Carema 2006 (Ferrando)

Det är ju lite inne med hänvisningar och associationer till musik när man pratar om viner nu för tiden. Eller musik och musik; Bob Dylan har ju förekommit som någon slags referens på en grannblogg ganska nyligen, och vid närmare eftertanke så har det bara skett någon enstaka gång så kanske det inte är direkt inne heller. Men i alla fall, musik är vad jag tänker på när jag tar mig ett glas av Ferrandos härliga Carema 2006.

Och det är inte direkt frågan om något episkt Wagnerverk eller någon intrikat Coltrane-improvisation. Nej, det här vinet målar upp en kuliss av barstolar klädda i plommonlila ormskinn på kromad fot, plyschtapeter, cocktailbord med glasskiva och dov, uppåtriktad belysning. Musiken som ljuder är en Hammondorgel som lägger ganska rena treklanger över ett sådant där gammalt porrfilmsaktigt bossanovabeatprogram a' la gammal Farfisa-orgel - ni vet, där en seminarkoleptisk Ronnie Gardiner-typ av trumslagare knäpper in synkoperade rimshots på 2:orna och 4:orna i cirka 120 bpm - och med en melodiförande tvärflöjt på toppen. Männen i rummet har vita slimmade polotröjor och rejäla guldlänkar utanpå turtlenecken och kvinnorna är klädda i pastellfärgade nylonfodral och har voluminösa, uppsatta frisyrer, och alla står och diggar/dansar lite avspänt med en Kir-drink i ena handen och en Bond Menthol i den andra . För så här kan nebbiolo också te sig.

Det här är smooth, slick och in-the-pocket. Mognaden har gått tämligen raskt fram och nått ganska långt vid det här laget, mycket längre än vad som är brukligt för de här i vanliga fall så lagringsdugliga vinerna. Vi har just nu att göra med ett vin där frukten nyligen har peakat och de tertiära aromerna står i farstun och stampar av skorna mot entrégallret - jordgubbar som skakar hand med läder och en slät, mjuk sammetsstruktur på tungan. 2006 var inget enkelt år här uppe i det allra nordligaste av Piemonte men det här är fan i mig så njutbart just nu att man får gåshud, nästan som The real thing. Fyra flaskor kvar som kommer att nypas med jämna intervall de närmaste två åren.

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

Carema "Etichetta bianca" 2006 (Ferrando)

Trogna läsare av den här bloggen börjar nog bli rejält trötta på att läsa om viner som är "rödfruktiga", "slanka", "rena", "spänstiga" och "viga". Well, jag är ledsen - smakidealen är tämligen väl utmejslade vid det här laget och någon radikal kursomläggning verkar inte vara förestående inom det närmaste. Och till råga på allt sitter vi ikväll med The mother of senig och syradriven nebbiolo i glaset. Jag ska försöka att bespara er de värsta flosklerna...

...men låt mig bara säga, först som sist, att vi har att göra med en rykande rödfruktig, synnerligen slank, ruggigt ren, särdeles spänstig och vansinnigt vig nebbiolo av ädlaste märke. Eller picutener (picotendro) som klonen heter här uppe i Piemontes allra nordvästligaste utposter. Naturligtvis botti-lagrad, till skillnad från Ferrandos svarta etikett som får sig en körare i barriquer, och så varsamt extraherad att vilken barbaresco som helst förefallit klumpig och svulstig vid en direkt jämförelse.

Nästintill blankpolerade tanniner och svala syror gör att man gladeligen kolkar i sig den här lollipopläskande men samtidigt stramt eleganta läckerbiten i stora klunkar. Ett unikt nebbiolouttryck som absolut inte bör missas om man gillar barolo/barbaresco av det traditionella slaget. Finns till bra pris hos Enoteca Lucantoni i Rom. Stort tack till Ingvar för shopping, läs här vad han tyckte och läs om vårt besök hos Roberto Ferrando i Ivrea ifjor här.

Scanian Wine Blogger Convention 2012

-Så, vi har alltså skiffer, granit, kalk och vulkan? Då vill jag nog ha glas nummer två till Kaiserstuhl på den tyska sidan och fyran måste vara Kastelberg. Trean kan tänkas vara Bott-Geyls Schlossberg och vi borde kunna ha Maders kalkiga Rosacker i första glaset? Samma årgång säger du? Jag tror att det är 2008:or?

Scenen utspelar sig en lördagseftermiddag i april på Lagmarks i Helsingborg. Vid ena bordsidan sitter Alsace-aficionadon Per Warfwinge, vid den andra sitter en rad fågelholkar. Vi har precis smakat oss genom Gôut's inledande flight där vi fått veta att vi har att göra med fyra viner gjorda på samma druva men som växt på fyra olika växtplatser, maximalt 45 kilometer från varandra. Vinerna visar sig vara riesling från Alsace med "jokern" Achkarrer Schlossberg Riesling GG 2008 (Dr.Heger) från angränsande Baden instoppad i leken. Just tysken är den som förbryllar mig mest och får mig att tveka på det initialt inslagna rieslingspåret. Här finns nämligen en tydligt floral parfym som jag aldrig tidigare snavat över hos den här druvan, med tydliga drag åt gewürztraminerhållet. De tre andra visar samtliga upp tydliga rieslingalsatiska markörer, om än mycket olika varandra, när man väl vet vad som finns i glasen vill säga.

Gôuts poäng med de här vinerna är att visa upp terroirens påverkan på vinet, ett budskap som går fram med all önskvärd tydlighet. Jag tycker att Riesling Rosacker 2008 (Mader) är ett mycket trevligt vin med sina höga syror och upprensande karaktär. Den utomsocknes tysken är dock ögonbrynshöjaren i sällskapet - söt och parfymerad näsa med Brillo-tvål och liljekonvaljer men superfina syror och total harmoni i munnen.

BV-Jörgen dukar fram fem glas med ett färgspektrum som får regnbågen att framstå som en testbild i en husvagns-TV från 70-talet. De fyra första glasen kan benämnas som fyra nyanser av orange medan det femte är så bläckblått och ilande lila att man undrar huruvida de stackars glasen någonsin kommer att återfå sin ursprungliga lyster. Ettan och tvåan andas fräschör, mineralitet och mogna aprikoser medan trean har en biton av blod, spya och lite avlopp som jag direkt associerar med tidigare smakprov av den georgiska producenten Pheasant's Tears' viner. Det röda, eller snarare knallblåa, glaset osar av nyklippt gräs och frisk bärfrukt. Jag anar ett georgiskt tema rakt igenom och det visar sig stämma. Druvorna är de endogena kisi, rkatseli, mtsvane och saperavi och vinerna är framställda på traditionellt manér med lång (vi snackar månader) maceration i nedgrävda terracottakärl, så kallade qwewri.

Kisi 2006 (Vinoterra) är tvivelsutan det mest njutbara vinet i skaran med en mer återhållen och mogen tanninstruktur medan resten av uppställningen känns mycket mer råbarkad och grovhuggen. Kanske man ska leta efter viner med lite mognad även från den här delen av världen? Spännande provning.

Till allas häpnad sitter vi med fyra glas med röda viner när det är dags för Per Warfwinge att sätta oss på prov. Man kan snart konstatera att vi har att göra med pinot noir och då öppnas ju möjligheten att vi trots allt befinner oss i Alsace. Något som visar sig stämma, fast med en burgundisk brasklapp inskjuten någonstans i kvartetten. Första glaset är elegantast, det andra eldigast och sötfruktigast. Trean har en liten grönhet som jag stör mig på medan fyran känns italiensk så att det förslår, fast snarare som en bra barbera än en pinot nero.

Burgunden finns i det lite gröna tredje glaset och är Beaune Grèves 2008 (Jadot) medan eleganten i gänget heter Cuvée Mathieu 2007 (Martin Schaetzel). Det lite grovhuggna glas fyra är det som retar mitt intresse mest men tyvärr undkommer dess identitet mig. En kunskapslucka som jag dock tror kommer att fyllas inom kort.

Edit - Glas nr 4 innehöll Pinot Noir Les Rocailles 2009 (Paul Ginglinger) 

En söt flight skjuts in, som ett mellanspel innan det är dags för tapas, presenterad av Vård & Vin som snart måste bege sig hem för att kurera den sängliggande hustrun. Här är jag ute på okända jaktmarker men kan med hjälp av den distinkta yllearomen i glas tre ge mig på en kvalificerad gissning på att det är en Moulin Touchais av äldre (?) datum vi har framför oss - 1993 visar det sig vara. Ettan känns ung med lite ekiga tanniner men bakom ruvar en Sauternes med yster botrytisparfym och pigg frukt som väntar på att bli förlöst - ska vi gissa på om en sådär 10-15 år? Tvåan visar sig vara en Recioto di Soave 2004 (Tamellini) som är läckert knäckig och lagom rostad med välavägd sötma.

BV-Ingvar ställer upp en laguppställning som skickar ut tydliga signaler om vinernas geografiska belägenhet. Vi är såklart i Friuli Venezia-Giulia, men inte nog med det - vi befinner oss i det lilla avgränsade Carso. Första glaset är friskt och blommigt med muskatparfym och kryddor, tvåan mattare med päron och mineraler. Den mer oreangea trean sprider en omisskännlig italiensk aura kring sig med målarburk och marmeladiga aprikoser. Fyran är röd och svårare att sätta fingret på men munnen visar upp en ganska grov frukt men mycket bra syrlighet.

Vitovska 2007 (Zidarich) har jag druckit ett par gånger tidigare och finns i glas tre. Inte lika kargt och tufft som jag minns det. Kan ett eller annat års flaskmognad månne börjat göra susen? Mycket njutbart nu i alla händelser. Resten av vinerna är från producenten Edi Kante där malvasian i första glaset var det mest intressanta. Som vanligt hade nog den här uppställningen behövt en hel del ytterligare luft för att visa upp sig från sin mest tillgängliga sida.

Och apropå luft så känns det inte riktigt rätt att brutalt rycka korken ur en Boca 2006 (Le Piane) eller en Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) och be dem göra piruetter och gå ner i spagat. Men det var i alla fall det som skedde. Inget snack om att vi har två av vinvärldens bästa nebbioli i glasen, allsköns barolo och barbaresco inräknat, men nog hade dessa båda eleganter dansat en än ystrare dans om vi låtit de andas ut ett slag innan. Christoph Künzli (Le Piane) brukar säga att man ska låta hans Boca ligga åtminstone 20 år och karaffera dagen innan när det är dags att dricka dem. Jag valde även att ha med viner från Monferrato för att visa att Piemonte är så mycket mer än Langhe.

Besök hos, och annat smått och gott om, de här producenterna finns att läsa här (Le Piane), här (Trinchero), här (Ferrando) och här (Cascina Tavijn).

Ingvar ställer fram sex färska glas med röda viner som alla skriker nordostligaste Italien men som sinsemellan visar upp helt olika skepnader. Vi hålls inte på halster särskilt länge förrän han avslöjar att vi har sex inkarnationer av Schioppettino di Prepotto från Friuli Venezia-Giulia i våra glas. Otroligt lärorikt och förmodligen något som man inte kommer att utsättas för igen, fast nu känner man ju Ingvar så då ska vi inte helt räkna bort den möjligheten...

Tuffa syror och gott om en slags egensinnig rustik elegans. Femte och sjätte glaset innehöll de mest koncentrerade vinerna och dessa var fullkomligt magiska, producenterna heter Vigna Petrussa och La Viarte.

Uppkorkat-Magnus plockar fram fem foliebeklädda flaskor och vi kan misstänka att vi har att göra med en serie röda sydafrikaner. Fyra av de här vinerna går i en ganska högextraherad och mycket snygg stil med dyra fat och fruktsötma i förgrunden. Mycket välgjorda och högklassiga viner, helt befriade från brinnande bakelit och brunbrända bromsklossar, men ett vin sticker ut direkt och charmar brallorna av oss syrafetischister.

Pofadder 2010 (Sadie Family Wines) är 100% cinsault från gamla stockar i en ren och bedårande skepnad, mycket trevligt vin och en av kvällens stora ögonöppnare.

Tyvärr räckte inte mina sju utmätta timmar till för att vara med till the bitter end. Detta innebar att jag gick miste om den provning jag kanske mest sett fram emot, nämligen Mina Vinare-Johans. Även om våra smakpreferenser må divergera så är det alltid en fröjd att läsa hans välskrivna och genomarbetade inlägg om viner jag sällan råkar på annars. De fyra smakproven jag fick on the fly lovade stordåd, gissningsvis en och annan högklassig syrahdominerad rhônare med i det gänget? Synd på så rara ärtor...

Stort tack till alla för en oförglömlig eftermiddag! Det här får vi se till att göra tradition av. Stort tack särskilt till Gôut för ett strålande initiativ och utmärkt arrangemang, och Lagmarks för att så gentilt upplåta en utmärkt lokal åt oss hela dagen.

Mer att läsa om evenemanget finns här (BV-Jörgen), här (Mina Vinare), här (Gôut), här (Vård & Vin) och här (Uppkorkat).

Tetralog at Cascina Vinosapien

Vi lämnar de bakelitgråa och regnmarinerade molnkolosserna bakom oss och styr ut mot den ständigt solsmekta och saltstänkta blekingska arkipelagen. Där tar herr och fru Vinosapien emot oss och har dukat upp en sublim frankofil backanal med det uttalade syftet att få oss på bättre, eller åtminstone andra, tankar. Alltså ett slags KBT-terapeutiskt grepp för att få bukt med vår svårartade frankofobi. För säkerhets skull har vi smugglat med oss ett gäng italienska oddballs, i händelse att abstinensen skulle bli för svår.

Inte en droppe spottas, inte en anteckning förs, en del etiketter plåtas just när det börjar bli dags att gå hem och man tycker sig besitta Lennart Nilssonska fototalanger - en ytterst bristfällig dokumentation således. Alla dessa omständigheter tagna i beaktan gör att detta blev en kväll som mera kom att utveckla sig till en lång serie samtal om, och med, de många olika vinerna på bordet - en del av dessa hade ofantligt mycket att säga - och en ytterst givande, lärorik och förbaskat trevlig diskussion fyra själar emellan, om vin i allmänhet och våra olika förhållningssätt och lust till denna fängslande nektar.

Vi börjar på stående fot inne i den, vid det här laget, riksbekanta vinkällaren. Ett fantastiskt fint bygge som dessutom verkligen skänker en sober stämning av autencitet när man står vid det råa järnbordet och får sitt glas påfyllt med en rödlila yster skapelse. Vi får genast tipset att inte bry oss om att försöka lista ut VAD det är vi har i glaset, utan HUR det beter sig i glaset eller rätt och slätt om vi tycker om det eller inte. Det här tycker vi definitivt om, en riktigt fruktfokuserad sak med lingon- och blåbärsfrukt i stil med en superkoncentrerad dolcetto. Läskande så det förslår med fin syra och bra fruktfyllnad i munnen. En och annan bio-ton gör mera nytta än skada här. Jag kan inte låta bli att misstänka att detta är någon av de riktigt bra beaujolais-nollniorna som alla snackar om och det stämmer: Côte du Py Morgon 2009 (Jean Foillard). Jodå, fransoserna kan om de vill. Eller var detta bara ett lyckokast?

Snart har vi vitt i glasen, eller gyllengult. Ett mycket harmoniskt vin med en skön äpplighet som tar sig samma uttryck i näsa som i mun. Ett bastant och solitt vin i vacker skepnad som ska visa sig funka utmärkt till de stundande pilgrimsmusslorna, lite otippat. Äppligheten skickar iväg hustrun till Jura och jag kan bara instämma: En Chalasse Fleur de Savagnin 2005 (Domain Labet). Absolut det bästa vi provat härifrån, våra tidigare erfarenheter av området har etsat sig fast i minnet som en serie variationer på avslagen Champagne och torkade äppleringar. Inte det här inte - pur harmoni och snygga syror. Nästa glas är breddfyllt av klingande hög syrlighet och ljus, nästan vit, frukt. Knastrig och torr mineralitet gör att man skulle kunna tro att det är riesling vi har i glaset, men det ska vara franskt och vi är då rakt inte i Alsace. Så vad kan det då vara? Clos du Bourg Vouvray 2007 (Huet). Trevligt och intressant, en helt ny chenin blancupplevelse för vår del - inte ett spår av fet frukt eller vått ylle.

Efter att vi sköljt ner de dill- och citronsmekta pilgrimsmusslorna med en österrikisk riesling, vars identitet jag inte för mitt liv kan detektera på den übergryniga och nästan nattsvarta bild jag tog mitt i natten, hämtar jag in ett par viner som mellanspel. Vinosapien ska duka fram nya glas och frågar:

- Är de vita eller röda?

- Tjaa..?

Det är nämligen Trincheros båda orangea skapelser vi har med oss där den ena visserligen heter Bianco men likafullt strålar i sin bärstensgula prakt. Bianco 2007 är en blandning av macererad arneis och malvasia som skjuter iväg en glasklar aprikoston tillsammans med blöt tobak och en rejält parfymerad malvasiaaromatik. Vinosapien tar två sniff och konstaterar att det inte är något han kommer överens med. Själv är jag helt såld på det här vinet, jag älskar den lite bråkiga och snudd på uppnosiga stilen som nästan alla Trincheros viner besitter. Palmè 2007 är också ett macererat orangevin, i det här fallet bestående av 100% chardonnay. Detta faller värden mera på läppen med sin nästan pinot-lika aromatik och tuffa tanninstruktur, även detta är en favorit hos oss, inte alls lika parfymerad utan mer samlad och förföriskt kraftfull.

2008 blev det varken någon Bianco eller Palmè, året var för svagt med rejält decimerad skörd som följd och man blandade istället alla vitvinsdruvorna: chardonnay, malvasia och arneis till ett vin och döpte det till "A-iuto!" (hjälp!).

När det är dags att slänga de örtmarinerade hjortmedaljongerna på grillen får vi bekanta oss med två sinsemellan väldigt olika rödingar. Saint-Joseph 2005 (Dard & Ribo) är friskt, lätt, och läskande. Lika förbaskat tänker man syrah så fort glaset når nästippen, vilket ju visar sig stämma alldeles ypperligt. Här finns inga självklara giveaways för en Norra Rhône-rookie som en annan men attityden, energin och strukturen skvallrar lite om det ampelografiska ursprunget. Trevlig bekantskap och definitivt något att hålla utkik efter. I det andra glaset lurar det en lite kärvare och mera svårflörtad karaktär. Mörk, kraftig frukt och relativt bångstyriga tanniner, svårt att ha någon bestämd åsikt om i dagsläget, behöver förmodligen mera tid: Bandol 2007 (Domaine du Gros' Noré).

Vi häller upp ett mycket tätt, mörkt och intensivt vin. Extraktionen är kolossal och den tidigare så fruktkraftige bandolen står och skakar i sitt hörn. Här vankas massor av allt men i ett fodral som passar perfekt, det här är ett mycket säreget och njutbart vin. 100% montepulciano med kraft och rusticitet fast med pillemarisk finess. Absolut inte för alla och borde egentligen inte vara något för oss men "drickbarhet" kan vara så mycket mer än lätthet, friskhet och fräscha syror. Blir bara intressenerven tillräckligt retad så byter vi snabbt ut vår pragmatiska smaksensorik mot den romantiska. Kolla in den här lilla filmen om vinmakerskan Christiana Galasso så förstår ni vad jag menar. Hennes vin Rudero 2007 är en upplevelse att ha i glaset. Vi avrundar med en annan ny bekantskap som jag däremot är helt säker på kommer att falla Vinosapien på läppen och mycket riktigt; Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) är rakt uppför allén hos denna elegansivrare som tycker om viner som svirlar runt som en liten Baryshnikov på tungan.

Vi tackar värdparet å det djupaste för en mycket trevlig och smaklig eftermiddag och kväll.

Betydligt mera initierade smakanteckningar hittas här.

Besök hos Ferrando

Carema är ännu ett av dessa distrikt i Alto Piemonte som gått från att vara ett framstående agrikulturellt område i allmänhet, och enokulturellt i synnerhet, till att idag vara en kuriositet i vinvärlden. Den stora banditen i Caremas och Canaveses fall hette Olivetti som slukade all arbetskraft och allt investeringskapital i och omkring Ivrea under större delen av 1900-talet. Tillsammans med Fiat i grannstaden Torino utgjorde dessa båda företag en ansenlig del av det som var Italiens ekonomiska motor under den här perioden. Landsbygden avfolkades och odlingarna förvandlades till skogar.

Området ligger strax norr om Torino och är Piemontes sista anhalt innan det subalpinska landskapet helt tar över och förvandlas till Valle d'Aosta. I fonden reser sig Monte Bianco, eller Mont Blanc, och vyerna är ögonbedövande spektakulära.

Det odlas totalt, i hela DOC:n, cirka 16 ha nebbiolo - den regionala klonen heter picotendro eller picutener - och mycket odlas fortfarande i pergola på terrasserna. Pergolan, här kallad tipiun, har varit en historiskt viktig odlingsteknik i de här trakterna, då dessa exponerar en stor bladyta för solen och samlar upp mycket värme under lövverket där man kunde odla potatis och andra mindre direktsolskrävande grödor.

Azienda Vitivinicola Ferrando har framställt vin här i mer än hundra år och lyckats genomleva alla de svåra åren. Idag är det Roberto Ferrando som sköter ruljangsen i familjeföretaget, som brukar omnämnas som den enda självständiga producenten här, bortsett från kooperativet. Det finns ett par fristående odlare till men dessa är mycket små.

Ferrando odlar, förutom nebbiolo i Carema, även erbaluce och framställer de traditionella vintyperna av druvan: Erbaluce di Caluso, Erbaluce di Caluso Spumante och Caluso Passito.

En stor del av produktionen säljs i USA och när vi kommer och hälsar på är ett gäng amerikanska ungdomar just i färd med att avsluta sitt besök. Jag kan inte låta bli att fråga ifall de är Caremafans eller om de bara råkat snubbla in just här av en händelse?

- Vi är definitivt stora fans av vinerna från Carema och Ferrando. Jag jobbar i Neal Rosenthals vinbutik i NYC och han har verkligen väckt mitt Caremaintresse. Säger en av killarna.

Vinimportören/skribenten/advokaten Neal Rosenthal har länge varit Caremas, och Ferrandos, främste ambassadör och har vid något tillfälle yttrat: "When I am asked which wine would I choose were I restricted to a single one, my answer is: Carema."

Roberto häller upp av den enklaste ståltankslagrade erbalucen La Torrazza Erbaluce di Caluso 2010 och berättar att markerna här uppe är moränrika och har genom årmiljonerna närts av nedrunna mineraler från de omgärdande bergen Monte Bianco och Monte Rosso. Det här är avgjort ett vin av det mineralstinna slaget med en kalktorr munkänsla och skyhöga syror. Doften rundas av med ett uns tropiska frukter och en frisk grapeskalston.

Erbaluce di Caluso Cariola 2010 är lite ambitiösare med vingårdsbeteckning och en kort sväng på små begagnade fat. Här finns en varmare ton av gula äpplen, augustipäron och elegant musselskalssälta. Syrligheten har bra höjd men är mjukare och spänstigare, frukten är intensiv och känns mer fokuserad. Riktigt gott och har en hel del gemensamt med bra Roero-arneis.

Erbaluce di Caluso Spumante 2010 är en metodo classico på 100% erbaluce som just är buteljerad och inte ens hunnit få etikett på sig. Det är första gången som Roberto själv smakar sedan buteljeringen och han ser nöjd ut:

- Fin syra, bra och krämig mousse. I september har den gått ihop lite bättre och kommer att vara som bäst till nästa sommar och tre-fyra år framåt.

Carema Etichetta Bianca 2007 är 100% nebbiolo som fått macerera i 10 dagar och lagrats ett halvår på stål och två och ett halvt år på stora begagnade botti. Tvivelsutan det mest burgundiska jag någonsin smakat från Piemonte. Kristallklar jordgubbsfrukt av klarrött slag, gröna friska örter och en sprakande mineralitet. Stor, rik och generös men samtidigt elegant som en ballerina - elegante e sapido. Väl avvägd syrlighet och en fyllig fruktrondör i munnen, ytterst angenäm och behaglig tanninstruktur. Ett vin i absolut harmoni och jämvikt där både smak- och doftpalett strävar i exakt samma riktning.

Här uppe tenderar de riktigt varma åren att bli de bästa då druvorna tillåts nå full fenolisk mognad.

Carema Etichetta Nera 2007 görs bara de bästa åren och får ligga ett år på botti och två på barriques. Klart fylligare i både näsa och mun men fortfarande med en ljus och frisk fruktkärna som samsas med kåda, moreller och stenfruktsparfym. Tveklöst ett mycket gott och ambitiöst vin men den vita etiketten har redan vunnit min fulla gunst.

Caluso Passito 2005 är 100% erbaluce från Cariola i Piverone som fått torka över vintern och genomgått appassimento i fem månader varpå en fyraårig vistelse på barriques har slipat till och förädlat detta charmtroll. Förförande friskt trots den kompakta aprikossötman och en eftersmak som vägrar ge med sig.

Solativo är ett vendemmia tardiva - skördat i december - också gjort på 100% erbaluce. Ytterligare ett snäpp upp i koncentration fast med en timidare syrlighet, lite åt det marmeladiga hållet i min mun men hustrun är lyrisk.

Fantastisk bredd och imponerande höjd i uppställningen. Vi kan bara beklaga att vinerna är synnerligen svårfunna i våra trakter men Etichetta Biancha 2007 är definitivt värd att gå omvägar för om man gillar riktigt elegant nebbiolo. Europa ser bekämmande tunt ut - en sökning på Wine-Searcher landar huvudsakligen i USA - men norrmännen kan som vanligt skatta sig lyckliga då Polet har de flesta av Ferrandos viner tillgängliga.