Veckans två notabiliteter

Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."

Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.

Gåsaviner, finns dom?

Vi tjuvstartar gåssäsongen en smula och passar på att kolla av vad för slags vin som egentligen funkar till den här klassiska anrättningen. Det ska redan innan flaskorna öppnas visa sig råda delade meningar bland oss deltagare om vilken vintyp som gör sig bäst på gåsabordet: tysk spätburgunder, rhônska grenacheblends, portugiser och Ribera del Duero ställs fram. Och så då våra två (egentligen tre, men carema 2008:an var nesligt korkad) slanka italienare från varsin diametralt motsatt ända av stöveln. Vi hoppas på att få våra cirklar rubbade så vi provar halvblint för att försöka styra undan de djupast rotade fördomarna.

                        

Spätburgunder Endinger Engelsberg 2009, 2010 & 2011 (Weingut Knab) Ur ett rent blindbockshänseende är det förstås inga som helst problem att plocka ut de här tre tyska syskonen, det bjuds gott om tydliga markörer som avslöjar alla de tre Baden-pinoterna. Örtiga och kryddiga med fin frukt och den obligatoriskt ganska ymniga fatrondören. Skillnaderna årgångarna sinsemellan är däremot tämligen distinkta och tydliga där 2009:an har ett annat djup och en annan komplexitet jämfört med den enklare och lenare 2011:an. Bäst av dessa till gåsen visar sig emellertid 2010 vara med både friskhet och rik fruktintensitet. Knallröda smultron och röda vinbär, sval och syrlig med fin balans på alla nivåer, ett i alla stycken bra vin. Kostar runt €11-12 på plats.

Alianca Dão Reserva 2010 (Caves Alianca) Blindprovningstekniskt är det däremot betydligt svårare att skilja mellan de sydrhônska grenacherna och de iberiska kombattanterna. Alianca Reservan är mörk och sötfruktig, nästan lite syltig men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Potent skapelse, och när tempen ligger åt det svala hållet faktiskt ganska så läskande med en alkoholhalt som förefaller hålla sig på rätt sida snöret. Jag trodde helt klart att det här var La Roubines Sablet. Till gås? Nej, inte riktigt.

Vila Santa Reserva 2011 En riktigt kletig vaniljbomb. Kraftigt extraherad med en bitter underton. Kraft och kosmetika, sötma, mörker och sockerkladd. Gissade på Ribera del Duero.

Cairanne CdRV 2011 (Coteaux des Travers) Apropå söt! Oj, vilken stilstudie i långt gången fruktmognad. Doften bjuder på nyponsoppa, lakrits och en klarröd grenachefrukt som lägrar både näsväggar och munhåla. Klart sydrhônsk i en väldigt varm, enkel, tämligen självklar och publik stil. Funkar sådär till maten, faktiskt.

Il Frappato 2011 (Arianna Occhipinti) Inget att ta fel på. Lätthet, spänst och uppstramande syror men ymnig och porös rödäpplig frukt och blodapelsin. Rik och lockande näsa - mmm, det här är klockrent, med eller utan gås.

Donà Rouge 2006 (Hartmann) Här finner vi skön mognad i form av jordiga toner och multna löv. Ett rejält knippe medicinalörter och en blöt kyss av den ystra bigarråfrukten. Suverän balans i munnen med en lång och sugande eftersmak, ett formidabelt njutningsvin bestående av schiava och pinot nero från Trentino-Alto Adige och den före detta ansvarige vinmakaren på kooperativet Cantina Terlano: Donà Hartmann. Det här faller dock bort till maten på grund av sin mognad, en klar sololirare.

Prado Rey Crianza Ribera del Duero 2009 Mörk och koncentrerad med massor av frukt och tydliga fat. Jag kan förstås direkt konstatera att det här inte är min favoritstil men måste erkänna att det är klart angenämt att dricka och smakar betydligt lyxigare än de 89 kr det faktiskt kostar. Ett ännu lite märkligare fenomen är att jag nog håller det här som det bästa vinet till maten.. Gissade på någon portugis.

Sablet CdRV 2011 (Dom. la Roubine) 70% grenache, 25% syrah och 5% cinsault i en ren men mycket fruktframfusig skepnad draperad i lakrits. Söt, tät, yster och livlig, klara grenachevibbar. Inte precis urtypen av goosejuice men uppvisar en klart habil prestation.

Ett par cirklar rubbade, alltså, då man kunde konstatera att en billig Ribera del Duero enligt mitt ringa förmenande funkade bäst med den klassiska gåsmiddagen, tillsammans med den mera lågoddsade spätburgunder-10:an och givetvis Il Frappato.

Schiava Nera 2012 (Gino Pedrotti)

Schiava från Trentino. Det här är fjäderlätt, nästan viktlöst. Blotta anblicken av den skira juicen - en klar blålila kärna som vittrar ut i en fullt genomsiktlig, granatäppleröd periferi - deklarerar att vi har att göra med en ballerina eller kanske snarare en vinets Nadia Comãneci, lika vig, nätt och spenslig. Aromatiken är lätt örtig, rödbärig och med en försiktig släng av lakritssleven. Helhetsbilden är trots denna skenfagra nätthet generös och livlig, både i näsan och i munnen. En yster och pigg skepnad. Små nipsiga stick i kinderna och på tandköttet av den friska syran och en skön frukt som känns som en korsning mellan röda vinbär, gröna äpplen och syrliga hallon viker ut sig i munhålan. De 12,5 procenten alkohol bidrar förstås också till att ge anrättningen en extra brio-skjuts.

Mycket gott och kul vin från ytterligare en av alla dessa små artigiani som verkar finnas i varenda vrå av det vinmakande Europa nuförtiden. Det här är ett superanvändbart vin som hamnar någonstans mellan en rosato och ett vanligt lätt rödvin i intensitet. Läskande och munrensande. En klar rekommendation för alla som är inne på den här lätta och syradrivna vinstilen att kolla upp. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Esegesi 2008 (Eugenio Rosi)

Mmm, satan vad gott. Minst lika trevlig som nollsexan, om inte snäppet bättre, framförallt i rollen som kontemplativt sällskap. Bara att kalkera de sensoriska intrycken, slänga upp fötterna på bordet och njuta. Det måste varit precis så här man tänkte att resultatet skulle bli, då när grevarna och baronerna planterade sin merlot och sin cabernet i Maremma och Bolgheri? Bordelaisiskt så det förslår men samtidigt med ett ofrånkomligt italienskt födelsemärke nitat mitt i synen. Elegant, livligt, intelligent, belevat, intressant och smaskigt. Fortfarande väldigt ungt, förstås, men redan riktigt bra.
Rosis viner finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

För mycket mera matnyttigt att läsa om den här extremt intressanta producenten lämnar jag med varm hand över ordet till Ingvar på Billigt Vin.

ArPePe's Riserva 2006, Rosis Rosato 2012 och lite spridda safarinoter

Nebbiolo i sin allra renaste och mest oförstörda form, envetet kämpandes för att nogsamt förklara sitt geologiska och geografiska ursprung för den som håller i glaset. Man får faktiskt de friska alpbäckarna och branta alpväggarna, sporadiskt beströdda med edelweiss och alprosor, på något mysko och nästan hötorgsaktigt sätt liksom uppritat och illustrerat för sig. Allt är så rent, så rent, så definierat, så tydligt, så klart, så oskuldsfullt, så... så... underbart!

Sassella Stella Retica Riserva 2006 (ArPePe) är, tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando 2008, det absolut mest tilltalande jag stött på från Valtellina. Den öppnar upp med en riktig braspuff, ni vet när man öppnar kaminluckan och någon av de torra furustickorna som man använt till att tända med liksom sprätter till och skickar ett par gnistor i synen på en, nästan som en Islay-whisky. Sedan bygger det på med lager efter lager av friska röda bär i alla upptänkliga former, eterneller, daggvåt singel, försynta stråk av varm asfalt, jodpastill och en torr, lite kritig mineralitet. Munnen skänks högstämda syror, slankhet, smidighet och upprensande och upptorkande tanniner som fäster långt bak i gommen. Jävligt bra. Ruggig till osso bucon.

Vår safari tar oss till Nørrebro, Jægersborgsgade och Terroiristen där vi hälsar på Stefan Jensen för att hämta ett gäng förbeställda lådor innehållandes Fenocchio, Zidarich, Simcic, Bressan, Barberis och förstås ArPePe. Stefan berättar att det är inte helt lätt att sälja ArPePe, Le Piane, Sella et al då de flesta, såväl sommelierer som privatkunder, verkar resonera som så att man ju kan få en barolo eller barbaresco för samma pengar. Beklämmande vittnesmål då det här handlar om ett helt annat uttryck och tolkning av nebbiolo. Jag uppfattar druvan i det här fallet närmast som ett instrument som tar sig helt olika uttryck beroende på i vems händer eller i vilken mylla det vilar - Jimi Hendrix eller Andrés Segovia, Niccolò Paganini eller Stéphane Grappelli, Glenn Gould eller Jelly Roll Morton - alla stora och oumbärliga instrumentalister som skapade världsomvälvande musik, men fullkomligt ojämförbara sinsemellan. 

Trist attityd, men desto mer över åt oss andra.

Stefan låter oss också i vanlig ordning prova ett gäng spännande viner och tar oss på ett giro d'Italia där en dagsgammal (alltså öppnad dagen innan) flaska av Sassodisoles Brunello 2007 sätter de djupaste spåren. Skönt balsamicostick och sura klarbär i nosen och mäktig mun med grusiga tanniner och sober syrlighet. 

Vi pyser ner om frankofila nästet Skål/Petillant vid Indiakajen för att agera skickebud. När vi frågar om det finns någon poulsard från Maison Pierre Overnoy kvar (hemkommen några timmar tidigare samma dag) får vi till svar att den sålde slut på en kvart, trots strikt allokering... Vi kör vidare till Torvegade.

Riflesso Rosi 2012 (Eugenio Rosi) handlar enbart om energi, glädje, dynamik, utstrålning, personlighet och gemyt. Intrikata tasting notes göre sig ej besvär, låt oss bara konstatera att vi har att göra med klarröd, lättsam frukt, pigga syror, massor av charm och ett stort hjärta. Ingvar hade med sig 2011:an (som bestämt hette Riflesso ROSA) hit i vintras som var minst lika trevlig och vi blev förstås eld och lågor när vi såg att Fabio och Mie hade fått hem 12:an av det här sprudlande och svårfunna elixiret. Sökningar på nätet ger vid handen både att det rör sig om 100% cabernet sauvignon såväl som att merlot ska vara inblandad i olika doser, medan Fabio snackade om marzemino? Skit samma, det är mer eller mindre irrelevant, en ytterst livgivande ambrosia är det i alla stycken. Kommer att bli oumbärlig i det lucchesiska hemmet när nu vinterkylan nalkas.

Vi passade förstås även på att plocka med oss Rosis senaste årgångar av Poeima, Esegesi och 7 Otto Nove för att testa från Cibi e Vini. Det här är en mycket spännande producent som man definitivt bör hålla ögonen på framöver. 

Tappo a corona men ingen kolsyra

Vi hade också hoppats få med oss Cascina Tavijns nya viner men de trillar in först någon gång nästa vecka. På den tomma hyllplatsen i butiken möts man av det lugnande beskedet: "Bandita - Hun er på vej", som har sin grund i att Nadia Verrua varit tvungen att nedklassa sin 2011-barbera som inte blivit godkänd av konsortiet då den blev aningen för vild och otämjd och började leva sitt eget liv efter malon. Vi provade från fat i somras och kunde konstatera att det var en buse som bodde där inne i den gamla ektinan men en välsmakande och charmerande sådan. Hur som helst beslöt sig Nadia för att döpa om 2011:an till "Bandita - Barbera in cerca di denominazione" med en tecknad kvinnlig skurk med svart ögonmask, vinblad i munnen och en röd snusnäsduk om halsen på etiketten.  Hennes 2012 grignolino är sanslöst bra, troligen det bästa hon gjort, en tour de force av högsta klass.

Avslutningsvis ett oumbärligt lunchtips för safariresenären som just parkerat bilen på Amaliegade alldeles norr om Amalienborg, för att det ligger centralt och för att där alltid finns plats, och är sugen på en bra dansk frokost på väg in för den obligatoriska promenaden i Byen med familjen. Café Oscar (hörnet Bredgade - Fredericiagade) serverar en pariserbøf som är grym. Förutom att köttet är av yppersta klass så har man en sagolik koll på sin kapris, sin pepparrot och sina rödbetor som är fullkomligt bländande. När vi är i Danmark äter vi gärna genuint danskt och tidigare har vi med berått mod helst frekventerat sjappen och de mera klassiska haken men med små barn i släptåg, och allt vad det för med sig, är det skönt att hitta smidiga men samtidigt välsmakande lösningar. Café Oscar är smidigt, med faciliteter som barnstolar och gott om plats för vagnen, och faktiskt ytterst välsmakande.

Spridda skurar

Vännerna J & H kommer över på en löst hållen provning betitlad något i stil med: "Vitt som man gillar" och slirar in en brasklapp om att "...vi tar med några röda sydfransoser också". Det är lugnt, bara att bita ihop. Vi ska nog genomlida den här kvällen också...

Pinot Gris Thann 2005 (Zind Humbrecht) Järnvägars vad mörkgult, nästan orange, och vilken skoningslös restsötma! Vi snackar motsvarande auslese - är det här kosher? Härlig näsa med botrytis, mandelmassa, kokos och torkad, tropisk frukt. Men munnen är på tok för söt och syrasnål för min enkla, asketiska och semimasochistiska smak.
Pinot Blanc Clos St.Etienne 2012 (Gruss) Rund fin näsa med honung, tropisk frukt och kokta charkuterier. Bra syror som möter upp sötfrukten. Solid alsatier som nog egentligen bara vill sättas i arbete.
Château Couhins-Lurton 2006 Fatmättad näsa som trots allt släpper förbi en del sauvignon blanc-markörer. Syrorna är fina och smakbilden andas en hel del harmoni. Inte min påse men absolut ett habilt vin.
Le Mont Vouvray 2010 (Huet) Härlig, söt frukt under bivaxtäcke i den ena vågskålen och superprecisa, distinkta syror i den andra. Det här är bara så diaboliskt bra, men tyvärr sista flaskan. Vi fyller definitivt på med 2011:orna.
Cuvée Marines 2010 (Coteaux des Travers) Viognier-blommighet och roussanne-fetma. Känns smått otidsenligt - finns det någon förespåkare för den här vintypen? Fungerar fint till kallrökt lax men annars känns det tunt på användbarhetsfronten.
Les Sétilles 2010 (Olivier Leflaive) Kalaspuffar i nosen och överdrivet stram syra i munnen. Helt meningslöst för min del. Känns hyperdesignat, nästan plastik-manipulerat.
Nosiola Fontanasanta 2010 (Elisabetta Foradori) Som vanligt lite trögstartat i behov av en rejäl luftning men sedan bär det iväg. Grym aromatik, nästan rödvinslikt, och stringenta syror i total symbios med den ultraeleganta vitfrukten. Kvällens vin enligt samtliga kring bordet och ingen endaste kan fatta att vi har ett skalmacererat, amforalagrat vitt vin i glasen.

Okej, dags för rödingarna. Vi har att göra med viner från två olika chateauneuf-producenter: Lou Dévet och Domaine du Banneret - en modernist och en traditionalist. Låt mig sammanfatta det hela som att vi å ena sidan har att göra med viner som är i stort sett odrickbara och å andra viner som är de bästa chateauneufer jag någonsin provat.

Lou Dévets viner doftar samtliga sump, avlopp, permanentvätska och överkokt drottningkräm. Chateauneuf-du-Pape 2007:an påminner om en smått överarbetad amarone men är bäst i gänget. Ch-du-Pape 2008 för tankarna till en bastulagrad Rawsons Retreat-BiB. Stolpskott så att det sjunger i aluminiumet.
Domaine du Bannerets Chateauneuf-du-Pape är däremot det vin som just fått mig att inse varför folk överhuvudtaget är kapabla att snöa in på den här sortens viner. Sicken sjuhelvetes harmoni och stadga i syrorna och frukten. Oj oj oj, det här var en ögonöppnare av rang. Jag föredrar 2010:an framför 2009:an, mest för att utkristallisera någon som bättre än den andre. Den förra känns stabilare, friskare och som om den på sikt har mera att ge. Ruggigt bra!

Ikappkomningspost

Ett och annat som framstått som mer eller mindre älskvärt den senaste tiden. Korta noter a'la speed dating, fast umgänget med vinerna har varit åtminstone kvällslångt. Både spännande one night stands och sådant som pockar på en mera beständig relation. 

Valpolicella Classico Superiore 2009 & Valpolicella Classico Superiore Ripasso (Pietro Clementi) Måste en ripasso smaka som körsbärsmarmelad utrörd med en matsked Stroh-rom? Svar: nej. Traddo-producenten Clementis version är klarröd och läskande med syror som sjunger mellan alt och sopran. Fruktpolpan är saftig och aromatiken andas old-school-vibbar med fler tangenter till Bartolo-barbera än Parker-pinnar. Det sagt, så är det den "enklare" valpolicellan som får saven att stiga på allvar. Här talar vi rättfram charm och ärlighet som det bara är att kapitulera inför. Kommer säkert att bli lika bra som den eminenta nollsexan.

Barolo Via Nuova 2005 (Chiara Boschis) Modern kraftfull barolo med druvor från Terlo. Imponerande, men nära nog överdriven, doftintensitet. Tanninerna är tuffa, unga och bångstyriga, rentav lite kantiga. Behöver ligga till sig ett antal år för att rundas av men inga stordåd inom synhåll. Imponerande som sagt och intressant, men inte något som kommer att emanera i ett djupare förhållande här hemma.

Gewürztraminer Grand Cru Sonnenglanz 2011 (Raymond Renck) Snygg Alsace-gewürz med noga avvägda mått sötma och parfym. Inget kladdigt och påträngande utan proportionerligt och "lagom". Passar lika bra till kittostar som för kontemplation. 

Barolo 2008 (Serradenari) Familjen Negri ståtar med de högst belägna odlingarna i La Morra och därmed i hela Barolo-zonen. Barolo 2008 är elegant, frisk och intensiv med en oklanderlig balans mellan de olika elementen. Här finns en diskret fatprägel som är mycket klädsam och gör vinet extremt tillgängligt och får drickbarhetsklockorna att nästan gå upp på det röda. Skitsnyggt och välpolerat, kanske lite väl så för att man ska gå i gång på alla cylindrarna? Bär i varje fall ytterligare vittnesbörd om den extremt lyckade och klassiska årgången.

Trentino Cabernet Franc 2007 (deTarczal) Om det här vinet hade haft en spexig och sådär lagom out handtecknad etikett och ett lite lätt nonchalant namn, i stil med "Frais et Fabolous" eller "Silex Profond" och haft sitt ursprung i någon perifer loirsk avkrok, så hade garanterat en stor del av västvärldens überhippa sommelierer saliverat som utsvultna blodhundar vid blotta åsynen av flaskan. Nu pryds densamma istället av en vapensköld som hade fått Ceausesco att darra och ett typsnittskaos av guds nåde. Men tack för det! Det betyder bara att det blir mer över till oss andra, och till ett betydligt överkomligare pris.
Riktigt fräsch grönhet och en klarröd frukt som känns purung, sina sex år på nacken till trots. Det här spritter av liv och energi i både mun och näsa. Och så användbart det är med sin lätthet i steget men likafullt intensiva aromatik - cabernet franc så att det stänker om det. Lätt att förälska sig i!

Esegesi Vallagarina Rosso 2006 (Eugenio Rosi)

Självklart inspirerade av Ingvars ihärdiga Rosi-rosningar den senaste tiden, och den läckra roséen Riflesso Rosa 2011 som vi njutit under veckan samt givetvis den sedan tidigare druckna och högeligen uppskattade Anisos 2008, fiskar vi upp en flaska av Bordeaux-interpretationen Esegesi 2006 ur gömmorna. För fakta om producenten och de här vinerna hänvisar jag utan ringaste förbehåll åter igen till Ingvar.

Det här är ett i alla avseenden mycket tätt och kraftfullt vin, men med en oklanderlig harmoni och samklang mellan de doft- och smakmässiga beståndsdelarna som det inte är särskilt ofta man råkar på - ett dansant kraftpaket. Definitivt inte utan bordelaisiska tangenter, där cedertoner och en distinkt cabernetnäsa är de mest uppenbara, men framför allt med en mycket generös och yppig fruktkärna som ståtar med en klart skinande italiensk härkomst genom sin bigarråsötma.

Tanninerna är propert sandiga och smaken rymmer fruktsötma och syrlighet som båda är definierade och synnerligen välslipade, men samtidigt så snyggt kalibrerade att de egentligen först ger sig till känna när de verkligen behövs, det vill säga när ryggbiffen och bearnaisen hamnar på tallriken. Då märker man vilken teamspelare det här egentligen är som oproblematiskt snittar köttets sälta och spjälkar fettet såväl som omsluter syran i den tämligen svårbemästrade såsen. Före och efter maten är Esegesi minst lika imponerande och mycket lätt att njuta av. Ingvar snackar om Bressan-nivå och det är bara att instämma.

Dessvärre synbarligen slutsålt hos Cibi e Vini men vi får sätta hoppet till att det trillar in nya årgångar, vad det lider.

6 x PN

Vi är hembjudna till J & H på en lite försenad gåsamiddag och tar tillfället i akt att ställa upp en rad pinoter av lite olika börd, ålder och ursprung som charmat oss på sistone, bredvid varandra för att se hur de beter sig i sällskap med gåsen, såväl som med sina artfränder - och om vi kan känna igen dem?

Glas 1 - Har en näsa som är väldigt up-front med ganska jobbiga Coca Cola- och julmustvibbar. En del petrokemiska toner och en småsyltig frukt ger sig också till känna efter ett tag. I munnen upplever man frukten som kraftigt extraherad, snudd på för långt driven, och det är fat, fat och fat som tar över efter hand. Syrorna känns visserligen vitala men helhetsintrycket är att vi har att göra med en i alla avseenden överdriven pinot noir. Vi hade väl ingen chilenare i laguppställningen...?

Spätburgunder Alte Reben 2010 (Weingut Bernhard Huber) Okej då, Baden... Nja, det här är inget att dricka här och nu. Det är förstås inte omöjligt att frukten lugnar ned sig och att de 18 månaderna på nya barriquer kommer att bli nedtuggade med tiden. Kostar runt €20 direkt från gården.

Glas 2 - Det här är ljusare och skirare både för öga, näsa och gom. Massor av röd bärfrukt och en intensiv pinotparfym som aldrig känns direkt påträngande då den distinkta mineraliteten hela tiden kliver in och reder ut begreppen. Charmig och harmonisk mun av det varma, omslutande och omfamnande slaget med en urläcker calvados-ton som bär iväg den långa eftersmaken. Känns klassisk på något sätt. Bourgogne?

Pinot Noir Fuchsenfeld 2010 (Pittnauer) Sedär; Burgenland, Österrike. Pittnauer övertygar igen - såhär långt har vi golvats både av hans blaufränkisch och St Laurent. Fuchsenfeld är hans "mellan-pinot" och vi vågar knappt tänka på hur bra toppcru'n Baumgarten 2010 kan tänkas vara. Det här inducerar helt klart akut kli i korkskruven! 175 DKK hos Österreich Vin i Köpenhamn.

Glas 3 - Känns lite grönare men ändå med fin ordning i leden. Allt är på plats och man får sig en elegant näsa till livs med en snygg och, återigen, klassisk pinositet i främre ledet. Syrorna är fantastiskt snygga och frågan är om detta inte är bästa vinet till maten? En liten linoljefärgston skvallrar om att vi kan ha en italienare i glaset men jag är långt från säker.

Pinot Nero 2008 (Dalzocchio) Jojomen, en syndigt läcker Trentino-pinot. Kändes som sagt lite stjälkigare än de två tidigare men kommer fint undan med den lilla grönheten. Mycket välgjort och ett utmärkt gåsvin. 185 DKK hos Cibi e Vini eller Carlo Merolli.

Glas 4 - Rymmer kvällens kameleont och berg-och-dalbane-vin. Här startar doften med att fälla upp en plym av vaniljsocker och artificiella frukttoner och smaken känns initialt lite fruktfattig och snipig med en besk twist. Syrorna är höga och det finns en lingonkärvhet som dominerar helhetsintrycket. Doften hämtar sig efter en stund i glaset och bjuder så småningom ut sig med julkryddor, gröna örter och Käck-lakrits. Även i munnen får vi ett helt annat vin med luft då det plötsligt antar en charmerande och ytterst lättsörplad skepnad. Spännande, men vad tusan kan det vara för något?

Bourgogne Rouge 2010 (Hudelot-Noellat) Hett tips från FV som vi högg på direkt. Hävdar sig förstås väl i sällskapet men stilen känns förvånansvärt busig, initialt rent av avig? Om inte kvällens bästa vin så definitivt ett av de mest intressanta och förbryllande. Finns fortfarande att beställa på SB och kostar 185 SEK.

Glas 5 - Distinkt, tydlig, definierad - det här är ett betydligt renare vin än något av de andra. Härlig pinositet med i princip alla rätt. Otrolig spänst i syrorna och frukten är av det där riktigt hallonsaftiga slaget. Klockren balans och inget att hänga upp eller reta sig på. Det här känner jag igen: County Line 2010 - personligt och mycket lätt att gilla.

County Line 2010 (Radio Coteau) Stabil leverans igen. Spelar lite grann i en egen division med sin renhet och elegans. Tveklöst min favorit bland kvällens viner. Kostade 159 DKK hos Bergman Vin i Kokkedal. Tidigare njutet här och här.

Glas 6 - Reduktiva toner i massor, en hel del fat och en kraftfull frukt där bakom. Ganska mycket av allt till en början men med lite luft lugnar det ner sig och blir till slut en riktigt trevlig bekantskap. Schysst harmoni i munnen, syrorna känns stadiga och väl uppbackade av frukten. Viss mognad leder förstås tankarna till kvällens äldsta vin.

Spätburgunder Alte Reben 2002 (Weingut Huber) Jodå, det kan tydligen ordna upp sig med tiden. Frågan är förstås om man använde sig av lika hårt rostade fat, som 2010:an antydde att man gör idag, för tio år sedan? Vi drack även Hubers enklare spätburgunder Malterdinger 2010 "utom tävlan" och som vanligt tyckte jag bättre om detta än om de mera överarbetade vinerna längre upp i hierarkien. 2002:an kostar €27 direkt från gården.

Nosiola Vallagarina 2010 (Vilàr)

DN Söndag hade ett uppslag senast där de lät en samling sommelierer tipsa om olika juliga smakkombinationer. Lovvärt initiativ men tyvärr ganska stiffa och icke-revolutionära semi-empiriska rön av typen: "sauternes och blåmögelost", "Moscatel de Setúbal och knäck", "riesling och sill" osv. Fast Maximilian Mellfors' tips om "orange vin och julskinka" stack förstås ut. " Äpple och fläsk är ju gott ihop, så jag tycker att orange vin till julskinkan passar väldigt bra" säger Maximilian.
Såvida inte det särskrivna "orange vin" är någon alldeles ny vintyp som jag inte känner till, så måste jag nog invända att alla orangea viner inte smakar likadant. Jag skulle nog kunna drista mig att påstå att inga av de orangeviner jag provat smakat alls likadant, och förmodligen skulle endast en handfull av dem trivas något sånär ihop med en julskinka. Skulle en hipp Stockholmssommelier komma undan med att tipsa om något så diffust som "ett rött till entrecoten" i landets största morgontidning? Är vi ännu ett tröttsamt fall av varumärkesbyggande på spåren, där man tar alla tillfällen i akt för att förknippa sitt namn med en företeelse?

Hur definerar man förresten ett orangevin - ett vin gjort på gröna druvor där musten under en längre period haft skalkontakt? I så fall kvalificerar sig sällan viner gjorda på bleka och tunnskaliga nosiola som särskilt orangea, oavsett hur lång skalkontakten varit - Foradoris ljuvliga amforajästa Fontanasanta 2010 är ju, trots flera månaders skalmaceration, alldeles blekgul. Vilàrs Nosiola 2010 utger sig visserligen inte för att vara ett orangevin, utan har i stället efter en kort kallmaceration fått en post-fermentation-maceration, på bottensatsen fram till februari/mars.

Härligt vin, hursomhelst! Här finns all den äpplighet som en julskinka kan tänkas kräva, och stråk av torkad aprikos och mandel därtill. Finstämd och elegant näsa som trivs bäst när temperaturen stigit en smula. Munnen är lätt viskös med en guläpplig fruktprofil, dämpade syror som sjunger i mellanregistret och massor av mineralitet. Mycket bra och användbart, precis som stallbrodern Marzemino 2010. Kostar 99 DKK hos Cibi e Vini.

Anisos 2008 (Eugenio Rosi)

Jag har förstått att en hel del av världens vinälskare och rutinerade vindrickare, som i övrigt mycket väl kan vara hängivna uppskattare av röda naturliga viner, allt som oftast har problem med skalmacererade vita viner. Den vanligaste kritiken eller invändningen är att man tycker att basala karaktärsdrag som druva och terroir kollras bort, för att istället ersättas med alltför tydliga smak- och doftmässiga spår av tillverkningsmetoden. Jag vet inte, är vinet välgjort och i balans tycker jag sällan detta är något problem. Visst finns det gott om oranga viner som är mer intressanta än goda, men Eugenio Rosis Anisos 2008 är definitivt INTE ett sådant.

Föredömligt detektivarbete av Ingvar ger vid handen att vi har att göra med 60% höghöjdsodlad pinot bianco della costa, 20% chardonnay och 20% nosiola som fått ligga på skalen i två månader och därefter lagrats ett år på botti. Riktigt bra och fyllig information om en hel del italienska druvor, exempelvis nosiola, finns förresten på gamla vinranksförsäljaren Chalmers Nurseries hemsida, för den som är intresserad.

Färgen är djupt gyllengul, som äppeljuice, och brygden är gnistrande klar. Dag ett plockar vi ut flaskan ur kylen, häller upp direkt och möts av ett lätt knutet vin. Efter lite luftning och bara ett par graders temperaturhöjning kan vi däremot lapa läckra toner av torkad frukt, suckat, honung och arrak som vilar på en grönäpplig och citrusfräsch bas. Smaken fyller ut fint med en kraftfullare frukt, väldigt snyggt avvägd syrlighet och en eftersmak som vilar kvar länge i gommen. Alkoholen (12%) är i stort sett omärklig och helhetsintrycket känns mycket samlat, elegant och njutbart.

Dag två och tre lyckas Anisos med konststycket att bli ännu mera komplett och fascinerande, med syror som kickar in både tvåans och treans växel. Renheten är frapperande med tanke på den omfattande skalmacerationen och den alltigenom naturliga och ickeinterventionistiska tillverkningsproceduren, som allt som oftast resulterar i en del funk och spektakulära sidotoner. Jag kommer närmast att tänka på Elisabetta Foradoris amforalagrade Fontanasanta Nosiola 2010, som visade upp en liknande ren och distinkt profil, fast efter längre luftning.

Det här sällar sig till årets favoriter, ett stort och ytterst personligt vin i min näsa och gom. Dessutom en utmärkt introduktion för den orangevinsnyfikne. Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

Marzemino Trentino 2010 (Vilàr)

Marzemino från en halv hektars odling i Nogaredo på 200 meters höjd, strax norr om Lago di Garda. Direkt ur flaskan fylls glaset av bio-toner - krutrök, lite varm strykbräda och nydraget tändsticksplån - men efter en lätt luftning är det pur fägnad att sitta med näsan djupt nedstucken i glaset. Blå frukt och maraschiniparfym samsas med en pikant grönörtighet à la cabernet franc - fräscht och livligt så det förslår.

Munnen bjuds på en kärv men mogen frukt, som blåa och riktigt sötmogna plommon med ljust fruktkött och lite tanninbett i skalet. Behaglig men markant syrlighet, snäppet fräsigare än de flesta dolcetti men något mildare än dito grignolini. Klockrent trattoria-vin som fixar det mesta som ställs på bordet, lika gjuten som en bio-Chinon på en bistro i Paris. Måste fyllas på utav, subito!

89 DKK hos Cibi e Vini.

Gott och blandat på sistone

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.

Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.

Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.

Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.

Moscato Giallo 2009 (IASMA)

Couscous, spiskummin, äppelmynta, yoghurt, kanel, kyckling, hummus, citron, ingefära... Den sydmediterrana, nordafrikanska eller för den delen "mellanösterliga", smakpaletten är inte helt enkel att matcha med vin. En marockan eller libanes skulle förmodligen skaka på huvudet åt våra valhänta försök att åstadkomma något autentiskt från de här delarna av världen, liksom vi suckar tungt åt alla vulgära ragùer med grädde och ketchup som rörs ihop i de svenska köken, men riktigt gott, fräscht och en smula nykommet är det här trots allt.

Åter till vinproblematiken: Något vitt känns gjutet, något relativt syradämpat och gärna lite parfymerat, fast helst utan påtaglig restsötma - finns det? Jodå, en moscato giallo från Trentino måste vara svaret på den tabouleh-, meze-, tajine- och couscous-kompatibla vingåtan!

Och jägar'n anamma om inte min jakthundslika sensorik och närmast utomjordiska perceptionsförmåga återigen vinner nya triumfer. Okej, jag tar kanske i så jag klöks, men jag tycker faktiskt att det här är en match making av guds nåde där den jasmin- och rosenmättade sydtyrolaren formligen omfamnar den kryddiga och lite syrliga nordafrikanska cousinen med sina vaxiga honungstoner och sin nässelgröna fräschör. Syrorna befinner sig i mellanregistret och i munnen känns frukten lika delar gulmogen och vitblommig. Det här skulle kunna vara en faderskapstvist mellan sauvignon blanc och viogner men där modern helt klart heter Moscato Bianco. Superkul druva, perfekt matmatchning och vad beträffar San Michele-Institutet? - You can't go wrong with that shit! 


Carlo Merolli, naturalmente - 94 MUK. Più Rosso-Niels har också smakat och gillat.

Amerikansk pinot noir kan inte precis räknas som hemmaplan för vår del. Våra tidigare erfarenheter begränsar sig till någon enstaka Ojai Bien Nacido och en eller annan Au Bon Climat, och låt oss säga att de exemplaren inte varit riktigt uppför vår gata. Men det här: Calera Pinot Noir 2009, är något helt annat! Rik och ymnig näsa med såväl floral elegans som riktigt skinande klarröd bärfrukt. Frankofilen tipsade i höstas och hade då fått korn på en aning malolaktisk smörkola som spökade men det är inget som går att störa sig på just nu. Rent och distinkt med syror som snittar fint och skarpt som nyslipat damaskerat stål, och en vacker hallonnickel som sakta smälter ut på tungan. Ner med det rejält i temperatur och man kan njuta det som det är - full leverans på instegsnivå = toppklass!


SB via Johan Lidby - 199 SEK.

Ikappkomningspost

Det märks att man kickat in semester-mode. Det dricks med andra ord för närvarande betydligt fler viner än det skrivs om. Dags således för en snabb rekollektion avseende veckan som gick med ett urval av spridda noter.

Celebert besök här hemma i form av familjen Finare Vinare och familjen Vinosapien renderade i en försvarlig samling provade viner, såväl som en ytterst trevlig, gemytlig och kul kväll. Min strategi för kvällen var att sätta ribban direkt med Cascina degli Ulivis skalmacererade cortese. Det här kan väl ändå ingen normal människa pricka, i ett helblint glas? Vinosapien tar två snabba sniff och säger: "Svårt det här. Det påminner förstås om den där cortesen vi provade på Fri Vin härförleden."


Filagnotti 2009 (Casina degli Ulivi) har markerade toner av aprikos och linolja i nosen och med nästan rödbäriga fruktsyror och en diskret tanninstruktur i munnen. En tämligen intensiv doft och en för vintypen relativt snäll smakbild, således. Förträffligt till feta korvar och milda hårdostar, likaväl som till en panerad steksill och ett fluffigt gammelpotatismos med rårörda lingon. För 120DKK hos Rosforth & Rosforth i Kpnhm köper jag mer än gärna det här igen. "Butiken" är en upplevelse i sig själv: en trång dörr och en port under Knippelsbro vid Asiatisk Plads, ett halvhjärtat stenkast från  Udenrigsministeriet. Fri parkering!

Kvällens röda homerun var tvivelsutan Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona). Makalös botti-lagrad sangiovese när den är som bäst. Massor av lager och skikt att utforska i doften, sin ungdom till trots. Munnen är kraftfull och elegant med juvenila tanniner såväl som ett digert djup i frukten, som man vanligtvis måste upp i högsta brunelloklass för att finna motstycke till. Läppsmackande gott på egen hand och får den annars så eleganta Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) att kännas en smula ovig och baktung. Cerbaionas RdM finns i årgång 2009 hos BB-Vin och går loss på två danska hundringar.

Det dracks en hel del annat varav somligt kan läsas om här. Ett vin som FV hade med sig, och som var en mycket trevlig bekantskap, var Menetou-Salon 2010 (Dom. Philippe Gilbert). Underbart skirt och rödbetsrött strålar det i glaset. Det här är kristallklar, alpbäcksren och violdrypande pinot noir från Loire. Hur underbart som helst och efter ett dygn i öppnad flaska tillförs ytterligare en dimension med mosade smultron och karsk vinbärsfrukt. Enda lite bittra eftersmaken är att det tydligen inte finns tillgängligt utanför Hufvudstaden. Någon som har koll på Danmark? Såvida inte Vinik kan tänka sig att skeppa åtminstone obrutna 6-pack utanför tullarna, vill säga?

Inspirerade av friskheten och lättheten hos nyss nämnda pinot-Loire, öppnade vi kvällen efter en Pinot Nero 2010 (IASMA) från Trentino. Här är uttrycket mörkare och kryddigare men likafullt sprängfyllt av fräschör och stuns. Nipsiga syror tillsammans med den livliga men samtidigt finstämda pinotfrukten gör det här till ett matvin par excellence, servera gärna rejält kylt och låt det utvecklas i glaset. Den här årgången har fin ryggrad och klarar sig ett bra tag i källaren. En av våra absoluta pinot nero-favoriter! Kostar 122,50 MUK hos Carlo Merolli.

Vi tänkte att det kunde vara kul att, så att säga, ta tempen på en av de varmaste årgångarna i mannaminne i Sydeuropa: 2003. Hur jäkla illa kan det ha varit? Ganska illa, skulle det visa sig. Magplasken var åtskilliga: La Poja 2003 (Allegrini) Kokt frukt i kombination med märkligt gröncabbig doft och ett tydligt eldigt anslag. Smaken kan närmast beskrivas som portvin blandat med Madrascurry och spetsat med Aalborg. Baron de Boutisse Saint-Emilion Grand Cru 2003 är en vämjelig tillställning med sump, marmelad och petrokemiska restprodukter i en salig blandning. Disharmoniskt, kladdigt och volatilt. Serra delle Querce 2003 (D'Angelo) är förvånansvärt ljusfruktig för en aglianico med jordgubbar, hallon och sköna calvadosångor. Här är nog inte årgången något problem, utan det är barriquerna som spökar med onödigt mycket sötma i munnen och en lätt ekbeska i svansen. Chateau Montus Madiran 2003 är frejdig och generös, för att inte säga slösaktig, med sötfrukten och de nya (?) faten. Inte felaktigt men inte heller något för mig. Mas La Plana 2003 (Torres) håller ihop förvånansvärt fint med en stor och välsvarvad fruktpastill i mitten, omgärdad av kryddiga och lite italofilt körsbäriga sidospår. Tät och fin munkänsla och lång, classy eftersmak.

Barbera d'Asti Superiore 2003 (Trinchero) är fortfarande ett mycket trevligt vin, signerat barberadomptören nummer ett: Ezio Trinchero. Här finns kirsebær och porcini i skön samklang och fin mognad. Angenäma syror och honungslena tanniner. Inga konstigheter - intakt och njutbart. Till maten plockar vi fram en gammal vapendragare som uppvisat lite tendenser till flaskvariation på sistone. Men kvällens Barolo Perno 2003 (Schiavenza) är inget annat än underbar. Fullkomligt skåpar ut allt annat till kalventrecôten och kantarellsåsen. Mogen traditionell barolo när den är som nästan bäst!