Vad kan Arianna Occhipintis skalmacererade vita SP68 från det sydligaste av Sicilien, och faktiskt även av det vinodlande Europa, tänkas kunna ha gemensamt med den nyligen provade Anisos som ju är född och uppväxt i det allra nordligaste av Italien? Druvsorter, jordmån och breddgrad skiljer sig förstås kapitalt åt men produktionsmetoderna med förhållandevis lång skalkontakt, naturlig jäst och minimalt med svavel är likvärdiga, så en och annan orangevinsbelackare kanske ändå skulle kunna hävda att vinerna har fler likheter än olikheter?
Njaej, jag tror att man får vara rejält tondöv för att inte urskilja den jasmin- och kamomillbemängda moscatoparfymen, den liksom vitkalkiga mineraliteten och den otroligt lättsamma och läskande strukturen i SP68. Druvorna är den endogena albanello och den mer vitt spridda zibibbo - eller moscato di Alessandria, som vi också känner den som - som växt på 280 meters höjd över havet. Att musten är ofiltrerad och har fått ligga 15 dagar på skalen är inget som avslöjas vid en okulär besiktning - vätskan är nämligen klar och skir i ljust gul dress.
Doften är som sagt klart moscatodominerad - mer så än vi minns att 2009:an var - och sötaktig med honung, pomerans och bivax. Mycket fin sniff som nära nog skulle kunna lura iväg en på dessertvinsspåret. Smaken är däremot synnerligen torr och utjäst, ingen sötma så långt smaklökarna kan nå. Skön lätthet i steget, upprensande syror så det räcker och läskande mineralsälta. Ett vin man dricker mycket av - och gärna! Piggt, vitalt, poppigt och i mitt tycke mer personligt än röda SP68 2011.
Fler som har provat: här och här.
