Barbera d'Alba 2011 (Bartolo Mascarello)

Det har från tillförlitligt håll knorrats lite om att de unga Bartolo-barberorna bär spår av störande nivåer av fruktsötma, syntetiska frukttoner och att både 2010 och 2011 uppfattats som väl enkla, snudd på banala, för att komma från en så här pass anrik adress. Det talades vid något tillfälle till och med om misstankar om tillsatt jäst. Vi brukar visserligen föredra att dricka San Lorenzo-barberan med lite mer ålder under bältet - 2006, 2007 och 2008 dricks exempelvis fint nu - men vad gör man inte i vetenskapens namn. Bara till att testa.

Doften känns ren och fin direkt ur flaskan med en ganska mörk, men mycket signifikant barberatypisk frukt. Allt känns omslutet av en finpulvrig, gipsaktig mineralslöja som kommer tillbaka i munnen. Klart oförlöst, och i viss mån enkel, näsa som förmodligen i mångt och mycket kan skyllas på vinets relativa ungdom. Det händer lite grann under kvällens lopp - ett djupare, mer definierat fruktelement gör entré efter några timmar med luft, men utvecklingen är inte på något vis sensationell.

Även i munnen är intrycket klart av det mer rättframma, okomplexa slaget. En liten mandelton, ganska snäll syra och tvivelsutan en sötma av det ymnigare slaget som förnims tydligt, inte minst när vinet introduceras för de ugnsbakade rödbetorna. Annars är det förstås en matspelare av rang som glatt åtar sig alla former av arbetsuppgifter som kan tänkas ställas fram på ett matbord. Inga uppenbara spår av syntetisk frukt eller aromatiska jästtillsatser men avgjort en mer generisk version av barbera än vad vi är vana vid.

Helt klart en liten besvikelse - jag brukar gå i gång rejält på San Lorenzo-barberan - den här gången känner jag mig lite snuvad på konfekten. Det är inget fel på 2011:an, det skulle liksom bara kunna vara vilken schysst barbera som helst. För det är ju så med förväntningarna man har på kultproducenterna; man vill bli tagen med på en resa när man dricker deras viner. Det har man blivit tidigare av Bartolo-barberorna men kommer 2011:an att någonsin kunna bjuda på det? Högst troligt inte. Vi fortsätter givetvis köpa nya årgångar men med något mera nedskruvade förväntningar. Just nu hittas de riktiga barbera-resorna hos exempelvis Roddolo och Accomasso som erbjuder åtminstone ytterligare en dimension. Kanske till följd av en djupare kärlek och större respekt för druvan, något som är tämligen ovanligt i Langhe.

Barberor att särskilja [tänkt som parafras på 'Barberaren i Sevilla' men...]

Hösttider äro gryttider och vi har en ångande spezzatino på spisen. Vi vill gärna göra en tydlig distinktion mellan den här raffinerade rätten och fransosernas aningen bordusa efterapning bouef bourgignon genom att uteslutande använda vitt vin och avsevärt mycket mer tomat än vad som vanligtvis anges i den uppsjö av olika receptvarianter som förstås förekommer, och därigenom förläna anrättningen en lenhet och morbidezza som sällan står att finna i de mer kantiga och tvära avarterna väster om alpmassivet. Och till gryta dricker man förstås vinskapelsens krona: barbera, därom behöver vi väl ändå ej tvista?

Brichet Piemonte Barbera 2011 (Osvaldo Barberis) Vi har tidigare haft svårt för Barberis' barberor då man envisats med att lagra dessa på barriquer, och är det något barbera inte vill veta av så är det som alla vet barriquer. Man har dock sedermera kommit till någorlunda sans och lagrar nuförtiden åtminstone sin Doglianiodlade barbera Brichet uteslutande på rostfritt stål.

Det här är en ren och mineralisk barbera, vars lätt florala doft lätt föranleder, eller möjligtvis förleder, en att tro att man kan ha med en nordpiemontes av något slag att göra. Den ivrigt bläckblåa färgen och avsaknaden av tanniner berättar dock snart att vi trots allt definitivt inte har med nebbiolo att göra. Fast doften är riktigt elegant, med mandel, klarbär och vita blommor.

Munnen får ta emot en kaskad av syror i det högre registret, tänk ett bett i de där stora knöliga citronerna med lätt gröna ändar. En fint upprensande och salivinducerande förmåga alltså, och läckert som apertif. Men till maten är det snäppet för syrligt, här krävs mjukare och mognare doningar.

San Lorenzo Barbera d'Alba 2007 (Bartolo Mascarello) Få viner har så konsistent skänkt oss sådan glädje som Mascarellos barberor. Vi har avverkat åtskilliga 06:or med bravur de senaste åren och det är med en tår i ögonvrån vi nu drar korken ur vår sista 2007:a. Många är de barbera d'Alba från det heta året 2007 som borde druckits upp för länge sedan men det här är ett annat djur, minst sagt.

Man charmas omedelbart av den yppiga, vällustiga frukten som står i full blom just nu. Allt piemontesiskt man kan tänka sig ryms i den första lilla sniffen - tryffel, linolja, hasselnötter, moreller. Bedårande, vackert, omöjligt att hitta något att invända emot.

Samma sak i munnen - komplett, total harmoni. Väsentligt lugnare syror, men icke desto mindre resoluta sådana, med mera pondus, magnifika till maten. Men det här är en riktigt stor barbera, lika väl ämnad att bara sitta och kontemplera över. 2006 hade måhända ytterligare en växel att lägga i när det kom till komplexitet men det väger 2007 upp med sin charm och älskvärdhet.

Har för övrigt, likt det förmodade flertalet vinintresserade vid det här laget, läst sommelieröverdängaren Arvid Rosengrens blogginlägg om vederbörandes inställning till den ytterst segdragna och närmast skyttegravslika debatten visavi fenomenet naturviner. Ett synnerligen stringent och välformulerat inlägg i diskussionen, med befogade slängar inte minst mot alla bockskäggsbeprydda hipstersommelierer som får något glasartat i blicken om de ser en handritad etikett med en brunstig myrslok och en luciatärna som står på händerna och ett flaskinnehåll som liknar sojautrörd majsvälling och doftar brottarmatta. Fast nog hade vi velat höra lite mindre av pc-klyschorna och det småsura klassikerkramandet och istället lite mera bett och attityd i betraktelserna? Visst, jag förstår att vinvärldens ögon vilar på Arvid just nu men sanningens byk måste tvagas, offentligt och ordentligt: cabernet sauvignon är såklart i det närmaste en shit grape och sydafrikanska viner går faktiskt inte att dricka med någon form av behållning - Who are you kidding?

Dolcetto d'Alba Monrobiolo Ruè 2008 (Bartolo Mascarello)

För den oinvigde kan säkert all denna vördnad och omsorg, med vilken man korkar ur en flaska enkel dolcetto eller barbera från någon piemontesisk ikonproducent - exempelvis Giuseppe Rinaldi, Cappellano eller Bartolo Mascarello, te sig en smula suspekt och kanske rentav löjligt överdriven. Ståltankslagrade vardagsviner i prisspannet €10-15 behöver man väl inte leta speciella tillfällen för att dricka? Men se det är just det man bör göra.

Det här är nämligen vinvärldens små guldklimpar som för en spottstyver släpper in oss i storheternas andäktiga katedral och som, trots att vinerna är enkla och gjorda för vardagsbruk, ändå tydligt visar på producentens fingertoppskänsla i hantverk och vägval. Vi kan tacka vår lyckliga stjärna för att landsbygden i Piemonte har starka agrarpastorala rötter och att det i alla tider varit små, självständiga lantbrukare som odlat och producerat vin här - sällan en Marchese eller Conte så långt ögat når - och därför nogsamt fortsatt att göra enkla endruveviner ämnade för snar, frekvent och allmän konsumtion. Tänk om DRC hade gjort en ståltankslagrad vardagsaligoté som gick att köpa för €15, eller om Screaming Eagle hade en stram, enkel och ren cabernet franc som kostade $17.99?

Bartolos, eller numer rättare sagt Maria Teresas, dolcetto är precis så ren, pur och nästan jungfruligt obesudlad som man ibland önskar att allt vin vore. Upplevelsen av att faktiskt dricka en klase krossade, pressade och jästa druvor är en som tyvärr alltför sällan kommer över en. Man behöver inte för en sekund tveka om att det är dolcetto, och därtill en riktigt bra sådan, man har i glaset. Inget att analysera eller konstra till, bara rätt och slätt ett underbart vin. Främsta tecknet på detta är väl när mina måttligt vinintresserade föräldrar tittar inom på en torsdagslasagne och utan att jag knystat ett ord om vad vi har i glasen, efter en klunk och med en mun utbrister: "Förbaskat gott vin, det här!"

Återigen verkar det löpa en närmast kusligt telepatisk brygga mellan de djupa Göingeskogarna och den midtjyska östkusten. Niels sörplade nämligen också en Bartolodolcetto igår.

Barbera, som det smakade förr...

Bakåt är det nya framåt. Alltmedan moderniseringsstormen blåser över, har 2000-talet kommit att bli en gradvis helomvändning för många vinodlare i Piemonte. Åtskilliga är de som har varit och nosat på barriques och låtit sig förföras av höga poäng i olika guider i takt med att deras viner blivit mer och mer sötfruktiga och extraherade.

Två namn som däremot oförtrutet stått likt stadiga fyrtorn med sökarljuset fixerat på tradition, autencitet och traktsidentitet är Bartolo Mascarello och Giuseppe Rinaldi - två arketypiska Barolopartisaner, som tillsammans med Teobaldo Cappellano och Giacomo Conterno, tillhör de absolut mest respektingivande namnen i Piemonte, eller för den delen vinvärlden överhuvudtaget. Ikväll ska vi prova Barbera d´Alba à la Bartolo e Beppe av 2006 års modell, och vi skippar blindbocken - med sådana här viner i glaset ska man min själ veta vad det är man njuter.

Barbera d´Alba Vigna San Lorenzo 2006 (Bartolo Mascarello) 2006 är Maria Teresas andra "egna" årgång sedan Bartolos frånfälle i mars 2005. Faderns modus operandi är intakt bevarat men en del gamla botti har bytts ut mot nya under de senaste åren. Barberadruvorna växer i den gamla kyrkogården San Lorenzo i Cannubi.

Dovt rubinrött och tämligen tätt. Redan i flaskmynningen seglar det upp en distinkt puff av renaste bigarråparfym. I glaset finns det gott om pigg körsbärsfrukt i centrum som frotterar sig med nagellack, terpentin, hasselnöt, maraschino och frisk menthol. Rikt och generöst bjuder det ut sig utan att förfalla till lättsinne. Ett synnerligen eteriskt kraftpaket med gott om karaktär och elegans.

Utsökt stramhet med knivskarpa syror och en söt pelare av klarröd bärfrukt omgärdad av pepparmynta, ett saftigt, läskande och samtidigt intensivt och kraftfullt smakpaket som man sväljer glupskt i stora klunkar. Garvsyrastrukturen är inte oäven utan biter till lite på tandkött och kinder. Att barbera kan vara så här gott...

Barbera d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi) Borgmästarsonen Giuseppe har, vid sidan av sina fyra hektar nebbiolo, dryga två hektar i Barolo och Novello med freisa, dolcetto, ruché och barbera. Druvorna till den här barberan har förmodligen inte växt långt från Mascarellos San Lorenzo-frukt. Lagringen har givetvis skett på stora, begagnade botti.

Medeltätt med en mörkare ton som drar mot lila. Även här sätter doftkavalkaden igång bums med stora fång av friska örter, plastic padding, sötlakrits och en lite mörkare bärfrukt. Frukten känns lite mjukare och mineraliteten är mer framträdande med blöta stenar och kritdamm. Supereleganta stråk av calvados utvecklar sig efterhand i glaset.

Munkänslan är avsevärt mer avrundad med utmognad syrlighet som känns lättare och inte lika bettig som Bartolo-juicen. Fruktkroppen är voluminös och diger men samtidigt smäcker och gracil. Detta är också ett stort vin med fantastisk munfyllnad och som troligen befinner sig i ett snäppet mognare stadium.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi har druckit storhet ikväll. Och till ett synnerligen överkomligt pris - Mascarello-barberan kostar €19.90 och Rinaldin €14.90 hos BaroloBrunello.com. Extremt mycket njutning för slantarna - f-n vet om inte Mascarellon var den bästa barbera d´Alba jag någonsin druckit.