Jag hade väl i ärlighetens namn inte tänkt skriva något
blogginlägg om vare sig våra druckna flaskor Barbacarlo den senaste tiden,
eller ens om vårt besök hos Lino Maga, trots att samtliga dessa upplevelser,
var för sig, tveklöst kvalificerar sig bland våra största vinkickar någonsin. Tiden
räcker sällan till och inspirationen som krävs för att skriva långa
utläggningar tryter allt som oftast numera – ett utbrett syndrom som för övrigt
verkar slagit till förbluffande synkront i den svenska vinbloggosfären. Men när
vi igår kväll åter igen drog korken ur ännu en relativt ung flaska Barbacarlo kände
jag ett liksom obetvingligt kall att plita ner några rader om den här
förtrollande, betagande ambrosian, platsen den kommer ifrån och inte minst om den
högst fascinerande personen bakom vinet.
Vi gör en utflykt cirka 15 mil österut från vårt basläger
i Basso Monferrato. Vi ska till Broni, lite söder om Pavia, där Ticino flyter
samman med Po och där Apenninerna liksom sjunker undan och lämnar över till Val
Padana – Poslätten – som intressant nog egentligen inte är en ursprunglig del
av den Apenninska halvön utan ett inkilat lågland mellan Alperna och Apenninerna
med ett för breddgraden ganska speciellt klimat som ofta innebär varma, fuktiga
somrar och relativt kalla, likaledes fuktiga vintrar. Den absolut sista kullen,
med utsikt över det flacka landskapet, heter Barbacarlo.
Vi har kommit till Oltrepò Pavese i Lombardiet fast något
av det första som Il Cavaliere Lino Maga påpekar, när han tar emot oss i sin
gamla cantina inne i centrala Broni, är att det här området tidigare tillhörde
Piemonte och fortfarande gärna kallas för Il
vecchio Piemonte Orientale – det gamla östliga Piemonte - av honom och hans
generation. ”Lombardia är mest finans och industrier, inget område där agrar
kultur har någon given plats” tycker han. Min fru, som inte varit med och
hälsat på hos Lorenzo Accomasso, säger; för att liksom försöka charma denne
mycket timide, lågmälde och eftertänksamme gentleman: ”Det är första gången jag
träffar en Cavaliere” varpå Lino Maga
replikerar: ”Asch, jag är bara en bonde – contadino”.
Han hade tidigare titeln Commendatore
men uppgraderades nyligen till Cavaliere
för sina omfattande och förtjänstfulla insatser för att värna traditionell
italiensk vinproduktion – en Ordine al
Merito della Repubblica som alltså även tilldelats Lorenzo Accomasso, som för övrigt är årsbarn med Lino Maga och har ungefär samma antal egna årgångar under bältet, det vill säga 57-58 stycken. När
vi frågar honom om vad han tycker om Accomassos viner förstår han inte vem vi
pratar om, ”Beppe Rinaldi och Bartolo Mascarello gör bra barolo”, säger han.
Den gamla cantinan som varit i familjens drift och ägo
sedan 1886 ligger mitt inne i Broni, som storleksmässigt ligger på gränsen
mellan att kallas by eller stad. När vi kliver in möter Lino Maga oss med en
cigarett i handen och under tiden vi är här skulle jag gissa att det går åt åtminstone
ett halvt paket, även under tiden vi provar vinerna. ”Ja, jag röker. Sådan är
jag” låter han oss veta, ”Ett bra vin ska kunna rensa upp en rökares mun”.
Förutom Barbacarlo gör han ett vin som heter Montebuono,
från en annan kulle, druvsammansättningen är ungefär densamma i de båda vinerna
– cirka 50 % croatina, 30 % uva rara och resten uvetta, fast i Montebuono finns
dessutom runt 10 % barbera. Allt arbete i vingården och i cantinan är
ultratraditionellt och ursprungligt; ”Jag gör nog vin ungefär som man gjorde
för 2000 år sedan”. Detta är också något som är högst påtagligt när man smakar
på de här vilda, bångstyriga, men också djupa, fängslande och tankeväckande
vinerna. Det förekommer i stort sett alltid en andra jäsning på flaska så ett
rejält pys är att vänta när man drar korken, till och med ur den 83:a som snart
ska öppnas vid bordet. Likaledes brukar det vara rejält med restsocker i de här
vinerna, något som kan upplevas påfrestande för många då de flesta nuförtiden ju
är vana vid helt utjästa rödviner. Restsockerhalten varierar stort mellan
årgångarna, vissa år är vinet nästan helt torrt och andra år snudd på dessertvinssöta.
Just denna variation var under en tid föremål för stor irritation hos
DOC-konsortiet som ville utesluta Barbacarlo och Montebuono. Lino Magas gode
vän Gino Veronelli hade dock tillräckligt med inflytande för att trumfa över Oltrepò Pavese DOC:n genom att lyfta vinerna i sin guide. ”Jag förstår inte
varför andra vinmakare överhuvudtaget bemödar sig med att skriva ut årgången på
flaskorna. Deras viner smakar ju alltid likadant”.
När man är gäst hos Lino Maga och sitter i hans
provningsrum, ett rum där för övrigt en omedelbar K-märkning känns akut påkallad
och där väggarna runt det bastanta ekbordet är belamrade med gamla flaskor och
massor av vinböcker, kan man förvänta sig att en strid ström av olika årgångar
kommer att passera ens glas. Vi får prova samtliga 2000-talsårgångarna, med
undantag av 2008 då han inte gjorde något vin efter hagel och för svår fukt, samt
den tidigare nämnda 1983. Det är svårt att sålla ut intrycken så här i
efterhand men 83:an gör ju givetvis ett bestående intryck med sin ungdomliga,
busiga fräschör – inte av syra och mineralitet utan av galen sötma, djup frukt
och sanslös struktur, till synes mer eller mindre opåverkad av de passerade dryga
30 åren. Även det yngsta vinet lämnar ett outplånligt spår i mitt smakarminne -
2013 är så fantastiskt frisk, yppig, komplex, bedårande redan. Den avgjort
friskaste och lättaste Barbacarlon i 2000-talsserien. Vi öppnade en 2013 direkt
när vi kom tillbaka till Monferrato samma kväll och den bekräftade definitivt
intrycken – stor drickglädje, ett vin som man aldrig vill ska ta slut i
flaskan.
Vi provar även Montebuono i de fyra senaste årgångarna
och detta är ett synbarligen ännu vildare vin med ännu mer av charmig funk och
ytterligare en nivå av direkthet. Vi får återkomma till Montebuono när vi
bekantat oss närmare med en hel flaska.
Igår drack vi 2009 som också är ett fantastiskt vin.
Frukten är sagolikt djup, klart åt det blåa hållet utan att kännas direkt ung.
Tobak är ett genomgående tema den här årgången. Här finns nyp i tanninerna och
ackuratess i syrorna. Sötman är inget jag överhuvudtaget reflekterar över och
dessutom ovanligt låg för en Barbacarlo med sina 4,3 % restsocker. Vi dricker
det till grillade lammspett, sallad och hummus men det skulle nog kunna funka
till det mesta, också rent kontemplativt.
Barbacarlo och Lino Maga är sedan länge ohemult populära
i Japan (såklart, de har alltid greppat sådana här traditionella och rena
grejer långt innan oss i väst) och Lino visar stolt upp en bunte manga-tidningar
där både han och hans flaskor förekommer ymnigt i tecknad form, av oklara
anledningar för oss. Även de japanska vintidskrifterna och guiderna har gott om
artiklar om Il Cavaliere, alltid
porträtterad med en cigarrett i handen…
Det här är ytterligare ett vin, en plats och en vinmakare
som vi har blivit helt tagna av. Ett vin av den typen att har man väl smakat så
finns det ingen återvändo, man måste ha mera och få veta mera.