden, tar vi oss ner utan större problem. Men där blir det stopp. Sådana här raviner kan i bästa fall innehålla en uttorkad bäckfåra att gå i. Men om det ibland rinner vatten här är flödet inte tillräckligt kraftigt för att hålla undervegetationen borta och vi inser snabbt att det bara är att klättra upp igen.

Vi bestämmer oss för att hålla oss på högre höjder och inspektera vingårdarna i ravinfårans överkant istället. Medan vi spankulerar bland rankorna väcks osökt funderingar om hemligheten bakom Dolcetto från just Dogliani. För det är uppenbarligen något speciellt med vad denna druva förmår just här. Francesco Francone har i nummer 18 av den synnerligen seriösa vintidskriften Enogea formulerat saken på följande sätt (min översättning från det italienska originalet):

I Dogliani är frukten inte lika direkt. Till skillnad från den monotona vinösitet som på andra håll vanligen kännetecknar denna druva är den här kapabel att finna ovanliga aromatiska uttryck. Tanninerna skänker, under idealiska förhållanden, en ofattbar räckvidd åt strukturen. Det är viner som för tankarna mer till Dogliani än till Dolcetto, kompletta, rika men naturliga, och kapabla att uttrycka skillnader i terroir. Slutligen har Dolcettoviner från Dogliani förmåga att utvecklas på skilda sätt. Efter några år, när frukten inte väger lika tungt, framträder toner av mineral och undervegetation på ett helt annat sätt än i Dolcetto från andra vindistrikt.

Så vad är förklaringen till dessa speciella kvaliteter? En första del av svaret handlar förstås om jordmånen. Den är av samma förträffliga slag som i Barolodistriktet och uppvisar också likartade variationer. Genom tätortsbebyggelsen i Dogliani rinner en flod (på svenska skulle vi nog kalla den å) vid namn Rea. Floden delar distriktet i en mindre nordlig del (som i huvudsak sluttar söderut) och en större sydvästlig del (som i huvudsak sluttar åt norr och väst). På den högra (norra) banken dominerar samma geologiska formation som i Serralunga och delar av Monforte, det vill säga Formazione di Lequio, med lager av sand och sandsten varvade med grå, siltig märgel. På den vänstra (södra) banken hittar vi istället Formazione di Murazzano med askgrå märgel av ett slag som mer för tankarna till La Morra och Verduno.

Men förklaringen ligger inte bara i jordmånen utan också i klimatet. Doglianidistriktet ligger inte bara genomsnittligt högre än området runt Alba utan är också väsentligt mer utsatt för kalla vindar från Apenninerna i söder och Alperna i väster. Det ger sämre förutsättningar för Nebbiolo men bättre för Dolcetto. Medan den Dolcetto som odlas i Albaområdet vanligen får hålla till godo med de lite solfattigare lägen som inte riktigt duger för Nebbiolo eller Barbera får den här precis så mycket solsken den vill. Samtidigt, och det är viktigt, blir den mindre stressad av den hetta den skulle ha utsatts för om den odlats i mer vindskyddade sluttningar på lägre höjd.

Dolcetto kan, om den får mogna fullt ut i långsamt tempo, bjuda på en synnerligen rik och komplex aromatik. Men i varmt klimat blir den, om man avvaktar med skörden, lätt lite syrafattig och har svårt att nå den fenoliska mognad som är en förutsättning för att man skall våga utvinna särskilt mycket av de tanniner den kan bjuda på.

I motsats till Nebbiolo bär den en stor del av sina tanniner i kärnorna snarare än i skalen och det gör det än viktigare att de är helt mogna för att de inte skall upplevas som grova och bittra. Den släng av bittermandel som är något av ett kännemärke för Dolcetto, särskilt Dolcetto av lite enklare slag, kan i själva verket spåras till just kärnorna. I druvor som fått växa långsamt i svalare klimat förblir syrorna friska även om man väntar lite samtidigt som tanninerna hinner mogna ut och kan utvinnas utan risk för överdriven bitterhet.

Här i Madonna delle Grazie (de rödmarkerade vingårdarna på kartan), vid sydspetsen av Dogliani kommun, är vi nära den punkt där kullarna blir till berg och vinodlingen upphör. De vinrankor vi ser omkring oss står på runt 550 meters höjd. Här handlar det verkligen om Dolcetto av modell Hochgewächs.

Följer man huvudvägen (gulmarkerad på kartan) mot sydost, i riktning mot Belvedere Langhe, bär det rakt uppåt och de vingårdar vi vandrar i är bland de sista man ser. Rör man sig istället mot sydväst, och därmed delvis ner mot slätten i väster, fortsätter vinodlingen i grannkommunerna Farigliano och Clavesana ett gott stycke till.

Som framgår av kartbilden, där vingårdarna motsvarar de färglagda delarna, är vinodlingen här, i motsats till vad som är fallet i området runt Alba, ganska fragmenterad. Den höga höjden i kombination med de kalla bergsvindarna gör att vinet trivs bara i de lägen där förutsättningarna i övrigt är perfekta. Liksom för andra druvsorter, och för övrigt frukt i allmänhet, gäller att Dolcetto blir som bäst när man närmar sig den yttersta odlingsgränsen.

Som så ofta i vinsammanhang visar sig insikten om vilken druva som här mår bäst vara av mycket gammalt datum. Forskningen pekar på att det odlats just Dolcetto på dessa kullar i minst 1 000 år. Den första kända skriftliga vittnesbörden är från 1593 då en lokal förordning vid vite förbjuder att man skördar sin Dolcetto för tidigt (före Sankt Matteusdagen den 21 september). Den som bröt mot förbudet riskerade att få hela skörden konfiskerad. Dagens DOCG-regler framstår vid en jämförelse som rätt släpphänta, i vart fall när det gäller straffsatsen.

Vi återvänder så småningom hem via den tvärbranta väg som leder ner från ravinens överkant och det valv som bildar passage genom de närmsta grannarnas hus. Det börjar bli dags att tänka på middag igen och idag vankas bland annat tagliatelle med porcini. Men inspirerande av det varma vädret, som tillåter oss att ställa dörren till loggian på glänt börjar vi med lite vitt vin till salladen.

Man kan svårligen komma ifrån det faktum att det är det röda snarare än det vita vinet som är Langheregionens främsta styrka. Det gäller särskilt om vi håller oss till torrt vin utan bubbel och därmed undantar de lite speciella skapelser som går under namnet Moscato d’Asti och Asti Spumante.

På den röda sidan är också de inhemska druvorna helt dominerande medan man på den vita kanten ofta hittar undantag från den annars kompakta lokalpatriotismen. Visserligen finner man utan svårighet en och annan Arneis eller Favorita, båda druvor som egentligen har större hemortsrätt i Roero än i Langhe. Men det är mer regel än undantag att det vita vin som även den mest hängivna rödvinsproducent gärna vill erbjuda är baserat på utländska druvsorter. Inte oväntat är Chardonnay det dominerande alternativet, gissningsvis med Sauvignon Blanc som tvåa.

Chardonnay är en druvsort som vi vanligen håller tassarna borta ifrån om den inte påminner om stram Chablis utan ektoner (vilket sällan är fallet här) eller tar formen av bubbel. Sauvignon Blanc dricker vi däremot gärna och här har vi hittat några synnerligen konkurrenskraftiga alternativ, främst från Comm. G.B. Burlotto i Verduno och Prinsi i Neive, vars viner man på våra breddgrader kan hitta hos Atomwine i Danmark respektive Italvino i Tyskland.

Burlottos Viridis (grön på latin) kan mäta sig med vilken Sancerre som helst och figurerar flitigt på vårt middagsbord sedan många år tillbaka, vare sig vi är på besök i Langhe eller hemma i Sverige. Man gör även en variant jäst på tonneaux (d.v.s. mindre fat om ca 5 hl) kallad Dives (rik på latin), som jag märkligt nog gillar trots att min aversion mot eksmak annars är total när det gäller vita viner. Gissningsvis är förklaringen att man, om man inte bara lagrar utan även jäser vinet på mindre fat, får mindre av de tunga smöriga och nötiga aromer jag har svårast för och mer av en lätt rökighet. Ytterligare ett exempel på ett vin av detta slag som passerat mitt mycket smala nålsöga är Cantina Terlans Quarz, sprunget ur porfyrgruset i Alto Adige.

Prinsi gör i liten skala (ca 3 000 flaskor) ett vingårdsvin kallat Camp’d Pietru som av för mig okänd anledning är klassat som Vino da Tavola snarare än Langhe DOC. Vi var väldigt entusiastiska över årgång 2006 av det här vinet och även årgång 2008, som vi för närvarande har på lager, är utmärkt.

Men på senare år har det intressant nog också dykt upp en och annan tvättäkta Riesling (Riesling Renano, inte Riesling Italico) på den langhesiska scenen. Till dem som främst låtit tala om sig hör Ettore Germanos Hérzu och G.D. Vajras Pétracine.

Hérzu (brant på lokal piemontesiska) har vi ännu inte haft tillfälle att prova men ser fram emot att göra det så snart tillfälle ges. Germano håller till i Serralunga men druvorna kommer i det här fallet från höglänta vingårdar (500–550 m.ö.h.) i Cigliè, Alta Langa, ett gott stycke söder om Dogliani.

Pétracine (en ordlek baserad på petra, sten, och racine, rot) görs på druvor delvis odlade i Barolo, gissningsvis på hög höjd nära Vajras gård i Vergne, delvis i Sinio, strax sydost om Serralunga. Skördeuttaget är begränsat till ca ett kilo per planta vilket förstås är mycket lågt, särskilt med tanke på att det är Riesling vi talar om.

Vi var omåttligt entusiastiska när vi första gången hade tillfälle att prova det här vinet vid ett besök hos Vajra för sex år sedan. Detta var utan tvekan en Riesling som tålde att jämföras med viner från förebilden, Alsace, där Vajra hämtat sina sticklingar. Närmare bestämt gick tankarna omedelbart till våra favoritlägen i Hunawihr: Rosacker och Muehlforst.

Den gemensamma nämnaren vid sidan av själva rankorna är förstås det rikliga inslaget av kalksten, som ger strama viner med ljuvliga syror och ett aromatiskt fokus dominerat av lime och citron med ett lätt honungsöverdrag och med tiden också ett stänk av petroleum. Trots att vi knappast åkt till Langhe för att köpa Riesling bar det sig inte bättre än att några flaskor fick följa med hem. Jag sparade avsiktligt en av dem i närmare fyra år och det visade sig vara hur vitalt som helst trots lagring vid en temperatur på runt 18 grader. Det hade samtidigt, och inte oväntat, hunnit utveckla en del mognadstoner som gjorde det ännu mer spännande.

Nu är det emellertid årgång 2009 snarare än 2004 som står på bordet och det är inte utan att vi är en smula besvikna. Visst, det är en utmärkt Riesling vi dricker, men våra förväntningar är också mycket höga, inte bara mot bakgrund av våra tidigare erfarenheter utan också med tanke på priset, som halkat iväg från några och tio euro till strax över 20. Vi Rieslingälskare är bortskämda med att få väldigt mycket vin för sådana pengar, exempelvis i form av bättre Grand Cruviner från Alsace eller Grosses Gewächs från Tyskland, och i den hårda konkurrens det därmed blir fråga om tycker jag inte riktigt att årgång 2009 av Pétracine håller måttet. Varken intensitet, längd eller komplexitet står riktigt pall för jämförelsen.

Eftersom det visar sig att jag redan har några flaskor av just den här årgången liggandes hemma i Sverige provar vi för säkerhets skull vinet en gång till efter hemkomsten. Det höjer betyget ett snäpp jämfört med vad vi upplevde denna kväll i Dogliani men inte tillräckligt för att jag i grunden skall ompröva mitt omdöme. Men 2009 var ett varmt år i Langhe, kanske för varmt för denna Riesling och jag hoppas på bättre lycka med årgång 2010.

Nämnas bör också att Vajra är en producent med många starka strängar på sin lyra, däribland flaggskeppsbarolon Bricco delle Viole, en mycket fin Barbera d’Alba Superiore (från samma läge), en högklassig Dolcetto vid namn Coste & Fossati och en förnämlig Freisa kallad Kyè. Samtliga är viner som inte sällan framhålls som exempel på bland det bästa som respektive druva kan erbjuda. Vissa av dem finns att tillgå på Systembolaget men man hittar dem också utan större svårighet i Danmark och Tyskland.

Till pastan fortsätter vi med en Barbera d’Alba 2008 från Mario Gagliasso i La Morra. Som jag nämnde i föregående avsnitt var vi så entusiastiska över Gagliassos både lägesbarolo, Rocche dell’Annunziata och Torriglione, i årgång 2006 att vi omedelbart reserverade ett dussin hos Fracchia & Berchialla i Alba. Tyvärr har vi svårt att uppbåda samma entusiasm inför denna Barbera, trots att våra förväntningar, mot bakgrund av prislappen (€ 6,80), inte är särskilt högt ställda. Jag känner omedelbart ett ganska tydligt kolsyrestick, vilket kan vara charmigt i ett kallt och friskt vitt vin eller en rosé men som jag finner ganska störande i röda viner avsedda att drickas strax under rumstemperatur. Aromatiken känns också lite murrig och otydlig utan riktigt fokus.

Inte heller Gagliassos lägesbarbera från Novello vid namn Vigna Ciabot del Rus, som vi tidigare provat i årgång 2006, förmådde övertyga fullt ut. Visserligen fanns där inga inslag av ekfjäsk men vinet kändes ganska grovt och kantigt, särskilt i slutet, möjligen till följd av lite oförsiktig extraktion. Att döma av våra smakprov hittills är det således Nebbiolovinerna man i första hand skall satsa på hos Mario Gagliasso.

Vi avslutar kvällen med en Barolo och får äntligen full utdelning. In på bordet kommer Comm. G.B. Burlottos Acclivi i årgång 2007. Denna traditionsrika producent (vars grundare under andra halvan av 1800-talet mer än kanske någon annan bidrog till att sätta namnet Barolo på kartan) tillhör våra absoluta favoriter och vi har (peppar, peppar) aldrig stött på ett vin härifrån som inte förtjänat minst betyget godkänt och prisvärt. Lägstanivån är således mycket hög och topparna himmelska. Ikväll är det tveklöst fråga om det senare.

Acclivi är inget lägesvin utan görs på druvor från flera olika vingårdar runt källaren i Verduno. Den initierade förstår omedelbart att så är fallet eftersom de av Burlottos vinnamn som syftar på ett specifikt läge, såsom Cannubi och Monvigliero, alltid föregås av ordet vigneto medan övriga namngivna viner saknar det tillägget samtidigt som de konsekvent talar de lärdes språk. Förutom Acclivi hittar vi här Aves (den mer ambitiösa av Burlottos två Barbera d’Alba), Dives (fatjäst Sauvignon Blanc), Elatis (en fantastisk rosé baserad på Nebbiolo, Pelaverga och Barbera), Mores (Barbera och Nebbiolo) och Viridis (Sauvignon Blanc på ståltank). Därutöver finns också en Barbera d’Alba, en Barolo, en Dolcetto d’Alba, en Langhe Freisa, en Langhe Nebbiolo och en Verduno Pelaverga som inte bär något tilläggsnamn.

Burlotto beskrivs ofta som heltraditionalister men det är en grov förenkling. De har i vissa fall valt att utveckla viner som helt saknar förankring i Langhetraditionen, såsom Dives, Viridis och Elatis (där den sistnämnda är klassad som Vino da Tavola eftersom roséviner inte ryms ens inom ramen för Langhe DOC) och såväl ett av deras Baroloviner som den mer ambitiösa av deras båda Barbera d’Alba kan snarast beskrivas som försiktigt modernistisk. Gemensamma nämnare är däremot att det alltid finns en bestämd idé om hur vinet skall smaka, att den idén är lyhörd för druva och terroir, att den prioriterar den långsiktiga upplevelsen av vinet snarare än dess förmåga att imponera vid en första ytlig bekantskap samt att kvalitetsnivån sällan eller aldrig sviktar. Eller som Burlottos själva uttrycker saken: ”Vi gör viner som vi själva tycker om att dricka.”

Acclivi betyder stigande och möjligen syftar namnet på att vinet befinner sig ett snäpp upp på kvalitetsskalan i förhållande till den utmärkta ”normalen”. Båda görs med den runt femtio år gamla grundteknik som idag går under beteckningen ”traditionell”. Burlottos båda lägesbarolo avviker däremot från ”traditionalismen” men i olika riktning. Cannubi tar ett försiktigt steg i riktning mot ”modernism” genom att den får ett knappt år på tonneaux innan den läggs över på botti. Vår absoluta favorit, Monvigliero, baserad på druvor från Verdunos i särklass bästa läge, kan istället beskrivas som ”förtraditionell”. Druvorna trampas av mänskliga fötter istället för att avstjälkas och krossas maskinellt och skalmassan trycks ned i musten vid macerationen (capello sommerso) istället för att tillåtas flyta ovanpå med överpumpning. Ytterst få Barolo görs numera med denna ålderdomliga teknik. Möjligen tillhandahåller Ferdinando Principianos Boscareto ytterligare ett exempel.

Vi har provat Acclivi med lyckat resultat i flera tidigare årgångar alltifrån premiären 1999 (då det ersatte ett lägesvin vid namn Neirane, baserat på samma teknik som Monvigliero) men frågan är om inte 2007 är den bästa årgången någonsin. I likhet med många andra 07:or är vinet anmärkningsvärt tillgängligt redan nu samtidigt som det, i motsats till vad som brukar vara fallet i ”varma” årgångar har ordentligt bett i syror och tanniner. Aromatiken är närmast kalejdoskopisk med ett fantastiskt växelspel mellan de florala och herbala toner som Verduno är känt för.

Som redan påpekats är Burlottos viner numera enkelt tillgängliga via Atomwine i Danmark till priser som bara är marginellt högre än dem man får betala på plats. Årgång 2007 ser inte ut att ha anlänt ännu men Acclivi 2006, Cannubi 2004 och Monvigliero 2006 finns i skrivande stund alla att tillgå och kan utan ett ögonblicks tvekan rekommenderas. Den som har vägarna förbi Köpenhamn hittar även Burlottos viner hos Supermarco där man i skrivande stund ser ut att ha inte mindre än nio olika flaskor på programmet, däribland Acclivi, Cannubi och Monvigliero i den förnämliga årgången 2004.