Tetralog at Cascina Vinosapien

Vi lämnar de bakelitgråa och regnmarinerade molnkolosserna bakom oss och styr ut mot den ständigt solsmekta och saltstänkta blekingska arkipelagen. Där tar herr och fru Vinosapien emot oss och har dukat upp en sublim frankofil backanal med det uttalade syftet att få oss på bättre, eller åtminstone andra, tankar. Alltså ett slags KBT-terapeutiskt grepp för att få bukt med vår svårartade frankofobi. För säkerhets skull har vi smugglat med oss ett gäng italienska oddballs, i händelse att abstinensen skulle bli för svår.

Inte en droppe spottas, inte en anteckning förs, en del etiketter plåtas just när det börjar bli dags att gå hem och man tycker sig besitta Lennart Nilssonska fototalanger - en ytterst bristfällig dokumentation således. Alla dessa omständigheter tagna i beaktan gör att detta blev en kväll som mera kom att utveckla sig till en lång serie samtal om, och med, de många olika vinerna på bordet - en del av dessa hade ofantligt mycket att säga - och en ytterst givande, lärorik och förbaskat trevlig diskussion fyra själar emellan, om vin i allmänhet och våra olika förhållningssätt och lust till denna fängslande nektar.

Vi börjar på stående fot inne i den, vid det här laget, riksbekanta vinkällaren. Ett fantastiskt fint bygge som dessutom verkligen skänker en sober stämning av autencitet när man står vid det råa järnbordet och får sitt glas påfyllt med en rödlila yster skapelse. Vi får genast tipset att inte bry oss om att försöka lista ut VAD det är vi har i glaset, utan HUR det beter sig i glaset eller rätt och slätt om vi tycker om det eller inte. Det här tycker vi definitivt om, en riktigt fruktfokuserad sak med lingon- och blåbärsfrukt i stil med en superkoncentrerad dolcetto. Läskande så det förslår med fin syra och bra fruktfyllnad i munnen. En och annan bio-ton gör mera nytta än skada här. Jag kan inte låta bli att misstänka att detta är någon av de riktigt bra beaujolais-nollniorna som alla snackar om och det stämmer: Côte du Py Morgon 2009 (Jean Foillard). Jodå, fransoserna kan om de vill. Eller var detta bara ett lyckokast?

Snart har vi vitt i glasen, eller gyllengult. Ett mycket harmoniskt vin med en skön äpplighet som tar sig samma uttryck i näsa som i mun. Ett bastant och solitt vin i vacker skepnad som ska visa sig funka utmärkt till de stundande pilgrimsmusslorna, lite otippat. Äppligheten skickar iväg hustrun till Jura och jag kan bara instämma: En Chalasse Fleur de Savagnin 2005 (Domain Labet). Absolut det bästa vi provat härifrån, våra tidigare erfarenheter av området har etsat sig fast i minnet som en serie variationer på avslagen Champagne och torkade äppleringar. Inte det här inte - pur harmoni och snygga syror. Nästa glas är breddfyllt av klingande hög syrlighet och ljus, nästan vit, frukt. Knastrig och torr mineralitet gör att man skulle kunna tro att det är riesling vi har i glaset, men det ska vara franskt och vi är då rakt inte i Alsace. Så vad kan det då vara? Clos du Bourg Vouvray 2007 (Huet). Trevligt och intressant, en helt ny chenin blancupplevelse för vår del - inte ett spår av fet frukt eller vått ylle.

Efter att vi sköljt ner de dill- och citronsmekta pilgrimsmusslorna med en österrikisk riesling, vars identitet jag inte för mitt liv kan detektera på den übergryniga och nästan nattsvarta bild jag tog mitt i natten, hämtar jag in ett par viner som mellanspel. Vinosapien ska duka fram nya glas och frågar:

- Är de vita eller röda?

- Tjaa..?

Det är nämligen Trincheros båda orangea skapelser vi har med oss där den ena visserligen heter Bianco men likafullt strålar i sin bärstensgula prakt. Bianco 2007 är en blandning av macererad arneis och malvasia som skjuter iväg en glasklar aprikoston tillsammans med blöt tobak och en rejält parfymerad malvasiaaromatik. Vinosapien tar två sniff och konstaterar att det inte är något han kommer överens med. Själv är jag helt såld på det här vinet, jag älskar den lite bråkiga och snudd på uppnosiga stilen som nästan alla Trincheros viner besitter. Palmè 2007 är också ett macererat orangevin, i det här fallet bestående av 100% chardonnay. Detta faller värden mera på läppen med sin nästan pinot-lika aromatik och tuffa tanninstruktur, även detta är en favorit hos oss, inte alls lika parfymerad utan mer samlad och förföriskt kraftfull.

2008 blev det varken någon Bianco eller Palmè, året var för svagt med rejält decimerad skörd som följd och man blandade istället alla vitvinsdruvorna: chardonnay, malvasia och arneis till ett vin och döpte det till "A-iuto!" (hjälp!).

När det är dags att slänga de örtmarinerade hjortmedaljongerna på grillen får vi bekanta oss med två sinsemellan väldigt olika rödingar. Saint-Joseph 2005 (Dard & Ribo) är friskt, lätt, och läskande. Lika förbaskat tänker man syrah så fort glaset når nästippen, vilket ju visar sig stämma alldeles ypperligt. Här finns inga självklara giveaways för en Norra Rhône-rookie som en annan men attityden, energin och strukturen skvallrar lite om det ampelografiska ursprunget. Trevlig bekantskap och definitivt något att hålla utkik efter. I det andra glaset lurar det en lite kärvare och mera svårflörtad karaktär. Mörk, kraftig frukt och relativt bångstyriga tanniner, svårt att ha någon bestämd åsikt om i dagsläget, behöver förmodligen mera tid: Bandol 2007 (Domaine du Gros' Noré).

Vi häller upp ett mycket tätt, mörkt och intensivt vin. Extraktionen är kolossal och den tidigare så fruktkraftige bandolen står och skakar i sitt hörn. Här vankas massor av allt men i ett fodral som passar perfekt, det här är ett mycket säreget och njutbart vin. 100% montepulciano med kraft och rusticitet fast med pillemarisk finess. Absolut inte för alla och borde egentligen inte vara något för oss men "drickbarhet" kan vara så mycket mer än lätthet, friskhet och fräscha syror. Blir bara intressenerven tillräckligt retad så byter vi snabbt ut vår pragmatiska smaksensorik mot den romantiska. Kolla in den här lilla filmen om vinmakerskan Christiana Galasso så förstår ni vad jag menar. Hennes vin Rudero 2007 är en upplevelse att ha i glaset. Vi avrundar med en annan ny bekantskap som jag däremot är helt säker på kommer att falla Vinosapien på läppen och mycket riktigt; Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) är rakt uppför allén hos denna elegansivrare som tycker om viner som svirlar runt som en liten Baryshnikov på tungan.

Vi tackar värdparet å det djupaste för en mycket trevlig och smaklig eftermiddag och kväll.

Betydligt mera initierade smakanteckningar hittas här.