What's Up, DOCG?

Jag undrar om det egentligen finns någon som hänger med i den italienska denominazioni-cirkusen? Ja, mer än Alfonso Cevola förstås, som så tappert försöker reda ut begreppen med jämna mellanrum, hans DOCG-karta finns att kasta ett getöga på här. Den uppmärksamme noterar alltså att det numera finns 71 (sjuttioen, en og halvfjerds, settantuno, LXXI) olika DOCG-appellationer! Man behöver inte vara lastgammal för att minnas när antalet var nere på 25-30 stycken.

Vissa nytillskott känns ju HELT oumbärliga, exempelvis: Vernaccia di Serrapetrona, Lison eller varför inte 3 (tre, III) olika DOCG:er för apuliska Castel del Monte - Nero di Troia Riserva, Rosso Riserva och Bombino Nero. Säga vad man vill om Bardolino, Asolo Prosecco (Prosecco di Prosecco står på tur för DOCG-skap men själva samhället Prosecco ligger i Friuli och det är konsortiet i Veneto som gör anspråk på varumärkesnamnet...) Frascati eller Albana di Romagna - lätta, friska och läskande viner som garanterat kan vara hur spännande som helst, men några monumentala storheter att sortera in under ett av världens största vinländers högsta klassifikation är de knappast.

Vad är då tanken bakom att sprida den en gång så prestigefyllda DOCG-manteln så här tunn? Hade det inte räckt med DOC-status för den här typen av enklare matviner? Man behöver ju inte vara raketforskare för att räkna ut att detta obönhörligen leder/har lett till en devalvering av den rosa sjalettens anseende. Den tidigare så åtrådda exklusiviteten har snarast blivit något som den yngre, respektlösare skolan av indie-odlare styr undan och på vissa håll är det numera IGT och VdT-vinerna och dess odlare som sätter agendan för i vilken riktning utvecklingen ska gå.

Italiensk byråkrati är mytomspunnen och ett av de senaste skräckexemplen i genren berättade den norske piemontesen Frode Refstad om på Vin Forum i somras: En representant från Valore Italia hade besökt gården och berättat att det sedan länge är strängt förbjudet att använda vin-gårds/-marksnamnen på etiketterna. Lagen har aldrig implementerats, förrän i år då man börjat göra omfattande kontroller och kallat tillbaka en del producenters viner för ometikettering. Dock ska det bli tillåtet att åter igen få skriva ut exempelvis Monfortino, Bussia, Rocche eller Brunate på etiketterna från och med årgång 2010...

Som grädde på moset har det börjat talas om en gemensam EU-nomenklatura där kvalitetsbeteckningarna DOP (Denominazione d'Origine Protetta) och IGP (Indicazione Geografica Protetta) som idag härbärgerar jordbruksprodukter i största allmänhet, även ska innefatta vin så småningom. Säkerligen nya klistermärken och högar av documenti för odlarna att se fram emot således.

Chianti Classico 2007 (Il Molino di Grace)

Den extremt villebrådstäta Köpenhamns-djungeln inbjuder nuförtiden till tätare safariexpeditioner än vad som får anses vara sunt. Lördagen bjöd på ovanligt distinkta nedslag då vi dels hade att göra med en importör som inte fysiskt var på plats, men som så gentilt gav oss koden till sin lagerport så att vi bara enkelt själva kunde hämta upp grejerna - här snackar vi service, sug på den SB! - och då vi dels hade Blekinges egen Dr Livingstone med oss i vår karavan, med blixtsnabba pitstops på Cibi e Vini och Otto Suenson som följd.

Ett besök som avvek från den italofila dominansen var hos Österreich Vin på Esplanaden i östra delarna av innerstan - en butik som andas kvalitet och kunnande och som har det absoluta toppskiktet av österrikiska vinmakare i sitt sortiment. Vi, som varande extrema blaufränkisch/zweigelt/sankt laurent-rookies, överlät med varm hand besluten om vad vår blandlåda skulle innehålla till ägaren Sebastian Rind Nelleman. Vi återkommer med rapport.

Annars får lördagen sägas ha gått i sangioveses tecken. Det avhämtades till och med ett gäng lådor brunello borta på Thorvaldsens Plads, mitt i den köpenhamnska lördagsshoppingsmeten. Försök själva hitta en bra parkering, tillräckligt nära för att kånka 6 lådor vin, någonstans mellan Folketinget och Gammel Strand en lördag vid lunchtid. Hustrun fixade dock biffen då hon, i egenskap av chaufför för dagen, helt sonika tog ett resolut tag om ratten och styrde oss upp över cykelbanor, busshållplatser, vägsuggor, stock och sten för att till slut elegant glida in precis jämte marknadsståndet där Carlo Merolli höll hov. Kudos till en typ av bilkörning som fått vilken napolitansk taxichaffis som helst att blekna!

En av dagens troféer är ett instegsvin som vi varit nyfikna på ända sedan vi läste Più Rosso-Niels' fina och lockande beskrivning av producentens toppvin. Vi har svårt att se att Il Molino di Graces Chianti Classico från det goda året 2007 kan vara annat än förträfflig?

20 dagars maceration följs av 10 månaders lagring på vardera tredjedelen av rostfritt stål, stora fat och begagnade barriques.

Vinet är mörkt och osedvanligt tätt för att vara 100% sangiovese. Doften är genast på med generösa skopor körsbärs- och vinbärsfrukt samt lätta stråk av bittermandel, rabarber, örter och lakrits. Munnen får sig en frisk syradusch och den utmärkta fruktigheten lever med ända ut i eftersmaken. Väldigt solid och genuin chianti i en stil som får mig att tänka på John Coltranes album Coltrane Jazz där han liksom svävade mellan sitt "klassiska" jag och sitt "moderna" dito. Det första vin som kommer upp för mig som har den här stilen är Querciabellas 2007:a. Det här är minst lika bra och dessutom upplever jag det som snäppet mera läskande.

Kostar 119DKK hos BB Vin.

Grignolino d'Asti 2005 (Trinchero)

De senaste veckorna har inte varit nådiga nere runt Medelhavet. En massiv värmebölja har parkerat över stora delar av Italien som formligen översköljts av extremt het luft från Nordafrika. En reporter från Rai1 stod i onsdags på stranden i Rimini och viftade med en termometer som visade 51°C, en siffra som man förmodligen ska ta med en rejäl skopa salt men poängen gick i alla fall fram med all önskvärd tydlighet. Från fädernestrakterna kring Lucca/Garfagnana, Toscana rapporterar pålitliga källor att man haft 40°C två veckor i sträck och temperaturen har knappt segat sig under 30-strecket, ens på nätterna. Paola Revello hade 39,6°C på nordsidan av sitt hus i Annunziata, La Morra klockan 18.30 i onsdags - "Tro mig, det är inte skönt" var hennes kommentar.

Det hetaste man kan hitta på våra breddgrader just nu verkar vara italienska biodynamiker. Applåderna bifalles givetvis även härifrån och vi passar dessutom på att plocka fram en piemontesisk representant som vi provat, besökt och berättat om tidigare.

Ikväll provar vi Trincheros Grignolino d'Asti 2005, och jag vet att det låter absurt när vi snackar grignolino men vi ger den en rejäl vända i karaffen och ser vad den har att berätta till kvällens ultratraditionella kalvstek, gräddsås, hasselbackspotatis och pressgurka. Det här är nämligen inte någon vanlig grignolino.

Utseendet är mäkta avväpnande med en supertransparent nektar i ljusaste tegelröda skrud som drar åt orange. Efter luftningen kickar doften igång med ett batteri sekundära och tertiära aromer som obönhörligen skickar iväg associationssynapserna till en riktigt mogen barolo av traditionellaste snitt. Här finns läder, terpentin, vegetativ multnad, linoljefärg, eterneller, farmors kryddlåda och försiktiga stråk av dyr balsamico. Frukten är intakt med en klar lingon/tranbär/röda vinbärskaraktär. Blint hade det här hamnat i en mogen barolo på nosen, eller i alla fall nebbiolo, tveklöst.

I munnen hade man möjligen börjat tänka freisa, här är syrorna fint på tå och tanninerna värker ut länge och är sandiga och behagliga, om än inte barolo/nebbiolo-intensiva. Den ljusa och pigga vinbärsfrukten hänger med även i smaken och en elegant tobaksprägel ger tydliga avtryck i eftersmaken. Till maten är det här vinet en ypperlig matchning som verkligen stortrivs i sällskap med de milda smakerna i vår ärketraditionella "söndagsmiddag", såhär på fredagskvällen.

I den här nollfemman finns en synnerligen angenäm flaskmognad, något som både Ezio och Monica är snabba att förfäkta som ytterst nödvändigt för alla sina viner. Det här är en grignolino som är både komplex, rustik och elegant - ett klassvin, enligt min mening. Vinosapien provade nyligen nollsjuan men blev inte riktigt lika hänförd.

Vi köper våra Trinchero av Stefan Jensens Winewise, grignolinon kostar 120DKK och Stefan skickar numera till Sverige.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes)

Vi provar ett gäng nordrhônare och passar på att slänga in Les Crêtes' Fumin som joker i leken, pålitliga källor har nämligen förkunnat att det här är en druva som i sina bästa stunder kan ha ett och annat drag gemensamt med syrah från just norra Rhône.

Bland fransoserna som provades var Les Meandres Côte Rôtie 2007 (Guy Bernard) en alltigenom sympatisk bekantskap med bra syrasting, frisk knallröd frukt och en tanninmatta som följde med långt ut i avslutet. Ett vin som gav full utdelning i munnen. Cuvée du Papy Saint Joseph 2007 (Domaine du Monteillet) å andra sidan, var mera av en nosepleaser med en fantastisk parfym som rymde blod, järn, pomerans, nejlika, mandarinzest och röda vinbär. Ren, klar och framfusigt intensiv fast med massor av charm. Maison Rouge Côte Rôtie 2005 (Duclaux) var dessvärre tvärkorkad.

På bordet fanns även en Cuvée Cristophe Crozes Hermitage 2006 (Dom. des Remizieres) och Mon Clocher Cornas 2008 (Boissy & Delaygue), båda av det lite mer internationellt stajlade slaget där mörkare bär, lakrits och en del espressotoner var den gemensamma nämnaren - välgjorda viner men inget som hoppade upp och tryckte på intresseknappen.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes) går ut starkt med en skinande klarröd frukt och ett helt batteri mineraler. Finstämda stråk av charkuterier, Valrhona-choklad, sötlakrits och ett pepparstick eller två. Lätt, ljus och frisk med medelintensiva syror, bra balans och väldigt enkel att svälja i stora klunkar. Vinosapien påpekar i sina noter att serveringstempen är av största vikt och det är bara att hålla med, vid rumstemperatur kryper smörkolan fram och vinet känns nästan sliskigt. Ner i temp igen och vips så har vi åter full njutning i munnen.

Klart trevligt vin som stod sig väldigt bra mot fransoserna. Fanns hos BB Vin i Dragör och kostade 199 DKK (150 vid köp av 6) men nu verkar bara 2005:an finnas kvar.

Barolo 2007 (Reverdito)

Dags igen att kolla av en nollsjubarolo, den här gången från en modern producent i La Morra. Vi har ingen särdeles imponerande erfarenhet av Reverdito och deras barolo men vi kommer ihåg att vi gillade Moncucco 2004:an när vi smakade den för några år sedan. Ikväll är det normalen från varma 2007 som vi provar.

Druvorna hämtas från olika odlingar (1,5 ha) runtom i La Morra och lagringen sker enligt hemsidan på legno (trä). Efter första sniffen på den dovt sammetsröda, väl genomsiktliga, vätskan, kan vi med viss bestämdhet konstatera att träet i fråga har utgjort lock och elliptiskt bågnande sidoväggar i barriques av lätt begagnat snitt. Här finns rostad mandel och marsipan såväl som kåda, smörkola och svaga aningar av tryffel. Ganska mörk bärfrukt som samsas med en skvätt balsamico och ett lager kontaktlim. Allt som allt en behaglig, om än något förutsägbar doftkompott av modernare karaktär.

Tanninerna är nollsju-avrundade och syrorna är avmätta, en tämligen snäll munkänsla som tippar över mot att vara försiktig och en smula odefinierad. Frukten har ett sympatiskt bett och föredömlig polpa men de små faten är inte klädsamma, sötman blir i längden påträngande. Årgången spelar såklart in men stilen känns för slät och inställsam för att vi ska ge den här normalen ännu en chans. Cascina Cuccos Cerrati 2007 är ett långt intressantare vin med massor av karaktär för mindre pengar. Nästa gång vi provar Reverdito styr vi undan 2007 och siktar in oss på en vingårdsvariant.

Finns hos Erik Sørensen i Köpenhamn och kostar 170 DKK eller hos Winefinder för samma pris.

Brunello di Montalcino 2006 (La Fornace)

Det finns mycket som tyder på att 2006 är årgången att ställa in kikarsiktet på när det kommer till Brunello, särskilt om man bryr sig om vad de stora drakarna tycker. Det finns såklart alltid anledning att vara skeptisk när det börjar slås för hårt på pukorna och trumpetsektionerna harklar ur sig fanfar på fanfar. Men ett alldeles förträffligt sätt att utröna huruvida det verkligen finns kött på benen, eller om det bara är svammel, är ju att helt enkelt prova själv.

Vi har således lyckats spåra upp "Il Brunello-pusher numero uno in da hood": BB Vinimport i Dragör, som har ett alldeles förträffligt Montalcino-sortiment med bland andra Gianfranco Soldera, Diego Molinaris Cerbaiona, Casanova di Neri och La Cerbaiola såväl som mindre namnkunniga, men minst lika intressanta, producenter som La Rasina, Santa Maria Colleoni och La Fornace. Just Brunellon från La Fornace har BB's ägare Michael Bodholdt talat sig så varm för att vi är lite extra spända på hur den ska smaka. Ännu gladare och än mer förväntansfulla blir vi när vi ser att Matogvinogmer-Henning just gjort ett besök på gården och bara har gott att förtälja om både viner och mottagande - pluspoäng redan innan vi öppnat flaskan alltså.

Ytterligare ett och annat pluspoäng cashas in i samma ögonblick vi drar ur korken. Maken till vacker skapelse var det längesedan vi såg - tät och stabil men precis lagom porös, skinande butterscotch-beige och med en härlig väldoft utan att framstå som rostad. Vinet är precis lika ståtligt med en klar, genomsiktlig gestalt i rubinrödaste skrud - precis som ädlaste sangiovese skall ta sig ut. Vi kan inte låta bli att slå upp en liten smygsipp direkt ur flaskan och jodå, det här lovar gott - livlig frukt och en del espressotoner initialt, men ett par timmars utandning i karaffen kommer att göra susen.

När vi återvänder har vi hur mycket gott som helst att snusa på: rund och mjuk bigarråfrukt, stiliga stråk av kronärtskocka, en hel örtagård som står till buds, en nypa kalktorr mineralitet, ytterst subtil eterisk floralitet, söta sippar mocchacino... Ja, så här kan man gå på men vi stämmer lutan och slår an upptakten till den riktiga sonetten:

Munnen, smaken - det är här det händer - Zlatan i gatan vilken förförisk frukt av tuggbaraste snitt och de läckraste, ettrigaste små syrastick man kan tänka sig backar upp, fyller ut, sniper åt och accentuerar fruktkärnan. Texturen är len som våtslipspapper och polerar intensivt tänder och tandkött så att det blixtrar till små vita stjärnor i mungipan när man lutar sig tillbaka och fånler - drickbarhet av tredje graden. Eftersmaken bär fruktsyrorna hela vägen ut och lämnar en söt fin smörkolapastill på tungan att sutta på medan man funderar på vad som just hände.

Jovars, det verkar som att Suckling och grabbarna är nåt hett på spåren. Vi kommer definitivt att tända sökarlyktorna och söka vidare bland Brunello-nollsexorna. In the meantime lägger vi upp ett litet lager av La Fornaces version i källaren. Lagringsdugliga? Javisst, men jag tror inte det kommer att bli aktuellt med någon långlagring...

Kostar 239 DKK (219 vid köp av 6 fl) hos BB.

Valle d'Aosta Petit Arvine 2010 (Les Crêtes)

Vi är definitivt petit arvine-rookies men Vinosapiens medhavda schweiziska smakprov förra helgen gav svårartad mersmak. Vi har ju sedan tidigare lockats att handla på oss av Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes' spännande sortiment så vi rycker helt sonika upp en av deras petit arvine och låter sista skvätten av schweizaren från i lördags utgöra referens. På bordet står kantarellpaj, räkor och en bit Havarti från St Clemens Andelsmejeri på Bornholm redo att utgöra ackompanjemang och motstånd.

Så snart vi kramat av skruvkapsylen sprider sig en ytterst fräsch doft av gula äpplen, ananas, päron och passionsfrukt i rummet. Ett rejält stänk mineralsälta och försiktiga drag på pepparkvarnen fyller ut doftbilden. När vi stämmer av mot kontrahenten från Valais: Cave du Poteu Petit Arvine 2010 kan vi bocka av det mesta och konstatera att likheterna är betydligt fler än skillnaderna.

Det är i smaken som de båda vinerna sjunger i olika tonarter. Cave du Poteu har en tät, sötfruktig kärna och rikligt med syror i mellanregistret som landar i en fenomenal eftersmak som klingar av långsamt. Les Crêtes' Petit Arvine däremot har syror som klingar nästan en oktav högre och en betydligt ljusare, friskare frukt. Eftersmaken är inte tillnärmelsevis så imponerande som hos joddlaren men till vårt ad hoc-smörgåsbord är det inte tu tal om vilket vin som regerar: Les Crêtes kammar lekande hem matvinsbucklan - vi funderar på att skrota plattityden "vitt vin och räkor" för att istället lansera "petit arvine och räkor" - medan vår vän från Valais gärna lirar solo. Petit arvine är uppenbarligen en druva att hålla utkik efter och vi fyller definitivt på av Les Crêtes'.

BB-Vinimport i Dragör säljer Les Crêtes' viner och Petit Arvine 2010 kostar 129 DKK (119 DKK vid köp av 6 fl).

Gattinara 2001 (Antoniolo)

Antoniolo är en av de mera namnkunniga vinproducenterna i Gattinara. Familjen har djupa rötter i såväl yrket som trakten men drabbades, liksom alla andra, så hårt av phylloxerans härjningar och industrialismens framfart vid förra sekelskiftet att farfadern fick överge sina marker och söka sig till storstaden för att finna försörjning. Efter andra världskriget återvände sonen Mario till området och återplanterade en del av familjens ägor med amerikanska rotstockar. Idag är det Marios dotter Rosanna som är överhuvud i Antonioloklanen.

Man har sedan starten gått in för att göra sin Gattinara på uteslutande nebbiolo och man lagrar fortfarande på större begagnade fat efter 14-18 dagars maceration. Det finns tre olika cru-Gattinara i katalogen men ikväll provar vi normalen från 2001

Utseendet är medeltransparent och tämligen mörkt tegelrött. Kraftfull näsa med tydliga blinkningar till kusinerna i Langhe - lätt torkade rosor, ett uns tjära och tryffel - medan basen i doften är en solid balsamicopelare omgärdad av diskret söta dadeltoner och avlägsna stråk av skokräm. Mognaden är i sin linda, här finns åtskilliga år att hämta i källaren, det visar sig inte minst i munnen med viril syrlighet och pigg körsbärsfrukt. Tanninerna är mycket följsamma och kan enklast beskrivas som supereleganta och plyschaktiga medan eftersmaken är medellång med ett fräscht fruktdjup. Det här är ett riktigt harmoniskt vin med alla parametrar i full balans.

Jag kan inte med tillräcklig emfas och med eftertryck nog rekommendera alla nebbioloheads att leta upp och prova de här pärlorna från norra Piemonte. Gillar man riktigt elegant nebbiolo med mycket mineralkaraktär finns det verkligen en hel del att fastna för här. I fallet Antoniolos Gattinara 2001 talar vi dessutom om ett lagrat höjdarvin med en kvalitet som lätt skulle kosta minst det dubbla i Langhe. Vi köpte våra hos Le Papillon i Köpenhamn för 190 DKK.

"De komma från öst och väst..."

Vi samlar ihop oss för en sensommar-rendezvous i Skånes prunkande inland; Ingvar från väst samt Herr och Fru Vinosapien från öst, för att ta ett nappatag med en serie mer eller mindre rara gestalter från vinvärldens axelmakter.

Inspirerade av FV:s nyväckta faiblesse för bio-sicilianare beger vi oss till de västra delarna av ön, till Valdibella strax sydväst om Palermo. Här odlar biodynamikern Marco Sferlazzo och hans Porta del Vento cataratto, perricone och nero d'avola på 300-600 meters höjd.

Maquè 2009 (Porta del Vento) består av 80% nero d'avola och 20% perricone som odlats ad alberello och fått jäsa på skalen i 20 dagar i öppna 5 hl-ekkärl. Vinet är transparent och ganska skirt rubinrött, ingen omedelbar giveaway för nero d'avola som vi känner den. Doften är bärfruktig och frisk med färska örter och lite mintfräschör. Syrorna är utmärkta och jobbar exemplariskt tillsammans med den tydliga lingon- och tranbärskärvheten. Ett högst älskvärt och användbart vin som leder tankarna till Piemonte och Beaujolais, snarare än Sicilien. finns att köpa hos Enoteca i Köpenhamn för 129 DKK - mycket vin, och njutning, för de pengarna. Snäppet bättre än den tidigare provade druvrena Maquè Perricone 2009.

Petit Arvine 2010 (Cave du Poteu) VS har plockat med en petit arvine från de branta sydsluttningarna i Valais, Schweiz - inte varje dag man får äran att snurra runt sådant här i glaset. Näsan möts direkt av en intensiv samling tropiska frukttoner, päronsplitt och ett zingigt mineralsväng. Syrorna är explosiva i rieslingklass men understöds av en fruktmogenhet som spiller av i ett uns sötma. Det här är förbaskat bra - högintressant och njutbart - men dessvärre mer eller mindre omöjligt att få tag i. Producentens ynka hektar ger inte många flaskor och de få som kommer ut till försäljning försvinner snabbare än en appenzeller i en fonduegryta.

Ingvar har ett gäng viner med sig från sitt besök i somras hos biodynamikern Evangelos Paraschos i San Floriano del Collio, Friuli-Venezia Giulia. En grundlig presentation av producenten hittas här.

Ponka 2007 (Az.Agr.Paraschos) utgörs till 50% av chardonnay, 40% sauvignon blanc och resterande en blandning av ribolla gialla, malvasia, picolit, verduzzo och pinot bianco. Odlingen utförs i en minimalt interventionistisk anda och vinifikationen är traditionell med spontanjäsning i öppna kar och maceration i cirka 10 dagar. Därefter har musten fått ligga på gamla 2,5 hl-fat i 22 månader. Doften har en skönt knäckig karamellaktig sötma som snurrar runt bland toner av aprikos, mandarin och tobak. Tanninerna smyger sig fram efter ett par rejäla gurglingar och kommer under kvällens lopp att göra sig alltmer hörda. Syrligheten är bra med en föredömligt upprensande effekt och eftersmaken rundas av med en lätt grapefruktsbeska. Riktigt snyggt och trevligt vin som inte på något sätt låter framställningsmetoderna överskugga druvkvaliteterna eller njutbarheten, fast fortfarande med en tydlig prägel av ett macererat vitt vin.

Not 2008 (Az.Agr.Paraschos) är 100% pinot grigio som odlats och framställts på ungefär samma sätt som Ponka. Här har vinet fått en ljus granatäppleröd lyster, som är olik det mesta annat i vinväg, men mycket attraktiv. Även doften är en smula sär med vitblommiga drag i svagt parfymerad stil, mandel och blodapelsin. Bra kraft i munnen med frukt och gott om tanniner men syrorna känns aningen reserverade och kommer inte riktigt loss. Inte samma charm och direkta älskvärdhet som Ponka, kan mycket väl behöva ligga till sig ett bra tag.

Dags för de tre röda vinerna från Paraschos: Noir 2006 är 100% pinot noir som har legat på skalen i 20 dagar och 36 månader på fat. Relativt transparent fast rikligt med färg i det rödvioletta spektrat. Karsk pinot-parfym med bioaromer av röda äpplen till en början. Med lite luft utvecklas dock pinositeten och landar i en korg av skinande rödfrukt. Vinet är tämligen kraftfullt med en del skaltanniner och bra tryck i syrligheten - definitivt min favorit bland de röda. Merlot 2008 kommer från 7 år unga stockar som efter 30 dagars maceration fått ligga till sig 20 månader på ekfat. Här möts man direkt av en cabernet franc-aktig grönhet som inte är alltigenom sympatisk. Ganska slät och snäll i munnen, inget som ruskar tag i en och kräver ens intresse. Prestigevarianten Skala 2006 består av 95% merlot och 5% barbera och refosco. 30 dagar på skalen och 4 år på fat. Doften är svagt äpplig med en oxiderad karaktär men i munnen brakar det lös rejält med bra djup i frukten och en rejäl dos tanniner. Komplext och imponerande fast med sans, elegans och balans. Ingvars noter om Paraschos' viner finns här.

Collis Breclemae Ghemme 1999 (Cantalupo) är gjort på nebbiolo från Cantalupos största vingård Breclema - mineralrika jordar i syd-sydostliga lägen på 280-310 meters höjd. Avgjort elegant nebbiolo med ljus fin frukt, frisk mentholsvalka och varsamt framskriden mognad. Syrorna är pigga och tanninerna läckert sandiga. Allt väger jämnt i oklanderlig balans. Fungerar riktigt fint till Karl-Johanfyllda ravioli i smör och salvia. Le Papillon i Köpenhamn säljer den här färdiglagrade eleganten för 225 DKK.

Carema 2003 (Santa Clelia) 100% nebbiolo, eller spanna om ni vill, från Piemontes nordvästligaste hörn. Odlingen på de dramatiska branterna sker på terrasser i pergola och det krävs varma år för att nå full fruktmognad så 2003 borde vara ett säkert kort. Jodå, här finns allt - syror, plyschiga tanniner och slank ren frukt i vacker förening. Mycket mineraler i en frisk och högst drickbar skepnad, den här skulle man haft fler av. Utmärkt följeslagare till ankbrösten med jordgubbs-/rödvinsreduktion. Köptes hos Stefan Jensens Winewise men finns inte att få tag på längre.

Blindbocksdags och Vinosapien häller upp ett skirt ljusgult vin med grönstick. Doften släpper inte från sig så mycket till att börja med, en lite vaxig slöja ligger över ett batteri ljusgula/gröna citrusfrukter. Men i munnen händer det grejer - fenomenalt tryck i syrorna och en läcker mineralsälta. Jag vill till Loire och tror att vi har chenin blanc i glaset. Hustrun yrar om nässlor, lime och sauvignon blanc - nej, nej, nej nu är du ute och cyklar...

La Grande Côte Sancerre 2005 (Francois Cotat) Som vanligt står man med skägget i brevlådan, och så fort man får reda på att det är en Sancerre framstår ju alla sauvignon blanc-attributen som fullständigt självklara. Imponerande bra vin med massor av karaktär och pondus, långt ifrån de många glättiga avarter man så lätt råkar på när det kommer till den här druvsorten.

Nästa glas är rött, eller ljust tegelbrunt. Doften är initialt en smula reduktiv och svagt petrokemisk men med lite luft växer det fram en hel del tydliga pinot noir-markörer. Synnerligen trevlig att snusa på med massor av mognad men i mycket vital skepnad. Det är i munnen som PN-teorierna grusas, big time. Här är tanninerna av det masochistiska slaget i tuff nebbiolo-anda. Syrligheten är på topp men frukten hamnar lite i bakvattnet. Det gör dock inget för det är likafullt supercharmigt och avväpnande till tusen. Vad det kan vara? Jag har ingen aning, vi måste i alla fall befinna oss nära alpmassivet - något schweiziskt kanske?

Côtes du Jura Port Lesney 2003 (Domaine de la Pinte) Pinot noir och trosseau i skön förening. Moget och tufft, inget för veklingar, med gott om karaktär och charm, som sagt. Det verkar finnas väldigt mycket intressant i Jura och här kan jag gott tänka mig att dyka vidare. Så snart man tagit sig upp en bit till ur Marianergraven Piemonte vill säga.

Valle d'Aosta Pinot Nero 2010 (Les Crêtes)

Lördagens spontana minisafari tog oss till Vesterbrogade och Le Papillon för påfyllning av väl valda delar av deras superba sortiment, mest Ghemme och Gattinara - här finns både Cantalupo och Antoniolo, i flera årgångar dessutom och till mycket bra priser. Ägarna Sanne och Frank Nielsen hade tagit semester idag och den yngre generationen tillfälligt tagit över rodret.

När vi stegar nedför trappan hälsas vi välkomna av de båda ynglingarna och innan vi vet ordet av står vi med varsitt glas vin i näven och slås av vilket fantastiskt djup det är i doften.

- Underbart! Vad är det här för något?

- En Gevrey-Chambertain 2002, farsan sa att vi kunde öppna vad vi ville att bjuda på. Det behövde han inte säga mer än en gång...

Le Papillon är nog den mest genuina och gemytliga vinhandeln i centrala Köpenhamn/Fredriksberg och med ett sortiment som verkligen har bredd såväl som djup.

För en gångs skull höll vi oss idag på behörigt avstånd från de norra delarna av stan, med alla dess vinösa frestelser, och hade i stället bestämt träff med Michael Bodholdt på BB Vinimport i Dragör. Här har vi ännu en tajt nischad importör med ett förträffligt italienskt sortiment, exempelvis Giuseppe Rinaldi, Les Crêtes samt stans intressantaste Montalcino-katalog. Michael berättade bland annat om sin och kollegan Toscavinis stora producentprovning den 28 oktober som känns högintressant, vinkatalogen ska publiceras på måndag och alla producenter, utom Giuseppe Rinaldi, kommer att vara på plats.

Den här gången fick vi bland annat med oss ett gäng olika viner från Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes som Vinosapien redogjort så fint för i ett gästspel hos FV.

När vi kommer hem behöver vi något läskande till våra örtfyllda fjärilskotletter och gratinerade samt bechameldressade ravioli som vi fyllt med porcini, bacon och ett uns charlottenlök. Den ståltankslagrade pinot neron från Les Crêtes ligger löst till. Vinosapiens beskrivning: "Lättsam pinot. Inga fat. Kylig, frisk, fin frukt. Rättfram i sin karaktär. Bygger på frukt och renhet." gör att det låter som ett gjutet val.

Jag konstaterar med en gång att detta är den typen av vin som nu för tiden gör mig lätt misty eyed: Rent som en porlande alpbäck, blommigt, älskvärt med sina rika skopor bärfrukt - lingon, blåbär, moreller - svalt och uppfriskande. Munnen får exakt samma behandling som näsan: Fruktsyrligheten är mycket direkt och munkänslan okonstlad, bärfrukten lika ren och oförstörd. Ett vin som tar fullt ansvar för sin terroir och druvtypicitet. Ett skolboksexempel på frisk, norditaliensk, höghöjdsodlad och matvänlig pinot nero - precis hur bra som helst utan att vara det minsta tillkrånglat.

109 DKK (99 DKK vid köp av 6 fl) hos BB Vin.

PS - Ett riktigt ärketraditionellt, prisvärt, smakligt och gemytligt sjapp på spottavstånd från Ströget - finns det? Tro det eller ej, det gör det: "Det politiske kandestöberi" Toga Vin & Ölstue har passerat under/över vår radar i alla dessa år men vilket plejs! Deras sildtallerken är overkligt läcker med sill som inte kan stava till 'glasburk' och riktigt gåsflott att bre på det outsägligt saftiga rågbrödet. Absolut värt en omväg (ca 15 meter) från det rå-glättiga Ströget.

Chianti Classico 2004 (Podere Capaccia)

Hmmm, första flaskan vi öppnar har en brynt, kokt, bränd och brunfruktig aura som klamrar sig fast på näsväggarna. Ungefär som en blandning av när man kör i gång ugnen dagen efter att gratängen rann över och smygoxiderad plommonsylt. Kanske inte uppenbart felaktig, det är trots allt en sju år gammal chianti av enklare snitt och sangiovese är inte en alldeles självklar lagringsdruva, men året är gott och efter de här applåderna och visslingarna hade vi nog förväntat oss ett vin med en helt annan spänst och livlighet. Som tur är har vi flera flaskor på lut, fram med korkskruven igen.

Och skillnaden är genast uppenbar: Frisk rödmogen körsbärsfrukt samsas med knastrig mineralsälta i första sniffen - aaahh just det, det är ju så här riktigt sketgod chianti ska dofta. Gott om yster maraschinoparfym och eterisk aromatik i det knallröda registret, men här byggs det samtidigt på med balsamico i mängder samt läckra läder- och subtila sojastråk som ett resultat av flaskmognaden. Som Oprah Winfrey skulle sagt med sin sensuellt väsande stämma: "Layers, layers..."

Smaken lämnar ingen Chianti Classico-aficionado oberörd med sin seniga struktur och den ymniga syran som biter till rejält på tandköttet och efterlämnar ett mycket vitalt visitkort i obestridlig old school-anda. Torr och fin renhet, som öppnar fältet för alla de mineraliska referenserna som härjade runt i näskanalerna nyss, skvallrar om ett geografiskt intimt naboskap med allas vår favorit Montevertine. Sublim mogen CC som gick att fynda för 105 DKK hos Carlo Merolli när det begav sig.

Langhe Nebbiolo Lasarin 2009 (Marcarini)

Kosthållningen här hemma fortsätter på den inslagna banan: svamp och nebbiolo. Vi plockar fram Marcarinis Langhe Nebbiolo Lasarin 2009 och kollar läget. Druvorna hämtas från firmans yngsta plantor i La Morra och Montaldo Roero, 10 dagars maceration och därefter en kort vila, gissningsvis på rostfritt stål.

Arketypisk nebbiolonäsa med nordpiemontesiska förtecken; rikligt med florala toner - rosor, liljekonvaljer och en klarröd frisk frukt. Kyliga pustar av spearmint och lacknafta samt lite diskreta läderaromer. Bra fart på tanninerna men de blir aldrig ivriga eller påträngande utan håller sig på en mycket välkalibrerad nivå. Syrligheten känns ljus, nästan skir, och frukten är lika frisk och ren i munnen som i nosen. En mycket ren, nästan klinisk, nebbiolo som saknar Rinaldis estetiska skönhet men skåpar ut Sottimano i grenen elegans.

Marcarini köper man med fördel av Stefan Töpler men han ser inte ut att ha några Lasarin inne just nu. Vi köpte våra på enoteket i La Morra för €16. Senare på kvällen käkade vi middag på Trattoria nelle Vigne i Diano d'Alba där vi betalade €15 för en flaska...

Langhe Nebbiolo 2007 (Sottimano)

Man kan tycka vad man vill om det skånska sommarvädret men svamparna verkar i varje fall trivas. Kantareller i massor och till och med ett ansenligt gäng Karl-Johan stod att finna under dagens exkursion i de djupa Göinge-skogarna. En sympatisk bieffekt av dylika fynd är ju att hushållets nebbiolo-konsumtion ökar drastiskt - från redan alarmerande höga nivåer ska kanske tilläggas...

Med gårdagens sirliga elegant i färskt minne, går vi från epitetet "mini-barolo" till "mini-barbaresco". Sottimano hämtar frukten till sin LN från 15-20-åriga rankor i Basarin, Neive men tycker att stockarna fortfarande är lite för unga för att släppa vinet härifrån som cru-barbaresco. Idag finns redan Fausoni, Cottá, Pajoré och Curra i deras barbaresco-katalog så man kan undra om det egentligen finns fog för ett femte cru-vin från Sottimano.

Kraftfull och eterisk näsa med lacknafta, maraschino, nybränd majolika och pepparmynta. Ganska försynta, om än lätt identifierbara, toner av kafferost och vanilj susar förbi med jämna mellanrum. I munnen känner vi av en ganska ettrig tannintextur som lutar åt det lite skrovliga slaget, syror och frukt interagerar på ett nöjaktigt sätt men en lätt bitterhet hänger efter i avslutet. Till maten fungerar det fint, den gräddiga kantarellsåsen plockar ner vinet i sina beståndsdelar och låter det aldrig löpa amok.

En maffigare och tuffare LN än Rinaldis bättre deffade och avsevärt mera distingerade version. Lönlöst att jämföra så olika stilar men ändå...

2009:an, som Più Rosso-Niels gillade skarpt, finns att köpa hos Atomwine.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi)

Giuseppe "Beppe" Rinaldi tillhör utan vidare The Big Five bland Langhes barolista-nomenklatura. Ett storvilt som det inte alltid är så lätt att fälla och där efterfrågan på de elyseiska barolodropparna vida överstiger tillgången. Langhe nebbiolon är också en eftertraktad trofé då juicen till denna brukar utgöras av den Ravera/San Lorenzo-must som inte får plats i barolotunnan. En "mini-barolo" i ordets rätta bemärkelse alltså.

Glaset är mörkt rubinrött och medelintensivt. Direkt vid öppnandet känns frukten ganska kärv och tajt men efter en stund växer en djup körsbärs- och rödvinbärsfrukt fram tillsammans med attraktiva toner av järn, viol, läderimpregnering och färska örter. Mineraliteten är påfallande tydlig med kalk och krita som både fräschar upp och ger ett elegant torrt anslag.

Tanninerna har både spänst, stadga och känns väl insmultna, syrorna är föredömligt kalibrerade i gula citrusregistret och frukten lämnas lagom med spelrum även i munnen. Den enda invändningen är en viss alkoholhetta som ger sig tillkänna dag 1, efter en natt i kylen har den emellertid satt sig och stör inte längre. Dag 2 är vinet extremt njutbart och behöver knappt ens något matackompanjemang. Mycket läcker LN - en av de bästa jag känner till - som kan ligga länge och har massor att ge men som är så god att risken finns att den aldrig får chansen att visa det...

Vi köpte hos BB Vinimport i Dragör för 150 DKK och det fanns ett fåtal lådor kvar när vi besökte för ett par veckor sedan.

Tetralog at Cascina Vinosapien

Vi lämnar de bakelitgråa och regnmarinerade molnkolosserna bakom oss och styr ut mot den ständigt solsmekta och saltstänkta blekingska arkipelagen. Där tar herr och fru Vinosapien emot oss och har dukat upp en sublim frankofil backanal med det uttalade syftet att få oss på bättre, eller åtminstone andra, tankar. Alltså ett slags KBT-terapeutiskt grepp för att få bukt med vår svårartade frankofobi. För säkerhets skull har vi smugglat med oss ett gäng italienska oddballs, i händelse att abstinensen skulle bli för svår.

Inte en droppe spottas, inte en anteckning förs, en del etiketter plåtas just när det börjar bli dags att gå hem och man tycker sig besitta Lennart Nilssonska fototalanger - en ytterst bristfällig dokumentation således. Alla dessa omständigheter tagna i beaktan gör att detta blev en kväll som mera kom att utveckla sig till en lång serie samtal om, och med, de många olika vinerna på bordet - en del av dessa hade ofantligt mycket att säga - och en ytterst givande, lärorik och förbaskat trevlig diskussion fyra själar emellan, om vin i allmänhet och våra olika förhållningssätt och lust till denna fängslande nektar.

Vi börjar på stående fot inne i den, vid det här laget, riksbekanta vinkällaren. Ett fantastiskt fint bygge som dessutom verkligen skänker en sober stämning av autencitet när man står vid det råa järnbordet och får sitt glas påfyllt med en rödlila yster skapelse. Vi får genast tipset att inte bry oss om att försöka lista ut VAD det är vi har i glaset, utan HUR det beter sig i glaset eller rätt och slätt om vi tycker om det eller inte. Det här tycker vi definitivt om, en riktigt fruktfokuserad sak med lingon- och blåbärsfrukt i stil med en superkoncentrerad dolcetto. Läskande så det förslår med fin syra och bra fruktfyllnad i munnen. En och annan bio-ton gör mera nytta än skada här. Jag kan inte låta bli att misstänka att detta är någon av de riktigt bra beaujolais-nollniorna som alla snackar om och det stämmer: Côte du Py Morgon 2009 (Jean Foillard). Jodå, fransoserna kan om de vill. Eller var detta bara ett lyckokast?

Snart har vi vitt i glasen, eller gyllengult. Ett mycket harmoniskt vin med en skön äpplighet som tar sig samma uttryck i näsa som i mun. Ett bastant och solitt vin i vacker skepnad som ska visa sig funka utmärkt till de stundande pilgrimsmusslorna, lite otippat. Äppligheten skickar iväg hustrun till Jura och jag kan bara instämma: En Chalasse Fleur de Savagnin 2005 (Domain Labet). Absolut det bästa vi provat härifrån, våra tidigare erfarenheter av området har etsat sig fast i minnet som en serie variationer på avslagen Champagne och torkade äppleringar. Inte det här inte - pur harmoni och snygga syror. Nästa glas är breddfyllt av klingande hög syrlighet och ljus, nästan vit, frukt. Knastrig och torr mineralitet gör att man skulle kunna tro att det är riesling vi har i glaset, men det ska vara franskt och vi är då rakt inte i Alsace. Så vad kan det då vara? Clos du Bourg Vouvray 2007 (Huet). Trevligt och intressant, en helt ny chenin blancupplevelse för vår del - inte ett spår av fet frukt eller vått ylle.

Efter att vi sköljt ner de dill- och citronsmekta pilgrimsmusslorna med en österrikisk riesling, vars identitet jag inte för mitt liv kan detektera på den übergryniga och nästan nattsvarta bild jag tog mitt i natten, hämtar jag in ett par viner som mellanspel. Vinosapien ska duka fram nya glas och frågar:

- Är de vita eller röda?

- Tjaa..?

Det är nämligen Trincheros båda orangea skapelser vi har med oss där den ena visserligen heter Bianco men likafullt strålar i sin bärstensgula prakt. Bianco 2007 är en blandning av macererad arneis och malvasia som skjuter iväg en glasklar aprikoston tillsammans med blöt tobak och en rejält parfymerad malvasiaaromatik. Vinosapien tar två sniff och konstaterar att det inte är något han kommer överens med. Själv är jag helt såld på det här vinet, jag älskar den lite bråkiga och snudd på uppnosiga stilen som nästan alla Trincheros viner besitter. Palmè 2007 är också ett macererat orangevin, i det här fallet bestående av 100% chardonnay. Detta faller värden mera på läppen med sin nästan pinot-lika aromatik och tuffa tanninstruktur, även detta är en favorit hos oss, inte alls lika parfymerad utan mer samlad och förföriskt kraftfull.

2008 blev det varken någon Bianco eller Palmè, året var för svagt med rejält decimerad skörd som följd och man blandade istället alla vitvinsdruvorna: chardonnay, malvasia och arneis till ett vin och döpte det till "A-iuto!" (hjälp!).

När det är dags att slänga de örtmarinerade hjortmedaljongerna på grillen får vi bekanta oss med två sinsemellan väldigt olika rödingar. Saint-Joseph 2005 (Dard & Ribo) är friskt, lätt, och läskande. Lika förbaskat tänker man syrah så fort glaset når nästippen, vilket ju visar sig stämma alldeles ypperligt. Här finns inga självklara giveaways för en Norra Rhône-rookie som en annan men attityden, energin och strukturen skvallrar lite om det ampelografiska ursprunget. Trevlig bekantskap och definitivt något att hålla utkik efter. I det andra glaset lurar det en lite kärvare och mera svårflörtad karaktär. Mörk, kraftig frukt och relativt bångstyriga tanniner, svårt att ha någon bestämd åsikt om i dagsläget, behöver förmodligen mera tid: Bandol 2007 (Domaine du Gros' Noré).

Vi häller upp ett mycket tätt, mörkt och intensivt vin. Extraktionen är kolossal och den tidigare så fruktkraftige bandolen står och skakar i sitt hörn. Här vankas massor av allt men i ett fodral som passar perfekt, det här är ett mycket säreget och njutbart vin. 100% montepulciano med kraft och rusticitet fast med pillemarisk finess. Absolut inte för alla och borde egentligen inte vara något för oss men "drickbarhet" kan vara så mycket mer än lätthet, friskhet och fräscha syror. Blir bara intressenerven tillräckligt retad så byter vi snabbt ut vår pragmatiska smaksensorik mot den romantiska. Kolla in den här lilla filmen om vinmakerskan Christiana Galasso så förstår ni vad jag menar. Hennes vin Rudero 2007 är en upplevelse att ha i glaset. Vi avrundar med en annan ny bekantskap som jag däremot är helt säker på kommer att falla Vinosapien på läppen och mycket riktigt; Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) är rakt uppför allén hos denna elegansivrare som tycker om viner som svirlar runt som en liten Baryshnikov på tungan.

Vi tackar värdparet å det djupaste för en mycket trevlig och smaklig eftermiddag och kväll.

Betydligt mera initierade smakanteckningar hittas här.

Barolo Cerrati 2007 (Cascina Cucco)

Vi rotar vidare bland måndagens safarifynd och öppnar en ny årgång från pålitliga Serralungaproducenten Cascina Cucco. Cerrati ligger i östra delen av Serralunga d'Alba och ägs till största delen av Cascina Cucco. Vinerna härifrån brukar bli väldigt serralungska i stilen med relativt mörk frukt och kraftfulla tanniner.

Vi har hittills fått ett allmänt intryck av att den varma årgången 2007 i Langhe bjuder på ganska tillgängliga viner, återstår att se hur den här gamla favoriten klarade sig.

Direkt ur flaskan är doften frisk, proper och sval, vi låter ynglingen andas ut ett slag på karaff. När vi återvänder är det betydligt mer liv och rackartyg på gång i glaset - fet frukt av mogna bigarråer, skokräm, däcksolution, salvia, tryffel och en ytterst fräsch mentholstickighet på toppen. Det traktstypiska mörkret kan anas i en diskret knippa tjärtoner och ett fat lyxig lakrits som lagt sig på botten.

En bastant frukt omgiven av läckra, nästan läskande tanniner vinner mark i gom och på tunga. Syrorna är ganska höga men känns matvänliga när vi sätter vinet i arbete till kvällens spaghetti al ragù, en jordnära anrättning som verkligen kan plocka fram det bästa ur en bra nebbiolo. Här är matchningen total, Cerratin excellerar så fort den får något att jobba med och växer för varje tugga.

Detta är en nollsjubarolo som kräver lite mer lock och pock än de vi tidigare råkat på. Men ger man den en rejäl vända i karaffen och dukar fram en riktigt agrar matutmaning så kan man dock förvänta sig smärre stordåd. En alltigenom härlig, ärlig och genuin Serralungabarolo som har en hel del gemensamt med den hyllade nollfyran - om än lite rakare och mindre komplex - och mer kraft men något mindre elegans än nollsexan.

Priset är också synnerligen angenämt - 714 DKK/875 SEK för 6 flaskor i en sympatisk cru-/årgångsmix hos Carlo Merolli.

Tidigare provade viner från producenten hittas här.

Barbaresco 2007 (Terre del Barolo)

Det är på något sätt en mysig, trygg, varm, tillfredställande och, måste erkännas, lätt beroendeframkallande känsla att susa tillbaka över Öresundsbron med bilen full av vin. Den här gången kan vi dessutom stoltsera med en last som är till 100% italiensk. Oftast brukar ett och annat utsocknes smyga sig med - sist fanns exempelvis både en Beaujolais och en Saviennières bland fynden - men den här gången har vi alltså idel ädla italienska fullblod i vårt gepäck.

Dagens tveklöst mest uppseendeväckande fynd korkas upp innan hustrun ens hunnit köra in bilen i garaget. Hur smakar egentligen en Barbaresco för 60 DKK? Gör verkligen Terre del Barolo en Barbaresco? Är Philipson Wine riktigt nyktra? Frågorna hopar sig och vi har ingen tid att spilla.

Utseendet finns det inte mycket att klaga på - nobelt sidenröd med föredömlig transparens. Doften skjuter omedelbart upp en synnerligen tydlig, och trivsam, jordgubbs- och vinbärsplym som lägrar sig över glaset. Här finns också marsipan, kåda, pepparmynta, liljekonvalj och ytterligare en släng med bärsleven - lingon, rönnbär och hallon. En mineralisk järnighet med rabarber och ett stänk blod eller två sluter upp. Allt som allt ett klockrent doftscenario som är svårt att ha några invändningar emot.

Tanninerna är bekvämt tillslipade och syrorna känns vänliga men bestämda. Fin friskhet i frukten som inte på något vis känns värmetrött, snarare sval och fräsch. Det varma året har säkerligen hjälpt till att mjuka upp vinet för maximal komfort men man får definitivt intrycket att frukten plockats i rättan tid med utmärkt fenolisk mognad. Jag hittar inga uppgifter om varifrån druvorna till vinet kommer men man kan väl misstänka att lägena är spridda över stora delar av zonen. Likaledes får man anta att endast begagnade fat använts i källaren.

Vi är överens om att det här är alldeles förträffligt. Självklart är det inget stort och omtumlande vin men en stabil nebbiolo med klart lysande barbarescoaura i ren och, banne mig, riktigt elegant stil. Philipson dumpar på sedvanligt manér in sina nya viner på marknaden och för 60 DKK är det bara att hugga - det här piskar definitivt de flesta Langhe nebbiolo i den här stilen där ute.

Rosso di Montalcino 2009 (Quercecchio)

En fullkomligt ljuvlig sangiovese i lätt, rak, ren och ärlig stil. Bara utseendet kan få den mest sangioveseskeptiske att kapitulera i ett huj - skirt, ljust, transparent och oskuldsfullt är det här ett vin som ger intrycket av att inte bära på några mörka hemligheter. Och mycket riktigt; här vankas det sötmogen bärfrukt - hallon, moreller och smultron på strån - gröna örter och ängsblommor bundna i krans. Mycket doft i ett avväpnande fräscht paket.

Mjuk och följsam munkänsla med finstila syror och saftig frukt i röda vinbärsspektrat. Härlig och lättgillad med gott om personlighet. En fulländad pizzaackomanjatör en lat söndagkväll i juli.

Kostar 85 DKK hos Carlo Merolli, enda smolket i glädjebägaren är att det verkar vara slutsålt och inte på väg tillbaka förrän i september? Vi kollar läget under morgondagens safari.

Besök hos Le Strette

Le Strette drivs av bröderna Mauro och Savio Daniele och är beläget i Novello - en av doldisarna bland Barolokommunerna - som ligger i den sydvästligaste delen av zonen. Novello har bara en handfull producenter där Elvio Cogno är en av de mera namnkunniga. Stilen på barolo härifrån brukar sägas ligga någonstans mellan Serralunga d'Alba och Barolo i fråga om kraft/elegans-ratio.

Bröderna Daniele startade Le Strette 1997. Markerna har varit i släktens ägo i långa tider men tanken på att producera eget vin har aldrig föresvävat någon förrän Mauro och Savio avslutade sina viticoltura-/enologia-studier på nittiotalet - ett koncept som börjar kännas bekant i de här trakterna, vid det här laget.

Vi blir mottagna av Savio (bilden) som tar oss med på en rask rundtur i den mycket smakfullt inredda cantinan och presenterar oss för den Novello-endogena gröna druvsorten nascetta som Le Strette har börjat odla. Druvan är känd häromkring för sin ganska tuffa och lagringsdugliga struktur och har just blivit DOC-godkänd, den har tidigare varit godkänd som blanddruva i Langhe bianco och har dykt upp i olika fantasifulla namnskepnader från tid till annan. Le Strettes Langhe Nas-Cëtta 2010 är en sådan variant - druvor från Pasinotti och Pezzole i Novello, ingen malo och 6 månader på rostfritt stål. Intensiv doft av citruszest, salvia, rosmarin, mineralisk sälta och gröna äpplen. Fin samlad syrlighet och en lång nötig eftersmak. Ett ytterst intresseväckande vin med en härlig mineralitet rakt igenom doft och smak, läcker sälta och friskhet med sting.

Barbera d'Alba Pezzole 2009 har hämtat sina druvor från upp till 70 år gamla rankor i Pezzole, macererat i 11 dagar och fått ligga ett år på begagnade barriques. Bra körsbärsfrukt med spagnola-förtecken, intensiv parfym med en hel del fatkryddighet. Syrlighet åt det orangea hållet med ett nästan hätskt anslag. Kraftfull frukt, tendenser till alkoholhetta och en subtil bitterhet i svansen. Kul barbera om än i en lite väl extraherad stil.

Barolo 2007 är en blandning av de båda cru'erna Bergeisa och Bergera-Pezzole. 2007 var ett varmt år och bröderna tyckte att de områdestypiska karaktärsdragen gick förlorade i den sötmogna frukten och bestämde sig helt sonika för att bara göra en barolo det här året. Ett beundransvärt och ärligt initiativ i dessa cru-fixerade tider. 3500 flaskor blev det, 21 dagars maceration och lagring på blandade fatstorlekar i totalt 29 månader.

Maffig och volymkrävande frukt av körsbär och rikhaltigt med barolomarkörer i form av lack, målarpyts, sötlakrits och violpastill. Syrorna känns tuggbara och tanninerna är fruktiga. Bra barolo i en rättfram och charmig stil.

Barolo Bergera Pezzole 2006 22 dagars maceration, 30 månader på fat och 1500 flaskor producerade. Wow, råbarkad elegans! Mycket intensiv näsa med mycket av allt men på rätt plats - amarena, polish, torkade rosor, hasselnötter. Munnen kläds av täta tanniner och svirlande syror, en massiv körsbärspastill landar på tungan och smälter sakta sakta. Ett monster som säkert kommer att bli ren njutning även för icke-masochistiskt lagda efter ett decennium i källaren.

Barolo Bergeisa 2005 hämtar sin frukt från en plot i Bergeisa i Barolo. Gjordes i 2500 flaskor det här året. Här hittar man ganska snart sekundära aromer av balsamico, läder och tydliga oljefärgsburkar. En del svalkande mineralitet men också antydningar till alkoholhetta. Tanninerna är mer avrundade och syrorna är något snäpp försiktigare. Schysst balans men stilen känns återhållsam och avmätt efter BP-2006:ans våldsamma framfart i gomregionen.

Barolo Bergera Pezzole 2005 1500 flaskor producerade. Återigen fart och fläkt och en intensiv näsa. Skillnaden mot nollsexan är dock markant med tydligare mognad - sottobosco, kronärtskocka, balsamico. Frukten är sötaktig men väldigt elegant och tanninerna är tajtare än Bergeisa 2005 men avsevärt snällare än BP 2006. En utmärkt barolo i tuff men ytterst drickfärdig skepnad.

Det var Più Rosso-Niels som fick upp våra ögon för Le Strette - tack Niels!

Le Strettes viner finns hos Brdr.D's Vinhandel i Köpenhamn.

Visadì Langhe Dolcetto 2009 (Domenico Clerico)

Scen utanför det lokala Systembolaget:

Hustrun: - Då ska vi se, vi har två beställda flaskor som vi ska hämta ut.

Jag: - Ja, jag sitter kvar i bilen. Där inne finns ändå inget att kolla på. Eller förresten, en ny sådan där flaskkylare behöver vi. Jag hänger på.

Tio minuter senare kommer man lik förbaskat ut med en blå liten påse, innehållande den dyraste dolcetto man någonsin köpt.

Men det är inte vilken dolcetto som helst, utan Il Mitico Domenicos Langhe Dolcetto. Istället för att göra två separata dolcetti - en Dolcetto di Dogliani och en Dolcetto d´Alba med druvor från Ginestra - väljer Clerico att deklassificera hela rasket. Han låter musten macerera 4-5 dagar och lagrar på hälften nya och hälften begagnade barriques i 5-6 månader.

Doften är mycket intensiv och lyfter direkt ur glaset med bittermandel och mörk tät bärfrukt. Man får genast intrycket att detta mer är en dolcetto att prova istället för att dricka. Här finns en doft med flera lager och skikt och en välordnad struktur i munnen, men jag saknar den där stora blöta fruktkyssen i mitten. En dolcetto ska charma knäskydden av en och kännas som att bli ivrigt slickad i ansiktet av en labradorvalp. Tycker jag...

Mycket smak och mycket doft, som sagt, och allt i god balans. Tveklöst ett mycket välgjort vin med bra syra och en diskret strävhet som torkar och vädrar ut munhålan på ett ganska elegant sätt. Fast dolcetto, i min värld, får hellre vara enklare och mer okomplicerad än så här.

Och 134 SEK känns som ett par tior för mycket. Fast det är klart, ska man ha råd med ett sådant här bygge utanför Monforte d'Alba vill det till att man har vett att ta betalt för sina grejer.

SB nr 90259