Dedicato a Ingvar...

Vi , Vinosapien, BV-Jörgen och Lessrofs samlas hos Ingvar på den skånska västkusten för att prova lite roliga viner och snacka en hel del skit. Vi försöker ta mikrobloggandet till helt nya nivåer...

Georgiskt bubbel, fylligt och hyfsat fräscht trots en del år på nacken (2004)
 men viker ner sig när tempen stiger.

Ffffrrrappppatttto. 2011, rustikt och lite bonnigt i min näsa och mun.
Bra, men inte lika bra som...

...Occhipintis ljuvliga ffffrrrappppatttto! 2011:an är grym,
så elegant men ändå så kaxig. Sköna grejor.

Loire-chenin blanc med djup och ståtlig sötfrukt.
Praktfullt och garanterat ytterst lagringsdugligt.

Fruktigt, runt, generöst. Inte lika bra och spännande
som instegs-vernaccian, tyvärr.

Lite petrokemiska vibbar i nosen som dock vädras bort.
Grymt vitalt för sin ålder och bra fräschör trots årgång och druva.

Ren storhet från start till mål. Inget annat än ett episkt vin.

En smula anonymt, initialt, men ett sjusärdeles passande vin till den varmrökta laxen.

I stort sett lika uselt som sist. Undvik!

Lite stelt och opersonligt men ett i alla stycken användbart och generiskt vin.

Sjukt piggt och helt utan ålderskrämpor, utvecklingen har knappt börjat. Jag älskar!

Schiava/pinot nero från Alto Adige. Skönt, personligt, äkta.
Det här kan jag tänka mig att spinna vidare på.

La Morra-barolo ligger långt ner på listan över gissningar.
Icke desto mindre ett mycket habilt vin från en intressant producent och ett klassiskt år (2008).

Tjong! Så j-la bra! Rent, rent och rustikt och basic men även elegant och med djup.
Bourgogne är som bäst när det smakar  Piemonte!!

Tjong, tjong! Det blir inte så mycket bättre än så här, enligt min ringa mening.
2006:an är bra men 2004:an är monumental.

Kvällens charmtroll. Så spritsigt, svängigt och avväpnande. 

Kvällens ögonöppnare, främst pga tidpunkten då det serverades.
Upprensande syror som stannar kvar i gom och på tandkött i minuter efter att det svalts undan.

Här någonstans sviker minnet och kameradisciplinen. Jag vill dock minnas att att det ställdes fram åtminstone någon friulisk picolit och en och annan österrikisk bio-zweigelt innan vi satte oss i bilen och styrde in mot det trygga, omfamnande inlandet efter denna dagslånga kustexkursion.
Stort tack Ingvar, och ni andra!

Läs vad Lessrof tyckte här. Vinosapiens intrikata minnesnoter hittar ni här.

Ankackompanjemang - Lessona vs Barbaresco

Jag har en känsla av att vårt hushåll bidrar till att dramatiskt öka per capita-konsumtionen av ankbröst i Sverige. Detta är resultatet av vår faiblesse för viner som råkar trivas tillsammans med fet fågel och fruktsyrliga såser. Ikväll gör vi en favorit i repris - ankbröst med apelsinromsås - som brukar vara en fin matchning till elegant nebbiolo. Vi ska jämföra två olika piemontesiska appellationer från samma årgång - Sellas vingårds-Lessona: San Sebastiano allo Zoppo 2005 med Pelisseros Barbaresco Nubiola 2005.

Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 (Sella) Lessona är idag en försvinnande liten appellation längst uppe i norra Piemonte vid Alpernas kant, men med vinodlaranor som sträcker sig åtminstone 800 år tillbaka i tiden. Familjen Sella har odlat vin här i 340 år och idag är de i stort sett ensamma om att vara aktiva inom den här DOC:n. En bloggpost om vårt besök hos Gioachino Sella och vinmakaren Christiano Garella kan hittas här.

San Sebastiano allo Zoppo är en gammal sydvästvänd vingård som varit bevuxen med vinrankor sedan 1436. Dagens rankor har en snittålder på 75 år och jordmånen är järn- och syrarik gammal havsbotten med finpulvrig textur och gulorange färg. Man använder sig av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får macerera i 24 dagar och ligga till sig 36 månader på 25 hl-botti samt 12 månader på tonneaux. 2005 tillverkades 4000 flaskor.

Färgen är någon nyans mörkare än vad man kan förvänta sig men transparensen är föredömligt skir. Näsväggarna möts av rabarber, nypon och en utsökt mineralitet i form av en solid järnfilspånridå. Nebbiolomarkörerna är tydliga med pikant floralitet - mörk viol och torkade rosor - såväl som en avlägsen och torr höstlövbrasa, men allt är så vansinnigt snyggt och välkomponerat att man nästan häpnar.

Smaken bärs fram av akrobatiska vinbärssyror och landar i en finmaskig tanninväv. Frukten och mineraliteten spelar på varandra och flätar till slut ihop sig som en intrikat makramé, eftersmaken är lång och ganska intensiv. Vinet är förstås mycket ungt och primärt, men jösses amalia vad bra det här är!

Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero) Familjen Pelissero har varit verksamma i Treiso, såväl som i vinbranschen, de senaste 50 åren och sedan 1989 håller sonen Giorgio i rodret. Man har cirka 30 ha odlingar som inbegriper alla de regionala druvsorterna och producerar totalt runt 120000 flaskor årligen.

Nubiola är ett av de enklare vinerna i barbaresco-portföljen och görs i en slags "semimodern" stil med hjälp av rotofermentorer och lagring på både botti och begagnade barriques. Vi provade Nubiola 2005 första gången för ett år sedan.

Här har vi ett tätare och mörkare vin i glaset. Doften är maffigare - större, mörkare och murrigare med tjära, asfalt, målarpyts och moreller. Rik och charmig näsa men efter Sellas finslipade juvel känns detta som en bautasten.

En del av den upplevda klumpigheten i doften, kommer igen i munnen där en ganska grovkornig tanninstruktur är framträdande, syrorna är av medelhöjd och frukten mörk och mogen. Vinet är inte på något sätt i obalans, men jämte den paranta ballerinan från Lessona känns det tämligen odefinierat.

Ankan trivs som fisken i vattnet tillsammans med Sellas San Sebastiano allo Zoppo, en magnifik ankackompanjatör med frisk mineralitet samt perfekt avvägda syror och tanniner för att klara av fettet, sötman och syrligheten i maten. Även efter maten ser vi oss helst sticka näsan i Lessona-glaset.

San Sebastiano allo Zoppo 2005 köper man hos Winewise för 259 DKK, Stefan Jensen skickar numera med FedEx till Sverige. Pelisseros Nubiola finns i årgång 2006 hos Gobivin för det facila priset 128,95 DKK - fyndigt värre, i alla fall om man jämför med SB/Moestue som vill ha 300 SEK för exakt samma vin...

Lessona 2005 (Sella)

Vi har fallit som proverbiala furor på sistone för de italienska utposterna i både norr och söder - norra Piemonte och östra Sicilien. Stövelns fyrplatser uppvisar anmärkningsvärda likheter i stil och skepnad genom den gemensamma vulkaniska jordmånen, med höga halter järn och mineral, samt den utdragna växtsäsongen förstås. Nyckelorden är elegans, intensitet och fräschör.

Ikväll dricker vi Sellas Lessona 2005 som består av 80% nebbiolo och 20% vespolina som växt på 300 meters höjd i orange/gul gammal havssand med högt pH-värde. Man jäste i rostfritt stål med pump-over och delestage och en malolaktisk jäsning i ekfat efterkommande vår som följdes av 24 månader på slavonska 2500-liters fat. Vi har provat nollfemman tidigare och slogs av den nästan vitvinslika elegansen. Nolltrean har betydligt mer kraft på bekostnad av finlir och nollsexan, som vi smakade vid sommarens besök, hade en mer sötfruktig profil. Vi öppnar och låter vinet andas ut en stund i karaff.

Ljust rött som väl utspädd hallonsaft med kristallklar transparens. Först ut är de mineraliska kaskaderna av järn, blod, rabarber och en parfym som av avbrutna färska sälgkvistar. En torrhet i doften som påminner om kalk, krita och gips etablerar sig. Kort därefter skakar vi liv i bärpaketet som skjuter iväg moreller, röda/vita vinbär och en eterisk bergamottridå som liknar Earl Grey.

Vid första gomkontakten kryper en späd ton av lakritsrot fram och lägger sig lite försynt som en drone i svalget under resten av kvällen. Ljuvligt rena syror som trollar fram inre bilder av alpbäckslandskap med små edelweissblommor och en kolossalt finkornig tanninstruktur kompletterar och ger utsökt balans i tre dimensioner. Fruktansvärt bra, helt enkelt!

Lessona 2005 har mycket gemensamt med allas vår nya darling Montevertine 2007, samma lätthet och elegans men ändå så intensivt och komplett. Magnifikt matvin som trivdes perfekt ihop med kvällens bröd- och ostbakade kyckling, med eminenta filéer från Fridshills Gårdskyckling, till kaprisdressade potatisslantar.

Sellas viner köper man via Winewise i Köpenhamn och Lessona kostar 185 DKK.

(18p/20)

Una sera di Brunello (eller En kvällo mä Brunello)

Man kan med gott fog säga att det var Brunello di Montalcino som, en gång i tiden, kickade igång vårt vinintresse - magiska viner med hög komplexitet men ändå med en förförisk och tillgänglig profil. Snart sökte vi oss vidare nordvästerut i den italienska vinfloran och sedermera vecklades den en gång så högt ärade DOCG:n in i allehanda snaskiga skandaler och sedan dess har vi egentligen aldrig riktigt återvänt, mer än för högst sporadiska nedslag. I lördags skulle det bli ändring på detta tänkte vi och ställde upp fem stycken fullblodsbrunelli och blandade dessutom in en liten "brunellino" - rosso di Montalcino - i leken. Det är ferragosto i Sjörröd och dags för den ädlaste formen av sangiovese att visa framfötterna - time for resurrection!

Men först ställer vi fram tre stycken vita till ostarna och ursäkta Toscana men vita viner? Njae, vi får antingen resa så långt söderut vi kan och leta upp någon vulkan eller upp till de allra "alpigaste" provinserna för att hitta något spännande. Vi åker norrut där vi finner två stycken erbaluce från nordligaste Piemonte och en sauvignon blanc från Alto Adige.

Erbaluce Spumante 2006 (Santa Clelia) kommer från Canavese vid de västitalienska Alpernas fot i norra Piemonte. Santa Clelia är erbaluceexperter och gör mycket bra erbaluce di Caluso samt en underbar nebbiolo från Carema. Det här är dock deras enklaste spumante framställd med "Charmatmetoden".

Trevligt halmgul och med bubblor av proseccokaraktär. Relativt fyllig med okomplicerade toner av rostat kaffe, litchifrukt och cantaloupe. Väl kyld gör den sitt jobb med porliga syror i kinderna och frisk fruktighet. Enkel och lättsam men inget särdeles minnesvärt, vi skulle lytt Ingvars råd och satsat på premiumvarianten. (13p/20) 95 DKK hos Winewise.

Coste della Sesia bianco Doranda 2007 (Sella) är 100% kallmacererad erbaluce som legat på stål.

Mörkt gyllengul, kristallklar och vacker. Lite rostade toner till en början här också, stållagringen till trots. Massor av tropisk frukt och väldigt mineralstinn precis som nollnian som vi nyligen provade på plats. Den här känns lite stadigare med en maffigt gulfruktig kropp. Fin friskhet i munnen och samtidigt väldigt fyllig med moget avrundade syror, smaskens! (16p/20) 109 DKK hos Winewise.

Sauvignon Winkl 2007 (Cantina Terlan) görs av det gamla kooperativet i sydtyrolen som trots att man matar ut 1,2 miljoner pavor om året ändå räknas till de mindre aktörerna i området... Vingården heter Winkl och ligger på 300-500 meters höjd, druvan är sauvignon blanc som får ligga på stål i sex månader.

Ljust halmgul och väldigt klar. Frukten är lättsam och sauvignonmarkörerna mycket tydliga - krusbär, kiwi, fläder och svart vinbärsblad. Bra friskhet men ganska tunn i mitten, frukten faller tillbaka i munnen och släpper bara fram syra. Jobbar trots allt mycket bra ihop med den asklagrade getosten. (14p/20) 139 SEK på SB nr 2799. Gerbolavin i Köpenhamn säljer också Cantina Terlan i sin bunker.

Vi plockar fram de röda vinerna och provar dessa halvblint ett åt gången.

Glas nr 1 - Tämligen ljusröd nyans som drar mot blått, god transparens. Blåbär och lingon i stora lass, en lätt alkoholhetta kan detekteras i doften till en början men den vädras ur. Tobak, undervegetation - svamp och multna löv samsas med körsbärskärnor och lätt volatila drag av det angenäma slaget. Bra syra med en god sötfruktig mitt och härligt friska sidotoner, ungt men med god längd. Vi misstänker att detta kan vara rosson men vi har inga referenser just nu, det BÖR vara rosson men vi är inte säkra förrän vi provat det tredje vinet.

Rosso di Montalcino 2007 (Pian dell´Orino) Jodå, men som sagt vi kunde inte svära på det förrän vi hade fått en tydlig brunelloreferens. Det här gillade vi verkligen vid förra påseendet och det är mycket bra nu också men konkurrensen är förstås tuff ikväll. (17p/20) 165 DKK hos Emilievin.

Glas nr 2 - har en lätt parfymerad frukt med eukalyptus och mynta i fokus. Ganska lovande till en början men vinet sluter sig lite snopet efter en kort stund i glaset och det går inte riktigt att skaka liv i det igen. I munnen är det höga syror och inte mycket spår av den maffiga sangiovesefrukten. Antingen är detta rosson, men det tror vi inte då den var betydligt mer generös än så här när vi provade den sist, eller är det Renieri nollfyran som vi vet är höghöjdsodlad av en stor producent.

Brunello di Montalcino 2004 (Renieri) Renieri odlar 128 ha i södra Montalcino på 350-420 meters höjd och vulkanisk jordmån. Vinet har legat på barriques i 24 månader och 30 hl-botti i ytterligare 24 månader. Ingen särskilt imponerande bekantskap, inte ens som potentiellt lagringsobjekt. I alla fall inget som vi lär spendera våra surt förvärvade slantar på. (14p/20) 369 SEK på SB nr 94160.

Efter ett par dagar i kylen har det faktiskt hänt en del, vinet har öppnat upp sig och doftar angenämt av ljusröd frukt och friska mentholpustar i klassiskt elegant barbarescostil men i munnen är det fortfarande på tok för platt för att vara en brunello.

Glas nr 3- är lite grumligt med en rubinröd nyans som börjat bli brun i kanterna. Ett gäng volatila drag i begynnelsen, dill och nykokt potatis. Efter hand växer ett stort och kraftfullt vin fram med svartpepprig kryddighet och sötmogen koncentrerad frukt som man bara vill ha mer av. Ett mäktigt doftpaket av den där läckert traditionella brunelloskolan. I munnen charmas vi storligen av den ypperliga balansen, väldigt utåtriktat och trivsamt med en perfekt munkänsla och fin syrastruktur - ett kanonvin! Kan vara Ciaccis Pianrosso från nollfyra eller La Pieves nollfemma?

Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) ...eller Poggiarellinos nollfyra? En helt okänd producent för oss men wow vad bra det här var. Liten och traditionell är nyckelorden här liksom överallt annars... (18p/20) 209 DKK hos BrunelloVin är ett mycket tilltalande pris.

Glas nr 4 - Rubinrött med tätare struktur och riktigt bruna kanter. Lätta smörtoner initialt men strax träder en ren och elegant vinbärsfrukt fram. Tydliga mineralstråk och läcker jordgubbe, lite mer åt det pikanta hållet där subtil kryddighet varvas med ljus frukt. I munnen är det silkeslent och en stor sötaktig fruktighet i basen. Fin struktur med nobla tanniner och en välkommen sötlakritston i eftersmaken. Mycket elegant. Ciacci eller La Pieve?

Brunello di Montalcino Pianrosso 2004 (Ciacci Piccolomini d´Aragona) Druvorna hämtas från den 11 ha stora vingården Pianrosso som är belägen på 240-360 meters höjd. Jäsning på stål och cement och sedan får musten ligga tre år på stora botti (20 och 62 hl) och åtta månader på flaska. (17p/20) 399 SEK på SB nr 94357.

Glas nr 5 - Riktigt orange tegeltoner med mörk kärna. Svamp och fina mognadstoner. Nejlika, apelsinskal och maraschino. Gott om fin syrlighet och härligt pulvriga tanniner. Längden är godkänd och vinet känns mycket intakt. Det måste såklart vara kvällens enda nittiosjua?

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli) känns lite trevligare än senast. Mycket vitalt med piggt mellanregister. (16p/20) Köpt färdiglagrat hos Weinschmecker för €28.

Glas nr 6 - är lite åt det mörkare hållet med rubinröd grundton. Väldigt koncentrerad och intensiv direkt ur flaskan. Tobak, söta jordgubbar och björnbär i ett massivt fruktpaket understöds av lätta kryddtoner av nejlika och muskot. Tanninerna är täta och syrorna livliga - det här är en riktig fest för smaklökarna. Längden är suveränt lång och stabil. Ett mycket bra vin, bäst ikväll. La Pieve nudå?

Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) Verkar som att någon fick till det i Toscana 2005 i alla fall. La Pieve köptes av Robert och Bettina Baumann 1986 med avsikten att det skulle vara ett sommarboende för det Toscanaälskande paret. Egendomen, på 1,8 ha, ingick tidigare i Ciacci Piccolomini d´Aragonas ägor i Castelnuovo d´Abate. Man är väldigt småskalig och det svåra året 2005 blev det bara 1000 flaskor brunello och lika många rosso. (18,5p/20) Vinet kostar 325 DKK och säljs av den karismatiske Finn Klysner och hans DWC Vin.

Besök hos Sella

Knappt tjugo mil norr om Langhe görs viner baserade på nebbiolo men som har fler likheter med Bourgogne än Barolo. Krispig mineral till följd av den järnrika jorden, friska syror och ljusa fruktparfymer tack vare det svalare klimatet. I Gattinara och Ghemme finns en handfull spännande producenter och i Boca finns Le Piane som gör väldigt hyllade viner på de lokala druvsorterna croatina, vespolina, bonarda men även nebbiolo. Precis vid alpernas kant, med hela Val Padana för sina fötter, finns dessutom de bägge denominationerna Lessona och Bramaterra som under lång tid i princip fungerat som AOC-monopole.

Sedan 1671 har familjen Sella odlat och producerat vin i dessa marker. Sella är ett välkänt namn, inte bara här uppe där det bland annat finns en stor bankkedja i familjens ägo, utan i hela Italien. Quintino Sella var en stor finansiär, matematiker och mineralog som dessutom var finansminister i mitten av artonhundratalet. Man brukar allt som oftast råka på gator, torg eller broar uppkallade efter honom. En annan gren av familjen är inblandad i jätteproducenten Sella & Mosca på Sardinien.

Aziende Agricole Sella är däremot inte någon jätteproducent. Man odlar 20 ha i Lessona och Bramaterra och gör cirka 80000 flaskor årligen. Det finns sju olika röda viner - baserade på nebbiolo men i olika grad blandade med croatina, vespolina eller barbera - en rosato på 100% nebbiolo och ett vitt vin som görs på 100% erbaluce finns också i produktkatalogen.

Markerna har ett väldigt lågt pH och är antingen porfyrisk sand av vulkaniskt ursprung eller i vissa fall gammal havsbotten. Nebbiolo har odlats här uppe sedan lång tid tillbaka och för inte så väldigt länge sedan var bergsslänterna täckta med vinrankor men idag ser man mest skog när man kör runt på vägarna. Bramaterra ligger inbäddad i vildvuxen skogsmark 350 m ö h och med fri sikt till de liguriska Alperna en klar dag.

Bramaterra

Vi har stämt möte med den unge och passionerade vinmakaren Cristiano Garella men välkomnas av självaste ägaren Gioachino Sella:

- Cristiano är på väg från Torino och är här om en kvart men låt mig ta er med till vår vingård San Sebastiano allo Zoppo.

Gioachino har själv kört från Milano och berättar på vägen till den gamla Lessonagården om sin familjs historia och den starka anknytningen till trakten. Han berättar också att San Sebastiano allo Zoppo har varit vingård sedan 1436 och att stockarna som används är i genomsnitt åttio år gamla. Högst upp i vingården finns ett gammalt hus som inte längre används och i köksträdgården växer myrten och olivträd - minst sagt ovanligt uppe i alpregionerna. Läget är magnifikt och utsikten makalös - Monferratos kullar och en panoramisk vy över Alperna.

Efter en stund kommer Cristiano i en Fiat Panda och det bär iväg till källaren för en snabb rundtur.

Cristiano Garella och Gioachino Sella i Bramaterra

Cristiano är idérik och sprudlande och förmodligen helt rätt man för jobbet som vinmakare här. Han är också delaktig i ett Etna-projekt som går under producentnamnet Biondi.

- Etna är mycket intressant, härligt mineraliska viner - inte alls olika de vi gör här uppe faktiskt. Längst i norr och längst i söder men ändå så lika...

Hos Sella använder han sig nästan uteslutande av stora fat men "I Porfidi" brukar få en sista avrunding i Allier-cask. Cantinan är enormt stor och ursprungligen byggd under en yllefabrik för att fungera som lager men företaget konkade och Banca Sella var största fordringsägare...

Vi kliver upp till provningsrummet och börjar med det enda vita vinet.

Coste della Sesia bianco Doranda 2009 är 100% erbaluce som kallmacererar (4 grader C) i 46h med hjälp av torr is och därefter får en långsam maceration under 24 dagar i 13 grader C. Man lagrar det i 6 månader på ståltank och producerar blygsamma 1500 flaskor per år.

Mineraliskt kli i näsan och en lång rad tropiska frukter som ananas, mango, passionsfrukt, kiwi och en del mandelnötighet. Frisk syra och lätta tanninstick på tandköttet, medelfylligt med ganska lång och ren eftersmak. Arneis får se upp!

Coste della Sesia rosato Majoli 2009 utgörs till 100% av nebbiolo där hälften mjukpressas och andra hälften hämtas från den vanliga Lessona-nebbiolon. Samma typ av kallmaceration och långjäsning som för Doranda. 4500 flaskor per år men Cristiano hittar ingen ny - de är utsålda - men i kylen finns den sista halva flaskan som varit öppen i 47 (!) dagar.

Gott om frukt ännu, granatäpple, guava och viol. Syrlig och aningen spetsig i munnen, frisk men med en hel del nebbiolokaraktär.

Coste della Sesia Orbello 2008 50% nebbiolo, 20% barbera, 15% croatina, 10% cab sauvignon och 5% vespolina. 14 dagars maceration 6 månader på 50 hl och cirka 14000 flaskor om året.

Lakrits, mörka bigarråer och apelsinskal. En tendens till eldighet med en mycket rund och tuggbar frukt i munnen. Syrlighet på den lägre delen av skalan men likafullt friskt. Vi provade nyligen nollsexan som var mer i vår smak.

Coste della Sesia Casteltorto 2007 60% nebbiolo, 35% croatina och 5% vespolina. 18 dagars maceration, 12 månader på 34 hl och 12000 flaskor årligen.

En hel del målarpyts och skokräm men snart lyser den röda frukten igenom - körsbär, tranbär och lite nypon och kvitten ovanpå. Angenäm strävhet med matvänliga syror, riktigt gott!

Lessona 2006 80% nebbiolo och 20% vespolina. 22 dagars maceration, 24 månader på 25 hl och 14000 flaskor per år.

Mycket elegant frukt i ett lätt paket. Söta toner av mandel och hasselnöt paras med ljuvlig bergamott- och körsbärsparfym - rasande gott. Gioachino myser och tycker att detta är en höjdare:

- Det här är Lessona för mig, jag tror att det är vespolinan som skiner igenom. Jag har försökt få Cristiano att göra en ren vespolina men han vägrar.

- Vespolina är en instabil druva som oxiderar lätt, den lämpar sig bäst i sällskap med andra men visst har den en underbar aromatik. Säger Cristiano.

Bramaterra 2005 70% nebbiolo, 20% croatina, 10% vespolina. 16 dagars maceration för nebbiolo och vespolina och 12 dagar för croatina. 24 månader på 10 hl-fat och 22000 flaskor producerade.

Stor och mogen frukt. Fint utslätade tanniner med en lång eftersmak. Känns ypperligt balanserad men ska lätt kunna ligga 20 år. Lessona 2006 tror Cristiano klarar 30, han har nyligen provat igenom riktigt gamla viner från källaren och just Lessona från första halvan av förra seklet imponerade med sin vitalitet.

Bramaterra I Porfidi 2005 70 % nebbiolo, 20% croatina, 10% vespolina. 20 dagar för nebbiolo och vespolina, 12 för croatina. 24 månader på 25 hl följt av 12 månader på Alliercask och 4000 flaskor producerade detta år.

Mycket fruktfokuserad med maffigt mörkröd profil. Mineraliteten skiner ändå igenom och friskar upp tillställningen. Lång och komplex med elegant syra/tanninstruktur och en frukt som lever kvar i eftersmaken. Ett vin som nog kan uppskattas av många.

Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 innehåller 85% nebbiolo och 15% vespolina. Maceration i 24 dagar sedan 36 månader på 25 hl följt av ytterligare ett år på tonneaux, 4000 flaskor 2005.

Cristiano tycker att det är något som inte stämmer:

-Too toasted. Korken är dålig - känn.

Jag sniffar på sidan av korken och den doftar rostat bröd och kaffe.

- Så blir det när det går för snabbt vid tillverkningen, friktionen framkallar värme och korkmaterialet bränns. Skandal, detta är en portugisisk kork för över €1.

Jag tycker mig nog ändå känna en rejäl bukett lingon, tranbär och koncentrerad körsbärsjuice. Stor doft med en del minerala förtecken - mycket trevligt.

Lessona Omaggio a Quintino Sella 2003 85% nebbiolo 15% vespolina. 36 månader på 25 hl.

Oj, det här känns mjukt och moget men med en makalös extraktion och mineralitet i massor. Nypon, tjära och en syrligt fruktintensiv kärna. Mycket finkorniga tanniner och riktigt långsamt avklingande eftersmak. Toppklass.

Cristiano och Gioachino säger att det börjar bli dags för en sen "pranzo" och packar ner en flaska Omaggio a Quintino Sella 2004 och en San Sebastiano allo Zoppo 2004 och vi susar iväg cirka en halvtimmes körning till en trattoria i närheten av Gattinara. Antipastin dukas på: tonno di gallina, lardo, färsk salami och en lokal variant av bresaola som serveras med valnöt och färskost. Secondo är rosastekt ankbröst med en jordgubbs- och balsamicosås till lättpocherade zucchinistrimlor. Här excellerar Omaggio a Quintino Sella 2004 med sin burgundiska finess och de flotta syrorna.

Efter maten bär det av till Bramaterra för en visning av vingården där och efter en heldag (sju timmar) med de här underbara, gästvänliga herrarna med sin fantastiska humor och sina stora hjärtan tackar vi för oss och får minsann ett par flaskor med oss hem också.

Enklaste sättet att få tag i Sellas viner är Winewise i Köpenhamn, ingen DHL-service där heller än så länge. Vi får nog starta ett upprop för att övertyga danskarna om vilka kvantiteter de skulle kunna skaka iväg om de bara följde Atomwines goda exempel.

Giro d´Italia (slight return)

Vi samlas hos J & H, det är en smäktande julieftermiddag när svetten lackar och kvicksilvret står och dallrar på 35 ymniga plusgrader i Skånes djupaste inland. Kloka människor sippar iskall cider eller frisk riesling men vi ska prova ett gäng blinda och halvblinda italienare och därefter gå loss på värdparets magnifika buffé. Det lär bli svettigt värre men det är bara att bita ihop.

Första glaset är ganska tätt, rubinrött med blålila periferi. Doften är rejält fatpräglad med en frejdig frukt i botten. Bittermandel, kryddnejlika, marsipan, körsbär och mörk choklad.

Bra syror men en hel del ekbittra övertoner. Kraftfullt med en lång eftersmak som till största delen utgörs av syrlighet.

Toscana så att det stänker om det, modern sangiovese eller någon "supertoscansk" cuvée?

Il Gentile di Casanova 2005 (La Spinetta) - Aha, kul att få smaka men på tok för generös fathantering för vår smak. Doften är förförisk och riktigt läcker men i munnen är det mest ek och syra, tveksamt om det sker några mirakel vid lagring.

(15p/20)

nr 94274

Andra glaset är ljust med brunorange tingering. En hel del målarburk, terpentin och skokräm. Doften blir alltmer fokuserad och samlar ihop ett gäng riktigt rödfruktiga toner med stråk av honungsmelon i fonden. Elegant mineralitet med järnfilspån och fuktig singel.

Läckra tanniner som balanserar perfekt med de rena syrorna - strålande välkomponerat. Lång eftersmak med fin tobak i svansen.

Gissningarna lyder: "brunello" eller "Piemonte, definitivt... " Men jag tror mig veta att detta har sitt ursprung i betydligt sydligare nejder. Det här har vi tagit med oss och det är:

Calderara Sottana Etna Rosso 2006 (Tenuta delle Terre Nere) Fruktansvärt bra, gissningarna på Piemonte är inte alldeles galna - tanninerna och syran är i klass med vilken bättre barolo eller barbaresco som helst. Calderara är en cru på Etna som ligger på mäktiga 700-750 m ö h, stora temperaturskillnader mellan natt och dag och den speciella vulkaniska jordmånen tillsammans med ett lågt uttag och snyggt vinmakeri gör detta till en ny favorit.

(18,5p/20)

Den här årgången finns hos Enoteca i Köpenhamn och brukar kosta 210 DKK. Nollsjuan kan beställas via SB och Ad Libitum med dolt varunummer 473269-01 för 308 SEK.

Tredje glaset är ganska mörkt med brun bas men transparensen är god. En hel del rök, charkuterier och läcker målarlåda. Frukten fräser till med hallon och jordgubbar i sin mognaste form. Nypon, banan, soja och exklusiv balsamico svävar över glaset.

Finfin balans med god strävhet och läckra syror bildar en solid enhet, ganska kompakt mittstruktur med friska övertoner.

Det här osar barolo så det räcker och då borde det ju vara:

Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti) Mumsig elegans med mognad, känns som det är på topp nu. Frukten klarar ett bra tag till i källaren men varför vänta?

(18p/20)

Fjärde glaset är mörkt blålila och riktigt tätt. Bittermandel och mustig frukt av det mörkbäriga slaget. Fantastiskt snygga fattoner, här känns det att producenten inte snålat med fatkvaliteten.

Ljuvlig rondör i munnen, massor av mogen frukt och en lång dyr eftersmak.

Det här borde vara en superambitiös producent från Toscana, sangiovese är nästan säkert med i bilden men kan mycket väl vara blandad med något utomsocknes. Strålande gott om än i mycket modern stil. Vem det än är så borde vi skicka bröderna Rivetti på fathanteringskurs hit...

La Castagnola Dolcetto d´Ovada 2003 (Castello di Tagliolo) Holy guacamole... Vi kunde nog suttit kvar hela natten och gissat utan att pricka den här. En nolltredolcetto från Ovada som är mörk som bläck och så här kraftig på tungan - jag hörde någon mumla om aglianico! Inte direkt druvtypiskt men en kul uppvisning i vad man också kan göra med dolcetto. 12 månader (!) på barrique och 15 dagars maceration sätter så klart sina spår.

(16-17p/20) Smaskigt men atypiskt.

Femte glaset är blålila, tätt nästan helt utan transparens. Lite rök och en bukett gröna örter. Mycket söt frukt och en näve körsbär, inte mycket annat italienskt i doften.

Munnen fylls av en del bittra toner och en rejält tilltagen syrlighet. Känns som en storskalig producent som använder sig av franska druvsorter - cabernet franc måste finnas med?

Mediterra 2007 (Poggio al Tesoro) Här var det Allegrinis Bolgheriprojekt, 30% cabernet sauvignon och 30% merlot men sedan är Vingruppen oense med SB huruvida de återstående 40 procenten är sangiovese eller syrah. Jag hade fortfarande gissat på cab. franc... Internationellt stylat vin som skall passa många - bra men opersonligt.

(14p/20)

nr 2317

Sjätte glaset är ganska mörkt rubinrött med brun ton, medeltransparent med fällning. En hel del lättflyktiga toner i början: målarburk, kåda, eukalyptus, menthol. Väl integrerade fat som trivs fint med frukten trots en, troligen, ansenlig ålder. Däckgummi, lakrits och tobak ger ett sobert intryck.

Smaken är vitalt syrlig med en bra frukt i mellanregistret, är väl på kanten men absolut inte förbi. Mycket trevligt vin, vi har däremot ingen kvalificerad aning om vad det kan vara. Månne en brunello från mitten av 90-talet?

Petit Verdot Lazio 1996 (Casale del Giglio) Ok, 100% petit verdot från Lazio? Jo, det var precis vad vi hade på tungan, vi hann bara inte klämma fram det innan du avslöjade... Snacka om fälleben. Mycket trevligt vin från en producent som specialiserat sig på endruveviner av franska druvsorter i Lazio.

(17p/20)

Glas nr 7 är rubinrött och ganska transparent. Frejdig frukt: hallon, jordgubbar och nästan lite citrusskal. Ren och frisk doft med ett kärvt inslag av lingon och tranbär som kommer igen i munnen. Gott om tanniner men väldigt slankt och friskt. Syrorna ligger långt fram i munnen och känns synnerligen eleganta.

Det här känner vi också igen.

Orbello 2006 (Az Agr Sella) består av 50% nebbiolo, 25% barbera, 10% croatina, 10% cab sauvignon och 5% vespolina och är Sellas "instegsvin". Ett suveränt bordsvin i en elegant stil som får de flesta att heja till, särskilt när det visar sig att priset ligger på mycket angenäma 99 DKK.

Winewise importerar till Danmark.

(17,5p/20)

Bramaterra 2004 (Sella)

Om drygt en månad bär det av till Piemonte i vanlig ordning. Genom gentlemannen Stefan Jensens försorg har vi den här gången lyckats få till stånd ett besök hos Aziende Agricole Sella i Lessona där vinmakaren Christiano Garella med varsam hand skulpterar sina mineralstinna mästerverk som, trots sin oomtvistliga ursprungskänsla ändå, osökt för tankarna västerut - rakt genom alpmassivet till Bourgogne.

Aziende Agricole Sella är en av Italiens äldsta, aktiva vinproducenter som gjort vin från egna gårdar sedan 1671. Idag odlar man 2o ha i nordligaste Piemonte och har, mer eller mindre, en "AOC Monopole"-situation som den enda kommersiella odlaren i appellationerna Lessona och Bramaterra som ligger precis på kanten till Alperna. Området mellan Boca i norr, Gattinara i söder och Lessona i sydväst har extremt järnrika jordar och ett svalare klimat. Vinerna härifrån har beryktat hög mineralitet, lägre alkoholhalt och en stramare elegans i strukturen jämfört med kusinerna från Langhe.

Vi provar Bramaterra 2004 som görs på 70% nebbiolo, 20% croatina och 10% vespolina som fått ligga ett och ett halvt år på 2000 liters-fat. Druvorna hämtas från Villa del Bosco som är ett av sex områden i appellationen Bramaterra mellan Gattinara och Lessona. Odlingen är c:a 3 ha och den årliga produktionen brukar uppgå till 20000 flaskor.

Färgen är ljust röd med en lätt rostbrun ton som matchar de ferroösa förväntningarna - nu ska vi ta oss ett järn...

Nosen bjuds direkt på en tindrande nebbiolofrukt med mosade vildhallon, tranbär och friska pustar av apelsinzest. Lakritsremmarna krattar manegen för mineraliteten som börjar i form av lite nyregnad asfalt, kalk, gips och kakelfix. Ett pampigt, nästan katedralt, doftpaket men ändå rent och okonstlat.

Tanninerna känns mikroskopiskt pulveriserade i sin karaktär och syrorna är höga - liksom vitvinslika. Munnen fylls av en blodig järnförnimmelse och gomvalvet reser sig en kvarts tum för att ge plats åt eftersmaken att leka av sig och breda ut sig. Vinet får ikväll ackompanjera de ljumma vildsvinssteksskivorna som fått svalna i en kapris/citron/gräslök/timjan-marinad till en jordärtskocksgratäng och matchningen är riktigt bra. Detta är ett utpräglat matvin fast med en så distinkt sinnlighet att man mycket väl kan njuta det på egen hand.

Stefan Jensen säljer i Danmark via sitt Winewise för 155 DKK vilket är ett "fremragende", nästan "forbavsende" fynd!

(18p/20)

Långfredag i Nørrebro

Vi trotsar "lukkeloven" och sammanstrålar med Billigt Vin-Ingvar på Köpenhamns Hovedbanegård för en liten vinexkursion som skall vidga vyerna och täppa till lite luckor i kunskapsskatten...

En yndig vårdag är det i alla fall och efter en lunch på stan, följt av en och en halv timmes promenad norrut, hamnar vi till sist i kvarter som påminner oss om East Village och Alphabet City i New York i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Mängder av gamla slitna byggnader belamrade med graffititags och trottoarer som kräver flanörens odelade uppmärksamhet, ett område som har en ungdomlig, konstnärlig och alternativ känsla över sig - som att något är på gång.

På Jægersborgsgade ligger Terroiristen, en vinbar som specialiserat sig på naturliga, autentiska viner från, i första hand, Italien och Slovenien. En alternativ undergroundbar som ägs och drivs av Stefan Jensen som även importerar vinerna via sina importfirmor Winewise och Winebrokers. Vi sätter oss till bords och Stefan (titulerad WJ = winejockey) börjar med att servera oss tre viner från norra Piemonte.

Lessona 2005 (Tenute Sella) består av 80% nebbiolo och 20% vespolina. Sella är en av Italiens äldsta producenter som har gjort vin från egna gårdar i 340 år. Man har 20 ha odlingar och producerar c:a 80000 flaskor årligen. Lessona och Bramaterra är belägna precis på alpernas kant och odlingarna ligger på branta sydsluttningar. Tillsammans med Langhe, Valtellina och Gattinara är detta ett av de klassiska nebbioloområdena och vinerna härifrån blir uttalat mineraliska, eleganta och långlivade.

Färgen är väldigt ljusröd och lätt slöjig. En stor parfymerad doft med röda vinbär och klarbär som bas, mycket attraktiv och med krispig mineralitet i massor. Syrorna är klart dominanta och ger ett mycket svalodlat och friskt intryck. Vitvinselegans med torr, nästan sandig, eftersmak.

Bramaterra 2004 (Tenute Sella) kommer från järnrikare jordar och detta ger sig tillkänna direkt i den brunare nyansen. 70% nebbiolo och resten vespolina och croatina.

En burgundiskt proper fläkt av röda bär släpper upp ett gäng fikon, dadlar och aprikoser. En maffig doft som ändå ger ett smidigt och ganska lätt helhetsintryck. Smaken är mycket komplex med rika syror och pulvriga tanniner i god balans. En porös munkänsla hjälper fram den långa eftersmaken som får brodera ut sig i munnen.

Carema 2003 (Santa Clelia) är gjort på 100% nebbiolo och kommer från Canavese. Årgången känns klädsam och har givit en rikt extraherad frukt som aldrig blir överväldigande med en ton av övermogna bananer vilande över glaset. Riktigt fin balsamico och ett stänk soja ger ett myndigt intryck. Tanninerna är finkorniga och i fin harmoni med syrorna.

Barbaresco 1999 (Lano) från San Rocco Seno d´Elvio är traditionellt framställd med lång maceration och lagring på stora botti. Väldigt tät och mörkröd. Tuggtobak, lakrits, asfalt, svarta oliver och rykande tjära. Superkoncentrerad med massiv tanninstruktur som är helt i synk med syrorna och trollar fram en näst intill perfekt balanserad nebbioloupplevelse. Stilmässigt mycket nära Roagnas Pajé, glöm allt snack om barbarescos femininitet o s v, det här är riktigt kraftfulla grejor. Stefan tar själv ett glas och ser lite sorgsen ut:

- Det här är sista flaskan och nu är det äntligen i balans, det har varit tjurigt och tvärt tidigare men nu blommar det ut...

Pinot Noir 2006 (Simcic) från slovenska Goriska Brda får representera något helt annat efter en så mäktig nebbiolo. Vackert djupröd färg och ovanligt intensiv. Doften är rejält sumpig och sötfruktig, vaniljen är påtaglig från den generösa(?) fatkontakten. Även i munnen blir det sött och nästan lite svulstigt med för snåla syror som ger ett platt intryck, inte min påse.

Stefan plockar fram ett glas till och vi undrar vad det här kan vara; lingon, röda vinbär och en ren nästan nyduschad doft. I munnen är det ack så syrligt och väldigt vitvinslikt, det skulle kunna vara en grignolino eller kanske någon obskyr druva man aldrig hört talas om? Men så här kan alltså pinot noir också smaka, Domaine Montanet-Thoden är en anrik, ekologisk producent som härjar i de kalkrika jordarna i Auxerrois, norra Bourgogne.

Vi tackar Stefan för en trevlig och lärorik eftermiddag och åker hem en smula klokare och ödmjukare.