Bottiglie miste

Vi slänger ihop en hastigt påkommen ad-lib-session, så här i sista minuten innan fastan sätter in, där den enda uttalade grundtanken är att smaka av några nyinförskaffade flaskor för att se om det föreligger något akut påfyllningsbehov. Alla våra tre flaskor är tagna ur den senaste leveransen från Holte medan vännerna J & H's viner är köpta via det nationella monopolet. Vi provar blint och känner bara till våra egna viner men vet inte när eller i vilken ordning de dyker upp.

Vårt första glas är ganska transparent i en klar granatröd ton och spjutar ur sig en distinkt nebbiolokarakteristik som tar kommandot direkt. Doften berättar om ett extraktrikt vin med terpentin, medicinalörter, viol och en oomtvistlig russinton som får mig att konstatera att vi har att göra med Le Stries Sforzato di Valtellina 2007 medan övriga deltagare tror att vi har en ovanligt kraftfull barbaresco i glaset. Tanninerna känns väl avslipade, syrorna är sobra och måttfulla medan frukten snärtar till rejält direkt för att klinga av mycket långsamt och elegant. Ett gott vin med kraft och potens utan att vara det minsta klumpigt. På minuskontot hamnar det faktum att det känns lite småtrist, man rycks liksom aldrig riktigt med, utan sitter mest och konstaterar att vinet är mycket bra och trevligt.

Vår tidigare erfarenhet av sforzati begränsar sig till ett par årgångar av Nino Negris Cinque Stelle och något smakprov av Conti Sertoli Salis' Canua. Le Strie har här gjort en mycket stilig tolkning som är svår att inte tycka om. När det är sagt så har jag svårt att se att vi kommer att fördjupa vår bekantskap med den här vintypen - den känns liksom lite för "konstruerad" och tillrättalagd. 275SEK/DKK (CM).

Glas nummer två har en tydlig ickeitaliensk prägel av rå köttsaft som, i kombination med en väl genomsiktlig men mycket mörkt sammetsröd uppenbarelse, får mig att tidigt utbrista: "Syrah från Norra Rhône!" Detta får emellertid litet, eller inget, bifall och ingen vill kännas vid vinet som sitt eget. Jag detekterar en ganska ymnig ton av riktigt dyra och snygga små fat i form av butterscotch och finaste choklad som liksom frukten är ganska mörk. Strukturen är smidig och vinet känns förvånansvärt friskt och lättdrucket vilket vidimeras av det faktum att det försvinner rysligt snabbt i glaset. Ett läskande men välgjort och elegant vin.

Det är mycket riktigt en Norra Rhône-syrah: Côte-Rôtie 2006 (Clusel-Roch). Bra framtidspotential men riktigt gott och kul att prova redan nu. Men för 425SEK (SB) finns det förstås mycket annat som lockar i vinvärlden.

Man får vara rejält tondöv för att inte känna igen Cristiana Galassos klara stämsång som ljuder ur tredje glaset. Trots att vi aldrig smakat mellanvinet D'Ugni 2006 tidigare kan man direkt slå fast att det är just detta som man har framför sig. Supermörkt och tätt på brukligt montepulcianomanér med en febril tobakston, mörk choklad och bränd majolikaglasyr. Rustikt, tydligt och varmt välkomnande - en skön vinupplevelse.

Det här är ljuvliga grejer med personlighet och tydlig avsändare. Alla runt bordet gillar det men är nog en smula överrumplade av intensiteten. Intensivt är det, men inte tungt. Snäppet komplexare och lite mer att tugga på än producentens instegsvin Fante, men "lättare" än den mäktiga Rudero. 100SEK/DKK (CM).

Fyran är mörk, tät, grumsig och bruntingerad. Frukten är söt, nästan lite portvinsaktig och maltig - en mogen skapelse. Munnen bjuds på vidare fruktmognad, god rondör och koncentration. Det här kan vara mogen amarone eller dito Chateauneuf du Pape.

Chateauneuf du Pape 2000 (Bosquet des Papes) känns solid och duglig men spritter inte precis av liv. Ger ett lite småtrött dessertvinsintryck, liksom. 299SEK (SB).

Glas nummer fem sprider inte mycket glädje kring sig, må jag säga. En dysterkvist utan pregnanta markörer, ett lagomvin som skulle kunna komma från vilken del av världen som helst. Absolut felfritt, allt smakar säkert som det ska, men oerhört anonymt. Rostade kaffetoner fyller ut tomrummet som sangiovese/cabernet-blandningen lämnar efter sig - en vinös bukfylla a'la McDonalds.

Inget för oss. Jag kan inte komma på en enda anledning till varför man skulle köpa Dogajolo Rosso 2010 (Carpineto) igen, inte ens priset på 99SEK (SB) är särskilt attraktivt sett till vad man har i flaskan.

Sjätte glaset är precis allt det som Dogajolo inte var - här finns hur mycket sangiovese-charm som helst. Inget som helst snack om att vi är i Toscana eller Montalcino, och har man tidigare smakat någon annan årgång av Maria Grazias brunelli eller hennes underbara rossi (2009 eller 2010) så känner man snabbt igen stilen. Klarröd bärfrukt som lyser och skiner tillsammans med lite krydderier och örter. Fint definierad, nästan exakt, sangiovesefrukt. Slank, lätt och sprittande i munnen. Alla runt bordet är eniga om att det här är kvällens mest kompletta vin.

Dessutom ett fynd för sina 139SEK/DKK (CM). Måste vara det scoopigaste som kommit från Holte sedan Cascina Cucco Cerrati 2004?