Vinupetra 2006 (I Vigneri – Salvo Foti)

Jag har druckit åtskilliga viner från Etna de senaste 6-7 åren. Jag har gillat somliga medan jag tyckt att andra varit direkt ointressanta och inte alls tilltalat mig – inget konstigt med det, en erfarenhet och ett förhållningssätt som väl de flesta vinintresserade delar och kanske har till i stort sett alla regioner? Det som jag däremot tycker är lite konstigt är att det liksom inte sagt ka-ching mellan mig och fler producenter här, fastän det egentligen i många avseenden borde gjort det. Jag menar; vinerna härifrån uppvisar ofta samma kvaliteter, och inte sällan liknande smakspektra, som jag kan uppskatta hos en mineralstinn nebbiolo från norra Piemonte eller bli alldeles salig över i en svalodlad sangiovese från Radda in Chianti. Den enda Etna-producent jag egentligen fallit pladask för, vars viner jag verkligen älskar och ständigt återvänder till är Calabretta, en av de få verkliga old-school-producenterna på vulkanen.

Och sedan var det ju förstås den här tjommen…

Vi har sedan en tid tillbaka förstått att det är Salvo Foti man ska ha ögonen på för att få en uppfattning om hur vin från Etnas norra slänter egentligen ska smaka. Han är född i Catania och har hållit på med vinmakning här sedan 1981, på sistone som enolog och rådgivare hos bland andra Gulfi, Benanti och ViniBiondi, men bestämde sig för några år sedan för att starta ett eget projekt och göra sina egna viner. Hans I Vigneri är en liten sammanslutning med ett gäng andra småskaliga, traditionella odlare på Etna vars syfte och strävan är att hålla de gamla anrika traditionerna levande. Föreningen har hämtat sitt namn från Maestranzi dei Vigneri som bildades på Etna 1435 och på många sätt var en inflytelserik organisation i området under flera sekel. Idag består I Vigneri av sju producenter/markägare och åsnan Ciccio som alla solidariskt hjälper varandra med arbetet i vingårdarna.

Alla metoder man använder sig av är ytterst traditionella – enbart alberello-odlade rankor, spontan jäsning i öppna tini och betongkar, lagring på 100-200 år gamla kastanjefat, ingen konstgödsel, inga pesticider, ingen temperaturkontroll, ingen rening, ingen filtrering, lite svavel vid buteljering om det behövs, racking och buteljering strikt efter månfaserna. Inte för att svära sig till någon särskild sekt eller ideologi, utan bara för att det är så man alltid har gjort, här liksom på så ofantligt många andra platser runt om i Europa.

Druvorna till Vinupetra utgörs till obestämda andelar i fallande storleksordning av: nerello mascalese, nerello cappuccio, alicante (grenache) och francisi, från drygt 0,5 ha i Calderara in contrada Porcheria (Passopisciaro), Castiglione Sicilia. Odlingen befinner sig 700 meter över havet på Etnas nordsida och stockarna här har en medelålder på drygt 100 år.

Redan när vi tar en tjuvsniff ur den nyligen fyllda karaffen kan vi konstatera att det här är det mest seriösa vi någonsin träffat på från Etna, eller rättare sagt Sicilien. Koncentrationen är makalös. Varm och mogen nos med läder, elegant torkad frukt, marsipan, lite sottobosco, amarena och sukat. Munnen är å andra sidan avväpnande sval med exakta syror och precisa mineraltoner. Med ytterligare luft blommar det ut på riktigt och får liksom vingar. Fortfarande ytterst koncentrerat, som följd av de gamla stockarna och ett diaboliskt snyggt vinmakeri. Otroligt imponerande vin och en riktigt stor upplevelse. Bara att buga ödmjukt inför så här mäktiga grejer.

Cala Cala Vino Rosso [NV] (Calabretta)

Massimiliano Calabretta verkar vara en lika obotligt nyfiken vinmakare som han förefaller vara en närmast ultratraditionell dito. Trots att vi druckit massor av Calabretta tidigare är huvudparten av vinerna i den senaste prøvekassen från den här Etna-producenten, som Carlo plockat ihop, okända för mig och uppfriskande befriade från denominazioni och dylikt tjafs. Här är det istället i huvudsak fråga om årgångslösa vini rossi och druvrena IGT-varianter av de här vulkanvinerna.

Cala Cala är dock troligen inte resultatet av Massimilianos nyfikenhet och upptäckarlusta i första hand, utan mer eller mindre en nödlösning då nerello mascalesen som egentligen skulle gå till Etna rosso 2009 inte höll måttet, till följd av ett intensivt regnande under sensommaren/hösten på Monte Etnas nordsida det här året. Han blandade helt sonika istället upp denna druvmust med pinot nero, nerello cappuccio och nero d'avola från tre olika årgångar till vad som på pappret närmast låter som en häxbrygd. Hur kan det här tänkas smaka då?

Till att börja med vill inte smaken riktigt lossna utan bjuder mest höga syror och en ganska snipig, liksom ogin frukt. Doften är däremot fantastisk, redan från start, med pinotesque elegans i harmonisk kollaboration med nerellons uppstudsiga aromatik och den ruffiga lavamineraliteten. Efter en rejäl luftning är det full fart även i munnen med en avgjort ymnigare och piggare frukt än tidigare och mineraler och tanniner som på ett snyggt sätt, i samklang med de resliga syrorna, lyckas göra munkänslan komplett. Läckert, småpunkigt och personligt vin till grymt pris som inte är något att spara, bara att klunka på.

Joni Mitchell har väl aldrig varit speciellt punkig men med en rejält pårökt Jaco Pastorius på bas och en Michael Brecker, vars blodprov vid den här tiden förmodligen skulle vara varje laboratorieassistents våta dröm, på tenorsax blir uttrycket i den här låten, som är ett textsatt bassolo av Charlie Mingus över en bluesrunda, väldigt pikant och något som jag av någon anledning direkt kom att tänka på när jag följde det här vinet i kväll. Texten är ett mästerverk, bara att sjunga med:

I'm down to a roll of dimes
I'm stalking the slot that's hot
I keep hearing bells all around me
Jingling in the lucky jackpots
They keep you tantalized
They keep you reaching for your wallet
Here in fools' paradise

I talked to a cat from Des Moines
He said he ran a cleaning plant
That cat was clanking with coin
Well he must have had a genie in a lamp
'cause every time I dropped a dime I blew it
He kept ringing bells
Nothing to it!

He got three oranges
Three lemons
Three cherries
Three plums
I'm losing my taste for fruit
Watching the dry cleaner do it
Like Midas in a polyester suit
It's all luck!
It's just luck!
You get a little lucky and you make a little money!

I followed him down the strip
He picked out a booth at Circus Circus
where the cowgirls fill the room
With their big balloons
The cleaner was pitching with purpose!
He had Dinos and Pooh Bears
And lions pink and blue there
He couldn't lose there!

Des Moines was stacking the chips
Raking off the tables
Ringing the bandit's bells
This is a story that's a drag to tell
(In some ways)
Since I lost every dime
I laid on the line
But the cleaner from Des Moines
Could put a coin
In the door of a John
And get twenty for one
It's just luck!

Etna Rosso 2008 (Tenuta delle Terre Nere)

Vi botaniserar vidare i våra gömmor och fiskar upp en klockren gammal favorit. TdTN's Etna Rosso är ett spektakulärt bra vin i sin prisklass och 2008 är tveklöst den bästa årgången vi har varit i närkamp med. Låt mig genast avslöja att den är precis lika bra nu som den varit tidigare. Det enda som verkligen äter mig är att detta var vår sista flaska så vi får förmodligen leva i ovisshet beträffande vilka vägval och vilken utveckling den hade planerat för sig själv, fortsättningsvis. Här finns nämligen mycket ytterligare att ge. Vi får sätta vårt hopp till att 2010:orna går en lika ljus framtid till mötes.

Det handlar i vilket fall som helst om pur njutning i dagsläget: sval knallröd frukt, isande mineralitet, ett uns spolarvätska, lite läderimpregnering, karga knakande tanniner, medelhöga syror, läskande men likafullt utfyllande munkänsla, en sjusärdeles balans, gott om energi men samtidigt komplext, sobert och fruktansvärt lätt att dricka. Ett riktigt höjdarvin som är en omisskännlig Etna rosso när man vet vad som finns i glaset. Blint hamnar man garanterat, som vanligt, i både Piemonte, Bourgogne och Toscana. Lika bra till maten - grillad rostbiff, potatis- och kantarellgratäng och en sublim rödvinsreduktion baserad på en 3/4-fylld flaska Casalferro 2004 - som till obligatorisk seminarkoleptisk kontemplation i soffan.

Vår nyfikenhet har också fått oss att plocka fram en Rasteau Cuvée Prestige 2006 (Domaine des Coteaux des Travers) för att se vad vi tycker om slikt nu för tiden.
Precis när flaskan öppnas, källarsval och innan man provat Etna rosson, måste jag säga att jag charmas en smula av den lite påflugna, smått bordusa men samtidigt mycket sympatiska grenache-karaktären. Men så fort tempen stiger det minsta börjar portvinsångorna lägra glaset. Etiketten anger 15% alkohol men det känns som att det kan vara mer än så och detta blir helt klart problematiskt efter ett par klunkar. Det är inget fel på aromatiken eller druvsammansättningen men koncentrationen, fruktsötman och den bultande och påträngande alkoholen får en att bli nöjd tämligen omgående. 10 gram mindre restsocker och ett par procent lägre alkoholhalt så vore jag på.

Ungefär som man kunde förvänta sig alltså. Det är ändå lite trist när ens fördomar visar sig stämma hyfsat med verkligheten, det vore trots allt kul att bli överraskad lite oftare. Terre Neres rosso fortsätter vi däremot jaga. 2010 finns på Enoteca mitt i Köpenhamn för 129 DKK men verkar vara slut här i Sverige?

Laeneo 2009 (Tenuta di Fessina)

Ren nerello cappuccio från 1 hektar 40-åriga stockar ad alberello på hög höjd (900 m ö h) nära Santa Maria di Licodia på Etnas sydvästligaste sluttningar. 2-4 dagars maceration, spontan malo och lagring på rostfritt. Men etiketten... Vilken hopplöst dyster syn. Jag tänker Östeuropa 1973, gjutevävskoftor, vägglöss, mjölransonering - ja, ni fattar. Här krävs det lite pumpa-pimpning!

Doften ligger åt det rättframma, rödfruktiga hållet med allsköns bäraromatik, lite lakrits och rikligt med steniga mineraltoner. Rent och snyggt, inte särdeles komplext och krångligt utan omedelbart och lättsamt. Jämfört med den tidigare provade 2010:an finns här en mjukare, rundare frukt och en lenare mineralitet. Samma sak i munnen; ren och snäppet mognare frukt samt en snyggt sammanvuxen mineralmatta som smälter ut fint på tunga och gom. Det här är inget vin som förändrar ens världsbild eller rubbar ens cirklar, men gillar man rena och intressanta viner med karaktär och som är trogna sin terroir så ska man definitivt prova.

Etna Rosso 2010 (Tenuta delle Terre Nere)

Dags att prova senaste årgången av en gammal Etna-favorit. TdTN's bas-rosso i årgång 2008 var den första ögonöppnaren beträffande vilka stordåd nerello från den sicilianska vulkanen faktiskt kunde vara kapabel till - svalodlad fräschör, läcker mineralitet och en mycket personlig aromatik. Nollnian tog inte riktigt samma skruv hos oss då vi tyckte den var avsevärt mindre mineralisk och att faten var mer i förgrunden än i nollåttan. Men let bygones be bygones, det har viskats om att man med 2010:an verkar vara tillbaka på forna dagars höga nivå så vi häller upp med god tillförsikt och ett brett leende på läpparna.

Sniff, sniff, pang, boom - retaliation! Vi kan snabbt konstatera att vi känner igen oss från den gamla goda nollåttan. Ljuvlig kryddkomposition med nejlikor, bergamott och rejäla fång späd timjan och oregano. Klarröd och sval frukt med massor av fräschör samt en finlemmad och väl definierad mineralitet.
Klockren uppvisning även i munnen med alla önskvärda Etna-element på rätt plats och i oklanderlig balans - sting i syrorna, tät och finpulvrig tanninstruktur och den lätta och älskvärda rödfrukten.

Här tvekar jag inte att skjuta skarpt med prisvärdhetspickadollen - det finns så vitt jag vet och enligt min ringa mening inget annat rött vin på SB för 129 kr som är i närheten av det här i fråga om klass och elegans. Kolossalt mycket vin för pengarna.

A Puddara Etna Bianco 2009 (Tenuta di Fessina)

Vi har druckit på tok för lite carricante för att jag ska våga påstå att den är en vit favoritdruva men de få som slunkit ner hittills har sannerligen gjort den till en prospect för snart vitdruvefavoritskap. Även Tenuta di Fessinas variant drar ett starkt strå till den tidigare lagda stacken.

Vilken härligt blänkande ren småtropisk frukt och hart när ljudligt knastrande mineralitet som slinker förbi den initiala vitblommigheten! Rent och friskt, fast med vaxiga honungstoner som diskret stampar i manegen och de karakteristiska mandeltonerna som finns där men håller en lägre profil än i tidigare smakprov av druvren carricante. Urskön näsa - vacker och åtråvärd.

Höga glasklara syror sticker till rejält på gom och i kinder, en lätt oljig struktur lägger sig som en presenning över tungan och frukten är frisk och lätt grapebitter. Det här för definitivt tankarna till Anjou eller Saumur snarare än till Sicilien. Här finns gott om ljus och hög fräschör men även en resolut och beslutsam botten som sammantaget gör det här till en kolossalt effektiv spelare på matbordet.

Tenuta di Fessina och Calabretta börjar utkristallisera sig som våra absoluta Etnafavoriter. Stilarna producenterna emellan är extremt olika - TdF's viner är rena, eleganta och dansanta medan Calabrettas är ruffiga, charmiga och utåtagerande. Producenternas båda Carricante ligger närmare varandra i uttryck än deras nerelle; exempelvis Erse och Nonna Concetta, men speglar likafullt de båda olika lynnena mycket väl. Magnifika viner rakt igenom, vad man föredrar är bara en fråga om dagsform.

A Puddara finns hos Der-Wein-Weber.

Nonna Concetta 2008 (Calabretta)

Vi drar korken ur nya årgången av Calabrettas Nonna Concetta. 2006:an var en av 2010 års rusigaste förälskelser så det är inte utan att vi förväntar oss en hel del av 2008 som hittills verkat varit ett år i vår smak på Etna. Blev det förresten någon 2007?

Bedrägligt skir med granatäppleröda tingeringar. Doften drar direkt i déjà vu-spaken med sprättande lavareferenser och fräsande magmamineralitet i kollision med bedårade bärfrukt i klarröd stass, fast inte på långa när så extrem och in-your-face som nollsexan utan allt är inslaget i ett avsevärt mer sansat och komponerat paket. Ett sobert doftintryck med både rödbärig rondör och floral fräschör i lagoma doser.

Även smaken känns mer behärskad än yrvädret till storebror - syrorna är utmärkt vitala och tanninerna är fint nyponpulvriga. 2008:an känns mer samlad och mer drickfärdig på något sätt, allt finns där men mätarna håller sig i mitten utan några transienter som nuddar det röda. Vi kommer nog att dricka upp 2008:orna innan 2006:orna som förmodligen har mer att ge på sikt.

Finns hos Carlo Merolli och kostar 135 SEK/DKK. Även provat och gillat här.

Laeneo Nerello Cappuccio 2010 (Tenuta di Fessina)

Det var faktiskt inte bara la Befana vi väntade på när det senaste inlägget skrevs. Även la Cicogna har avlagt besök sedan dess, så nu är vi innehavare av den ljuvligaste lilla tös världen hittills skådat. 2012, kan vi redan konstatera, blir den största av årgångar!

Vi har länge hört WV-Niklas lobba för Tenuta di Fessinas rena nerello cappuccio Laeneo och nu är det äntligen dags att få prova 2010:an av den här rariteten. Nerello cappuccio brukar oftast spela andrafiolen i Etna-cuvéerna som blanddruva åt den lite bråkigare, och enligt många mera karaktärsfulla, nerello mascalese. Det mesta som är värt att veta om viner från Sicilien i allmänhet eller från Etna i synnerhet, finns förstås att läsa hos nämnde Niklas och hans eminenta artikelserie i ämnet.

Det första vi kan konstatera är att TdF inte tänkt sälja sin Laeneo med hjälp av någon fancy glättetikett - den här påminner närmast om något Xeroxkopierat dokument ur Stasi- eller Securitate-arkiven. Sedär, lucchesiska charmpoäng inhöstade redan innan korken är dragen således.

Doften är ren och mineralstinn med såväl bräddfyllda skovlar blött grus som pudertorrt kalkiga drag. Frukten är av det klarröda och direkta slag som har kommit att charma snart sagt alla vinbloggosfärens våghalsigare explorateurer vid det här laget. Tänk Occhipinti, eller för den delen Lapierre, så är ni nära. Det är avgjort mineraliteten som sticker ut mest och berättar ett och annat om det vulkaniska ursprunget.

Smakprofil och munkänsla får mig osökt att tänka på Quercecchios Rosso di Montalcino med sin saftighet och lättgillade direkthet. Rent och uppfriskande i beaujolaisisk stil men återigen med en mer uttalad mineralisk pendang. Jämför jag med TdF's Erse så ger Laeneo 2010 ett direktare och kanske också något mindre komplext intryck med sitt grundare djup. Jag är i och för sig övertygad om att något år eller två till på flaska kan göra susen, här finns fint balanserat råmaterial att bygga vidare på. Laeneo 2010 är dock definitivt ett vin väl värt att prova och som kommer att charma många som jagar viner med skyhög drickbarhet och personlighet.

Der WeinWeber säljer Tenuta di Fessinas viner till bra priser och mycket behagliga fraktkostnader.

Point Barre 2010 och Erse 2009

Vår kunskap om vinerna från Jura är minimal men nyfikenheten är desto större, det vi provat härifrån har hittills visat sig vara veritabla bulls-eyes på våra preferentiella dartboards. Det är förstås Jura-isten Vinosapien som, i sin iver att befria oss från monovinösitetens tunga ok, stått för smakproven och även agerat inspiration för öppnandet av kvällens ploussard (poulsard) från den lågsvavlande gamle rockräven Philippe Bornard. Vi plockar dessutom fram en flaska av årets trevligaste Etna-bekantskap: Erse 2009 från Tenuta di Fessina. Senast lät vi den löpa i par med Beckers bas-pinot, vilket den gjorde med bravur, men ikväll väntar således nytt nordligt motstånd.

Point Barre Ploussard Arbois Pupillin 2010 (Philippe Bornard) Som sagt; en före detta musiker som lagt plektrumet på hyllan och plockat fram sekatören istället, kör ocertifierat organiskt och minimalt med svavel.

Amen för h-e! Det här är så bedårande att man nästan blir tårögd, som att se en liten hundvalp glatt skutta fram över en jämnt klippt gräsmatta, sött snubblandes på en knappt synbar tuva. Ljuvlig sommarfrukt i skir men likafullt stabil stass - jordgubbar, hallon och smultron alldeles bredvid högar av bördig mylla, fång av medicinalörter och en sträng Vademecum - intresseväckande, vackert och läckert.

Munnen bara bekräftar allt det som näsan så förutseende redan pekat ut: att det här är ett absolut ämabelt klassvin med fräschör, djup och shitloads of läskability. Syror och lätta stick på gom och tandkött, smaskig frukt och snygga stänk av blöt tobak, men framförallt pur glädje och fullkomlig harmoni. Bättre än så här blir det min själ inte utan att vara "stort".

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) Kärt återseende, det här tycker jag är bland det bästa vi smakat från Etna. Vi älskar Calabrettas ruffigare versioner och har njutit i fulla drag av Tenute delle Terre Neres elegantare tolkningar men Erse är dansant, ytterst ren och mineralisk.

Bredvid charmtrollet från Jura känns det dock lite stramt och uppnäst, men det tror jag i och för sig de flesta andra viner jag egentligen gillar också skulle göra. Aromatiken är dock oklanderligt Etna-definierad med klarröd frukt och kärv vulkanmineralitet. Smaken är ren med zingande syror i den trestrukna oktaven och formidabelt tanninkli på tandköttet. Frisk och upprensande som en bra riesling men med en burgundisk pinot noirs djup och essens.

Erse är fortfarande en Etna-favorit, klart mer i min smak än exempelvis Etna rosson från Graci, med sin aromatiska och mineraliska finess och distinkta nerello-palett. Till hustruns magiska lasagne (godast söder om Dalälven) lever den verkligen livets glada dagar. Vår lilla sötnos från Jura hänger med fint men klarar sig alldeles utmärkt på egen hand, det här kan man kolka i sig i parti och minut - en blixtförälskelse i årets sista skälvande minut. För att travestera Vinosapien: "Mer... Jag vill ha mer!"

Vi ser fram emot att prova Bornards trosseau Le Ginglet härnäst. Stående ovationer för denna finns här.
Bornard handlar vi av Krone Vin i Köpenhamn och Tenuta di Fessinas Erse finns i BS.

Spätburgunder trocken 2007 (Becker) & Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)

Nej, det är inte två rosati som står och skiner i motljuset. Vi har däremot valt att matchmejka just de här två vinerna för att de förmodligen är de ljusaste och mest transparenta rödviner vi har i vår samling, samtidigt som vi misstänker att de även har ett och annat gemensamt i aromatiskt hänseende.

Till vänster står vår sista (snyft!) flaska av Friedrich Beckers enkla Spätburgunder 2007, ett vin som vi har haft mycket glädje av det senaste året. På högerflanken har vi en alldeles ny bekantskap som vi tidigare bara hört talas om: Tenuta di Fessinas Erse Etna Rosso 2009 - 90% nerello mascalese och 10% d:o cappuccio som jästs och lagrats på rostfritt stål.

Geografiskt är vi alltså nästan så långt norrut respektive söderut man kommer i det vinmakande Europa. En ruttplanering i Via Michelin ger vid handen att avståndet mellan Pfalz och Monte Etna är 2061 kilometer (ungefär lika långt som mellan Trelleborg och Treriksröset, New York City och Miami, eller mellan Singapore och Hanoi) som avverkas med bil på 21 timmar och 9 minuter, förutsatt att man inte fastnar i någon av de 41 incidenterna på vägen.

Spätburgunder trocken 2007 (Friedrich Becker) Ljus, ljus och helt genomsiktlig i en korallröd nyans som börjar dra sig mot brynt tegelorange. Doften vräker på med jordgubbskräm, sötmogna hallon och violpastill. Aldrig något snack om vad man har i glaset, fullt ställ och maximal charm, här ryms inga dunkla hemligheter. I munnen är syrorna vitala men man märker att fruktfyllnaden så sakteliga börjar ta till reträtt. Allt balanseras trots detta utmärkt och håller ihop hela vägen ut, men det här är absolut ett vin som skall drickas så länge frukten står i zenit. Bedårande, helcharmigt och i stort sett omöjligt att inte tycka om.

Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) är vitalt lingonröd med skir transparens. Här möter näsan en lika intensiv aromatik men med en mineralitet i centrum som helt saknas i Beckers spätburgunder. Blod, järn, rabarber, körsbär och en riktigt elegant vitblommig parfym. När man vet vad man har i glaset så är nerellomarkörerna nästan oräkneliga och man tycker sig formligen känna lavamineralerna krypa upp i näsgångarna. Blint hade jag nog, som vanligt, trots allt hamnat i Piemonte, och då troligen i de nordligaste delarna.

Det är förmodligen först när man hade satt igång med att leta efter tanniner som man hade börjat tvivla. Strukturen är lätt och munkänslan alltigenom behaglig men med ett praktfullt syrasting som väcker aptit och intresse. Ytterligt läskande och elegant, inte aristokratiskt elegant utan rustikt, smakfullt, rent och estetiskt elegant. Jag håller det här som snäppet bättre än Tenute della Terre Neres basrosso, både nollnian och den supertrevliga nollåttan. Ett fullständigt lysande vin som bara växer och växer i glaset.

Båda de här vinerna finns - lo and behold! - att tillgå via Systembolaget. Friedrich Beckers Spätburgunder (90359) kostar 139SEK och det är 2008 som är den aktuella årgången, finns i Malmö och Stockholm. Vi köpte våra av Atomwine men där verkar det bara finnas Spätburgunder "B" kvar.

Tenuta di Fessinas Erse (70815) plockas sedan den 1/9 hem till Sverige av Klunk/Handpicked och går loss på 169SEK. Erse finns även att få tag på hos DerWeinWeber för €14.95.

Favoritprovning

Fyra personer tar med sig två viner vardera utan någon gemensam nämnare, mer än att det ska vara ett vin som lämnat någon form av bestående intryck hos den som tagit det med sig. Inga som helst restriktioner beträffande tema, ursprung eller prisklass. Vi provar helblint, förutom de egna vinerna som ju förstås blir halvblinda. Gammalt välbeprövat provningskoncept, lik förbaskat blir man som barn på nytt, varje gång.

Glas 1 - Ljust blålila med god transparens. Järnig mineralitet, rabarber och en del alkoholhetta. Klarröd frukt - lingon och moreller - och en snygg volatilitet jämte en pust medicinala toner.

Intensiva syror och en snygg tanninbädd i munnen. Väldigt läskande på ett svalt sätt och med en urläcker mentholfriskhet. Ett lätt och elegant vin i rödfruktig stil som är helt i min smak, fast det kan inte vara något som jag tagit med mig. Jag gissar på ung nordrhônsk syrah i en lättare stil. J, som sitter mittemot, skjuter från höften och säger:

- Det här är helt klart något piemontesiskt av Gaja. Vad heter den där med fåglarna?

Sito Moresco 2009 (Gaja) Hustrun har länge varit något av en gajafil så det här borde jag sett komma nerför sjätte avenyen. Nebbiolo, cabernet sauvignon och merlot i ungefär samma proportioner. Väldigt ungt men absolut drickbart, mycket trevligt, supersnyggt och definitivt en årgång jag gärna dricker igen. Finns på SB.

Glas 2 - Mörkare och något tätare fast fortfarande genomsiktligt. Gröna toner och vass parfym. Lite reduktivt och alkoholstickigt i början men snart känns det mer harmoniskt med calvados, jordgubbar och hallon fast fortfarande en hel del stjälkig grönhet som av paprika.

Smaken känns kraftfull med sötma, kafferost och spritinlagd frukt. Här hade behövts avsevärt mer syrlighet för att möta upp den baktunga sötman men det är något intresseväckande med vinet trots allt. En del parametrar pekar på Italien men det kan lika gärna vara Spanien eller från en helt annan kontinent? Grönheten får en ju att fastna i tankebanor kring cabernet av något slag och ruffigheten ger lite bio-vibbar. Jag kan bara gissa på någon form av nya världen-cabernet.

Masùa di Jago Amarone 2005 (Recchia) En udda fågel, definitivt av det atypiska slaget. H är förtjust i amarone av klassiskt snitt och hade hoppats att detta vore en värdig representant. Provat och inköpt på Vini d'Italia-mässan, fast där upplevdes det annorlunda. Vore kul att prova nollsexan så småningom för här finns trots allt potential. Säljs av Solarex i Danmark och kostar 177 DKK.

Glas 3 - Mörkt blårött och nästan kompakt ogenomträngligt. En tät och söt doft av gödsel, dansk ostaffär, smörkola, grillrök och medicinalörter. Massiv svartvinbärsgelé skvallrar om cabernet sauvignon. Syrorna känns disharmoniska och snudd på aggressiva medan tanninerna känns påklistrade och malplacerade. Eftersmaken är ganska söt och tung.

Det första jag kommer att tänka på är sydafrikansk cabernet sauvignon av lägre klass, rentav bag-in-box-kvalitet.

The Barossa Cabernet Sauvignon 2007 (Peter Lehmann) Sedär, någon har släpat med sig ett guilty pleasure-vin som förhoppningsvis var en trevligare bekantskap senast det begav sig. Stor och välkänd australiensare som förstås finns på SB.

Glas 4 - Det här är betydligt ljusare och mer transparent än tidigare viner och i en vacker ambranyans. Sublim volatilitet som växlar över i en riktigt ljus och skir rönnbärsfrukt och lämnar en medicinal ridå efter sig. Torra rosor, violpastill och lätta lövbrasepuffar slåss till en början om uppmärksamheten men börjar så småningom samarbeta och formar tillsammans en nästan komplett baroloupplevelse.

Tanninerna är superintensiva men samtidigt så ljuvligt finlemmade, tungan hålls fast i ett tusen nålar-grepp alltmedan apelsinsyrorna fäster som kardborrband på gommen. Inget snack om vad detta är - som att komma hem - min Franco Conterno riserva.

Barolo Riserva Bussia Munie 2004 (Franco Conterno) Visst är det förutsägbart att plocka med en barolo men samtidigt måste man vara ärlig mot sig själv; just det här är tvivelsutan något av det godaste och roligaste jag vet. Inget slickt eller snajdigt utan hederligt, rustikt och nästan fulländat. Tidigare provat här och köpt på plats för €25.

Glas 5 - Tätt och svartrött med dovbrun periferi. Här har vi ännu en rejäl skopa av Önos' koncentrerade svartvinbärssaft. Lite rök, sötlakrits och rejält med eukalyptus. Mjuk och rund munkänsla med en harmonisk struktur och skaplig balans, kraftig mörk frukt och lite russin avslutar. Det här är med största sannolikhet ytterligare en cabernet sauvignon från Australien.

Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2001 - J motiverar det här valet med att orsaken till att han en gång inredde sin fina vinkällare var att lagra den här typen av budgetviner för att se vart de tog vägen. Numera har han lämnat det spåret, men en och annan relik finns kvar. Den här har inte tagit skada av några år på rygg, men några större underverk har å andra sidan inte heller skett.

Glas 6 - "Vem gillar sånt här?" frågar Hustrun retoriskt. Jag känner mig lätt träffad när jag sätter näsan till glaset. Tuff mineralitet sprätter rakt upp i synen och man teleporteras till svarta karga vulkanlandskap. Eterisk stenfruktsparfym, viol, hårspray och nagellack - härligt lättflyktig doftprofil. I munnen biter tanninerna ifrån på ett resolut sätt. En hel del oslipade kanter men ett, i allra högsta grad, intensivt och extremt personligt vin.

Gissningarna blir, inte oväntat, Piemonte och nebbiolo.

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta) En härlig vinupplevelse från riktigt gamla nerellostockar högt upp på Etnas nordsida. Ett genomcharmigt vin som de flesta verkar falla för - kolla här, här och här.

Glas 7 - Mörkt i en dovröd nyans och ganska tätt. Sjudande körsbär, lösningsmedel och frisk ganska lätt örtighet. Småförförisk lirare med bra koll på faten och en doft som får mig att börja tänka modernt toscanskt. I munnen upplever man i stort sett fullständig harmoni, inget som bråkar, bara stor mustig frukt och mjuk fin syra. Inga spår av överextraktion eller jobbig alkohol. Mycket proffsigt, det här är gjort av någon som har koll på läget. Kan vi ha en smakfullt stylad Bolgheri-produkt av lyckad årgång (2006-7) i glaset?

Chateauneuf-du-Pape 2005 (Guigal) Ett mycket njutbart vin i en synnerligen trevlig och lättgillad stil. Södra Rhône fanns dock inte på min karta. Finns att köpa för dryga tvåhundringen runt om i Europa eller för 295 SEK på SB.

Glas 8 - Fin transparens och lätt tegelröd. Här vankas barolotyngd direkt, modernt och relativt moget med varma däck, tjära, rosor och söt mandelmassa. Munnen bjuds på ganska grova tanniner i riklig mängd, kan vara snabbmognat och således en nolltrea. Inget snack om att det är en modern barolo från 2003. Månne från Serralunga d´Alba?

Barolo Vigna Giachini 2003 (Giovanni Corino) La Morra alltså. Corino brukar få till rätt så eleganta grejer men det här är en tuffing från en omvittnat svår årgång. Inte märkbart värmetrött utan uppriktigt vital men med mognad, lite rock'n'roll på flaska. Domaine Brandis sålde ut nolltreorna till bra pris (200 DKK) ifjol.

Etna Rosato 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

Bakslag, i form av några centimeter snö, är väl ett vårtecken så gott som något? Nåväl, det mesta har redan tinat bort igen och snart gassar vårsolen åter stint och sätter sprätt på skott och knoppar som otåligt vill spricka ut i blomster och blader.

Efter denna vårystra prolog känns det som stämningen är etablerad för att hinka blek lavajuice från, snart sagt, allas favoritvulkan.

Terre Neres rosato utgörs till 98% av nerello mascalese och 2% nerello cappuccio. Druvorna hämtas från Feudo di Mezzo, Guardiola och Calderara - crunamn som börjar klinga bekant vid det här laget - 700-900 m ö h på Etnas nordliga sluttningar. Musten får en lätt skalkontakt och tillbringar sedan 6 månader på rostfritt stål. Den årliga produktionen ligger runt 10000 flaskor.

Färgen har en snygg blek lökskalston och en livlig lyster. Man kan snabbt konstatera att detta är en rosato med attityd och gott om nerello-karaktär - stenfrukt, friskt syrliga ljusa bär, rabarber, knastrig mineralitet - mycket vital parfym som fångar och förför. Doften har inga av de karamellsöta damparfymtendenserna som gick att detektera i Etna Rosso-nollnian, här talar vi friskhet och fräschör.

Friskt och fräscht är tillika två talande attribut i munnen. Fin citrussyrlighet med både höjd och djup som kickar igång salivproduktionen rejält, ursnygga vulkaniska små mineralutbrott förvandlar munhålan till en pyrande fumarol.

Det här är riktigt läckert och med en betydligt tydligare ursprungskänsla än basrosson från samma årgång, fast utan tanniner såklart. Helgjutet vår- och sommarvin.

Nr 71348

Etna Rosso 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

När vi provade igenom alla Tenuta delle Terre Neres viner så var det basversionen av Etna Rosso som tilltalade mig allra mest. Vi blev dessutom mycket tjusade när den dök upp helblint för styvt ett år sedan. Vid båda dessa tillfällen var det 2008:an som fick oss att tänka Bourgogne eller Piemonte och pinot noir eller nebbiolo istället för höghöjdsodlad nerello från Sicilien. Nu finns TdTN´s viner tillgängliga i beställningssortimentet genom Ad Libitums försorg och Etna rosso-normalen har årgång 2009.

Vi häller, med stor tillförsikt, upp den mycket transparenta juicen till hembakad pizza med 50/50-dinkel- och vetemjölsbotten draperad i härligt söt prosciutto - som läggs på EFTER bakningen, blimey!

Nerello mascalesen har initialt tryckt in stora charmknappen och slevar upp rejäla skopor av sötmogna jordgubbar och hallon som badar i söt grädde, men snart har vi mer bekanta, slankare toner av lingon, röda vinbär och tranbär i glaset. En del kryddor i form av nejlikor och korinter understödjer tillsammans med lite volatila drag av terpentin och linolja. En bra doftkomposition med mycket charm, fast vi saknar den uppnosiga mineraliteten från nollåttan.

Munnen är harmonisk med läskande frukt och lättsamma syror och ungdomligt stickig tanninstruktur. Vinets aromatik får en lätt parfymerad karaktär i munnen som inte gjorde något väsen av sig i nosen, måhända är det denna som brukar antaga nebbioliska och pinotska skepnader för av dessa syns inte mycket i nollnian för övrigt.

2008:an var kaxigare med knastrigt mineralbemängd uppsyn, medan 2009:an är något mer välkammad och lent fruktig - kanske rentav lite åt det "internationella" hållet. Den här årgången har inte särskilt mycket som styr tankarna till Bourgogne eller Piemonte - snarare åt lättare och renare centralitalienare. Med det sagt så är TdTN´s Etna rosso 2009 ett härligt matvin i sin friska men intensiva stil, och för pengarna (123 SEK) hittar man inte mycket annat, i den här genren, som är på så här hög nivå på SB.

nr 71981

Munjebel 6 Bianco 2009 (Frank Cornelissen)

Vi har bara smakat Frank Cornelissens viner i smakprovsmängder tidigare och då blivit mycket förtjusta. Framför allt är det här viner som väcker ens nyfikenhet och som man gärna vill lära känna på ett djupare plan eftersom de ger ett så intressant intryck vid det första mötet. Meningarna brukar dela sig om huruvida Cornelissens viner är mästerliga eller odrickbara och det finns sällan plats för mellanmark. Vi pratade ganska länge med honom på årets Fri Vin-festival i Köpenhamn och charmades av hans truliga karisma och bestämda åsikter.

Idag provar vi en hel flaska av hans Munjebel 6 årgång 2009 och låter det utvecklas i glas och flaska under dagen. Vi smakar av lite då och då på egen hand samt provar till fårostar av olika smakintensitet och härkomst. Cornelissen och hans vinifieringsmetoder är ju tämligen välkända men för den som inte bekantat sig med honom tidigare följer här en grov skiss.

Frank Cornelissen håller till på norra sidan av Etna där han har 12 ha odlingar på 650-1000 meters höjd över havet varav 8,5 ha är vin och resten San Benedetto-oliver (som är hans stora passion) och en del bovete, frukt och nötter. Han är en "icke-interventionist" i ordets rätta bemärkelse och låter naturen sköta vinifikationen med så lite mänsklig inblandning som möjligt - kemisk, organisk eller biodynamisk - då han anser att dessa metoder bara visar på människans tillkortakommanden i förmågan att acceptera naturen och dess resurser/produkter som de är. Rankorna växer i fristående albarello med gott om plats för vinden att leta sig emellan och torka upp medan blommor, frukt och bovete växer fritt bland vinet för att etablera ett litet miniatyrekosystem som drar till sig bin och andra nyttoinsekter. Jäsningen äger rum i plastcontainrar utan någon temperaturkontroll och endast naturlig jäst används - såklart. Macerationen är extremt lång - 7 och ända upp till 14 MÅNADER om det skulle behövas och även de vita druvorna får ligga länge på skalen (cirka 4 månader) eftersom ingen svaveldioxid används. Därefter hamnar den gravitationspressade musten i 400-liters terrakotta-amforor som grävts ner i marken där den får ligga upp till 18 månader innan det är dags för en försiktig buteljering - ofiltrerad naturligtvis.

Munjebel 6 Bianco består av ospecificerade andelar av de lokala druvorna carricante, cataratto, coda di volpe och grecanico dorato. I flaskan flyter hiskeliga mängder sediment och det går med nöd och näppe att se igenom den nästan persikofärgade juicen. Första sniffen tar oss till Sauternes med söta fruktaromer i botrytisskrud och ett rejält lass färsk piptobak - lovande! Vi låter det gå någon timme och ger flaskan en chans att "sätta sig" och bli några grader varmare.

Vid vårt andra påseende har glaset börjat ge ifrån sig en dyr doft av akaciahonung och bivax, även de karaktäristiska vulkanmineralerna börjar berätta om sin existens. I munnen blir man varse denna mineraliska urkraft - som att gnaga gnejs - och en riktigt zingig syra greppar tag i kinder och tunga. En inte oansenlig mängd tanniner finns också på plats. Mäktigt på gränsen till överväldigande.

Vi plockar fram toscansk, siciliansk och sardisk pecorino för att bjuda aromerna lite sällskap/motstånd. Den milda toscanska fårosten försvinner direkt och sicilianaren är snudd på för tuff men den "fårigare" sarden blir en utmärkt matchning med sin lite vaxiga struktur.

Vinet befinner sig nu i en elegantare fas än tidigare där allt börjar sträva mot balans. Toner av nybränd majolika och vinkelslipat marktegel skvallrar om den alltjämt dominerande mineraliteten men en fin fruktfond börjar så sakteliga byggas upp.

Efter ytterligare någon timme är frukten helt utblommad och strålar ut persika och aprikos samt ett rejält knippe vit floralitet medan honungen och mineralerna har stigit lite åt sidan. Smaken är likaledes mer åt det fruktiga hållet men tanninstrukturen är intakt, eftersmaken är krit-torr, pepprig och skönt utdragen. En ljuvlig vinupplevelse.

Tillgången på Cornelissens viner är begränsad och i Sverige är de hart när ickeexisterande. Norska vinmonopolet brukar lista en del godingar, biancon kostade där 300 NOK men är slutsåld. Vi köpte vår Munjebel Bianco 6 av Stefan Jensen i Köpenhamn för två danska hundringar.

Etna-eruption

Ju mer man läser om Etna och dess viner desto klarare framstår bilden av att det inte är ett alldeles homogent begrepp vi talar om. 700.000 år av vulkanutbrott har skapat ett veritabelt misch-masch av jordarter och geologiska sensationer som kan byta skepnad från en slänt till en annan. Den nordliga sidan av vulkanen, som är platsen för Tenuta delle Terre Neres härjningar, består i huvudsak av vulkanisk aska varvad med svart pimpsten (pomice nero) och regelrätta klippblock. På andra håll är det mest troligt att man hittar porös vulkanisk sand och en hel del leriga partier.

Väderförhållandena kring vulkanen är ett kapitel för sig. Förutom de rent mikroklimatiska variationerna är det av högsta vikt att de riktigt goda lägena har en jämn och stabil luftgenomströmning eftersom mjöldagg och oidium brukar ha en aggressiv framfart här till följd av den sena skörden. Vi befinner oss nämligen på en höjd över havet av 600-900 meter vilket skjuter fram skördesäsongen till sena oktober eller tidiga november vilket medför långa mörka och fuktiga nätter samt garanterat en eller två frostnätter innan det är dags att plocka.

Vi har, likt råttfångaren från Hameln, tutat i flöjten och lockat till oss våra favoritbloggare från syd och väst: Ingvar och Jörgen från Billigt Vin (där väl, för övrigt, den ene är världsmästare i obskyr appelationsprickning?) samt de två trogna kombattanterna J & H för en rejäl Etna-genomkörare. Vi kommer att prova Tenuta delle Terre Neres fyra cru-viner, normalen, pre-phylloxeran och den vita carricanten samt Calabrettas carricante och rena nerello mascalese Nonna Concetta till diverse ostar, salami, biroldo och en avslutande lasagne med porcini.

Först ut är Tenuta delle Terre Neres Etna bianco Le Vigne Niche 2007, 100% carricante som legat i 1000 l-fat och är gyllengul med en härlig lyster. En fet ton av bensin och halvvarm förbränningsmotor leder vägen för läckra vågor av smör, marmelad och inlagd aprikos. Ett uns rostat bröd gör frukostsensationen komplett! Utmärkta syror och en lååång eftersmak. Det här är ett mycket bra och välbalanserat vin som bara växer i glaset och från att ha varit ensam om att inse dess storhet sällar sig snart de andra till min initiala fingertoppskänsla så snart ostarna står på bordet. 205 SEK hos Ad Libitum.

Vi provar därefter Calabrettas Carricante 2006 som är lite mörkare men djupt gyllene. Doften känns något torrare med lätt bokna äpplen, inlagda päron och malda nötter. I munnen brakar det loss med ymnig frukt och en kraftig syra som övergår i en tanninbemängd karaktär när man gurglar runt vinet i munnen. Ett alldeles sagolikt vin till feta salume och ostar av mildare slag. Mycket trevligt och ett rejält fynd för 105 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Etna rosso 2008 Tenuta delle Terre Neres normale är en cuvée av alla lägen från 650-900 meters höjd över havet. 98% nerello mascalese och 2% nerello cappuccio får ligga 6 månader på stål och 6 månader på blandade tonneaux och begagnade barriques.

Gudomligt fruktig med en härlig parfym. Massor av järn och mineraler, körsbärsfrukt och kanel. I munnen bjuds man stilig stramhet, god syra och en mycket intressant helhetsupplevelse. Ett helgjutet matvin och ett av kvällens bästa bang-for-the-buck för 110 DKK hos Enoteca i Köpenhamn.

Etna rosso Guardiola 2007 kommer från 60-90-åriga stockar på 800-900 meters höjd. Här förnimms en något vitare frukt - fläder och liljekonvalj. En del däckgummi och höstbrasa faller in. Rejält med mineralitet och en del apelsinskalsaktiga toner gifter sig fint med bittermandeln och målarpytsen. Munnen är avsevärt mer slösande än normalen men känns likafullt sobert elegant och inbjudande. Ett höghöjdsvin av yppersta klass från Ad libitum för 308 SEK (samma pris och importör som för de påföjande cru-vinerna).

Etna rosso Santo Spirito 2007 utgör första årgången från detta läge som gränsar till Guardiola och således också finns på hög höjd. Detta är ett lite örtigare, mörkare vin med klara referenser till vört och julkryddor. I munnen finner man rejälare tanniner och riktigt fettspjälkande syror - stabilt och solitt "no-nonsense"-vin.

Etna rosso Feudo di Mezzo 2007 kommer från terrasserade sandslänter på 700 meters höjd. En mörkare frukt med sötmogen doft som bjuder in hasselnöt och lever vidare med sten och mineral i rikliga doser. Volatila drag som för tankarna till Piemonte och Bourgogne, läcker höghöjdselegans. Syrligheten är sval och mintig med en lång och riktigt prydlig eftersmak.

Etna rosso Calderara Sottana 2007 är det vin som Gunnar Westling sålde slut snabbast och förklaringen finner man i den sötfruktigt tillgängliga smakprofilen med fina toner av butterscotch-kola. Munnen fylls av fräsch frukt i par med ren muskot och små brunkryddiga kontrapunkter. Mycket trevligt!

Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007 Wow! Superkoncentrerad och starkt extraherad. Lim, spagnola, vanilj, körsbär och sötlakrits. Ett vin av absolut högsta klass där syrorna är ljuvligt avrundade och tanninerna är i klockren balans men... Det är på gränsen till FÖR perfekt, det blir liksom mer av ett provningsvin än ett alltigenom användbart bruksvin och någonstans där tappar jag intresset. Bra men FÖR bra liksom... 596 SEK bagis hos Ad Libitum.

Nonna Concetta 2006 (Calabretta) är Calabrettas motsvarighet till prephylloxeran med jättegamla stockar och minimalt uttag (600 flaskor producerade 2006). Mer ruffiga toner av kött, tobak och tjärat rep - skitigare och lättare att identifiera sig med. Tanninerna är ruskigt påtagliga jämfört med den slicka Don Peppinon och syrorna är truliga och bångstyriga. Till maten regerar detta tillsammans med den enkla normalen. Här är det extrem fyndvarning med ynka 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli, jag kan svårligen tänka mig mer valuta för pengarna. Lika bra som sist.

Eftermiddagens vinnare är, i min mun och näsa, TdTN´s Etna Bianco 2007, Calabrettas Carricante 2006, TdTN´s normale 2008 och Calabrettas Nonna Concetta 2006. Allt beroende på att dessa fungerade helt oklanderligt till maten. Makalösa fettspjälkare och saltbetvingare som inte på något sätt designats för rena provningsändamål. Sammanfattningsvis kan väl tilläggas att de stockholmska prognoserna om slutenhet och knutenhet inte alls visade sig hos TdTN-vinerna i vår provning - tvärtom faktiskt - öppna och tillgängliga skulle jag säga. Men nu fick vi i och för sig sitta ostört i flera timmar med bra glas, till mat och i glada vänners lag vilka sannerligen är omständigheter som inte skall förringas.

Etna Rosso 2001 (Calabretta)

I avdelningen "obskyra vinkombinationer" öppnar vi ikväll den med spänning emotsedda Etna rosson från Calabretta samt, för att stilla hustruns plötsliga bordeauxsug; Château le Doyenné 2005 som Bristly sålde via sin maillista i vintras. En trevlig bordeaux som kan läsas ingående om här och här.

Calabrettas Etna Rosso 2001 har också avhandlats tidigare - här, här och här till exempel. Gamla stockar, nerello mascalese, hög höjd, låg avkastning och sex år på gamla botti - ja, ni hör själva; det här bådar gott!

Utseendet drar mot mörk rubinrodnad som övergår i blekorange periferi, god transparens men inte utan dimmiga slöjor. Doften är genast distinkt med tydliga stråk av mognad och ett kompakt fruktcentrum. De volatila tonerna svävar pietetsfullt omkring med gödsel, animalitet och terpentin utan att förstöra den läckra fruktigheten som utgörs av riktigt svartmogna bigarråer i första rummet. Fint avrundad nos med eleganta mineraler i form av nyregnad makadam och lite kalkiga undertoner.

Munnen blir mjukt inbäddad i de finsandiga tanninerna som bär fram mineraliteten i munnen med en gipspulvrig känsla. Allt känns moget, sobert och stabilt med vackert dova syror som klingar av långsamt. Ett vin i full balans och med en mognad som närmast påminner om vishet - det här är så långt ifrån ett dussinvin man kan komma. (17,5p/20) Carlo Merolli säljer för 135DKK/flaska.

Systervinet Nonna Concetta 2006 är en av våra största Etna-kickar hittills och utgör, med sin vitalitet och superintensiva frukt, ett mycket bra komplement till den här aristokraten. Om du är Etna-nyfiken så köp en blandlåda vetja, nu när det går att få hemskickat och allt!

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta)

Det vore ett misstag av kardinala proportioner att inte prova ett vin som importören (?) märkt med "triple a" innan resten av vinköparvärlden får korn på det och köper upp hela rasket - nu när det snart vankas prisvärd DHL-leverans till oss svältfödda Sverigebor ;-) wink wink nudge nudge o s v.

Calabretta har gjort vin på Etna i hundratalet år. Man har 8 ha mellan kommunerna Randazzo och Castiglione innehållande väldigt gamla stockar, hälften Piede Franco dvs från innan vinlusens härjningar, med en medelålder på 70-80 år. Man använder sig enbart av naturlig jäst och inga som helst bekämpningsmedel. Uttaget är mycket lågt och i och med den höga altituden (750 m ö h) skördar man sent i oktober eller tidigt i november.

Nonna Concetta är 100% nerello mascalese vilket är lite ovanligt, man brukar mjuka upp med den betydligt snällare nerello cappucio, och druvorna hämtas från en liten vingård (0,4 ha) nära Passopisciaro med 110 år gamla stockar. 2006 producerades ynka 600 flaskor...

Djup och klar, i rubinrödaste dress med djupa tegelfärgade volanger. Doften är omedelbart ren och frisk med pyrande mineralitet och skinande röd fruktighet. Gott om bigarråparfym, nästan maraschino och tydligt regnvåta stenbeläggningar i upptorkande solsken. Varmt, ångande och förföriskt av nästan erotiskt snitt parkerar doftmattan under nästippen och kan faktiskt framkallas utan att man ens sätter till glaset. Ett minst sagt solitt doftintryck väl värdigt en "triple a"-markering, låt se vad munnen har att se fram emot.

Ljuvligt rena syror som arbetar i kontrapunkt med den slipdammstorra strävheten. En fruktpelare i mitten med mandarinsyror som omges av alla de tidigare upplevda doftreferenserna, precis som det måste vara meningen att en nästintill fulländad komposition ska vara uppbyggd. Det här vinet är lika mycket J S Bach som Astrud Gilberto - elegant och svängigt, framfusigt och försynt. Här finns massor av personlighet och karaktär, låter man det dessutom andas ut en extra timme eller två i glaset så kickar det minsann i en växel till. Förbluffande bra! Börjar vi mitt i allt detta att snacka pengar så är priset (149 DKK hos Carlo Merolli) inget annat än ett röjarkap. Man får vanligtvis upp i minst det dubbla för att komma i närheten av samma kvalitet.

"Triple a" indeed!

(19p/20)

Edit - Efter klargörande information från Carlo visar det sig att "Triple A" är en distributör i Italien och de tre A:na som åsyftas är: "Artigianale", "Artisti" och "Agricoltura".