Etna Rosso 2008 (Tenuta delle Terre Nere)

Vi botaniserar vidare i våra gömmor och fiskar upp en klockren gammal favorit. TdTN's Etna Rosso är ett spektakulärt bra vin i sin prisklass och 2008 är tveklöst den bästa årgången vi har varit i närkamp med. Låt mig genast avslöja att den är precis lika bra nu som den varit tidigare. Det enda som verkligen äter mig är att detta var vår sista flaska så vi får förmodligen leva i ovisshet beträffande vilka vägval och vilken utveckling den hade planerat för sig själv, fortsättningsvis. Här finns nämligen mycket ytterligare att ge. Vi får sätta vårt hopp till att 2010:orna går en lika ljus framtid till mötes.

Det handlar i vilket fall som helst om pur njutning i dagsläget: sval knallröd frukt, isande mineralitet, ett uns spolarvätska, lite läderimpregnering, karga knakande tanniner, medelhöga syror, läskande men likafullt utfyllande munkänsla, en sjusärdeles balans, gott om energi men samtidigt komplext, sobert och fruktansvärt lätt att dricka. Ett riktigt höjdarvin som är en omisskännlig Etna rosso när man vet vad som finns i glaset. Blint hamnar man garanterat, som vanligt, i både Piemonte, Bourgogne och Toscana. Lika bra till maten - grillad rostbiff, potatis- och kantarellgratäng och en sublim rödvinsreduktion baserad på en 3/4-fylld flaska Casalferro 2004 - som till obligatorisk seminarkoleptisk kontemplation i soffan.

Vår nyfikenhet har också fått oss att plocka fram en Rasteau Cuvée Prestige 2006 (Domaine des Coteaux des Travers) för att se vad vi tycker om slikt nu för tiden.
Precis när flaskan öppnas, källarsval och innan man provat Etna rosson, måste jag säga att jag charmas en smula av den lite påflugna, smått bordusa men samtidigt mycket sympatiska grenache-karaktären. Men så fort tempen stiger det minsta börjar portvinsångorna lägra glaset. Etiketten anger 15% alkohol men det känns som att det kan vara mer än så och detta blir helt klart problematiskt efter ett par klunkar. Det är inget fel på aromatiken eller druvsammansättningen men koncentrationen, fruktsötman och den bultande och påträngande alkoholen får en att bli nöjd tämligen omgående. 10 gram mindre restsocker och ett par procent lägre alkoholhalt så vore jag på.

Ungefär som man kunde förvänta sig alltså. Det är ändå lite trist när ens fördomar visar sig stämma hyfsat med verkligheten, det vore trots allt kul att bli överraskad lite oftare. Terre Neres rosso fortsätter vi däremot jaga. 2010 finns på Enoteca mitt i Köpenhamn för 129 DKK men verkar vara slut här i Sverige?

Etna Rosso 2010 (Tenuta delle Terre Nere)

Dags att prova senaste årgången av en gammal Etna-favorit. TdTN's bas-rosso i årgång 2008 var den första ögonöppnaren beträffande vilka stordåd nerello från den sicilianska vulkanen faktiskt kunde vara kapabel till - svalodlad fräschör, läcker mineralitet och en mycket personlig aromatik. Nollnian tog inte riktigt samma skruv hos oss då vi tyckte den var avsevärt mindre mineralisk och att faten var mer i förgrunden än i nollåttan. Men let bygones be bygones, det har viskats om att man med 2010:an verkar vara tillbaka på forna dagars höga nivå så vi häller upp med god tillförsikt och ett brett leende på läpparna.

Sniff, sniff, pang, boom - retaliation! Vi kan snabbt konstatera att vi känner igen oss från den gamla goda nollåttan. Ljuvlig kryddkomposition med nejlikor, bergamott och rejäla fång späd timjan och oregano. Klarröd och sval frukt med massor av fräschör samt en finlemmad och väl definierad mineralitet.
Klockren uppvisning även i munnen med alla önskvärda Etna-element på rätt plats och i oklanderlig balans - sting i syrorna, tät och finpulvrig tanninstruktur och den lätta och älskvärda rödfrukten.

Här tvekar jag inte att skjuta skarpt med prisvärdhetspickadollen - det finns så vitt jag vet och enligt min ringa mening inget annat rött vin på SB för 129 kr som är i närheten av det här i fråga om klass och elegans. Kolossalt mycket vin för pengarna.

Etna Rosato 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

Bakslag, i form av några centimeter snö, är väl ett vårtecken så gott som något? Nåväl, det mesta har redan tinat bort igen och snart gassar vårsolen åter stint och sätter sprätt på skott och knoppar som otåligt vill spricka ut i blomster och blader.

Efter denna vårystra prolog känns det som stämningen är etablerad för att hinka blek lavajuice från, snart sagt, allas favoritvulkan.

Terre Neres rosato utgörs till 98% av nerello mascalese och 2% nerello cappuccio. Druvorna hämtas från Feudo di Mezzo, Guardiola och Calderara - crunamn som börjar klinga bekant vid det här laget - 700-900 m ö h på Etnas nordliga sluttningar. Musten får en lätt skalkontakt och tillbringar sedan 6 månader på rostfritt stål. Den årliga produktionen ligger runt 10000 flaskor.

Färgen har en snygg blek lökskalston och en livlig lyster. Man kan snabbt konstatera att detta är en rosato med attityd och gott om nerello-karaktär - stenfrukt, friskt syrliga ljusa bär, rabarber, knastrig mineralitet - mycket vital parfym som fångar och förför. Doften har inga av de karamellsöta damparfymtendenserna som gick att detektera i Etna Rosso-nollnian, här talar vi friskhet och fräschör.

Friskt och fräscht är tillika två talande attribut i munnen. Fin citrussyrlighet med både höjd och djup som kickar igång salivproduktionen rejält, ursnygga vulkaniska små mineralutbrott förvandlar munhålan till en pyrande fumarol.

Det här är riktigt läckert och med en betydligt tydligare ursprungskänsla än basrosson från samma årgång, fast utan tanniner såklart. Helgjutet vår- och sommarvin.

Nr 71348

Etna Rosso 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

När vi provade igenom alla Tenuta delle Terre Neres viner så var det basversionen av Etna Rosso som tilltalade mig allra mest. Vi blev dessutom mycket tjusade när den dök upp helblint för styvt ett år sedan. Vid båda dessa tillfällen var det 2008:an som fick oss att tänka Bourgogne eller Piemonte och pinot noir eller nebbiolo istället för höghöjdsodlad nerello från Sicilien. Nu finns TdTN´s viner tillgängliga i beställningssortimentet genom Ad Libitums försorg och Etna rosso-normalen har årgång 2009.

Vi häller, med stor tillförsikt, upp den mycket transparenta juicen till hembakad pizza med 50/50-dinkel- och vetemjölsbotten draperad i härligt söt prosciutto - som läggs på EFTER bakningen, blimey!

Nerello mascalesen har initialt tryckt in stora charmknappen och slevar upp rejäla skopor av sötmogna jordgubbar och hallon som badar i söt grädde, men snart har vi mer bekanta, slankare toner av lingon, röda vinbär och tranbär i glaset. En del kryddor i form av nejlikor och korinter understödjer tillsammans med lite volatila drag av terpentin och linolja. En bra doftkomposition med mycket charm, fast vi saknar den uppnosiga mineraliteten från nollåttan.

Munnen är harmonisk med läskande frukt och lättsamma syror och ungdomligt stickig tanninstruktur. Vinets aromatik får en lätt parfymerad karaktär i munnen som inte gjorde något väsen av sig i nosen, måhända är det denna som brukar antaga nebbioliska och pinotska skepnader för av dessa syns inte mycket i nollnian för övrigt.

2008:an var kaxigare med knastrigt mineralbemängd uppsyn, medan 2009:an är något mer välkammad och lent fruktig - kanske rentav lite åt det "internationella" hållet. Den här årgången har inte särskilt mycket som styr tankarna till Bourgogne eller Piemonte - snarare åt lättare och renare centralitalienare. Med det sagt så är TdTN´s Etna rosso 2009 ett härligt matvin i sin friska men intensiva stil, och för pengarna (123 SEK) hittar man inte mycket annat, i den här genren, som är på så här hög nivå på SB.

nr 71981

Etna-eruption

Ju mer man läser om Etna och dess viner desto klarare framstår bilden av att det inte är ett alldeles homogent begrepp vi talar om. 700.000 år av vulkanutbrott har skapat ett veritabelt misch-masch av jordarter och geologiska sensationer som kan byta skepnad från en slänt till en annan. Den nordliga sidan av vulkanen, som är platsen för Tenuta delle Terre Neres härjningar, består i huvudsak av vulkanisk aska varvad med svart pimpsten (pomice nero) och regelrätta klippblock. På andra håll är det mest troligt att man hittar porös vulkanisk sand och en hel del leriga partier.

Väderförhållandena kring vulkanen är ett kapitel för sig. Förutom de rent mikroklimatiska variationerna är det av högsta vikt att de riktigt goda lägena har en jämn och stabil luftgenomströmning eftersom mjöldagg och oidium brukar ha en aggressiv framfart här till följd av den sena skörden. Vi befinner oss nämligen på en höjd över havet av 600-900 meter vilket skjuter fram skördesäsongen till sena oktober eller tidiga november vilket medför långa mörka och fuktiga nätter samt garanterat en eller två frostnätter innan det är dags att plocka.

Vi har, likt råttfångaren från Hameln, tutat i flöjten och lockat till oss våra favoritbloggare från syd och väst: Ingvar och Jörgen från Billigt Vin (där väl, för övrigt, den ene är världsmästare i obskyr appelationsprickning?) samt de två trogna kombattanterna J & H för en rejäl Etna-genomkörare. Vi kommer att prova Tenuta delle Terre Neres fyra cru-viner, normalen, pre-phylloxeran och den vita carricanten samt Calabrettas carricante och rena nerello mascalese Nonna Concetta till diverse ostar, salami, biroldo och en avslutande lasagne med porcini.

Först ut är Tenuta delle Terre Neres Etna bianco Le Vigne Niche 2007, 100% carricante som legat i 1000 l-fat och är gyllengul med en härlig lyster. En fet ton av bensin och halvvarm förbränningsmotor leder vägen för läckra vågor av smör, marmelad och inlagd aprikos. Ett uns rostat bröd gör frukostsensationen komplett! Utmärkta syror och en lååång eftersmak. Det här är ett mycket bra och välbalanserat vin som bara växer i glaset och från att ha varit ensam om att inse dess storhet sällar sig snart de andra till min initiala fingertoppskänsla så snart ostarna står på bordet. 205 SEK hos Ad Libitum.

Vi provar därefter Calabrettas Carricante 2006 som är lite mörkare men djupt gyllene. Doften känns något torrare med lätt bokna äpplen, inlagda päron och malda nötter. I munnen brakar det loss med ymnig frukt och en kraftig syra som övergår i en tanninbemängd karaktär när man gurglar runt vinet i munnen. Ett alldeles sagolikt vin till feta salume och ostar av mildare slag. Mycket trevligt och ett rejält fynd för 105 DKK/SEK hos Carlo Merolli.

Etna rosso 2008 Tenuta delle Terre Neres normale är en cuvée av alla lägen från 650-900 meters höjd över havet. 98% nerello mascalese och 2% nerello cappuccio får ligga 6 månader på stål och 6 månader på blandade tonneaux och begagnade barriques.

Gudomligt fruktig med en härlig parfym. Massor av järn och mineraler, körsbärsfrukt och kanel. I munnen bjuds man stilig stramhet, god syra och en mycket intressant helhetsupplevelse. Ett helgjutet matvin och ett av kvällens bästa bang-for-the-buck för 110 DKK hos Enoteca i Köpenhamn.

Etna rosso Guardiola 2007 kommer från 60-90-åriga stockar på 800-900 meters höjd. Här förnimms en något vitare frukt - fläder och liljekonvalj. En del däckgummi och höstbrasa faller in. Rejält med mineralitet och en del apelsinskalsaktiga toner gifter sig fint med bittermandeln och målarpytsen. Munnen är avsevärt mer slösande än normalen men känns likafullt sobert elegant och inbjudande. Ett höghöjdsvin av yppersta klass från Ad libitum för 308 SEK (samma pris och importör som för de påföjande cru-vinerna).

Etna rosso Santo Spirito 2007 utgör första årgången från detta läge som gränsar till Guardiola och således också finns på hög höjd. Detta är ett lite örtigare, mörkare vin med klara referenser till vört och julkryddor. I munnen finner man rejälare tanniner och riktigt fettspjälkande syror - stabilt och solitt "no-nonsense"-vin.

Etna rosso Feudo di Mezzo 2007 kommer från terrasserade sandslänter på 700 meters höjd. En mörkare frukt med sötmogen doft som bjuder in hasselnöt och lever vidare med sten och mineral i rikliga doser. Volatila drag som för tankarna till Piemonte och Bourgogne, läcker höghöjdselegans. Syrligheten är sval och mintig med en lång och riktigt prydlig eftersmak.

Etna rosso Calderara Sottana 2007 är det vin som Gunnar Westling sålde slut snabbast och förklaringen finner man i den sötfruktigt tillgängliga smakprofilen med fina toner av butterscotch-kola. Munnen fylls av fräsch frukt i par med ren muskot och små brunkryddiga kontrapunkter. Mycket trevligt!

Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007 Wow! Superkoncentrerad och starkt extraherad. Lim, spagnola, vanilj, körsbär och sötlakrits. Ett vin av absolut högsta klass där syrorna är ljuvligt avrundade och tanninerna är i klockren balans men... Det är på gränsen till FÖR perfekt, det blir liksom mer av ett provningsvin än ett alltigenom användbart bruksvin och någonstans där tappar jag intresset. Bra men FÖR bra liksom... 596 SEK bagis hos Ad Libitum.

Nonna Concetta 2006 (Calabretta) är Calabrettas motsvarighet till prephylloxeran med jättegamla stockar och minimalt uttag (600 flaskor producerade 2006). Mer ruffiga toner av kött, tobak och tjärat rep - skitigare och lättare att identifiera sig med. Tanninerna är ruskigt påtagliga jämfört med den slicka Don Peppinon och syrorna är truliga och bångstyriga. Till maten regerar detta tillsammans med den enkla normalen. Här är det extrem fyndvarning med ynka 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli, jag kan svårligen tänka mig mer valuta för pengarna. Lika bra som sist.

Eftermiddagens vinnare är, i min mun och näsa, TdTN´s Etna Bianco 2007, Calabrettas Carricante 2006, TdTN´s normale 2008 och Calabrettas Nonna Concetta 2006. Allt beroende på att dessa fungerade helt oklanderligt till maten. Makalösa fettspjälkare och saltbetvingare som inte på något sätt designats för rena provningsändamål. Sammanfattningsvis kan väl tilläggas att de stockholmska prognoserna om slutenhet och knutenhet inte alls visade sig hos TdTN-vinerna i vår provning - tvärtom faktiskt - öppna och tillgängliga skulle jag säga. Men nu fick vi i och för sig sitta ostört i flera timmar med bra glas, till mat och i glada vänners lag vilka sannerligen är omständigheter som inte skall förringas.

Giro d´Italia (slight return)

Vi samlas hos J & H, det är en smäktande julieftermiddag när svetten lackar och kvicksilvret står och dallrar på 35 ymniga plusgrader i Skånes djupaste inland. Kloka människor sippar iskall cider eller frisk riesling men vi ska prova ett gäng blinda och halvblinda italienare och därefter gå loss på värdparets magnifika buffé. Det lär bli svettigt värre men det är bara att bita ihop.

Första glaset är ganska tätt, rubinrött med blålila periferi. Doften är rejält fatpräglad med en frejdig frukt i botten. Bittermandel, kryddnejlika, marsipan, körsbär och mörk choklad.

Bra syror men en hel del ekbittra övertoner. Kraftfullt med en lång eftersmak som till största delen utgörs av syrlighet.

Toscana så att det stänker om det, modern sangiovese eller någon "supertoscansk" cuvée?

Il Gentile di Casanova 2005 (La Spinetta) - Aha, kul att få smaka men på tok för generös fathantering för vår smak. Doften är förförisk och riktigt läcker men i munnen är det mest ek och syra, tveksamt om det sker några mirakel vid lagring.

(15p/20)

nr 94274

Andra glaset är ljust med brunorange tingering. En hel del målarburk, terpentin och skokräm. Doften blir alltmer fokuserad och samlar ihop ett gäng riktigt rödfruktiga toner med stråk av honungsmelon i fonden. Elegant mineralitet med järnfilspån och fuktig singel.

Läckra tanniner som balanserar perfekt med de rena syrorna - strålande välkomponerat. Lång eftersmak med fin tobak i svansen.

Gissningarna lyder: "brunello" eller "Piemonte, definitivt... " Men jag tror mig veta att detta har sitt ursprung i betydligt sydligare nejder. Det här har vi tagit med oss och det är:

Calderara Sottana Etna Rosso 2006 (Tenuta delle Terre Nere) Fruktansvärt bra, gissningarna på Piemonte är inte alldeles galna - tanninerna och syran är i klass med vilken bättre barolo eller barbaresco som helst. Calderara är en cru på Etna som ligger på mäktiga 700-750 m ö h, stora temperaturskillnader mellan natt och dag och den speciella vulkaniska jordmånen tillsammans med ett lågt uttag och snyggt vinmakeri gör detta till en ny favorit.

(18,5p/20)

Den här årgången finns hos Enoteca i Köpenhamn och brukar kosta 210 DKK. Nollsjuan kan beställas via SB och Ad Libitum med dolt varunummer 473269-01 för 308 SEK.

Tredje glaset är ganska mörkt med brun bas men transparensen är god. En hel del rök, charkuterier och läcker målarlåda. Frukten fräser till med hallon och jordgubbar i sin mognaste form. Nypon, banan, soja och exklusiv balsamico svävar över glaset.

Finfin balans med god strävhet och läckra syror bildar en solid enhet, ganska kompakt mittstruktur med friska övertoner.

Det här osar barolo så det räcker och då borde det ju vara:

Rocche Marcenasco 1998 (Renato Ratti) Mumsig elegans med mognad, känns som det är på topp nu. Frukten klarar ett bra tag till i källaren men varför vänta?

(18p/20)

Fjärde glaset är mörkt blålila och riktigt tätt. Bittermandel och mustig frukt av det mörkbäriga slaget. Fantastiskt snygga fattoner, här känns det att producenten inte snålat med fatkvaliteten.

Ljuvlig rondör i munnen, massor av mogen frukt och en lång dyr eftersmak.

Det här borde vara en superambitiös producent från Toscana, sangiovese är nästan säkert med i bilden men kan mycket väl vara blandad med något utomsocknes. Strålande gott om än i mycket modern stil. Vem det än är så borde vi skicka bröderna Rivetti på fathanteringskurs hit...

La Castagnola Dolcetto d´Ovada 2003 (Castello di Tagliolo) Holy guacamole... Vi kunde nog suttit kvar hela natten och gissat utan att pricka den här. En nolltredolcetto från Ovada som är mörk som bläck och så här kraftig på tungan - jag hörde någon mumla om aglianico! Inte direkt druvtypiskt men en kul uppvisning i vad man också kan göra med dolcetto. 12 månader (!) på barrique och 15 dagars maceration sätter så klart sina spår.

(16-17p/20) Smaskigt men atypiskt.

Femte glaset är blålila, tätt nästan helt utan transparens. Lite rök och en bukett gröna örter. Mycket söt frukt och en näve körsbär, inte mycket annat italienskt i doften.

Munnen fylls av en del bittra toner och en rejält tilltagen syrlighet. Känns som en storskalig producent som använder sig av franska druvsorter - cabernet franc måste finnas med?

Mediterra 2007 (Poggio al Tesoro) Här var det Allegrinis Bolgheriprojekt, 30% cabernet sauvignon och 30% merlot men sedan är Vingruppen oense med SB huruvida de återstående 40 procenten är sangiovese eller syrah. Jag hade fortfarande gissat på cab. franc... Internationellt stylat vin som skall passa många - bra men opersonligt.

(14p/20)

nr 2317

Sjätte glaset är ganska mörkt rubinrött med brun ton, medeltransparent med fällning. En hel del lättflyktiga toner i början: målarburk, kåda, eukalyptus, menthol. Väl integrerade fat som trivs fint med frukten trots en, troligen, ansenlig ålder. Däckgummi, lakrits och tobak ger ett sobert intryck.

Smaken är vitalt syrlig med en bra frukt i mellanregistret, är väl på kanten men absolut inte förbi. Mycket trevligt vin, vi har däremot ingen kvalificerad aning om vad det kan vara. Månne en brunello från mitten av 90-talet?

Petit Verdot Lazio 1996 (Casale del Giglio) Ok, 100% petit verdot från Lazio? Jo, det var precis vad vi hade på tungan, vi hann bara inte klämma fram det innan du avslöjade... Snacka om fälleben. Mycket trevligt vin från en producent som specialiserat sig på endruveviner av franska druvsorter i Lazio.

(17p/20)

Glas nr 7 är rubinrött och ganska transparent. Frejdig frukt: hallon, jordgubbar och nästan lite citrusskal. Ren och frisk doft med ett kärvt inslag av lingon och tranbär som kommer igen i munnen. Gott om tanniner men väldigt slankt och friskt. Syrorna ligger långt fram i munnen och känns synnerligen eleganta.

Det här känner vi också igen.

Orbello 2006 (Az Agr Sella) består av 50% nebbiolo, 25% barbera, 10% croatina, 10% cab sauvignon och 5% vespolina och är Sellas "instegsvin". Ett suveränt bordsvin i en elegant stil som får de flesta att heja till, särskilt när det visar sig att priset ligger på mycket angenäma 99 DKK.

Winewise importerar till Danmark.

(17,5p/20)

Lavajuice

Det mullrar och pyr som aldrig förr ur Europas högsta aktiva vulkan. Etna är snart sagt det hetaste vinområdet i Italien just nu och kvalitetsnivån har höjts avsevärt under det senaste decenniet. Glöm de där syltiga, kokta fruktmonstren från Sicilien som vi alla lärt oss att hata - Etnas karga, svarta, vulkaniska jordmån och odlingarna på hög höjd producerar, i rätta händer, härligt friska och komplexa viner på lokala druvsorter som nerello mascalese, nerello cappuccio, nero d´avola och carricante.

Vi ska prova två vita viner baserade på carricante och vi grillar hälleflundra som får sällskap av en rejäl laddning verdure grigliate och en aioli-liknande kall sås med basilika.

Tenuta delle Terre Nere Etna Bianco 2007 är till största delen carricante med en kompletterande mängd catarratto, grecanico och minella. Producenten är en av de mer omtalade just nu och det är Marco & Iano de Grazia som står bakom. De är väl mest kända som exportörer men är sedan 2002 även vinmakare och numera även ekologiskt certifierade sådana.

Vinet är ljust gyllengult och släpper direkt iväg en ljusfruktig bukett med persika, galia och mandel. Lite vitpeppar, muscovado och aska finns med som fotnoter. I munnen är fruktkärnan mjukt avrundad och mineraliteten känns pigg, balansen är utmärkt med en lång eftersmak och en syrlighet som andas harmoni.

Stilen är ganska lätt och frisk, ett mycket elegant vin utan att vara "stort".

(16p/20)

Azienda Vinicola Calabretta Carricante 2006 är 100% carricante från Massimiliano Calabrettas 70-åriga stockar. Han är tredje generationens vinmakare på ön och har än så länge inte gjort så mycket väsen av sig men när vi nyligen pratade med Frank Cornelissen så nämnde han Calabretta som en av de hetare Etna-producenterna med framtiden för sig. Cornelissen berättade förresten också att om han skulle starta om idag så skulle han köpa mark i Ligurien, där det fortfarande går att fynda, och börja odla vermentino.

Hursomhelst så är detta ett mörkare, tätare och halmgult vin. Näsan bjuds golden delicious, tobak, turkisk peppar och mandel. En ljuvligt gulfruktig skapelse med stor och kraftig doft som bygger på med hö och massor av mineraler, tandläkarmottagning och gula plommon. Syrligheten är härligt ungdomlig men vinet ger för övrigt ett moget intryck med fyllig pondus och lätt beska i eftersmaken. Ett vin som påminner om en riktigt bra chenin blanc från Anjou eller Vouvray. Smaskens!

(17,5p/20)

Etnavinerna är inte helt enkla att hitta i Sverige men Ad Libitum importerar Tenuta delle Terre Nere. Etna Biancons storasyster Cuvée le Vigne Niche 2007 kan beställas via SB och dolt varunummer (473271-01) för 205 SEK, dock minst 3 st flaskor. Den provade Etna Bianco 2007 kan man köpa hos Enoteca i centrala Köpenhamn för 110 DKK.

Carricante 2006 från Calabretta säljs av Carlo Merolli och kostar 105 DKK vilket är ett väldigt bra pris för ett så pass stort vin.

AMEP i Sjörröd

Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.

Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!

Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.

Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.

Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.

Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.

En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.

Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.

Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.

Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.

Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.

La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.

En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.

I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.

Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.

Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.

Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.

Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.

Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!

Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.

Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.

En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?

Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.

Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.

Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.

Ett intressant och mycket kul vin att få prova.

Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.

Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?

Länk till BS.

Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.

Carlo Merolli säljer.