Cuvée de Saint-Ours 2012 (Giulio Moriondo ViniRari)

Valle d'Aosta-legenden Giulio Moriondos cantina, eller atelier som han själv föredrar att kalla det, gör skäl för namnet; Vini Rari. Ytterst små upplagor, några hundra flaskor av varje vin. Udda, lokala, en del närmast utrotningshotade druvsorter: cornalin, fumin, petit rouge, mayolet, vien de nus och så lite pinot noir, förstås. Knappt en halv hektar odlar han totalt – allt som allt 5000 plantor i runda slängar – på 650 meters höjd över havet, branta terasser, över hundra år gamla oympade stockar, franche di piede. Dessutom en del passionsdriven forskning, tillsammans med en vän som är professor i molekylärbiologi, för att utreda den genetiska bakgrunden hos de här autoktona druvorna. På köpet har han hittat, och ytterst småskaligt återupptagit odlingen av, den sedan över ett sekel tillbaka närmast utdöda blanc comun och den obskyra neret de Saint Vincent.

Han håller alltså till i Valle d´Aosta, i Quart inte långt från Aosta, lika mycket Schweiz som Italien, eller Frankrike för den delen. Mont Blanc, Monte Rosso, Matterhorn – alper, höga berg och djupa dalar. Oländig terräng, obarmhärtiga mikroklimat, närmast extrema förhållanden för vinodling. Allt arbete i vingården och källaren sker i samklang med naturen, traditionellt, hantverksmässigt, old school rakt igenom. Även hans pragmatiska förhållande till SO₂ vid buteljering är av den gamla skolan: ”Jag begriper inte hur man vågar riskera att ett helt års arbete går om intet på det sättet”. Den totala svaveldioxidnivån brukar landa på cirka 60 mg/l.

Cuvée de Saint-Ours 2012 är 60 % cornalin och 40 % fumin – cornalin odlas ju även i Valais på andra sidan alpmassivet under namnet humagne rouge. Odlings- och framställningsmetoden är “artigianale all’antica” vilket innebär 28 dagars maceration och jäsning utan tillsatt jäst, åtskilliga manuella punch-downs de första 10 dagarna, ingen klarning eller filtrering och lagring på gammal ek. 2012 gjordes det 450 flaskor.

I glaset har vi en tät, mörk, blålila, ungdomlig skapelse. Doften är väldigt ren och yster med blod, lila blommor, flintrök, gräsiga toner. Munnen möts av friska syror. Frukten är kraftfull och intensivt mörkblå som plommon med färgat fruktkött. Massor av peppar och lakrits. Munfyllande i alla ledder men likafullt fenomenalt friskt. Inte lätt, inte tungt. Inte slankt, inte klumpigt. Harmoniskt. En ynnest att dricka och framförallt väldigt kul att sådana här grejer finns överhuvudtaget, även om det krävs lite detektivarbete för att komma över en flaska.

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.

Fumin Vigne la Tour 2005 (Lês Crêtes)

Det här osar "franskt" så att näshåren kryllar sig. En distinkt nord-rhônsk syrah-rökighet, vitpeppar och en örtighet som förmodligen uppfattades som grön när vinet var ungt, dominerar de initiala doftintrycken. Det kan nog tänkas att 2005 i Valle d'Aosta var tämligen svalt och blött och därmed inte erbjöd fullt utmognade druvor, men de föredömligt låga 12,5 procenten alkohol är i så fall en bieffekt därav som vi sätter på pluskontot. Fattonerna är snyggt insjunkna men notabelt accentuerade utan att för den skull vara dominanta.

Grymt lättdrucket. Snudd på FÖR strömlinjeformat formligen sköljer det ned för strupen och hinner knappt säga hej till varken tunga eller halsmandlar. Den släta och diskreta tanninmattan stämmer väl med fumin-karakteristiken, men syrorna känns allt för snälla. Icke desto mindre ett synnerligen trivsamt vin att slösippa, och funkar dessutom finfint till den ugnskörda kycklingen med citron, oliver, salvia och rosmarin. Flaskan töms i ett nafs och det måste väl betyda något?

2006:an provades här och hade nog trots allt mer av både tjong och karaktär.

Chardonnay 2009 (Les Crêtes)

Vi återvänder till Valle d'Aosta och provar Les Crêtes' rena chardonnay till vår senapskålöverbakade torskrygg. En oekad chardonnay i burgundisk stil som hämtar sin frukt från 4 ha i Saint Christophe och Aymavilles i Aosta. 12 dagars jäsning på rostfritt stål som följs av 6 månaders sur lie med regelbunden batonnage.

Ljust halmgul skapelse med rikliga skopor tropisk frukt i första doftsvängen - ananas, kiwi, krusbär, carambola och mango. Mandel, ljusa florala toner och en relativt blyg mineralitet i bakgrunden. Med syror som är av det låga slaget och en frukt som drar sig mot gulmogen blir resultatet en lätt avmätt munkänsla. Ett välsmakande, välgjort men också snäppet för snällt, allmänt och svårplacerat vin som inte lockar till merköp. Vi satsar i stället på Les Crêtes' magiskt goda petit arvine som spelar i en helt annan liga.

BB Vin säljer.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes)

Vi provar ett gäng nordrhônare och passar på att slänga in Les Crêtes' Fumin som joker i leken, pålitliga källor har nämligen förkunnat att det här är en druva som i sina bästa stunder kan ha ett och annat drag gemensamt med syrah från just norra Rhône.

Bland fransoserna som provades var Les Meandres Côte Rôtie 2007 (Guy Bernard) en alltigenom sympatisk bekantskap med bra syrasting, frisk knallröd frukt och en tanninmatta som följde med långt ut i avslutet. Ett vin som gav full utdelning i munnen. Cuvée du Papy Saint Joseph 2007 (Domaine du Monteillet) å andra sidan, var mera av en nosepleaser med en fantastisk parfym som rymde blod, järn, pomerans, nejlika, mandarinzest och röda vinbär. Ren, klar och framfusigt intensiv fast med massor av charm. Maison Rouge Côte Rôtie 2005 (Duclaux) var dessvärre tvärkorkad.

På bordet fanns även en Cuvée Cristophe Crozes Hermitage 2006 (Dom. des Remizieres) och Mon Clocher Cornas 2008 (Boissy & Delaygue), båda av det lite mer internationellt stajlade slaget där mörkare bär, lakrits och en del espressotoner var den gemensamma nämnaren - välgjorda viner men inget som hoppade upp och tryckte på intresseknappen.

Fumin Vigne la Tour 2006 (Les Crêtes) går ut starkt med en skinande klarröd frukt och ett helt batteri mineraler. Finstämda stråk av charkuterier, Valrhona-choklad, sötlakrits och ett pepparstick eller två. Lätt, ljus och frisk med medelintensiva syror, bra balans och väldigt enkel att svälja i stora klunkar. Vinosapien påpekar i sina noter att serveringstempen är av största vikt och det är bara att hålla med, vid rumstemperatur kryper smörkolan fram och vinet känns nästan sliskigt. Ner i temp igen och vips så har vi åter full njutning i munnen.

Klart trevligt vin som stod sig väldigt bra mot fransoserna. Fanns hos BB Vin i Dragör och kostade 199 DKK (150 vid köp av 6) men nu verkar bara 2005:an finnas kvar.

Valle d'Aosta Petit Arvine 2010 (Les Crêtes)

Vi är definitivt petit arvine-rookies men Vinosapiens medhavda schweiziska smakprov förra helgen gav svårartad mersmak. Vi har ju sedan tidigare lockats att handla på oss av Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes' spännande sortiment så vi rycker helt sonika upp en av deras petit arvine och låter sista skvätten av schweizaren från i lördags utgöra referens. På bordet står kantarellpaj, räkor och en bit Havarti från St Clemens Andelsmejeri på Bornholm redo att utgöra ackompanjemang och motstånd.

Så snart vi kramat av skruvkapsylen sprider sig en ytterst fräsch doft av gula äpplen, ananas, päron och passionsfrukt i rummet. Ett rejält stänk mineralsälta och försiktiga drag på pepparkvarnen fyller ut doftbilden. När vi stämmer av mot kontrahenten från Valais: Cave du Poteu Petit Arvine 2010 kan vi bocka av det mesta och konstatera att likheterna är betydligt fler än skillnaderna.

Det är i smaken som de båda vinerna sjunger i olika tonarter. Cave du Poteu har en tät, sötfruktig kärna och rikligt med syror i mellanregistret som landar i en fenomenal eftersmak som klingar av långsamt. Les Crêtes' Petit Arvine däremot har syror som klingar nästan en oktav högre och en betydligt ljusare, friskare frukt. Eftersmaken är inte tillnärmelsevis så imponerande som hos joddlaren men till vårt ad hoc-smörgåsbord är det inte tu tal om vilket vin som regerar: Les Crêtes kammar lekande hem matvinsbucklan - vi funderar på att skrota plattityden "vitt vin och räkor" för att istället lansera "petit arvine och räkor" - medan vår vän från Valais gärna lirar solo. Petit arvine är uppenbarligen en druva att hålla utkik efter och vi fyller definitivt på av Les Crêtes'.

BB-Vinimport i Dragör säljer Les Crêtes' viner och Petit Arvine 2010 kostar 129 DKK (119 DKK vid köp av 6 fl).

Valle d'Aosta Pinot Nero 2010 (Les Crêtes)

Lördagens spontana minisafari tog oss till Vesterbrogade och Le Papillon för påfyllning av väl valda delar av deras superba sortiment, mest Ghemme och Gattinara - här finns både Cantalupo och Antoniolo, i flera årgångar dessutom och till mycket bra priser. Ägarna Sanne och Frank Nielsen hade tagit semester idag och den yngre generationen tillfälligt tagit över rodret.

När vi stegar nedför trappan hälsas vi välkomna av de båda ynglingarna och innan vi vet ordet av står vi med varsitt glas vin i näven och slås av vilket fantastiskt djup det är i doften.

- Underbart! Vad är det här för något?

- En Gevrey-Chambertain 2002, farsan sa att vi kunde öppna vad vi ville att bjuda på. Det behövde han inte säga mer än en gång...

Le Papillon är nog den mest genuina och gemytliga vinhandeln i centrala Köpenhamn/Fredriksberg och med ett sortiment som verkligen har bredd såväl som djup.

För en gångs skull höll vi oss idag på behörigt avstånd från de norra delarna av stan, med alla dess vinösa frestelser, och hade i stället bestämt träff med Michael Bodholdt på BB Vinimport i Dragör. Här har vi ännu en tajt nischad importör med ett förträffligt italienskt sortiment, exempelvis Giuseppe Rinaldi, Les Crêtes samt stans intressantaste Montalcino-katalog. Michael berättade bland annat om sin och kollegan Toscavinis stora producentprovning den 28 oktober som känns högintressant, vinkatalogen ska publiceras på måndag och alla producenter, utom Giuseppe Rinaldi, kommer att vara på plats.

Den här gången fick vi bland annat med oss ett gäng olika viner från Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes som Vinosapien redogjort så fint för i ett gästspel hos FV.

När vi kommer hem behöver vi något läskande till våra örtfyllda fjärilskotletter och gratinerade samt bechameldressade ravioli som vi fyllt med porcini, bacon och ett uns charlottenlök. Den ståltankslagrade pinot neron från Les Crêtes ligger löst till. Vinosapiens beskrivning: "Lättsam pinot. Inga fat. Kylig, frisk, fin frukt. Rättfram i sin karaktär. Bygger på frukt och renhet." gör att det låter som ett gjutet val.

Jag konstaterar med en gång att detta är den typen av vin som nu för tiden gör mig lätt misty eyed: Rent som en porlande alpbäck, blommigt, älskvärt med sina rika skopor bärfrukt - lingon, blåbär, moreller - svalt och uppfriskande. Munnen får exakt samma behandling som näsan: Fruktsyrligheten är mycket direkt och munkänslan okonstlad, bärfrukten lika ren och oförstörd. Ett vin som tar fullt ansvar för sin terroir och druvtypicitet. Ett skolboksexempel på frisk, norditaliensk, höghöjdsodlad och matvänlig pinot nero - precis hur bra som helst utan att vara det minsta tillkrånglat.

109 DKK (99 DKK vid köp av 6 fl) hos BB Vin.

PS - Ett riktigt ärketraditionellt, prisvärt, smakligt och gemytligt sjapp på spottavstånd från Ströget - finns det? Tro det eller ej, det gör det: "Det politiske kandestöberi" Toga Vin & Ölstue har passerat under/över vår radar i alla dessa år men vilket plejs! Deras sildtallerken är overkligt läcker med sill som inte kan stava till 'glasburk' och riktigt gåsflott att bre på det outsägligt saftiga rågbrödet. Absolut värt en omväg (ca 15 meter) från det rå-glättiga Ströget.