Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Visst ska man glänta på dörren in till fynd-stash-rummet och kanske rentav sprätta upp en låda med jämna mellanrum. Och visst bör man kunna få tummarna loss och skriva någon rad om vad som hänt med vinet i fråga sedan sist, med jämna eller ojämna mellanrum. Det är bara det att skulle man skriva om VARJE öppnad flaska barolo, i någon inkarnation, från Cascina Cucco så vore den här bloggen etter traggigare än vad den redan är.

Cerrati 2004 är närmast legendarisk i den svenska vinbloggosfären vid det här laget. Det drog en synkroniserad våg av Cascina Cucco-feber över landet för pass tre år sedan, när Carlo Merolli närmast skänkte bort den här ambrosian från en kanonårgång för ynka 132DKK. Det organiserades och anordnades gruppekøb-turer där bilar bräddfylldes med Cerrati-04 som sedan distribuerades till den barolodehydrerade svenska populationen som sedermera fyllde sina lador med dessa välsignade lådor. Och det roliga i kråksången var att i stort sett alla var överens om att det här var en för j-la bra barolo!

Även vi var förstås med på tåget och köpte på oss rejält av den här årgången, och har också provat av den med hyfsat jämna mellanrum. Det kommer därför inte som någon chock när man återigen kan konstatera att det här är en himmelsk, ljuvlig och nära nog orgastiskt njutbar nebbiolo! Solitt koncentrerad näsa med allt gott en välpackad barolopåse kan tänkas rymma. Till och med direkt ur flaskan poppar och spritter det av serralungiska markörer som ber oss att knäppa på fyrpunktsbältet och njuta av resan som förestår. Med lite luft samlar förstås allt ihop sig och blir ännu mer komplett, fast någon påtaglig mognadsutveckling kan vi inte direkt detektera.

Det är möjligen i munnen som jag tycker mig få en lite mjukare, rundare och lenare upplevelse än vid tidigare möten med den här barolon, men då är vi nog inne på hårklyverier. Det är hur som helst alltid svårt med "mentala" A/B-tester. Munnen fylls ut rejält av en mörk och mullrande frukt och en sammetstät tanninmatta, men den här juicen lyckas på något märkligt sätt hålla sig saftig och extremt klunkbar flaskan igenom. En flaska som för övrigt tar slut på strax under a NY minute...

Som FV är inne på så kan det möjligen vara en liten portion glatt återseende med i bilden, men i vårt fall tycker jag att vi har upprätthållit en så pass tät och frekvent kontakt med nollfyran att vi med viss objektiv emfas åter kan konstatera att det här rätt och slätt är en löjligt bra barolo. Mat? Visst - en köttabit, kantareller, lite grädde. Men det går faktiskt exakt lika bra utan.

Fler som provat Cucco-barolo i någon skepnad den senaste tiden, och dessutom berättat om det, hittar man här och här.

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2005 & 2007 (Cascina Cucco)

Jag är inte alldeles säker på att världen egentligen behöver ytterligare ett blogginlägg om Cascina Cuccos olika barolo, men jag kan inte se att vi provat varken Vigna Cucco 2005 eller 2007 tidigare, så vi beslutar oss för att köra dessa bredvid varandra. Kan vara kul att försöka detektera eventuella årgångsskillnader om inte annat. När barolo inte kostar mer än vad man får betala för en flaska "7 Deadly Zins" på SB så kan man ju ha råd med dylika extravaganser.

Cerrati-subzonen Vigna Cucco ägdes och brukades en gång i världen av Giuseppe Cappellano och är omtalad för att kunna föda fram lagringsduglig nebbiolo med kraftfull Serralunga-struktur. Både 2005 och framför allt 2007 brukar sägas vara tämligen raka och direkta årgångar i Langhe, och ämnade för relativt snar njutning.

När vi häller upp våra båda cuccosar på karaffer tidigt på eftermiddagen, så kan vi konstatera att de båda vinerna ser i stort sett identiska ut. Vi går ut och njuter av den fantastiska indiansommaren så länge.

Glas 1 - Här har vi en riktigt klassisk barolo-näsa, den relativt korta macerationen och barrique-lagringen till trots, med balsamico och ett uns tryffel. En lätt återhållen fruktighet där morellerna spelar förstafiolen och en del florala toner i form av torkade rosor och violer stämmer upp till körsång. Gott om elegans och ett glas som man snusar på länge.

Syrorna är strama och tanninerna tajta. Smått oförlöst men snygg smakkarta, återigen med riktigt klassisk profil. Frukten är inte i framkant utan ligger bakom och lurar, här är vi förstås väldigt tidigt ute så det kommer nog att hända mycket de närmaste åren. Jag brukar fastna för nebbiolonollfemmorna från Langhe så jag gissar på att det här är 2005.

Glas 2 - Definitivt mörkare frukt och ett överlag öppnare vin med slösande aromer av polish, amarena, viol och sviskon. Vinet sansar sig efter en stund i glaset men känns fortfarande mer voluminöst och modernare än första glaset.

Intrycken går igen i munnen där vi finner en ymnigare fruktprofil med aningens mera sötma och en något mer avrundad munkänsla, tanniner och syror sjunger en oktav lägre liksom. Till maten, kalvkotletter och en ljummen kantarellsallad, känns det här lite klumpigare medan glas 1 är mitt-i-prick där alla variablerna klockar in på par. Gissningen på det andra glaset blir följdaktligen: 2007.

Jodå, vårt första glas innehöll nollfemman och var det avgjort mest komplexa av de båda. Största skillnaden märktes på matbordet där detta kändes ultraslankt och graciöst medan nollsjuan var klumpigare och mindre finkänsligt. På egen hand, och förmodligen till kraftigare mat, är dock även detta en njutbar barolo i en nollsjucharmig stil.

Vigna Cucco 2005 seglar faktiskt upp som en ny Cascina Cucco-favorit hos mig - hög baroloklass till budgetpris hos Carlo Merolli.

ps - Som av en närmast kuslig slump visar det sig att samma lilla vertikalprovning faktiskt ägt rum under helgen på andra sidan sundet, hos Più Rosso-Niels.

Barolo Cerrati 2007 (Cascina Cucco)

Vi rotar vidare bland måndagens safarifynd och öppnar en ny årgång från pålitliga Serralungaproducenten Cascina Cucco. Cerrati ligger i östra delen av Serralunga d'Alba och ägs till största delen av Cascina Cucco. Vinerna härifrån brukar bli väldigt serralungska i stilen med relativt mörk frukt och kraftfulla tanniner.

Vi har hittills fått ett allmänt intryck av att den varma årgången 2007 i Langhe bjuder på ganska tillgängliga viner, återstår att se hur den här gamla favoriten klarade sig.

Direkt ur flaskan är doften frisk, proper och sval, vi låter ynglingen andas ut ett slag på karaff. När vi återvänder är det betydligt mer liv och rackartyg på gång i glaset - fet frukt av mogna bigarråer, skokräm, däcksolution, salvia, tryffel och en ytterst fräsch mentholstickighet på toppen. Det traktstypiska mörkret kan anas i en diskret knippa tjärtoner och ett fat lyxig lakrits som lagt sig på botten.

En bastant frukt omgiven av läckra, nästan läskande tanniner vinner mark i gom och på tunga. Syrorna är ganska höga men känns matvänliga när vi sätter vinet i arbete till kvällens spaghetti al ragù, en jordnära anrättning som verkligen kan plocka fram det bästa ur en bra nebbiolo. Här är matchningen total, Cerratin excellerar så fort den får något att jobba med och växer för varje tugga.

Detta är en nollsjubarolo som kräver lite mer lock och pock än de vi tidigare råkat på. Men ger man den en rejäl vända i karaffen och dukar fram en riktigt agrar matutmaning så kan man dock förvänta sig smärre stordåd. En alltigenom härlig, ärlig och genuin Serralungabarolo som har en hel del gemensamt med den hyllade nollfyran - om än lite rakare och mindre komplex - och mer kraft men något mindre elegans än nollsexan.

Priset är också synnerligen angenämt - 714 DKK/875 SEK för 6 flaskor i en sympatisk cru-/årgångsmix hos Carlo Merolli.

Tidigare provade viner från producenten hittas här.

Barolosafari [-ró-;-fá-]

"Barolosafari" borde vilken dag som helst dyka upp i Svenska Akademiens lista över nyord. Ordet torde ha emanerat ur den svenska bloggosfärens idoga undersökande av den danska vinmarknaden. Innebörden/betydelsen är ungefär att man kryssar runt mellan de danska vinimportörerna, företrädesvis i centrala Köpenhamn och de norra förorterna, för att lasta bilen (lämpligen av kombi-/herrgårdsvagnsmodell) full av läckerheter såsom exempelvis just barolo.

Att handla vin i Danmark är något väldigt annorlunda och komplett väsensskilt mot att stå i brödkö i snålblåsten på Regeringsgatan eller Hansacompagniet. Detta blir vi snart varse då vi för första gången letar oss ner till Le Papillons pittoreska källarlokal på Vesterbrogade i Fredriksberg. Ägarparet Sanne och Frank Nielsen undrar om vi månne är sugna på att smaka lite spanska viner? En sådan fråga är svår att svara något annat än ja på, även om vi främst kommit ner för att handla några flaskor av deras ypperliga rosso di Montalcino från La Mannella och lite Gattinara från Antoniolo.

Snart har vi provningsglas, vatten och ost framför oss och korkarna åker ur ett par Montsantviner där en grenache vielles vignes 2005 från Agricola Falset-Marcà är ruskigt charmig med tydliga Priorat-vibbar. En intressant kuriositet från Cariñena, höghöjdsodlat och bestående av en blandning av cabernet sauvignon, merlot och syrah vid namn: 8.0.1, bjuder på renhet och syrlighet i en frisk stil som man sällan förknippar med spanska viner - tack för den lektionen!

När vi senare står och baxar in fångsten i bagageluckan, slår det oss att vi har betydligt mer än några flaskor rosso di Montalcino och Gattinara med oss ut...

Färden går vidare genom ett vårrusigt Köpenhamn - 18 smäktande grader och pyrande solsken - mot den livliga italienska stormarknaden Supermarco alldeles nere vid Sydhavnen. Rikt sortiment av ostar, salume, oliver och vin och massor av folk, varav minst hälften snackar italienska, som handlar och ackederar på tillbörligt manér. Vi köper en rejäl bit Toma piemontese och en sardisk vällagrad getost som heter Crabu. En rejäl burk sardeller - acciughe - i olja kostar 19 DKK, att jämföras med Zetas mikroskopiska fingerborg för minst samma pengar. Sympatiska priser, bra omsättning på grejerna och effektiv service - varmt rekommenderat om ni har vägarna förbi.

Vi har kontaktat Magnus Gerbola i förväg för att handla lite dolcetto och Valpolicella superiore. Lördagar har butiken stängt och dessutom kan Magnus inte själv ta emot just idag så vi kör hem till hans kollega Emil i Vedbaek för att plocka upp våra lådor. Härligt flexibel entreprenörsanda som känns synnerligen exotisk för någon som är van vid det svenska systemet.

Mer av entreprenörskap och skön flexibilitet får vi oss till livs när det är dags för dagens sista möte. Carlo Merolli har aldrig öppet på lördagar och vi åker av olika anledningar ALLTID över sundet på just lördagar. Vi har i vanlig ordning bestämt med Carlo att vi ska komma hem och hämta honom för att tillsammans köra bort till lagret så att vi kan handla. Bilen breddfylls med lambrusco, friulano, soave, barolo och olivolja och Carlo drar osökt paralleller medan begreppet "barolosafari" och vikingarnas härjningar och plundringar...

Väl hemkomna är vi svårt nyfikna på ett par av dagens fynd varför vi öppnar två, synbarligen, vitt skilda viner att ackompanjera vår vitello tonnato som strategiskt utvunnits ur resterna av gårdagens kalvstek.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Jag säger det direkt: Det här är hur bra som helst! Alla övriga kommentarer är egentligen onödiga men för att det hela ska förtydligas en aning kan tilläggas att det generöst delar med sig av söta körsbär, mandel och syndigt volatila målarburkstoner. Eminenta syror och full fart på frukten även i munnen, för att återigen travestera Vinosapien så är detta ett redigt och drickbart vin med härlig energi. Ett i stort sett felfritt matvin i oemotståndlig stil som man blir lycklig av. Kan dessutom fås för en spottstyver: 90 DKK hos Gerbola Vin.

Barolo del Comune di Serralunga d´Alba 2007 (Cascina Cucco) Fina ljusröda fruktaromer blandar sig med friska örter och diskreta kryddor, angenäm nebbiolokaraktäristik med rosor och fjäderlätta tjärtoner. Den attraktiva lättheten i kombination med den rika frukten får tankarna att fara iväg mot enklare bourgogne. Tanninerna är dämpade i en klart drickvänlig stil och syrorna sticker iväg åt det orangea citrushållet. Även detta är ett mycket trevligt vin, inte en barolo som får tiden att stå stilla men ett välgjort och supersympatiskt matvin. Prislappen på 125 SEK vid köp av 6 flaskor är också oerhört sympatisk, hos Carlo Merolli såklart.

Barbera d´Alba 2009 (Cascina Cucco)

Vi spänner för ännu en ardenner. Nollåttan var en trevlig bekantskap så vi har gott hopp om att senaste årgången också ska falla oss på läppen. Druvorna kommer från Roddi och får en kort maceration varpå lagring på rostfritt stål väntar.

Ett ungdomligt utseende - rubinröd bas med blå reflexer. Doften är ett skolboksexempel på hur en ren barbera ska ta sig ut - mörka, mogna bär med lakrits och friska örter. Rent, fräscht och mycket trevligt att sniffa på!

Syrlighet och frukt ligger båda på en solid "klockan nio" medan strävheten tickar på runt "tresnäppet". Riktigt lättdrucket och läskande, en barbera som gjord för den Lucchesiska, såväl som den piemontesiska, mathållningen - med andra ord: en stapelvara.

Återigen ett vin som kanske inte föräras sonetter och fyrverkerier men som helt enkelt är en fröjd att dricka till enklare vardagsmiddagar. Den typen av vin som inte alltid är så lätt att hitta, särskilt inte till rimligt pris.

Carlo Merolli tar 68 DKK/st vid köp av 6 flaskor, annars är styckpriset 85 DKK/SEK.

(15,5p/20)

Nedslag i Serralunga - Broglio & Cucco

Il Prezzo è Giusto! Visst fanns det i tidernas begynnelse en amerikansk TV-show som hette The price is right? Det är inte utan att detta är en fras som förvandlas till ett mantra när man står i källaren med två stycken barolo i nävarna och tänker: "Äh, va f-n, vi provar båda".

Vi plockar fram två Serralungagrannar fast från två väldigt olika årgångar. 2003 känner vi alla till som en av de hetaste och torraste i Piemonte och för den delen nästan hela södra Europa. 2006 var däremot mera av en klassisk årgång i Piemonte med långsam mognad och nästan total avsaknad av mjöldagg på grund av en drygt medelvarm och relativt torr sommar. Friska druvor med högt sockerinnehåll och mogna polyfenoler skördades enligt boken i tidiga oktober. Flera odlare som vi pratade med i somras jämförde 2006 med 1996.

Vi provar Schiavenzas Broglio 2003 och Cascina Cuccos Vigna Cucco 2006. På bilden ovan är de vita fälten längst till vänster Cucco och de svartlila längst till höger är Broglio, nr 16 markerar Cascina Cucco och nr 17 är Schiavenza - i stort sett spottavstånd alltså. Vigna Cucco var från början i Giuseppe Cappellanos ägo och har rykte om sig att producera lagringsduglig nebbiolo med utmärkt struktur. Broglio är till stora delar ett mjukt kuperat och välexponerat sydläge som kan bli väldigt varmt så 2003 måste varit en riktig prövning. Vi har dock provat nolltrean tidigare och gillat skarpt så vi är inte det minsta oroliga.

Barolo Broglio 2003 (Schiavenza) Oroliga behöver vi inte vara idag heller, det här doftar mumma! En rejäl grabbnäve sötmogen banan möter upp i dörren och släpper ut en yster körsbärston som av amarena. Wow, vilken intensitet - värre/bättre än sist - det här fullkomligt matar ut nebbioloplattetyder i form av tjära, viol och torkade rosor men främst av allt en bastant fruktpelare där de initiala körsbären krampaktigt håller i taktpinnen.

Smaken är verkligen inte heller någon besvikelse med gott djup och en traktstypisk tanninstruktur som bestämt slipats till en smula sedan i våras. Lång och god eftersmak med nötighet och frisk frukt hela vägen ut. En suverän uppvisning i traditionell Serralungabarolo som inte avslöjar det svåra året med annat än sin snabba mognad. På topp nu och 3-5 år framåt skulle jag tro.

Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2006 (Cascina Cucco) bjuder upp till en helt annan dans, såklart. Här finns betydligt mer av mörka toner som tobak, lakrits och däckgummi - lite svårmodigare och inte lika ystert och livsbejakande som Schiavenzan. En hel del mineraliska aromer av kalk och regnfuktig sten. Frukten finns defintivt där men är lite avvaktande och känns ung och blyg. En viss elegans framträder med bittermandel och mörk choklad.

I munnen är syrorna distinkta och tanninerna härligt på bettet och vinet kommer verkligen loss till våra kalvkotletter med potatisfondant och läcker blomkål. Lång elegant eftersmak, det känns som att det här kan bli mycket bra om bara några få år.

Två riktigt trevliga tolkningar av Serralungabarolo som båda mellanlandat i Holte och där, genom Carlo Merollis försorg, förvandlats till veritabla fynd.

Broglio 2003 kan handlas för 139 DKK/flaska vid köp av 6 stycken. Vigna Cucco 2006 kan jag däremot inte hitta något styckpris på men finns med i det oslagbara Cucco-paketet - 6 st barolo för 685 DKK/SEK.

Barolo Cerrati 2006 (Cascina Cucco)

Det är omöjligt att hålla fingrarna i styr efter dagens barolosafari, bilen är lossad och vitello tonnaton står uppdukad.

Den är ju så ung, den yngsta barolo vi druckit, men storebrorsan satte standarden så våra förväntningar är förmodligen orimligt höga.

Utseendet är helt enligt boken med fin transparens och tämligen mörk röd färg med intensivt tegelskimmer.

Doften är blyg i början men efter lite luft släpper knutarna, grönfärska örter, sval mynta, ljusröda bär och en aning mjölkchoklad. En ganska elegant stenfruktsparfym gör entré och ledsagas av ett knippe minerala toner.

Allt som allt ett rent, rakt och relativt friskt doftpaket som faktiskt andas elegans.

Tanninstrukturen är av det lättare slaget och upplevs inte alls påfrestande, syrorna känns unga men definitivt inte 2006-unga. Jämn och fin balans där det friska intrycket består och eldigheten hålls i schack, anständig längd.

En lite lättare och enklare barolo än sin beryktade föregångare, delvis i en annan stil och mycket lämplig att dricka medan man väntar på att nollfyrorna mognar. För 125 DKK/flaska (vid köp av 6) finns det verkligen inget att klaga på.

Carlo Merolli säljer.

(16,5p/20)

Barbera d´Alba 2008 (Cascina Cucco)

Cascina Cucco har gjort ett positivt intryck hittills, deras barolo Ceratti 2004 är riktigt trevlig och 2005:an verkar ha potential för framtida utveckling men vi har aldrig tidigare smakat något av "vardagsvinerna" från gården.

Deras Barbera d´Alba 2008 har hämtat druvmaterialet från Roddi d´Alba dryga halvmilen norr om Serralunga. Kort maceration som följs av lagring på stål.

Färgen är djupröd med ett bläckblått skimmer. Doften är initialt lite sötaktig med en kryddighet och diffusa spår av kafferosteri som gäckar. Snart får vi dock en ren barberanäsa med tydliga bär - framförallt åt tranbärs- eller rentav lingonhållet.

Frisk grönörtighet av mynta och libbsticka samsas med mineral och soltorrt grus. Äpplecider eller snarare calvados brukar förnimmas i barberor som vi gillar och mycket riktigt ger detta sig tillkänna så småningom.

Smakmässigt har vi att göra med en typisk representant för druvan och området - stringenta syror och blygsamma tanniner. En viss eldighet kan möjligen ses som ett exotiskt inslag, detta stör inte på något sätt utan bjuder snarare in eftersmaken att stanna lite längre. Ett riktigt välsnickrat bordsvin i enkel och charmig stil.

Signore Merolli säljer för DKK68/flaska vid köp av låda.

(15p/20)

Barolo x 5

Vi ger oss i kast med 4 st barolo 2004:or från La Morra, Serralunga och Monforte och eftersom vi hälsar "Billigt Vin"-Ingvar välkommen så måste vi kasta in en Fenocchio Bussia men då blir det en 2005:a, vissa saker får man helt enkelt leva med...

Vi provar halvblint och redovisar enligt F&V:s nära nog copyrightade "före och efter"-upplägg så att inga nyanser i förnedringen går förlorade.

Vin nr 1 - Tätast och mörkast i utseendet, rubinröd kärna med orange aura. Trevliga initiala toner av gummi, tjära och lite solution, lätt sluten men tar snart fart i glaset.

En ljus och elegant frukt med slank figur, ren och frisk.

Höga och väldefinierade syror och smidiga tanniner, tämligen lång eftersmak.

Kan detta vara Cerrati 2004:an som vi gillar så skarpt?

Nix, vi är i La Morra och det är Fratelli Revellos Normale, en riktigt skön representant för stilen och årgången är sublim. (18p/20)

Vin nr 2 -En något ljusare barolo med ett gnistrande klart utseende. Mycket kraftig primärdoft av brasa och tjära, detta förvandlas efterhand till en lite dominant kalaspuffstendens och vi kan ana nya och kanske rent av rostade fat.

En lite mörkare frukt med körsbär i centrum, mandelmassa och muskotnöt stämmer upp.

Trevlig munkänsla med finkornig sandighet och en lång eftersmak.

Nya fat kan leda funderingarna till Revello?

Gajas Dagromis hämtar sin frukt från familjen Gromis gamla marker i La Morra och från en icke namngiven odling i Serralunga. Tanken ska vara att kombinera La Morras elegans med Serralungas kraft och det funkar men faten är i dagsläget en smula överväldigande. Vi hoppas på bättring med åren för frukten verkar vara i prima skick. (16p/20)

Vin nr 3 - Ännu något ljusare och med en intensivare orange periferi ståtar det tredje glaset. En försiktig slutenhet i första sniffen men kommer snabbt upp på banan; kirsch, däck och asfalt.

En ljuvlig bärextraktion leder armadan av doftintryck som stiger upp ur glaset, vinet blir bättre och bättre under hela provningen.

Stor och nästan eldig i munnen, perfekta tanniner och en lång elegant eftersmak i den mörka chokladens tecken.

Vi har aldrig smakat Aldo Conternos normale men kan detta vara densamma?

Jag säger bara"DKK132" och "gruppeköb" så vet de flesta vad jag talar om - detta visar sig vara samtliga runt bordets enda gemensamma favorit. Cerratin fortsätter sitt segertåg och övertygar vid varje tillfälle man plockar fram den - abbans, nu har vi bara 33 flaskor kvar... (19p/20)

Vin nr 4 - En något dovare lyster men en ljus och vacker orangerodnad i stil med en hötorgssolnedgång. Här är det stängt i början men med lite luft blåser snart dörren upp; sottobosco, moreller och tryffel följs av rosor och tjära - ett skolboksexempel, klart bäst till ostarna.

Eftersom vi bara har en riktig traditionalist i uppställningen så måste detta vara Fenocchio Bussia 2005:an?

Fantastiskt! Äntligen en korrekt gissning, hade man å andra sidan missat på denna vore det nog dags att kolla upp det sensoriska centralorganet - tydligare än så här blir sällan en barolo. En helt suverän representant för sin stil som fick tre stjärnor och 19p i Decanter och jag vete sjutton om jag inte höjer med en halva bara för att jag gillar den ärliga stilen. (19,5/20)

Vin nr 5 - Ljusaste vinet är också lite lätt slöjigt. Doften bjuder direkt på en stor bärighet i form av amarena och bigarråer. En hel del lösningsmedel bjuder upp och ger ett generöst och sympatiskt doftintryck.

Smidig i munnen med en sandig tanninstruktur och god längd.

Kan månne Gaja få till den här lättillgängligheten i kombination med elegans?

Det kan han kanske men inte här inte, detta är Aldo Conternos Bussia Soprana och druvorna hämtas från olika gårdar i Bussia, Monforte. 15 dagars maceration och lagring på stål och botti men likförbaskat en avrundad munkänsla och öppenhet i doften - gjort av snubbar som har koll. (18p/20)

Barolo 2004 (Fratelli Revello)

Dagromis Barolo 2004 (Gaja)

Ceratti Barolo 2004 (Cascina Cucco)

Bussia Barolo 2005 (Giacomo Fenocchio)

Bussia Soprana Barolo 2004 (Aldo Conterno)

Barolo Cerrati 2004 (Cascina Cucco)

Jag vet, det börjar bli mycket Piemonte nu, kanske skulle starta en systerblogg där man kör resten av Italien : Klenare Italienare? Eller Renare Italienare? Lite mer specifikt kanske : Tanigare Toscanare? Eller också steker vi den idén och kör på som om det regnar.

Barolo Cerrati från Cascina Cucco i Serralunga d´Alba har vi alla läst om och särskilt 2004:an har vi förstått skall vara något särdeles, vi provade 2005:an i somras och tyckte att den var OK men då fick vi tio baroli på raken i små eländiga ISO-glas.

Efter en heroisk insats av F&V, som i allmänhetens tjänst ryckte ut och försåg större delen av den barolo-suktande populationen med denna ambrosia, sitter vi nu med Mature-kuporna framför oss och häller upp.

En ljus och brukligt transparent vätska med ett subtilt olivmörker men en klar orange aura. Vi översköljs direkt av pomerans, mandarin, eukalyptus, hinkvis med amarena och mörk bitter choklad. En kolossal extraktion som gör oss mållösa och något religiöst infinner sig i blicken på hustrun. Massiva pustar av lösningsmedel, mandelmassa, julkryddor och alla röda bär man kan komma på, det är kul att bara sticka ner näsan i glaset för varje gång man kommer upp har man hittat något nytt.

I munnen har vi riktigt finsandiga tanniner som kristalliserar sig i kinderna och smäckra syror som masserar tandköttet - superelegant! En imponerande längd i eftersmaken med aptitretande torrhet och fin, fuktig tobak på gomseglet.

Någonting hände på Cascina Cucco 2004, vad det var och hur det gick till vet jag inte men man har fått till ett ruggigt bra vin oavsett priset, att det sen råkar kosta 132 DKK får väl betraktas som grädde på moset men den här rackaren står upp mot det mesta i den här stilen.

Vi är helsålda och börjar oroa oss för att 12-packen inte blir långlivad...

(19p/20)