Chianti Classico Riserva 2008 (Bucciarelli)

En av de saker här i världen som värmer ett fruset inlandsskånskt midvinterhjärta lite extra, är när man snavar över en liten okänd producent som man tidigare inte haft någon som helst koll på, som förefaller göra allt rätt vad beträffar vingårds- såväl som källararbete - småskaligt, varsamt, traditionellt - och med ett smakideal som till fullo verkar harmoniera med ens eget. Ännu roligare är det när denna producent råkar befinna sig i Chianti, således odlandes sangiovese denna så ofta svårt misshandlade och vanärade druva, faktiskt så till den milda grad att jag tror att en svindlande stor andel av världens vinälskare inte vet hur den egentligen smakar eller ska bete sig.

Jag vet ingen bättre bot på det problemet än att konfrontera vederbörande med en flaska riserva-chianti signerad Ezio Bucciarelli. Han hör hemma i Castellina in Chianti och tillhör den där lågmälda, truliga, lite tjurskalliga typen av producenter som är så lätt att få sympati för. Metoderna han använder sig av, liksom det man får i glaset är föredömligt old-school.

Det här är precis den sortens chianti världen lider brist på. Med tanke på hur ofantligt stora volymer vin som produceras i och kring de toscanska kullarna är det inget annat än ett mysterium att inte mer smakar så här. Direkt ur flaskan får man sig en rungande riserva-lusing som liksom rycker upp en i kragen och får en att behålla koncentrationen resten av kvällen. Det här andas djupa andetag av balsamico, mörk utmognad bärfrukt, väl tillsuttet sadelläder och kalkig mineralitet. Syror över hela registret, små nipsiga tanninstick. Mat? Javisst, eller låt bli, det går precis lika bra utan. Det här är poesi och pur njutning. Det är som sagts inte alla som förstår hur bra sangiovese kan vara i sina bästa stunder, det här är en riktigt bra stund.

Brunello di Montalcino 2006 (Podere Sante Marie-Colleoni)

Vinerna från Santa Maria, Marino och Luisa Colleonis egendom på 3 ha, belägen nästan högst uppe på Montalcinos nordligaste kulle, verkar ha blivit riktigt heta, i meningen eftertraktade och populära, på sistone. Och det är förstås inte så konstigt - hög hantverksmässig kvalitet, småskalighet och traditionella metoder samt en omsorgsfullt utarbetad och medveten hållning till miljö och ekologi är samtliga attraktiva parametrar som förefaller gå hem hos mången nutida brunelloköpare.
Vi har tidigare kunnat handla våra Colleoni i lugn och ro och till tämligen modesta priser hos BB Vinimport i Dragør men den tiden verkar obönhörligen vara förbi. Nu ska man skriva upp sig på listor ett halvår innan vinerna släpps och priserna har skjutit i höjden på sistone. Well, well, inte mycket annat att göra än att glädja sig åt de flaskor man har. Vi poppar en BdM 2006:a som vi minns som härligt sirlig och rödfruktig redan vid inköpstillfället för ett par år sedan.

Fortfarande ytterst vitalt, förstås. Hallon, lakrits, skokräm, färska örter som just gnuggats mellan fingrarna, det här är en tät och intensiv, men samtidigt oerhört charmig, näsa. I munnen bjuds man en bedrägligt ämabel och lättsam förnimmelse som kontrast till den fullpackade doftbuketten. Men efter bara ytterligare en nogsam sköljning runt Cavum oris förvissas man om djupet i strukturen och den inneboende komplexiteten hos den här brunellon. Under kvällens lopp vecklar sig lager på lager ut och det finns ständigt nya upptäckter att göra, såväl i doft som i smak. Kan med all säkerhet ligga ett bra tag i källaren men frågan är om det är särskilt önskvärt? Vart tar den läckra, klarröda frukten vägen efter sju-åtta års ytterligare lagring? Den vill jag verkligen inte vara utan. Eller syrabettet och det frejdiga tanningreppet? Nej, vi korkar nog upp resterande flaskor de närmaste åren, bara för att det är så förtvivlat gott just nu.

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

Veckans två notabiliteter

Chianti Classico Riserva 2006 (Castell' in Villa) Det här är en annan sådan där himmelsk tolkning av sangiovese som man egentligen skulle vilja att alla mer eller mindre vinintresserade faktiskt finge ha möjlighet att umgås med under en kväll. Jag tror nämligen att den allmänna bilden, särskilt här i Sverige, av vad sangiovese egentligen är kapabel till är tämligen skev och rentav felaktig. Detta är förstås helt och hållet monopolets fel, med ett FUBAR-sortiment där kletiga, uppumpade och översvarvade missfoster från de största och flashigaste markiserna och hertigarna är det som alltid stått, och dessvärre alltjämt står, till buds. Det här är förstås sant om de flesta druvsorter och vintyper som ska klara av att tillgodose en systembolagsupphandling, men få druvor klär så illa i megalomanisk stordrift, poängkåt extraktion och slampigt smink som den ädla fröken sangiovese.

Här vankas det nämligen, som sig bör, lättsam elegans och en drickbarhet som befinner sig på den absoluta toppen av skalan. Klassisk riserva-pondus med förnäma stråk av balsamico och lite skokräm. Ett par snäpp mörkare frukt än den vanliga CC:n men man kan fortfarande, utan några problem, drista sig att kalla den rödfruktig och fenomenalt läskande i all sin prakt. Gott djup, rensande syror och sammetslen struktur, ett ganska komplett vin faktiskt. Och otroligt gott!
Det känns på sin plats med ett bevingat citat från favoritbloggen Vinsvin, den gången beträffande en annan av världens bästa sangiovese:

"Hidsigt som et pomadefyldt, skjorteopknappet italiensk stronzo og alligevel blødt som kurverne på en italiensk mamma. En modsætningsfyldt cocktail som virkelig fungerer her."

Husar Marzemino di Isera 2009 (de Tarczal) väckte mitt intresse när jag läste den här lilla fina beskivningen av årgång 2007 av samma vin. De flesta av Ingvars sensoriska intryck då verkar gå igen i 2009:an nu, men de florala elementen känns nog ännu lite mera framträdande och när jag doftar på Husar så rör mina tankar sig i riktning mot svalodlad syrah. Här finns också en del lättrökta och köttiga drag som ger yttermera tyngd åt den tesen. En mycket snygg och ren näsa, en fröjd att snusa på.

Munnen får sig snabbt en dusch av den omisskännligt italienska kärnbitterheten, så till den milda grad att alla eventuella nordrhônska funderingar faller platt till marken. Här har vi att göra med ett vin som vill arbeta, och då handlar det inte om något fjompigt pappersvändande eller pimpinett tangenttryckande utan här ska läggas räls, grävas gropar och resas takstolar. Syrorna är spänstiga och råstarka och kräver lite motstånd och utmaningar för att upplevas som harmoniska. Ett vidunderligt matvin som under veckan som gått stått stark gentemot såväl den hemknådade pizzan som den ugnskörda kycklingen och en enkel pasta med tomatsås.

Så är det då det här med de Tarczals etiketter. Det verkar vara frågan om endera rikligt ornamenterade vapensköldar eller ståtliga och mustaschbeprydda soldater. Min gissning är att man hade haft mycket att vinna på att lägga om kurs vad beträffar utanpåverket som nog snarare avskräcker än lockar. Inne i flaskorna är det här nämligen sjusärdeles imponerande grejer, både den superläckra cabernet francen och den här marzeminon.

Blind, eller snarare synsvag, eller åtminstone rejält suddig, flaska...

Rubriken kommer sig av det faktum att när hustrun beger sig in bland våra vingömmor med den uttalade uppgiften att leta fram något till kvällens middag utan att jag ska få se vad det är, så blir ju denna flaska i konsekvensens namn inte helt blind för mig, då det ju faktiskt oftast är jag som köper, staplar in och diarieför vad som finns där. Jag vågar påstå att trots att antalet flaskor börjar krypa allt närmare en fyrsiffrig numerär så hade jag kunnat säga vilket vin hon hade valt bara genom att notera tomrummet som flaskan lämnat efter sig i hyllan. Såvida hon inte sprättar någon låda och tejpar ihop den snyggt efter sig, vill säga. Men här ska provas vin med vidöppna sinnen och en tom agenda så jag tänker då rakt inte gå ut och tjuvkika.

Jag kan börja med att konstatera att det som finns i glaset i kväll är mycket mörkt i en slags matt, svartröd nyans och tätt, närmast helt ogenomsiktligt. Man kan också detektera en del fällning som vill stanna kvar på glasets insida så man kan försiktigt våga anta att vinet har uppnått en viss ålder.

Även den första doftpusten som når näshålan viskar till mig att jag ganska omgående kan avskriva purung gamay, fjäderlätt alp-pinot och dylikt från gissningskontot. Här är det nämligen en tämligen mörk och mogen fasad som man måste bryta sig igenom innan doften öppnar upp. Bakom finns frukten i form av plommon, mörka körsbär och skogsbärskompott, men även något som jag tolkar som relativt tydliga försök till publika ackolader i skepnad av vanilj-, choklad- och kolaaromer. Här har varit nya barriquer inblandade, och troligtvis gott om desamma, dessutom. Tidens tand har förmodligen gjort att dessa sjunkit in en hel del varför jag inte kan påstå att doften känns direkt oangenäm. Bara väldigt generell, svår-pinpointad och förmodligen designad med avsikt att många ska gilla den?

Jag har sedan första början haft starka misstankar att vi har att göra med en internationellt stajlad barbera med några år på nacken. Dessa misstankar blir inte direkt svagare när jag konstaterar att vinet inte har några direkta tanniner (mer än möjligen ek-relaterade sådana), en rund nästan svulstig fruktkropp (dock lätt inbäddad i soja- och lite svampmognadstoner) och en avrundad (på gränsen till slapp) syrastruktur. Vi äter wallenbergare med rårörda lingon och pressgurka och här går det förstås ner sig fullkomligt, en monumental matmina. Räddningen finns dock i kylen i form av en öppnad flaska Tokaji Hàrslevelü - Szil Völgy 2011 (Gizella Pince) som presterar stordåd till den mjälla kalvfärsen och med en subtil restsötma som stortrivs med de söta kondimenterna.

Hjärnan börjar scannas efter modernt mejkade barberor från första halvan av 00-talet: Aldo Conternos Conca Tre Pile - har vi någon sådan kvar? Jo, en 2004 ska där bestämt finnas. Men inte har den så här dästa syror, väl? Elio Altares 2009:a? Nej, den borde vara för ung. Ska vi röra oss österut, Veneto? Kanske rent av en amarone? Toscana då, vad har vi i den här stilen därifrån? Internationella druvor...

Casalferro 2004 (Ricasoli) Förmodligen den enda supertoscanello som stod att finna här hemma. På den här tiden bestod den av merlot och sangiovese i för mig okända proportioner. Sangiovesen är på intet sätt notabel så baronen gjorde förmodligen rätt som sedermera dubbade Casalferro till en druvren merlot. Det här var vår enda flaska och jag kommer inte lägga manken till för att fylla på med flera. Faktum är att risken är överhängande att vi fasar ut hela Ricasoli-beståndet på sikt. Den här stilen känns helt enkelt passé. På ett så där plötsligt och oåterkalleligt Myspace- eller Seinfeld-sätt, ni vet?

Återseenden

Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...

Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.

Judekas frappato och annat notabelt på sistone

Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.

Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.

Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.

Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.

Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.

Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

Rosso di Montalcino 2010 (Cerbaiona)

Vore vi tvungna att välja blott en sangiovese att dricka resten av våra liv skulle rosson från Diego Molinaris Cerbaiona vara en ytterst stark kandidat. Det här brukar vara en magisk juice som lyckas med konststycket att vara både komplex, intrikat och koncentrerad, samtidigt som den som dricker, på något oförklarligt vis, känner sig tvingad att dra i sig stora och oanalytiska klunkar, liksom av kättjefull vällust. Nästan bara Montalcino-sangiovese, när den är som allra bäst, kan få oss att känna så här. Är vi nyfikna på 2010:an? Gissa!

Och jojomensan, här är det full leverans. För att förstå hur bra det här är krävs det nog att man faktiskt tidigare råkat på sangiovese i sin allra fullaste blom. Allt känns solitt, intakt, liksom sömlöst sammansatt. Från den lilla diskreta knallpulverpusten i den första sniffen ur nyöppnad flaska, till den helgjutna munkänslan som väcker ens habegär och får munhålan att bara vilja smekas än mer av de velourlena tanninerna och den saftiga syrligheten.
Riktigt läckra grejer som får en att undra hur bra brunellon härifrån egentligen blev 2010? Eller Montevertines prylar, eller Castell'in Villa, eller...

Vinosapien kunde inte heller hålla fingrarna borta ikväll.

Rosso di Montalcino 2009 (Salvioni)

Allas vår ultraobjektiva fyrbåk och ledstjärna på de vinösa oceanerna, Vinosapien, hade en rad reservationer beträffande en nyligen provad 2009:a av Salvionis rosso. Efter att vid ett flertal tidigare tillfällen varit tämligen positivt inställd till vinet i fråga, bör tilläggas. Sånt här oroar förstås och föranleder oss att raskt försöka ställa diagnos på egen hand. Låt kalvryggbiffen sizzla i grillpannan och ge den porcini-fyllda raviolin ett hastigt uppkok. Upp med en flaska, ur med korken och låt juicen komma till tals.

2009 blev det ingen brunello producerad på Cerbaiola, årgången bedömdes som för varm för att kunna erbjuda den lagringsvärdighet som Salvioni anser att en brunello ska kunna garantera, och för den delen ha behov av.

Det här är ett vin med hög koncentration, och dessutom ett ärligt vin som lägger korten på bordet med en gång. Det avslöjar direkt sina små skavanker; alkoholvärmen och fruktsötman, något man ganska omgående kommer överens med sig själv, och vinet, om att man kan ha överseende med. För nosen är livlig med en tydligt talande sangiovesefrukt och tilltalande sidonoter av tomatpuré och maraschino. Riktigt skön sniff som skulle kunna charma brallorna av en vedtrave.

I munnen kan jag förstå invändningarna mot fruktsötman, om man nu har problem med slikt, men för min del funkar det bra med den här rondören i en rosso, en brunello hade varit en annan historia. Det jag möjligen kan klaga på är alkohettan, men den känns aldrig alarmerande. Frukten känns långt ifrån mörk i min mun, snarare klarröd, och till maten beter det sig också mycket bra. En riktigt bra rosso, ungefär som vi minns den och ingen fara på taket, för vår del i varje fall.

Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2009 (Montenidoli)

Elisabetta Fagiuoli tillhör den brokiga skaran pionjärer och visionärer som det faktiskt finns ganska gott om inom nutida italienskt vinmakeri. Redan när hon och maken Sergio Muratori tog sig an den förfallna egendomen Montenidoli 1965, var hon fast förvissad om att odla sina druvor organiskt och att inte hemfalla åt att använda bekämpningsmedel eller konstgödsel som var den tidens oomtvistliga melodi. Hon ville också göra sin vernaccia som man hade gjort sedan urminnes tider runt Colli Senesi - och som hon hade lärt sig göra vitt vin hemma i Custozza, Verona - med lång skalkontakt. Hennes oekade Vernaccia Tradizionale liknar ingen annan vi har smakat och har länge varit en favorit här hemma. Nu var det några årgångar sedan vi råkades senast så det ska bli spännande att se om vi fortfarande trivs i varandras sällskap.

Färgen är gyllengul, utan att på något uppenbart sätt röja sitt macererade ursprung. Doften är guläpplig med en del tropisk frukt besmyckad med en diskret dieselpuss och rik fudgesötma. En fin komposition som berättar mer än utseendet gjorde om den i sammanhaget utdragna urlakningen av den här ljusa, skira och tunnskaliga druvan.
Munkänslan och texturen är av det lite oljigare slaget och syrorna är dämpade men i fin harmoni med den aningen söta persikofrukten. Lång, fin avslutning med en tydlig lakritstwist. Har nyligen druckits till såväl den ugnskörda kycklingen som till tallriken med spaghetti al pomodoro och skött sig med den äran.

Solitt, rustikt, munfyllande och väsensskilt från de flesta andra viner gjorda på den här druvan. Finns i BS och kostar ytterst resonabla 128 kr.

Kvällens vin?

Vinosapien och BV-Ingvar har kommit till Sjörröd för samkväm och samling kring en rad spännande flaskor. Kvällens riktigt stora vinupplevelse ska visa sig vara en etikettlös, flaskjäst magnumflaska prosecco från Zanotto som Ingvar kånkat med sig på tåget hem från Veneto. Det här är så fruktansvärt charmigt, avväpnande och no-nonsense att de flesta andra av kvällens provade viner får ursäkta men det blir den anonyma bautaflaskan med kapsyl som diskussionerna hela tiden återvänder till. Fantastiskt vin, och förmodligen snart på väg till en über-hipp naturvinbar nära dig, som något av det trendigaste man kan ha i glaset?

Brunello di Montalcino Riserva Case Basse 2006 (Soldera) Här dricker vi storhet och historia. Efter vansinnesdådet i höstas när en före detta anställd hos Soldera i någon slags hämndaktion tömde ut sex årgångar och hela det existerande beståndet av världens främsta brunello, får vi på något sätt försöka leva med det faktum att vi till exempel aldrig kommer få möjligheten att smaka 2010:an, förmodligen ett av de bästa åren i mannaminne i Montalcino, av det här episka vinet. Kommer vi någonsin att få smaka en ny årgång från Case Basse med Gianfranco Soldera själv som kompositör, dirigent och solist? Minst sex år får vi i vilket fall som helst vänta.

2006:an är förstås gudomlig (och tack och lov korkfrisk!) med ett svårbeskrivligt djup i såväl doft som smak. Här finns utöver de gängse tre dimensionerna även en ytterst påtaglig tidsaxel. Det är förstås inget snack om att det här hade behövt ett antal år i flaska för att till fullo blomma ut, men det är lika fullt en stor sangioveseupplevelse här och nu. Ett sting av magi i vindrickarkarriären.

Berg-Schlossberg 2004 (Breuer)

SP68 Bianco 2010 (Occhipinti)

Grüner Veltliner Käferberg 2005 (Loimer)

Côtes du Jura 2008 (Domaine Macle)

Grüner Veltliner Sankt Georgen 2009 (Moric)

Soulà Le Casot de Mailles Banyuls 2004 (Magnier)

Nibiô Terre Rosse Monferrato Dolcetto 2007 (Cascina degli Ulivi)

Brunello di Montalcino Il Colles 2006 (Carli)

Brunello di Montalcino 2006 (Quercecchio)

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 (Cascina Tavijn)

Montepulciano d'Abruzzo 2004 (Emidio Pepe)

Riflesso Rosa 2011 (Eugenio Rosi)

Nuits-Saint-Georges 2010 (Bertrand Machard de Gramont)

Blauer Wildbacher 2007 (Strohmeier)

Barolo Rocche 2006 (Brovia) Om vi för ett ögonblick ska bry oss om poäng, pokaler och plaketter så är Gallonis 96p för Brovias flaggskeppscru Rocche 2006 trots allt något som förpliktigar. Rocche dei Brovia i Castiglione Falletto är en 1,5 ha stor sydostvänd odling på 350 meters höjd, som till största delen består av sand och kalkrik lera. Brovia är en traditionell producent som låter sin barolo jäsa i cementtankar under 15-20 dagar och lagras i 30 hl-botti och just Rocchen är deras elegantaste vin.

Mycket smäcker och snygg barolo med finpulvriga tanniner i massor och en ung och pigg aromatik som fungerar finfint med den tryffel- och Karl Johanfyllda raviolin. Näsan är floral, nästan burgundisk, men 96 pinnar känns väldigt generöst. Galloni kallar den för en långdistanslöpare och vi väntar med att öppna resterande flaskor minst 5 år och ser vad som händer.

ps - Initierade omdömen om flera av vinerna hittar ni här.

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Sangiovese - en kärleksförklaring

O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod

Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

Gott och blandat på sistone

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.

Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.

Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.

Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.