Barbaresco 2008 (Cascina Baricchi)

Efter dusten med PdB's Pajé 2005 är vår barbaresco-tand rejält blodad varför vi plockar fram en 2008 från Cascina Baricchi, en producent som av någon anledning inte riktigt slagit genom i den svenska vinbloggosfären trots ivriga hejarop från Holte. Vi har druckit och uppskattat åtskilliga flaskor av Baricchis dolcetti i olika årgångar och gillar även pinot neron Brigante skarpt men har faktiskt aldrig smakat deras nebbiolo. Det här lär enligt uppgift vara den sista årgången barbaresco man gör så man får kanske hoppas att den inte är alltför tilltalande...?

Men det vi har i glasen är en mycket fokuserad och väldefinierad barbaresco med en mörk, samlad frukt diskret ornamenterad med krita, köttsaft och ett uns myrten. Ingen särskilt stor och kraftfull näsa alltså, utan mer åt det elegant återhållsamma hållet. Smaken är direktare med ett mörkfruktigt centrum, kalkpulvriga tanniner och fint sting i syrorna. Trivs ypperligt på matbordet och sköter sig med den äran till och med tillsammans med vår lite vinovänliga bagna càuda. Eminent drick-nu-barbaresco från en klassårgång. 154 MUK hos Carlo Merolli.

Här är förresten en bild från det lokala Systembolaget, som jag ju tidigare skrutit med att jag inte frekventerar så särskilt ofta. Hur som helst kunde jag räkna till inte mindre än nio! (nove, neuf, nine, IX, ni, девять, nueve) olika amarone på 100 kronor-plus-hyllan, när jag var där i eftermiddags. Wow, jag tror knappt att man kan hitta ett dylikt utbud ens i en välsorterad enoteca i downtown Negrar!

Pajé Barbaresco Riserva 2005 (PdB)

2005 års riserva-utgåva av Produttori del Barbarescos Pajé öppnar upp sig förvånansvärt snabbt i glaset. Doften är tät med en mörk fruktbas som byggs på med en kraftfull topping av läder, nagellack, skogsvegetation, Läkerol Salvi och diffusa umamipustar liksom av soja eller buljong.
Munnen är däremot omisskännligt pajéisk och tajt som en knuten rallarnäve. Tanninerna jobbar i kluster och tar ett mastigt smidjebälte om tungan, tandköttet och gommen medan syrorna angriper det som i ett senare skede eventuellt finns kvar av munhålan.

Givetvis på tok för ungt men är man det minsta nebbiolo-masochistiskt lagd får man full valuta för pengarna och när vi rullar ut kalvsteken och gräddsåsen så slipas den värsta juveniliteten ner. Här finns utmärkt råmaterial för storhet i vardande för den tålmodige. Finns fortfarande hos Philipson för 170 DKK vid köp av 12-pack.

Blauburgunder 2010 (Garlider) är en urslank och ärkespänstig joddlarpinne av ädlaste snitt från strax norr om Bolzano i Alto Adige/Südtirol. Utsökt rödfruktig av lättgillad jordgubbskaraktär, inlindad i stiliga och tämligen subtila fattoner och med en snyggt återhållen intensitet. Lätt och dansant studsar syrorna på tungan och frukten håller i fint. Går inte bort sig till vitello tonnaton men är lika god att bara skvätta i sig som den är. 175 DKK hos Cibi e Vini, Christianshavn.

Vinhandel och vinvandel

Debattens vågor har stått höga den senaste veckan i en kommentarstråd hos Finare Vinare som initialt handlade om en nyligen avhållen e-butiksprovning i Stockholm. Debatten flippade väl i vanlig ordning ut ganska rejält mot slutet (?) men själva kärnfrågan - om de svenska e-handlarna har något att tillföra dagens vidöppna europeiska vinmarknad och huruvida all konkurrens till monopolet är av godo eller om det i själva verket är den nuvarande regimen, att lejonparten av svensk privathandel sker via SB, som är den bästa lösningen  - är klart intressant.
De flesta av de här svenska e-vinhandelsvarianterna verkar ha valt en slags mellanväg, en lagominriktning i sitt sortiment som varken tilltalar de riktigt intresserade nördarna eller de minimalt till måttligt intresserade helgkonsumenterna som rycker en vakuumpackad låda på det lokala Systemet på väg hem från jobbet på fredagseftermiddagen. Så vem är det då som är tänkt att handla av de här importörerna/distributörerna?

Ja, beats me som amerikanen säger. Jag har intrycket att gemene man är tämligen nöjd med monopolets utbud, fast det är nog en allmän uppfattning att det är en smula dyrt där. I alla fall om man jämför med priserna i Hua Hin, Torremolinos, eller vart nu semesterkosan senast styrdes.
Även en hel del kommentatorer i nämnda tråd förefaller närmast lyriska över sakernas tillstånd och verkar inte alls emotse någon form av förändring med den minsta tillförsikt, och som kommentator i en FV-tråd får man väl anses befinna sig ett par rejäla snäpp upp på vinintressebarometern? Måhända hägrar ett strax därunder inkilat skikt vinintressenter av typen som ofta frekventerar de lokala Munskänkssektionerna - de som liksom önskar att de var mer intresserade än vad de är men inte har tid, ork eller geist att fördjupa sitt intresse?

Jag räknar mig själv som varande en, till gränsen mot besatthet snuddandes, entusiastisk vinnörd. Jag bor i en ort på den skånska landsbygden inte många kilometer från ett lokalt SB men har inte satt min fot på ett systembolagsgolv på länge. En handfull beställningar har gjorts de senaste åren men då har hustrun fått köra och hämta, som en ren principåtgärd. Systembolagets beställningssortiment har inte särskilt mycket som fångar mitt intresse. Jag är till exempel ohemult förtjust i nordpiemontesiska viner och vad vårt stolta monopol kan erbjuda i den vägen är så pinsamt marginellt att jag ska bespara dem smäleken att ens nämna det. Ungefär samma resultat erhålles vid en sökning efter någon som helst form av slank, ljusfruktig old-school-sangiovese eller dito -nebbiolo. Tillgängligheten på viner i naturvinssegmentet är närmast skrattretande vid en internationell jämförelse, såvida man inte bor i Stockholm och kan ta del av vad en knapp handfull importörer  där har att erbjuda, men som inte på några villkor kan tänka sig att skicka godbitarna till provinserna. Alla de här typerna av vin är för närvarande tämligen hett villebråd runt om i stora vinvärlden men av någon anledning förvägrade en svensk publik.

Såvida man inte riktar blicken annorstädes, vill säga. Som nämnts i FV-kommentarerna finns en lång rad europeiska näthandlare som är fantastiskt bra, både vad beträffar sortiment, prisnivå, service och inte minst kunnande. Skickar man iväg en fråga kan man i många fall räkna med ett uttömmande svar ganska omgående. Leveranserna sker oftast utan debacle och de flesta vi har haft att göra med har varit förvånansvärt smidiga och tillmötesgående och allt som oftast funnit en lösning vid någon form av reklamation - korkskada etc - eller något annat problem som uppstått. Här har nog de svenska uppkomlingarna en rejäl läxa att göra; botanisera i och granska exempelvis Atomwines, Lobenbergs Gute Weines, Noblewines eller för de mera italofilt lagda: BaroloBrunellos, Carlo Merollis, Boller-Weines eller Superiores sortiment och upplägg. Där finns mycket att lära - inget tjafs om vin som investering, sentimentalt bullshit om att man gör mänskligheten en stor tjänst som tar hem de här makalösa vinerna eller att vinet passar förträffligt till "nötkött, mandelpotatis, rödlöksmarmelad och gräddsås" (vilket rött vin går egentligen fel där?).

Sedan finns det ju förstås det riktiga sättet att handla vin på: Safarin! Packa in familjen i kombin och styr mot bron med solen i nacken, när ni kommer upp på dansk mylla tar ni av vid Kastrupavfarten och smyger söderut för en avstickare till Dragør och BB-Vinimport innan ni tar sikte mot Byen via Amager Strandvej till Torvegade och Cibi e Vini. Därefter släpper man av resten av familjen på Strøget, Tivoli eller Zoo innan färden fortsätter till Österreich Vin, Le Papillon, Pétillant, Winewise/Terroiristen, Vinrosen och Kronevin för att sedan avslutas i de norra förorterna hos Carlo Merolli och Bergman Vinimport innan man rullar tillbaks till stan och plockar upp familjen igen. Det sortimentet som ni nyss täckt in finner knappt sitt motstycke i resten av vin-Europa, och roligt har ni (och resten av familjen) haft också!

Boca 2008 (Le Piane)

Dags för ny årgång av ett av mina absoluta favoritviner alla kategorier - Le Pianes Boca är något av det renaste, mest livfulla och eleganta som står att finna i nebbioloväg idag. Christoph Künzlis elfte årgång har höga förväntningar på sig och således mycket att leva upp till. Låt oss redan här och nu avslöja att 2008 inte lär göra någon besviken. Vi talar om extremt högklassig juice som levererar på en nivå som ytterst få Langhe-producenter är i närheten av, avseende renhet, elegans och sirlighet.

Men vad nu? Första lilla upphällda skvätten direkt vid öppnandet riktigt bjuder ut sig, formligen larmar och gör sig till, bankar på kastruller och skanderar "Här är jag!". Det här är ovanligt, Boca brukar behöva gott om tid och luft för att samla ihop sig och komma igång, liksom smygstarta och blomma ut undan för undan, särskilt vid den här synnerligen späda åldern. Det här behöver snarare tid och en rejäl vända på karaff för att lugna ner sig.

Men som det lugnar ner sig! När dammet lagt sig efter den initiala urladdningen möts vi av en otroligt elegant och mörk frukt som närmast kan liknas vid en riktigt blödande mogen bigarrå som doppats i smält Valrhona-choklad, mineraliska pustar av blod, järn och rabarber, supersnygga violtoner och en diskret fond av mandel och hasselnötter. Tanninerna är ungdomligt täta men finblästrade och ytterst salivinducerande medan syrorna är så ljuvligt ystra och pigga som de någonsin kan bli i det där svårdefinierade spektrumet mellan gul och orange citrus. Lång och gänglig eftersmak som liksom står och balanserar länge och väl på tungroten innan den till sist släpper greppet.

Givetvis en kompanjon av rang till lammfiléerna och den gräddkokta savoykålen men det här bälgar jag precis lika gärna i mig rakt av. Det är så oerhört gott och stimulerande på egen hand att jag börjar undra om det här egentligen är en årgång som är lönt att lagra? Den kommer med all säkerhet att utvecklas och mogna med grace men blir det bättre än så här? Fan vet. Gör er själva en tjänst och prova - Winewise och BaroloBrunello har 2008:an. Satans grymt vin!

Det har skrivits en del om Le Piane tidigare här på bloggen, för den som är nysgjerrig.

Esegesi Vallagarina Rosso 2006 (Eugenio Rosi)

Självklart inspirerade av Ingvars ihärdiga Rosi-rosningar den senaste tiden, och den läckra roséen Riflesso Rosa 2011 som vi njutit under veckan samt givetvis den sedan tidigare druckna och högeligen uppskattade Anisos 2008, fiskar vi upp en flaska av Bordeaux-interpretationen Esegesi 2006 ur gömmorna. För fakta om producenten och de här vinerna hänvisar jag utan ringaste förbehåll åter igen till Ingvar.

Det här är ett i alla avseenden mycket tätt och kraftfullt vin, men med en oklanderlig harmoni och samklang mellan de doft- och smakmässiga beståndsdelarna som det inte är särskilt ofta man råkar på - ett dansant kraftpaket. Definitivt inte utan bordelaisiska tangenter, där cedertoner och en distinkt cabernetnäsa är de mest uppenbara, men framför allt med en mycket generös och yppig fruktkärna som ståtar med en klart skinande italiensk härkomst genom sin bigarråsötma.

Tanninerna är propert sandiga och smaken rymmer fruktsötma och syrlighet som båda är definierade och synnerligen välslipade, men samtidigt så snyggt kalibrerade att de egentligen först ger sig till känna när de verkligen behövs, det vill säga när ryggbiffen och bearnaisen hamnar på tallriken. Då märker man vilken teamspelare det här egentligen är som oproblematiskt snittar köttets sälta och spjälkar fettet såväl som omsluter syran i den tämligen svårbemästrade såsen. Före och efter maten är Esegesi minst lika imponerande och mycket lätt att njuta av. Ingvar snackar om Bressan-nivå och det är bara att instämma.

Dessvärre synbarligen slutsålt hos Cibi e Vini men vi får sätta hoppet till att det trillar in nya årgångar, vad det lider.

Kvällens vin?

Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.

Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)

SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)

Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)

Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)

Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)

Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)

Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)

Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)

Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)

Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)

Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)

Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)

Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)

Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.

Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

Barbere från Monforte d'Alba

Bra barbera kan ha både ett och annat gemensamt med bra sangiovese: den sammetslena strukturen, den distinkta syrligheten, den klarröda och lätt slösande bärfrukten. Nota Bene - jag talar alltså inte om fruktförvanskade Spinetta-spektakel eller barriquebesudlad barbera a'la Braida-brädgård. Nej, jag talar om barbera odlad av människor som förstår den här druvans sanna storhet: som ackompanjatör, sällskap och ledsagare vid matbordet. Man snubblar i allmänhet på de bästa och matvänligaste barbera-upplevelserna i Monferrato, men kanske inte fullt lika ofta i Monforte?

För i Langhe får barbera, av förklarliga skäl, spela andrafiolen och det är långt från alla barolo-producenter som vet hur man handskas med druvan. Allt som oftast används barriquer och mer eller mindre våldsam urlakning under framställningen, inte sällan även av i övrigt sansade vinmakare, vilket får den här ekvilibristen att stupa handlöst ner i anonymitetens djupa dike. Producenter med silkesvantarna på, och med ett gott gehör, brukar dock lyckas ganska väl om årgången är gynnsam.

2007 och 2009 var två notoriskt heta somrar i Piemonte - inte optimalt för barbera - men medan 2007 var exceptionellt torr, var 2009 desto blötare under knoppnings- och blomningsperioden. Producenterna - Fenocchio och Paolo Conterno - är däremot två av Piemontes (och rentav Italiens) stabilaste och mest intressanta, varför vi korkar ur de båda flaskorna till torsdagslasagnen med god tillförsikt.

Barbera d'Alba Superiore 2009 (Fenocchio) Ung och frisk nos med massor av örter och prima rödfrukt. Syrorna är top notch och biter ifrån fint mellan varje tugga. Ingen idé att krångla med långa smaknoter här inte, en fullkomligt okomplicerad och rysligt läcker barbera i en närmast klockren årgång - köp och drick! 105 DKK hos Winewise i Köpenhamn.

Barbera d'Alba Ginestra 2007 (Paolo Conterno) Rikare och mörkare doft med bittermandel och kirsch. En både solmognare och flaskmognare barbera, god nu men var på sin absoluta topp för ett par år sedan. 2010:an känns som ett säkert kort och finns hos Boller Weine för €11.95.

Sagrantino di Montefalco 2005 (Antonelli)

Inspirerade (och påminda) av Più Rosso-Niels' entusiastiska lovord över Antonellis 2006:a, har vi fyllt på förråden av Montefalco Sagrantino och korkar upp en 2005:a till den fänkål/rosmarin/äpple-späckade porchettan ikväll.

Vi har njutit av Antonellis sagrantini förut och blir således inte förvånade när vi finner en klassiskt stram och ren old school-näsa, som visserligen känns mer stängd än vi kan minnas att den varit vid tidigare möten. En rejäl vända i karaffen senare upplevs den aningen öppnare men långt ifrån särskilt opulent eller extrovert. Snackar vi månne tunnelbeteende?

Men sicket matvin det här är! Tanninerna är monumentala, närmast av macho-karaktär, och faktiskt ganska svåra att ha att göra med om man inte snabbt som ögat introducerar dem för fröknarna fett och sälta, men så fort de sätts i arbete uppstår ljuv harmoni. Till och med de söta systrarna nykokt rödbeta och ugnsrostade rotfrukter får dem att smälta som en smörskulptur en julieftermiddag på Tahrirtorget.

Synd att det inte finns mer sagrantino i den här matvänliga stilen. För visst är det oftast antingen syltfrukt-, alkohol- eller ekmonster man får i glaset när man har med exempelvis Tabarrini eller Caprai att göra?

174 MUK hos Carlo Merolli.

Lagringsobjekt?

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Sangiovese - en kärleksförklaring

O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod

Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

Scarzello & Gaja 2005

Det här är ingen utstuderad "modern-vs-trad-barolo"- eller "stor-berömd-stjärnproducent-vs-småskalig-underdog-artigiano"-tuppfäktning, utan bara ett resultat av hustruns och mina lätt divergerande smakpreferenser. Vi skulle ha barolo till den fina kalvryggbiffen, så långt var allt frid och fröjd. Frågan var bara vilken, så vi gick helt sonika ut och valde varsin lämplig kandidat som vi sedan serverade blint för varandra.

Gajas viner är naturligtvis långt ifrån några moderna skräckexempel på hur man kan slakta den delikata nebbiolon och sminka eller förvanska den till oigenkännlighet. Tvärtom kan man med gott fog påstå att Gaja och Elio Altare väl är de barolo-/barbarescoproducenter som bär "barrique-och-rotofermentor"-fanan högst och stoltast i Piemonte. Angelo Gaja är dessutom den som introducerade det tidigare mer eller mindre okända begreppet drickbarhet i den piemontesiska vinvokabulären. Ett sent tillkommet tillskott i produktkatalogen är barolon Dagromis som hämtar sina druvor från två gårdar i La Morra respektive Serralunga d'Alba och har spenderat sitt första lagringsår på nya barriquer och resterande två på stora ekliggare.

Az.Agr.Scarzello är en betydligt blygsammare operation, belägen i downtown Barolo, med 5 hektar vinodlingar i bland annat Sarmassa. Sonen Federico har tagit över spakarna och kör vidare i ultratraditionell stil med lång macerationstid och 28-30 månader på väl inkörda botti. Man har en smakfilosofi för sin barolo där man vill att tanninerna ska vara distinkta och tydliga , men utan att elegansen och fräschören för den skull blir lidande. Har man någon gång besökt familjen Scarzello och suttit i deras provningsrum så förstår man att det vill till en hel del malle i vinerna för att bryta igenom den understundom kompakta rökridån som fadern i huset, Giuseppe - en veritabel skorsten, emellanåt lägger ut.

Båda vinerna är från 2005 - en årgång som det råder mycket delade meningar om och som har betecknats med allt från "drick nu" till "spara tio år" och till och med "undvik", på sina ställen. Vår erfarenhet är att väl valda producenter lyckades mycket bra det här året, om de plockade druvorna ett par dagar "för tidigt" och således undvek det ihållande regn som sedan satte in tidigt i september i Langhe, vill säga.

Låt oss börja dag 1 och vid matbordet - där barolo är skapad för att skina. Det är inte på något sätt uppenbart vilket vin som är vilket, när man sitter med två blinda glas vars innehåll bara är känt i ett av dem. Även om man hade vetat att ett av glasen skulle innehålla en Gaja-barolo hade det nog varit svårt att plocka ut vilket, så här på direkten. Första glaset har något angenämt och förföriskt över sig, där den ivriga amarenafrukten och de silkeslena tanninerna bildar en harmonisk förening med kalven, balsamicoreduktionen och rotfrukts- och kantarellgratängen. Glas 2 är däremot kärvare, nipsigare och lite omognare i munnen, men doften är fenomenal med ymnig, mörk frukt och en julkryddig och mandelmasseaktig rondör. Smaken vill dock inte riktigt spela med så in i kylen och låt karaffen vila över natten. Glas 1 njutes även efter middagen, men nog är det väl lite julmust- och Coca Cola-toner som lurar där i fonden?

Dag 2 hittar vi en yster jordgubbsfrukt som likt fågel Fenix reser sig ur glas 2 och fyller ut den tidigare så vresiga munupplevelsen på ett fint sätt. Syrorna, tanninerna och frukten har kommit i balans och det är plötsligt inget tvivel om att vi har med en ärketraditionell barolo att göra. Scarzellos Vigna Merenda 2005 behöver alltså luft, massor av luft, för att börja lira. Gajas Dagromis 2005, i glas 1, är däremot lite snipigare och kortare i tonen dagen efter. Inte lika munter och mån om att bjuda på sig själv som vid middagsbordet kvällen innan. Dock en mycket elegant och bra barolo i sin stil och det ska bli kul att nypa någon nollfyra och nollsexa framöver. Våra resterande Vigna Merenda 2005:or låter vi däremot vila ett bra tag tills vi ses igen.

6 x PN

Vi är hembjudna till J & H på en lite försenad gåsamiddag och tar tillfället i akt att ställa upp en rad pinoter av lite olika börd, ålder och ursprung som charmat oss på sistone, bredvid varandra för att se hur de beter sig i sällskap med gåsen, såväl som med sina artfränder - och om vi kan känna igen dem?

Glas 1 - Har en näsa som är väldigt up-front med ganska jobbiga Coca Cola- och julmustvibbar. En del petrokemiska toner och en småsyltig frukt ger sig också till känna efter ett tag. I munnen upplever man frukten som kraftigt extraherad, snudd på för långt driven, och det är fat, fat och fat som tar över efter hand. Syrorna känns visserligen vitala men helhetsintrycket är att vi har att göra med en i alla avseenden överdriven pinot noir. Vi hade väl ingen chilenare i laguppställningen...?

Spätburgunder Alte Reben 2010 (Weingut Bernhard Huber) Okej då, Baden... Nja, det här är inget att dricka här och nu. Det är förstås inte omöjligt att frukten lugnar ned sig och att de 18 månaderna på nya barriquer kommer att bli nedtuggade med tiden. Kostar runt €20 direkt från gården.

Glas 2 - Det här är ljusare och skirare både för öga, näsa och gom. Massor av röd bärfrukt och en intensiv pinotparfym som aldrig känns direkt påträngande då den distinkta mineraliteten hela tiden kliver in och reder ut begreppen. Charmig och harmonisk mun av det varma, omslutande och omfamnande slaget med en urläcker calvados-ton som bär iväg den långa eftersmaken. Känns klassisk på något sätt. Bourgogne?

Pinot Noir Fuchsenfeld 2010 (Pittnauer) Sedär; Burgenland, Österrike. Pittnauer övertygar igen - såhär långt har vi golvats både av hans blaufränkisch och St Laurent. Fuchsenfeld är hans "mellan-pinot" och vi vågar knappt tänka på hur bra toppcru'n Baumgarten 2010 kan tänkas vara. Det här inducerar helt klart akut kli i korkskruven! 175 DKK hos Österreich Vin i Köpenhamn.

Glas 3 - Känns lite grönare men ändå med fin ordning i leden. Allt är på plats och man får sig en elegant näsa till livs med en snygg och, återigen, klassisk pinositet i främre ledet. Syrorna är fantastiskt snygga och frågan är om detta inte är bästa vinet till maten? En liten linoljefärgston skvallrar om att vi kan ha en italienare i glaset men jag är långt från säker.

Pinot Nero 2008 (Dalzocchio) Jojomen, en syndigt läcker Trentino-pinot. Kändes som sagt lite stjälkigare än de två tidigare men kommer fint undan med den lilla grönheten. Mycket välgjort och ett utmärkt gåsvin. 185 DKK hos Cibi e Vini eller Carlo Merolli.

Glas 4 - Rymmer kvällens kameleont och berg-och-dalbane-vin. Här startar doften med att fälla upp en plym av vaniljsocker och artificiella frukttoner och smaken känns initialt lite fruktfattig och snipig med en besk twist. Syrorna är höga och det finns en lingonkärvhet som dominerar helhetsintrycket. Doften hämtar sig efter en stund i glaset och bjuder så småningom ut sig med julkryddor, gröna örter och Käck-lakrits. Även i munnen får vi ett helt annat vin med luft då det plötsligt antar en charmerande och ytterst lättsörplad skepnad. Spännande, men vad tusan kan det vara för något?

Bourgogne Rouge 2010 (Hudelot-Noellat) Hett tips från FV som vi högg på direkt. Hävdar sig förstås väl i sällskapet men stilen känns förvånansvärt busig, initialt rent av avig? Om inte kvällens bästa vin så definitivt ett av de mest intressanta och förbryllande. Finns fortfarande att beställa på SB och kostar 185 SEK.

Glas 5 - Distinkt, tydlig, definierad - det här är ett betydligt renare vin än något av de andra. Härlig pinositet med i princip alla rätt. Otrolig spänst i syrorna och frukten är av det där riktigt hallonsaftiga slaget. Klockren balans och inget att hänga upp eller reta sig på. Det här känner jag igen: County Line 2010 - personligt och mycket lätt att gilla.

County Line 2010 (Radio Coteau) Stabil leverans igen. Spelar lite grann i en egen division med sin renhet och elegans. Tveklöst min favorit bland kvällens viner. Kostade 159 DKK hos Bergman Vin i Kokkedal. Tidigare njutet här och här.

Glas 6 - Reduktiva toner i massor, en hel del fat och en kraftfull frukt där bakom. Ganska mycket av allt till en början men med lite luft lugnar det ner sig och blir till slut en riktigt trevlig bekantskap. Schysst harmoni i munnen, syrorna känns stadiga och väl uppbackade av frukten. Viss mognad leder förstås tankarna till kvällens äldsta vin.

Spätburgunder Alte Reben 2002 (Weingut Huber) Jodå, det kan tydligen ordna upp sig med tiden. Frågan är förstås om man använde sig av lika hårt rostade fat, som 2010:an antydde att man gör idag, för tio år sedan? Vi drack även Hubers enklare spätburgunder Malterdinger 2010 "utom tävlan" och som vanligt tyckte jag bättre om detta än om de mera överarbetade vinerna längre upp i hierarkien. 2002:an kostar €27 direkt från gården.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

Nosiola Vallagarina 2010 (Vilàr)

DN Söndag hade ett uppslag senast där de lät en samling sommelierer tipsa om olika juliga smakkombinationer. Lovvärt initiativ men tyvärr ganska stiffa och icke-revolutionära semi-empiriska rön av typen: "sauternes och blåmögelost", "Moscatel de Setúbal och knäck", "riesling och sill" osv. Fast Maximilian Mellfors' tips om "orange vin och julskinka" stack förstås ut. " Äpple och fläsk är ju gott ihop, så jag tycker att orange vin till julskinkan passar väldigt bra" säger Maximilian.
Såvida inte det särskrivna "orange vin" är någon alldeles ny vintyp som jag inte känner till, så måste jag nog invända att alla orangea viner inte smakar likadant. Jag skulle nog kunna drista mig att påstå att inga av de orangeviner jag provat smakat alls likadant, och förmodligen skulle endast en handfull av dem trivas något sånär ihop med en julskinka. Skulle en hipp Stockholmssommelier komma undan med att tipsa om något så diffust som "ett rött till entrecoten" i landets största morgontidning? Är vi ännu ett tröttsamt fall av varumärkesbyggande på spåren, där man tar alla tillfällen i akt för att förknippa sitt namn med en företeelse?

Hur definerar man förresten ett orangevin - ett vin gjort på gröna druvor där musten under en längre period haft skalkontakt? I så fall kvalificerar sig sällan viner gjorda på bleka och tunnskaliga nosiola som särskilt orangea, oavsett hur lång skalkontakten varit - Foradoris ljuvliga amforajästa Fontanasanta 2010 är ju, trots flera månaders skalmaceration, alldeles blekgul. Vilàrs Nosiola 2010 utger sig visserligen inte för att vara ett orangevin, utan har i stället efter en kort kallmaceration fått en post-fermentation-maceration, på bottensatsen fram till februari/mars.

Härligt vin, hursomhelst! Här finns all den äpplighet som en julskinka kan tänkas kräva, och stråk av torkad aprikos och mandel därtill. Finstämd och elegant näsa som trivs bäst när temperaturen stigit en smula. Munnen är lätt viskös med en guläpplig fruktprofil, dämpade syror som sjunger i mellanregistret och massor av mineralitet. Mycket bra och användbart, precis som stallbrodern Marzemino 2010. Kostar 99 DKK hos Cibi e Vini.

Stransì (Ioppa)

Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!

Eminent vinlördag i byen

BV-Ingvar har kallat till bloggarbonanza i Köpenhamn och när Ingvar kallar, då kommer man. De båda Billigt Vin-ambassadörerna Jörgen och Ingvar, tillsammans med Uppkorkat-Magnus och Lessrof med äkta hälft, har tjuvstartat med lunch på någon, i våra öron, smått suspekt frankofil inrättning emedan vi och Vinosapien, efter obligatorisk safari, sluter upp lite senare i Finn Klysners baghus på Rosenvængetsallé 29 i Fredriksberg.

 Finn Klysner

Finn driver sedan 1991 vinimportfirman DWC-Vin efter att tidigare varit ansluten som vinkonsult till både Italienska Handelskammaren ICE i Köpenhamn och Rom såväl som till Det Tyske Vininstitut i Köpenhamn och Mainz. Han har även skrivit ett par väl ansedda böcker i ämnena tyskt respektive italienskt vin och har åsikter om det mesta som rör vinets värld. DWC-Vins sortiment är omfattande med många stora och intressanta namn, uteslutande från Tyskland och Italien förstås. Dagens provning har Finn själv satt samman och visar sig innehålla enkom italienska viner, alla goda och intressanta och mer eller mindre ögonöppnande. Inga noter eller anteckningar fördes från min sida varför återgivningen sker i ett sken av reflektiva snapshots snarare än omfattande tasting notes.

Den inledande vita omgången bjöd på en lätt överrepresentation av friuliska viner - månne efter subtil lobbying av Ingvar? Ingen skada skedd, alla var friska, typiska och intressanta representanter för den här framstående vitvinsregionen. Sirchs Malvasia 2011 var en pigg, lätt blommig och mineralstinn fräsching som inte krävde några djupare analyser. Två stycken vermentino från DOC'n Colli di Luni, belägen i både Liguria och Toscana, och en Greco di Tufo klämdes dock bryskt in i Friuli-kavalkaden. Terenzuolas instegsvermentino av årgång 2011 kändes enkel, ren och ytterst molluskvänlig medan Fosso di Corsano 2011 från samma producent var komplexare med mera djup och aningen mera dämpad fräschör och mineralitet. Calafè Greco di Tufo 2009 var av det patenterat oljiga slaget och med dovare och gulare frukt än tidigare viner.

Ronco del Gnemiz' Chardonnay Sol 2004 hade ett lätt oxiderat anslag i nosen men med tämligen intakta syror i munnen, sin ålder till trots. Merois Friulano 2009 kändes pigg, välgjord och både druv- och traktstypisk men skulle visa sig blott agera förband till den ytterligt läckra Buri 2009 (Miani), av samma årgång, samma druva och odlad på bara ett rejält dolomitiskt pjäxkasts avstånd från varandra. Det här var första gången jag provat en Miani och Buri frammanar onekligen sinnebilden av vinmakeri på högsta nivå. Det här är rejält eleganta grejer som nog kan hålla sitt eget mot en och annan Puligny-Montrachet? Skulle vara kul att prova med lite mognad, så att faten fått sjunka in en aning.

Dags för rött och först ut är en gammal bekanting, åter igen från Friuli-Venezia Giulia: Croattos Clàs 2009 som är 100% merlot. Vi har tidigare druckit några flaskor av 2007:an och minns det som en tät tuffing med massor av det mesta. Även 2009 går i samma stil men med en ungdomligare vitalitet som tilltalar mig. En blind karaff kommer in och vi anar genast ett vin med mognad men med syror och tanniner som fortfarande är på tå. Vi får reda på att det rör sig om ett vin från Italiens största DOC - är vi någonstans i Toscana? Nej, Lombardiet och Oltrepò Pavese ska det vara och vinet är Vigne della Casona 1996 (Albani). Huvudsakligen croatina med lite barbera och kanske ett stänk uva rara. Aristokratiskt och myndigt vin. In kommer därefter en blålila och superextraherad bordeauxblandning från Veneto: Marcus 2007 (Marco Zambin) kommer från blott 7-åriga (!) stockar men framstår närmast som våldsam i sin extraktion och output. Mycket imponerande men inget som direkt tilltalar undertecknad.

När så en karaff med en transparent granatäppleröd vätska med tegeltingering äntrar scenen är det inte utan att man undrar hur Finn har tänkt. Hur ska den här till synes seniga stackaren kunna hävda sig efter den nyss närmast skedätna venetianen? Men jösses vad våra näsor blir långa! En bedårande nebbioloparfym av renaste slag - rosor och viol snarare än tjära och asfalt - skvallrar om en nordligt belägen växtplats för den här lite lynniga terroirförmedlaren. Tanninerna är nyponpudriga och syrorna sticker till fint på gom och tandkött. Vi får reda på att vi har en Gattinara 2006 (Mauro Franchino) bestående av 100% nebbiolo i glasen. Extremt old school och småskalig produktion på totalt 2400 flaskor. Det här är kul, och framför allt är det fantastiskt bra! Både Ronc di Vicos Titut Ros 2003 - en friulisk högextraherad merlot - och Tiezzos Brunello di Montalcino 2007 - en trad-brunello i mörkfruktig stil - hamnar dessvärre helt i skuggan av den här makalösa Gattinaran.

Eftermiddagen fortsätter i centrala Köpenhamn, på vinbaren Ved Stranden, där Fabio och Mie från Cibi e Vini under parollen Barricadieros vænner samlat ihop ett gäng entusiaster för en vertikalprovning 2001-2010 av producenten Auroras smått egensinniga vin Barricadiero. Vinet har genom åren successivt gått från att varit blott 75% montepulciano och resten cabernet sauvignon och merlot till att i sin senaste inkarnation (2010) bestå av 100% montepulciano och man lagrar på både stora och små fat av varierande ålder.

 Fabio Simoncini

Första glaset rymmer således årgång 2001 och vinet är oerhört bonnskt och rustikt med ladugård och dansk ostbutik i nosen och tuffa, kantiga tanniner i munnen. Den påföljande 2002:an visar sig, något otippat, vara den kanske elegantaste versionen i samlingen. Sandiga tanniner och en läskande munkänsla med en nobel doft där frukten fortfarande står rakryggad den svåra årgången till trots. 2003 upplever jag som bråkig och grovhuggen medan 2004 är klart elegantare. 2006 tävlar med 2002 om titeln best in show medan 2005 och framför allt 2007 är lite för mycket av allt. 2008 upplevs som lite för slät och snäll i sammanhanget men 2009 står ut som en arketypisk Barricadiero - går bra att dricka redan nu men klarar sig ett bra tag i källaren. 2010 sticker ut som alltför fatsöt men Vinosapien plockar fram kristallkulan och spår potentiella stordåd för den här årgången efter några års källarvila.

Fantastiskt trevlig provning och ett unikt tillfälle att jämföra och konstatera vilken enorm skillnad det faktiskt är mellan årgångarna hos ett hantverksmässigt framställt vin. Stort varmt tack till Fabio och Mie!

Mer initierade smaknoteringar och minnesbilder från lördagens sammanstrålning finner man här och här.

Albe och Cucco

Det har väl knappast undgått någon baroloengagerad att det på sistone dykt upp "a new sheriff in town" i SB's ordinarie sortiment. Den tidigare allsmäktiga och enväldiga, och på senare år så trista och livlösa, basbarolon från Fontanafredda har fått lämna plats på de sterila och lysrörsbelysta bakelithyllorna åt Barolo Albe 2007 från G.D.Vajra. Vi tänker ge den här uppkomligen en rättvis chans att visa vad den går för och ställer den således blint bredvid Cascina Cuccos Vigna Cucco 2007. För övrigt den enda barolo 2007:an som numera står att finna i vår samling, förutom en handfull Giuseppe Rinaldi, vilket kanske säger något om vårt förhållande till den här årgången...

Båda vinerna är alltså sprungna ur den heta årgången 2007. Båda är också barn av den semimoderna baroloskolan och har fått vila på barriquer såväl som på botti. Vigna Cucco är ju vingårdsbetecknad och hämtar således sina druvor från just Vigna Cucco i Serralunga d'Alba medan Albe är en cuvée med druvmaterial från Aldo Vajras marker i Fossati, Bricco delle Viole, La Volta och Coste di Vergne i Comune di  Barolo. Man får väl anta att det dessutom rör sig om en viss kvantitet inköpta druvor, utöver de från de egna nebbiolodesignerade 10 hektaren, nu när man plötsligt ska skeppa 40000 pavor till det svenska monopolet?

Hustrun häller upp i mina två halvblinda glas, fast helt ärligt så känner jag igen Cascina Cucco i glas 2 tämligen direkt - mörkare frukt, tajtare och mycket kraftfullare tanniner. Glas 1, alltså Albe 2007, är däremot en vidöppen historia med högsta charmväxeln inlagd. Skön mellanröd fruktprofil med mycket av det mesta och en varm, inbjudande karaktär. Frisk och livfull i munnen med sköna syror och lågintensiva tanniner. Ruskigt drickbar och lätt att gilla - en mersmaksinducerande och betydligt bättre barolorepresentant i det fasta sortimentet än gamla dammiga Fontanafredda!

Vigna Cucco 2007 känns stram och seriös i jämförelse. Mörk, kryddig doft som släpper till först efter en bra stund i glaset. Tanninerna är unga, kraftiga - nästan råa. Det här kräver mat och presterar lysande till älgfärsbiffarna, helt annan harmoni när det får kämpa mot lite fett och sälta. Dock kan man med gott samvete låta dessa ligga ett gäng år. Albe 2007 ska man nog däremot inte lava upp drivor av i källaren - en typisk drick-nu-barolo och 189 SEK är ett bra pris. Vigna Cucco 2007 finns hos Carlo Merolli och kostar 179 MUK.

SP68 Bianco 2010 (Arianna Occhipinti)

Vad kan Arianna Occhipintis skalmacererade vita SP68 från det sydligaste av Sicilien, och faktiskt även av det vinodlande Europa, tänkas kunna ha gemensamt med den nyligen provade Anisos som ju är född och uppväxt i det allra nordligaste av Italien? Druvsorter, jordmån och breddgrad skiljer sig förstås kapitalt åt men produktionsmetoderna med förhållandevis lång skalkontakt, naturlig jäst och minimalt med svavel är likvärdiga, så en och annan orangevinsbelackare kanske ändå skulle kunna hävda att vinerna har fler likheter än olikheter?

Njaej, jag tror att man får vara rejält tondöv för att inte urskilja den jasmin- och kamomillbemängda moscatoparfymen, den liksom vitkalkiga mineraliteten och den otroligt lättsamma och läskande strukturen i SP68. Druvorna är den endogena albanello och den mer vitt spridda zibibbo - eller moscato di Alessandria, som vi också känner den som - som växt på 280 meters höjd över havet. Att musten är ofiltrerad och har fått ligga 15 dagar på skalen är inget som avslöjas vid en okulär besiktning - vätskan är nämligen klar och skir i ljust gul dress.

Doften är som sagt klart moscatodominerad - mer så än vi minns att 2009:an var - och sötaktig med honung, pomerans och bivax. Mycket fin sniff som nära nog skulle kunna lura iväg en på dessertvinsspåret. Smaken är däremot synnerligen torr och utjäst, ingen sötma så långt smaklökarna kan nå. Skön lätthet i steget, upprensande syror så det räcker och läskande mineralsälta. Ett vin man dricker mycket av - och gärna! Piggt, vitalt, poppigt och i mitt tycke mer personligt än röda SP68 2011.

Fler som har provat: här och här.

Anisos 2008 (Eugenio Rosi)

Jag har förstått att en hel del av världens vinälskare och rutinerade vindrickare, som i övrigt mycket väl kan vara hängivna uppskattare av röda naturliga viner, allt som oftast har problem med skalmacererade vita viner. Den vanligaste kritiken eller invändningen är att man tycker att basala karaktärsdrag som druva och terroir kollras bort, för att istället ersättas med alltför tydliga smak- och doftmässiga spår av tillverkningsmetoden. Jag vet inte, är vinet välgjort och i balans tycker jag sällan detta är något problem. Visst finns det gott om oranga viner som är mer intressanta än goda, men Eugenio Rosis Anisos 2008 är definitivt INTE ett sådant.

Föredömligt detektivarbete av Ingvar ger vid handen att vi har att göra med 60% höghöjdsodlad pinot bianco della costa, 20% chardonnay och 20% nosiola som fått ligga på skalen i två månader och därefter lagrats ett år på botti. Riktigt bra och fyllig information om en hel del italienska druvor, exempelvis nosiola, finns förresten på gamla vinranksförsäljaren Chalmers Nurseries hemsida, för den som är intresserad.

Färgen är djupt gyllengul, som äppeljuice, och brygden är gnistrande klar. Dag ett plockar vi ut flaskan ur kylen, häller upp direkt och möts av ett lätt knutet vin. Efter lite luftning och bara ett par graders temperaturhöjning kan vi däremot lapa läckra toner av torkad frukt, suckat, honung och arrak som vilar på en grönäpplig och citrusfräsch bas. Smaken fyller ut fint med en kraftfullare frukt, väldigt snyggt avvägd syrlighet och en eftersmak som vilar kvar länge i gommen. Alkoholen (12%) är i stort sett omärklig och helhetsintrycket känns mycket samlat, elegant och njutbart.

Dag två och tre lyckas Anisos med konststycket att bli ännu mera komplett och fascinerande, med syror som kickar in både tvåans och treans växel. Renheten är frapperande med tanke på den omfattande skalmacerationen och den alltigenom naturliga och ickeinterventionistiska tillverkningsproceduren, som allt som oftast resulterar i en del funk och spektakulära sidotoner. Jag kommer närmast att tänka på Elisabetta Foradoris amforalagrade Fontanasanta Nosiola 2010, som visade upp en liknande ren och distinkt profil, fast efter längre luftning.

Det här sällar sig till årets favoriter, ett stort och ytterst personligt vin i min näsa och gom. Dessutom en utmärkt introduktion för den orangevinsnyfikne. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Marzemino Trentino 2010 (Vilàr)

Marzemino från en halv hektars odling i Nogaredo på 200 meters höjd, strax norr om Lago di Garda. Direkt ur flaskan fylls glaset av bio-toner - krutrök, lite varm strykbräda och nydraget tändsticksplån - men efter en lätt luftning är det pur fägnad att sitta med näsan djupt nedstucken i glaset. Blå frukt och maraschiniparfym samsas med en pikant grönörtighet à la cabernet franc - fräscht och livligt så det förslår.

Munnen bjuds på en kärv men mogen frukt, som blåa och riktigt sötmogna plommon med ljust fruktkött och lite tanninbett i skalet. Behaglig men markant syrlighet, snäppet fräsigare än de flesta dolcetti men något mildare än dito grignolini. Klockrent trattoria-vin som fixar det mesta som ställs på bordet, lika gjuten som en bio-Chinon på en bistro i Paris. Måste fyllas på utav, subito!

89 DKK hos Cibi e Vini.