Chianti Classico 2004 (Podere Capaccia)

Hmmm, första flaskan vi öppnar har en brynt, kokt, bränd och brunfruktig aura som klamrar sig fast på näsväggarna. Ungefär som en blandning av när man kör i gång ugnen dagen efter att gratängen rann över och smygoxiderad plommonsylt. Kanske inte uppenbart felaktig, det är trots allt en sju år gammal chianti av enklare snitt och sangiovese är inte en alldeles självklar lagringsdruva, men året är gott och efter de här applåderna och visslingarna hade vi nog förväntat oss ett vin med en helt annan spänst och livlighet. Som tur är har vi flera flaskor på lut, fram med korkskruven igen.

Och skillnaden är genast uppenbar: Frisk rödmogen körsbärsfrukt samsas med knastrig mineralsälta i första sniffen - aaahh just det, det är ju så här riktigt sketgod chianti ska dofta. Gott om yster maraschinoparfym och eterisk aromatik i det knallröda registret, men här byggs det samtidigt på med balsamico i mängder samt läckra läder- och subtila sojastråk som ett resultat av flaskmognaden. Som Oprah Winfrey skulle sagt med sin sensuellt väsande stämma: "Layers, layers..."

Smaken lämnar ingen Chianti Classico-aficionado oberörd med sin seniga struktur och den ymniga syran som biter till rejält på tandköttet och efterlämnar ett mycket vitalt visitkort i obestridlig old school-anda. Torr och fin renhet, som öppnar fältet för alla de mineraliska referenserna som härjade runt i näskanalerna nyss, skvallrar om ett geografiskt intimt naboskap med allas vår favorit Montevertine. Sublim mogen CC som gick att fynda för 105 DKK hos Carlo Merolli när det begav sig.