”Introdurre il denaro o la tessera”
Den kvinnliga
automatspeakerrösten i betalstationen på A33:an börjar kännas som en kär gammal
bekant vid det här laget, och de 2,50 Euro som hon så behagfullt äskar varje
gång man passerar känns nästan som själva inträdesavgiften till Langhe. Eller
för all del till Monferrato, beroende på vilket håll man kommer från. A33 är
tvärbanan som löper som en förtvivlad och smått förvirrad avstickare söderut
från Torino/Piacenza-motorvägen, förbi Asti och Castagnito med siktet
målmedvetet inställt på Langhe för att väldigt abrupt sluta, och liksom
upplösas i intigheten, någonstans i höjd med Grinzane Cavour.
Från Castelnuovo
Calcea, där vi huserar när vi är i Piemonte, brukar vi helst vilja tvära via
Castagnole delle Lanze och Neive över Barbaresco de tillfällen vi ska till
Langhe. Scenerierna längs vägen är magnifika när man snirklar sig över kammen
förbi alla de välbekanta vingårdsnamnen i Treiso och Barbaresco för att
avslutningsvis rulla ner mot Alba. Men den rutten tar lite längre tid och vissa
gånger har man mera bråttom än andra.
Som till exempel
när man har avtalat ett förmiddagsbesök hos någon intressant vinproducent. Just
den här onsdagen i början av juli har vi genom Instagram-kompisen Jan
Gustavssons försorg fått tillfälle att hälsa på hos Silvia Altare i Annunziata,
La Morra. Vi har aldrig tidigare varit där men har förstås kört förbi infarten
till cantinan och huset, för övrigt rakt mitt emot Lorenzo Accomasso, otaliga
gånger vid våra besök i området.
Vi är givetvis väldigt medvetna om historien, anseendet och vilken betydelse Silvias far Elio
Altare har och har haft för utvecklingen i Barolo, och för den delen även i
stora delar av övriga vinvärlden, de senaste fem årtiondena. Lik förbaskat har
vi inte druckit särskilt mycket Altare, till viss del beroende på det ganska
avskräckande prisläget för många av de här vinerna, men också på grund av
dogmer och preferenser som gjort att vi sökt kickarna på annat håll.
Vi anlöper
gården i god tid men är inte riktigt på det klara med exakt vilket hus det är
som vi ska leta oss in i. I vanlig italiensk ordning är skyltningen minimal och
man får vara glad om det står att finna en solblekt Dymo-remsa på brevlådan för
att vidimera att destinationen är någorlunda korrekt.
Väl inne på den stekheta
gårdsplanen kommer två hundar springande emot oss och lägger sig raskt på rygg
rakt framför våra fötter och tigger om att bli klappade på magen. Silvia kommer
strax efter och förklarar för oss att vi just träffat två av världens
förmodligen minst blodtörstiga hundar.
”Mina föräldrar
är i Tyskland och hälsar på min syster och hundarna är min mammas ögonstenar –
hon lagar särskild mat till dem, riktigt fina grejer. Hon ringer hela tiden och
kollar läget och förväntar sig att jag gör detsamma men jag lagar knappt mat
till mig själv.”
Vi kliver in i
den svala cantinan och det första man snubblar över är Silvias privata
vinsamling som förstås rymmer ett brett spektra av intressanta grejer, allt
från toppriesling och dito champagne till kaliforniska godsaker som skulle fått
snålvattnet att rinna till hos åtskilliga connoisseurer.
Man slås av
vilket rent, städat och rentav smakfullt intryck cantinan ger. Silvia berättar
att när hennes farfar gjorde vin här så var det trampat jordgolv och höns och
kossor som sprang runt bland vinfaten. Skulle farfar Giovanni upptäcka att
någon av hans gamla trotjänarbotti läckte så skulle han bara ta en näve jord
från marken, spotta en rejäl loska och trycka in hela härligheten i den
läckande springan som tätning. Insidan av träliggarna var allt som oftast
mögliga på grund av den bristfälliga, eller rentav ickeexisterande, hygienen.
Detta, menar Silvia, var hennes fars största bedrift; att implementera en helt
annan syn på hygienen vid vinmakningen. Vore det inte för honom och de andra
nytänkarna på 70-talet så skulle förmodligen Langhe legat i bakvattnet som
vinregion än idag, till stor del på grund av detta.
”Man kallar sig traditionalister men man har rent och
snyggt i cantinan nu för tiden, somliga som exempelvis Aldo Conterno har till
och med rotofermentorer, men man skulle aldrig någonsin drista sig till att
erkänna att ens vinmakeri i själva verket är ytterst modernt. Den enda sanne
traditionalisten i Langhe är Lorenzo Accomasso, han har fortfarande hönsen, och
mycket annat, springandes i cantinan.”
Silvia blir
imponerad över att vi är så väl förtrogna med Accomasso och hans viner;
”Ni är nog de
första som hälsar på här som känner till honom” säger hon och hennes historier
och kärleksfulla anekdoter om den mytiske vinmakaren på andra sidan vägen är
oräkneliga. Som till exempel att han räknade med att han skulle få bli gudfar
åt henne när hon föddes, men så blev det inte. Ett faktum som han än idag
ständigt påpekar för henne när de träffas;
”Tänk Rocche,
Rocchettevino…”
Hon berättar att
hon härom dagen blivit formell ägare av firman och att hennes första egna
beslut, i egenskap av ägare, tidigare i år var huruvida hon skulle köpa den
högt älskade kvartshektar mark i Cerretta, Serralunga som de hyrt i alla år,
men vars abonnemangskontrakt löpte ut vid nyår. Hon åkte upp till den kvinnliga
markägaren som hade skrivit det begärda beloppet på en hopvikt lapp som hon gav
till Silvia. Det var ett nervöst ögonblick när hon vek upp lappen och fann att
summan faktiskt var ungefär densamma som hon själv hade tänkt sig.
”En hektar bra
barolomark kostar 4-5 miljoner Euro så ni kan själva räkna ut vad det gick lös
på.”
När vi kommer in
till rummet med de tre rotofermentorerna förstår vi att Jan nog råkat informera
Silvia om våra preferenser för hon hänvisar till dessa som djävulsmaskinerna. Hon berättar också att;
”Jag gör vin med
svavel, för jag vet inte hur man gör vin utan svavel.” En pragmatisk och
ytterst intelligent hållning som jag verkligen hyser maximal respekt för, och
en självinsikt som man alltför ofta önskade att fler hade.
I
provningsrummet, med den fantastiska utsikten mot Il Cedro, ställer Silvia fram sex stycken flaskor som hustrun får
äran att öppna – förmodligen enda gången i hennes liv som hon drar korken ur
sex flaskor Altare på mindre än två minuter.
Först ut är
Elios smågalna Cinqueterre-projekt; Campogrande. Ett vitt vin på de obskyra
druvorna bosco och albarola. Projektet är mycket ambitiöst och arbetsinsatsen i
de extremt branta avsatserna i Ligurien är närmast obeskrivliga. Silvia
berättar att Elio åker ned dit ungefär var tionde dag och när han frågar vem
som vill åka med går alla och visslar och låtsas hålla på med något annat
viktigt för att slippa.
Flaskan vi
öppnat är en 2009 och man slås av fräschören här, ungefär som en betydligt
yngre vermentino med hög syra och lite oljig struktur. Mycket god och
förmodligen en ypperlig beledsagare till skaldjur.
Nästa vin är
Larigi 2014, Altares ambitiösare barbera. Alldeles uppenbart inte ett vin för
mig, jag är petig med min barbera och vill ha den rå och rustik. Jag är dock
inte dummare än att jag begriper att det finns folk som gillar det här – rent,
elegant, hög extraktion, känns lyxigt.
Samma sak med
l’Insieme som är en blandning av cabernet sauvignon, barbera, nebbiolo, syrah
och petit verdot som gottat sig länge och väl i barriquer. Koncentrationen är
imponerande och det skriker cabernet och lyx och nyvaxade sportbilar. Allt
väldigt snyggt och sansat, såklart, men inget för mig.
Barolo 2012 är
däremot en fantastisk barolo – ljus, frisk, ren, lätt och med svart bälte i
drickbarhet. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa barolo 2012 jag smakat
hittills. Man verkar plockat i helt rätt tid och har dessutom lyckats hela
vägen. Grym kvalitet för en normale, tror knappt det är lönt att växla upp till
cru-grejerna här?
Samma vin från
2009 känns påfallande tungt och dystert efter den livliga 2012:an.
Cerretta 2007 är
en urtypisk Serralunga-barolo, mörk och med knastriga tanniner. Mycket mäktig
och jag överraskar mig själv med att verkligen bli förtjust i denna, kanske
till viss del beroende på den nyligen berättade historien om hur det gick till
när Silvia köpte den här lilla plätten och vilka vedermödor det var att gå
igenom för att få till stånd ett lån och så vidare. Mycket bra barolo, inget
snack.
Silvia går igång
med Accomasso-anekdoterna och det är fantastiskt kul att höra om den här
egocentriske vinmakaren och exempelvis de stora stenarna han hade liggandes i
cantinan som ingen förstod vad de var till - om musten inte fyllde liggaren så
bottnade han med dessa för att fylla upp. Eller den gången när han skulle lägga
på mineralolja (smaklös) i en halvfylld botte för att förhindra oxidation men
hittade inte densamma, utan tog istället systerns olivolja. Eller när han köpte
hönsfoder i en stor säck som baxades in i hans Fiat Panda som han bara backade
in i hönshuset (cantinan?) öppnade bagageluckan och skar en stor reva i säcken
och lät hönsen hoppa in och käka, för att det var för jobbigt att bära ut
säcken.
Det som framför
allt annat slog mig vid det här besöket var att vi ju här faktiskt har att göra
med en småskalig hantverkare med ett närmast extremt kvalitetstänkande. Det här
är ju en av The good guys i alla
avseenden. Det är alltför lätt att tänka i dogmer och kvasipolitiska termer när
det kommer till vin, något jag egentligen trodde mig veta innan men som
faktiskt framstod i det klaraste av ljus när vi körde därifrån. Att sedan
Silvia Altare dessutom är en av de trevligaste, ärligaste, intelligentaste,
mest humoristiska, spännande och medvetna vinmakare vi någonsin träffat gör ju
inte saken sämre.
Stort tack till
Silvia och Jan för en oförglömlig förmiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar