Gott och blandat på sistone

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.

Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.

Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.

Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.

Una sera di Brunello (eller En kvällo mä Brunello)

Man kan med gott fog säga att det var Brunello di Montalcino som, en gång i tiden, kickade igång vårt vinintresse - magiska viner med hög komplexitet men ändå med en förförisk och tillgänglig profil. Snart sökte vi oss vidare nordvästerut i den italienska vinfloran och sedermera vecklades den en gång så högt ärade DOCG:n in i allehanda snaskiga skandaler och sedan dess har vi egentligen aldrig riktigt återvänt, mer än för högst sporadiska nedslag. I lördags skulle det bli ändring på detta tänkte vi och ställde upp fem stycken fullblodsbrunelli och blandade dessutom in en liten "brunellino" - rosso di Montalcino - i leken. Det är ferragosto i Sjörröd och dags för den ädlaste formen av sangiovese att visa framfötterna - time for resurrection!

Men först ställer vi fram tre stycken vita till ostarna och ursäkta Toscana men vita viner? Njae, vi får antingen resa så långt söderut vi kan och leta upp någon vulkan eller upp till de allra "alpigaste" provinserna för att hitta något spännande. Vi åker norrut där vi finner två stycken erbaluce från nordligaste Piemonte och en sauvignon blanc från Alto Adige.

Erbaluce Spumante 2006 (Santa Clelia) kommer från Canavese vid de västitalienska Alpernas fot i norra Piemonte. Santa Clelia är erbaluceexperter och gör mycket bra erbaluce di Caluso samt en underbar nebbiolo från Carema. Det här är dock deras enklaste spumante framställd med "Charmatmetoden".

Trevligt halmgul och med bubblor av proseccokaraktär. Relativt fyllig med okomplicerade toner av rostat kaffe, litchifrukt och cantaloupe. Väl kyld gör den sitt jobb med porliga syror i kinderna och frisk fruktighet. Enkel och lättsam men inget särdeles minnesvärt, vi skulle lytt Ingvars råd och satsat på premiumvarianten. (13p/20) 95 DKK hos Winewise.

Coste della Sesia bianco Doranda 2007 (Sella) är 100% kallmacererad erbaluce som legat på stål.

Mörkt gyllengul, kristallklar och vacker. Lite rostade toner till en början här också, stållagringen till trots. Massor av tropisk frukt och väldigt mineralstinn precis som nollnian som vi nyligen provade på plats. Den här känns lite stadigare med en maffigt gulfruktig kropp. Fin friskhet i munnen och samtidigt väldigt fyllig med moget avrundade syror, smaskens! (16p/20) 109 DKK hos Winewise.

Sauvignon Winkl 2007 (Cantina Terlan) görs av det gamla kooperativet i sydtyrolen som trots att man matar ut 1,2 miljoner pavor om året ändå räknas till de mindre aktörerna i området... Vingården heter Winkl och ligger på 300-500 meters höjd, druvan är sauvignon blanc som får ligga på stål i sex månader.

Ljust halmgul och väldigt klar. Frukten är lättsam och sauvignonmarkörerna mycket tydliga - krusbär, kiwi, fläder och svart vinbärsblad. Bra friskhet men ganska tunn i mitten, frukten faller tillbaka i munnen och släpper bara fram syra. Jobbar trots allt mycket bra ihop med den asklagrade getosten. (14p/20) 139 SEK på SB nr 2799. Gerbolavin i Köpenhamn säljer också Cantina Terlan i sin bunker.

Vi plockar fram de röda vinerna och provar dessa halvblint ett åt gången.

Glas nr 1 - Tämligen ljusröd nyans som drar mot blått, god transparens. Blåbär och lingon i stora lass, en lätt alkoholhetta kan detekteras i doften till en början men den vädras ur. Tobak, undervegetation - svamp och multna löv samsas med körsbärskärnor och lätt volatila drag av det angenäma slaget. Bra syra med en god sötfruktig mitt och härligt friska sidotoner, ungt men med god längd. Vi misstänker att detta kan vara rosson men vi har inga referenser just nu, det BÖR vara rosson men vi är inte säkra förrän vi provat det tredje vinet.

Rosso di Montalcino 2007 (Pian dell´Orino) Jodå, men som sagt vi kunde inte svära på det förrän vi hade fått en tydlig brunelloreferens. Det här gillade vi verkligen vid förra påseendet och det är mycket bra nu också men konkurrensen är förstås tuff ikväll. (17p/20) 165 DKK hos Emilievin.

Glas nr 2 - har en lätt parfymerad frukt med eukalyptus och mynta i fokus. Ganska lovande till en början men vinet sluter sig lite snopet efter en kort stund i glaset och det går inte riktigt att skaka liv i det igen. I munnen är det höga syror och inte mycket spår av den maffiga sangiovesefrukten. Antingen är detta rosson, men det tror vi inte då den var betydligt mer generös än så här när vi provade den sist, eller är det Renieri nollfyran som vi vet är höghöjdsodlad av en stor producent.

Brunello di Montalcino 2004 (Renieri) Renieri odlar 128 ha i södra Montalcino på 350-420 meters höjd och vulkanisk jordmån. Vinet har legat på barriques i 24 månader och 30 hl-botti i ytterligare 24 månader. Ingen särskilt imponerande bekantskap, inte ens som potentiellt lagringsobjekt. I alla fall inget som vi lär spendera våra surt förvärvade slantar på. (14p/20) 369 SEK på SB nr 94160.

Efter ett par dagar i kylen har det faktiskt hänt en del, vinet har öppnat upp sig och doftar angenämt av ljusröd frukt och friska mentholpustar i klassiskt elegant barbarescostil men i munnen är det fortfarande på tok för platt för att vara en brunello.

Glas nr 3- är lite grumligt med en rubinröd nyans som börjat bli brun i kanterna. Ett gäng volatila drag i begynnelsen, dill och nykokt potatis. Efter hand växer ett stort och kraftfullt vin fram med svartpepprig kryddighet och sötmogen koncentrerad frukt som man bara vill ha mer av. Ett mäktigt doftpaket av den där läckert traditionella brunelloskolan. I munnen charmas vi storligen av den ypperliga balansen, väldigt utåtriktat och trivsamt med en perfekt munkänsla och fin syrastruktur - ett kanonvin! Kan vara Ciaccis Pianrosso från nollfyra eller La Pieves nollfemma?

Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) ...eller Poggiarellinos nollfyra? En helt okänd producent för oss men wow vad bra det här var. Liten och traditionell är nyckelorden här liksom överallt annars... (18p/20) 209 DKK hos BrunelloVin är ett mycket tilltalande pris.

Glas nr 4 - Rubinrött med tätare struktur och riktigt bruna kanter. Lätta smörtoner initialt men strax träder en ren och elegant vinbärsfrukt fram. Tydliga mineralstråk och läcker jordgubbe, lite mer åt det pikanta hållet där subtil kryddighet varvas med ljus frukt. I munnen är det silkeslent och en stor sötaktig fruktighet i basen. Fin struktur med nobla tanniner och en välkommen sötlakritston i eftersmaken. Mycket elegant. Ciacci eller La Pieve?

Brunello di Montalcino Pianrosso 2004 (Ciacci Piccolomini d´Aragona) Druvorna hämtas från den 11 ha stora vingården Pianrosso som är belägen på 240-360 meters höjd. Jäsning på stål och cement och sedan får musten ligga tre år på stora botti (20 och 62 hl) och åtta månader på flaska. (17p/20) 399 SEK på SB nr 94357.

Glas nr 5 - Riktigt orange tegeltoner med mörk kärna. Svamp och fina mognadstoner. Nejlika, apelsinskal och maraschino. Gott om fin syrlighet och härligt pulvriga tanniner. Längden är godkänd och vinet känns mycket intakt. Det måste såklart vara kvällens enda nittiosjua?

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli) känns lite trevligare än senast. Mycket vitalt med piggt mellanregister. (16p/20) Köpt färdiglagrat hos Weinschmecker för €28.

Glas nr 6 - är lite åt det mörkare hållet med rubinröd grundton. Väldigt koncentrerad och intensiv direkt ur flaskan. Tobak, söta jordgubbar och björnbär i ett massivt fruktpaket understöds av lätta kryddtoner av nejlika och muskot. Tanninerna är täta och syrorna livliga - det här är en riktig fest för smaklökarna. Längden är suveränt lång och stabil. Ett mycket bra vin, bäst ikväll. La Pieve nudå?

Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) Verkar som att någon fick till det i Toscana 2005 i alla fall. La Pieve köptes av Robert och Bettina Baumann 1986 med avsikten att det skulle vara ett sommarboende för det Toscanaälskande paret. Egendomen, på 1,8 ha, ingick tidigare i Ciacci Piccolomini d´Aragonas ägor i Castelnuovo d´Abate. Man är väldigt småskalig och det svåra året 2005 blev det bara 1000 flaskor brunello och lika många rosso. (18,5p/20) Vinet kostar 325 DKK och säljs av den karismatiske Finn Klysner och hans DWC Vin.

Lördag i vinets tecken

Dimman omfamnar Öresundsbron när vi far över sundet i arla morgontimman. Så snart vi får dansk mark under hjulen skiner dock solen från molnfri himmel och snart har vi en strålande medelhavsvarm lördag att spendera i Köpenhamns vibrerande utbud av intressanta vinhandlare.

Vi hänger med Ingvar som har stämt träff med gamla och nya bekantskaper i, ska det visa sig, vinets "undre" värld. Hustrun sköter GPS:n och har nogsamt knappat in LI Brandes Allé 12 i Fredriksberg och rösten i manicken skanderar resolut: "ankomst" när vi står utanför ett hyreshus från förra sekelskiftet. På en porttelefonsknapp hittar vi namnet "Gerbola" som vi mycket riktigt söker men det här är bostaden, vinlagret finns nere i "bunkern" förkunnar tjejen vi talar med och ger oss en kort men kärnfull vägbeskrivning:

- Ut och sen till vänster.

Sagt och gjort, efter ett varv runt kvarteret börjar vi misströsta - inte ett spår av något som liknar en vinlagerlokal någonstans. Tjejen ser oss väl irra omkring och kommer ut och pekar på en liten kulle mellan hyreshusen.

- Här är det. Säger hon.

Det visar sig verkligen vara en bunker, ett gammalt skyddsrum där ingången är knappt en och en halv meter hög och belysningen utgörs av mängder av stearinljus. Det här är Gerbola Vin och ägaren Magnus Gerbola välkomnar oss in. Sortimentet är intressant: Principiano, Ca´Viola och Cigliuti från Piemonte är alla högintressanta producenter, Schiopetto från Friuli och Cantina Tramin från Alto Adige likaså. Priserna är schyssta och Magnus säger sig inte vara främmande för att skicka viner till Sverige.

Vi kör vidare mot Østerbro och Rosenvængets Allé där vi, efter visst GPS-bestyr, ska finna DWC Vin inhyst i "baghuset" inne på den mycket pittoreska innergården. Ägaren Finn Klysner tar emot och bjuder oss genast till bords där han öppnar ett mousserande rosévin från Meroi och snart har vi både nybakat bröd och goda ostar på bordet. Finn Klysner är en mycket karismatisk man med åsikter om det mesta som har med vin att göra. Han har skrivit flera böcker om tyska och italienska viner och driver sin vinfirma ur ett fullständigt kompromisslöst kvalitetsperspektiv. Han öppnar en Sacrisassi 2005 från Le Due Terre, en blandning av tocai och ribolla gialla som fått en lätt maceration och sedan spenderat ganska lång tid på barrique. Ynka tretusen flaskor om året görs och det här är riktigt bra, maffig frukt och tannintendenser parat med elegans och friskhet.

Finn har ett mäktigt sortiment med många stora namn från framför allt Tyskland och Friuli-Venezia-Giulia: Dönnhoff, Fritz Haag, Geltz-Zilliken, Schloss-Vollrads, Miani och den omtalade brunelloproducenten LaPieve bland mycket annat. Han säljer mest till restauranger men har en del fasta privata kunder. Vi får vidare smaka en sauvignon från Ronco del Gnemiz och en förträfflig merlot från Croatta som är späckad med charmig frukt och fyllighet men likafullt slank och smidig - den här får följa med hem tillsammans med några brunelli. Efter ett par timmar måste vi bryta upp men jag har en känsla av att vi hade kunnat spendera hela eftermiddagen här i detta fantastiska gårdshus där nästan varje kvadratmeter golvyta är täckt av vinlådor, väggarna fyllda med böcker varvat med vinkartor och där ägaren Finn Klysner kan sitta och förklara, tycka och berätta om det mesta i vinets värld. En sann oas för en vinintresserad!

Vi besöker dessutom Stefan Jensen borta på Nørrebro i vinbaren Terroiristen där Ingvar fyller bilen med Bressan och vi köper en blandlåda nordpiemontesiskt med Sella och Santa Clelia. Vi får, bland annat, smaka Frank Cornelissens Munjebel Rosso igen. Detta är en druvren nerello mascalese med härligt koncentrerad mineralitet, så till den milda grad att vinet faktiskt smakar vulkan, och härligt syrlig tobak i eftersmaken. Mycket bra och väldigt mycket Etna, Cornelissens Bianco åker också ner i korgen.

Carlo Merolli står på tur där vi bland annat hämtar Calabrettas Nonna Concetta (stark köprekommendation!), Giuseppe Mascarellos Freisa och Montevertine 2007. På tillbakavägen sveper vi inom SuperBest i Charlottenlund och Rotundan men inga särskilt intressanta klipp där den här gången. Vi kör hemåt där vi tänkt hinna med att prova ett par flaskor blandat innan dagen är till ända. Noterna är korta, då fokus brast redan någon gång i Nørrebro, men förhoppningsvis kärnfulla...

Maque Perricone 2009 (Porta del Vento) provades nyligen och gav mersmak. Ingvar tror att vi är i Piemonte och att vi i så fall har en dolcetto i glaset. Gissningen är i allra högsta grad kvalificerad men Sicilien och Perricone skulle det alltså vara.

Sötfruktig, lätt och med en väldigt mjuk syrlighet. Ett charmtroll med ruchéparfym, viol och en stor skål mogna skogsbär i centrum. 125DKK hos Enoteca i Köpenhamn.

Barolo Rocche 1998 (Aurelio Settimo) Här är det verkligen ingen tvekan om vad som finns i glaset: mogen, traditionell barolo i oklanderlig, välskräddad kostym. Aristokratiskt elegant med härliga braspuffar, tjära, gammal skinnfåtölj och torkade rosor men med en helt intakt frukt i mitten. Härliga tanniner av stålborstat snitt och fräscha syror som trycker på bakifrån. Vi köpte nollsexan, som dracks till hemgrillad salsiccia mitt i en vingård, i Piemonte och den var förvånansvärt tillgänglig redan. Ytterligare en utmärkt producent som man inte hör talas om så ofta. Finns att köpa färdiglagrat hos Weinschmecker.

Carnuntum 2007 (Muhr-van der Niepoort) Blaufränkisch från östligaste Österrike. Ingvar säger tysk spätburgunder och det hade jag också sagt. Gott om det som somliga kallar reduktiva toner och andra kallar sump. Nymalt kaffe och syrligt friska vinbär slås samman med en lätt och frisk munkänsla utan tanniner men med en angenäm syrlighet. Atomwine säljer för 99DKK.

Sauvignon Blanc 2007 (Rosa Bosco) som Ingvar fått med sig efter besök hos producenten. Tio månader på 80% nya och 20% gamla barriquer. Mycket väldefinierad frukt som första kvällen sånär slår över i damparfym men som dag 2 och 3 bara sätter sig mer och mer och nu har landat i skön harmoni. Ett doftpaket som innehåller alla tänkbara s.b-markörer men i ypperlig balans - fläder, kiwi, krusbär och svarta vinbär. En slags mjuk "moussighet" vilar över glaset och tycks slipa ner alla vassa kanter precis innan de når näsan. I munnen har vi kraft och struktur, allt känns mycket samlat och liksom enhetligt. Eftersmaken är mustig, lång och med en avklingande syra av mineraliskt snitt. Ett i allra högsta grad minnesvärt vin som tydligast kan förklaras med adjektivet "episkt".

Refosco Cate 2008 (Villa de Puppi) är en refosco dal peduncolo rosso från Venezia-Giulia. Det här är ett vin i mera bonnsk anda med sylvassa syror och rejäl tanninstruktur som ska skära igenom fettet i charkuterierna eller bollito miston man bör äta till. Massor av lakrits och en betydande endive-beska griper tag i gom och kinder och släpper inte taget förrän man möter upp med någon form av animaliskt fett. Maffigt, rakt och absolut inget för veganer.

Friulansk pingstextravaganza

Vi susar västerut på "tjuittan" (21:an) mot Skånes City of Angels. Inbäddad i Skäldervikens varma famn tronar hon majestätiskt, vakande över det öppna Kattegatt som luras in i ett klaustrofobiskt Öresund för att bli fånget i Östersjöns kalla trål.

Vi är inbjudna av Friulifetischisterna Ingvar och Jörgen för att trampa lite, av oss, okänd mark. Friuli-Venezia-Giulia är väl det vinområde i Italien som är minst känt men som det plötsligt börjat talas väldigt mycket om. Massor av egensinniga producenter med höga kvalitetsambitioner och ett gäng karaktärsfulla lokala druvsorter är två anledningar till detta. En intressant vinhistoria och ett starkt skiftande landskap med olika förutsättningar för en rad olika stilar och druvor är två andra.

Vi får två glas, som ska innehålla samma druva, upphällda och efter ett par snurrningar är jag ganska säker på att det handlar om chardonnay. Hustrun väntar till det visar sig att jag har fel och drämmer till med pinot grigio.

Perusini Pinot Grigio 2008 är ett ljust halmgult vin med en lättsam, gulfruktig friskhet i nosen. Passionsfrukt och lite mosad banan ger söta doftsensationer medan mineraliteten bjuder på renhet och elegans. Ganska kraftigt i munnen med salmiak och sötlakrits, trots detta friskt och läskande. Troligen stållagrat då inga uppenbara fattoner kan detekteras, massor av karaktär men med ett aningen kort avslut.

Bressan Pinot Grigio 2004 är mörkare åt det gyllengula hållet. Doften är lite oljig och tyngre än det förra glaset. Lätta petroleumpustar, bensinmack, honung och gula äpplen. Fruktigheten ligger djupt i munnen, ljuvligt friska och högstämda syror trots den lite tyngre doftbuketten - till den lufttorkade coppan sitter det här som en keps. Eftersmaken är lång, myndig och inget man bråkar med. Suveränt vin!

Nu är det dags för druvbyte och två nya glas rullas in. Två djupa andetag och jag hasplar ur mig:

- Det här skulle kunna vara chardonnay? Hustrun säger att det måste vara sauvignon blanc som vi har i glaset.

Perusini Sauvignon 2008 är ljusgult och klart skimrande. Frisk doft av citrusfrukt och zest, lätt spritsighet som ger ett mineraliskt och mycket friskt intryck. Väldigt trevligt att sniffa på, inga övertydliga sauvignon blanc-markörer i stil med nässlor och vinbärsblad vilket i min näsa är en välgärning. Syrorna är rikliga och farligt aptitretande, ett bra vin i en ren och enklare stil.

Vie di Romans Vieris Sauvignon 2007 känns rejält fatpräglat med en hel konfektyrskål till bredden fylld med mjölkchoklad, marsipan, vingummi och lakritsremmar. Massor av ljus frukt åt det tropiska hållet kryper fram så småningom - ananas, litchifrukt och vit persika. Höga syror men en rik och fyllig munkänsla, långsamt avklingande eftersmak.

Utmärkt matvin som fungerade mycket väl till den varmrökta laxen, nypotatisen och romsåsen.

Edi Keber Collio 2007 är gjort på tocai friulano och är det ljusaste vinet hittills.

- Rullsylta! ropar hustrun och vi andra håller artigt med. Det är förmodligen kryddpeppartonerna hon vill åt och jo, det finns faktiskt lite kokt kött och örter med i bakgrunden, nyrostat kaffe och ljus frukt. I munnen är syrligheten fyllig och fruktig, lakritspastill spär på tillsammans med en urläcker sälta i avslutningen.

Som avslutning på de friulanska excesserna ställer Ingvar ett rejält muskelpaket på bordet.

Moschioni Colli Orientali del Friuli Celtico Rosso 2004 är gjort på lika delar cabernet sauvignon och merlot som fått torka lite lätt innan de blivit must. Ett mörkt, nästan svart och tätt vin. Massor av gröna toner i början - örter och paprika - följs av en massiv fruktvägg. Stor och nästan överväldigande i nosen. I munnen förvandlas det till pampig elegans och är en idealisk följeslagare till den mogna brie de meauxen, tydliga Bordeauxvibbar.

Lång och kraftfull eftersmak där de gröna tonerna återkommer och klingar av långsamt.

Vi tackar Ingvar och Jörgen för en hejdlöst trevlig, grymt välsmakande och synnerligen upplysande eftermiddag!