fredag 30 september 2011

Schioppettino 2004 (Bressan)


De omsorgsfullt framställda och högst personliga vinerna från Mastri Vinai Bressan i Farra d'Isonzo verkar gå hem brett i bloggosfären. Vi har ju alla under lång tid letts, likt fålar till brunnen, av de nordostitalienska vinernas främste förkämpe och överstepräst (pontifex maximus): BV-Ingvar, och nu äntligen synes vi alltså börja fatta grejen. Ingvar har skrivit massor om Fulvio Bressan och hans viner genom åren, en riktigt fin och varmt nedtecknad återgivning av ett av hans besök hos Bressan finner ni här.

Schioppettino, eller ribolla nera, är en strikt friulansk angelägenhet som just i den här inkarnationen utsätts för en lång maceration i ståltankar, varpå en tvåårig vistelse på 2000-liters botti väntar.

Utseendet ger inte så lite mogen-nebbiolo-vibbar med sin genomsiktlighet och bruntingerade rubinrodnad. Nosen har dock något annat att berätta. Innan luften får göra sitt, kan man tydligt skönja en viss mognad som börjat äga rum i flaskan - soja, svampmylla och försiktigt reduktiva toner i ett slags vegetativt multnadsregister. Efter en stunds syrekontakt lägrar sig en tät doftmatta, som består av lika delar bazaarkryddor, sötmogen frukt och mentholfräschör. Kryddorna står för ett slags exotiskt ambraskimmer som ligger och lurar runt omkring den intensiva och stadiga svartavinbärs- och körsbärspelaren i mitten. Över alltihopa andas friska fläktar av Vicks Vapor Inhaler och ett mera jordnära sting av malört.

Smakbilden är likaledes tät och massiv men med en märkvärdigt motsägelsefull lätthet, som ger smaklökarna en befriande avlastning och gör att de synbarliga björnkliven hela tiden förvandlas till piruetter. Tanninerna känns nedsmälta och väl inkorporerade i den mörka bärfrukten med sin mogna, men likafullt distinkta, syrlighet. Schioppettino 2004 är ett dansant kraftpaket i smakfullt grälla kläder.

Ingvar har vid ett flertal tillfällen utsett Bressans Schioppettino till sitt go-to-wine par excellence och jag förstår honom. Det här vinet är högst personligt och liknar inget annat som jag kan komma på att jämföra med. Kanske inte allt igenom den arbetshäst man skulle kunna förmoda, utan högst njutbart på egen hand i rent kontemplativt syfte. Eller kanske ändå allra helst till en proteinproppad tallrik salumi.

Stockholmarna kan köpa 3-pack av nollfemman via SB (nr 71801) medan vi andra handlar våra Bressan av Stefan Jensen i Köpenhamn där Schioppettino 2004 kostar 195DKK.


torsdag 29 september 2011

Angarano Bianco Vespaiolo 2010 (Villa Angarano)


Premiär i hushållet för vespaiola. En vitvinsdruva som oftast hittas runt omkring Breganze i Veneto, där den mest gör väsen om sig som huvudingrediens i passitovinet Breganze Torcolato. Torra, stilla, vita viner på 100% vespaiolo är tydligen ganska ovanliga så det är inte utan att man hajar till en smula när det står att finna ett exemplar på det lokala landsortssystemet.

Villa Angarano odlar åtta hektar vin i Bassano del Grappa och låter sin Angarano Bianco Vespaiolo ligga på fällningen i rostfria tankar under cirka fyra månader, varefter klarning och buteljering äger rum.

Ett ljusgult vin med grönstick. Doften bjuder direkt på både rikliga skopor med tropisk frukt - kiwi, passionsfrukt, ananas - och en trevlig mineralsälta. Jag tycker mig spåra ett antal likheter mellan det här vinet och de tocai friulano- och ribolla gialla-viner jag smakat, från nästgårdshäradet Friuli-Venezia Giulia, i både druvkaraktär och stil.

Likheter som blir ännu mera påtagliga i munnen. Riktigt höga syror som studsar tillbaka på kuddar av ljus frukt och fin mineralitet. Ett rustikt, munrensande, uppfriskande men absolut matkrävande vin som, liksom sina friulanska kusiner, har ett mycket brett användningsområde.
Prislappen på 109SEK känns dock en aning hög när man är van vid priserna på bruksvinsbörsen i Holte men vi har icke desto mindre fyllt på med ytterligare ett par flaskor av kuriösa skäl.


ps - Jag kan inte undanhålla er vad som måste vara århundradets värsta sågning. Stackars DT-reportern Carin och hennes fotograf fick till och med springa iväg och tröstäta godis för att hämta sig efter konsertupplevelsen med Mats Gustafsson. Musik är sannerligen en kraftfull konstart...

lördag 24 september 2011

Spätburgunder trocken 2007 (Becker) & Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina)


Nej, det är inte två rosati som står och skiner i motljuset. Vi har däremot valt att matchmejka just de här två vinerna för att de förmodligen är de ljusaste och mest transparenta rödviner vi har i vår samling, samtidigt som vi misstänker att de även har ett och annat gemensamt i aromatiskt hänseende.

Till vänster står vår sista (snyft!) flaska av Friedrich Beckers enkla Spätburgunder 2007, ett vin som vi har haft mycket glädje av det senaste året. På högerflanken har vi en alldeles ny bekantskap som vi tidigare bara hört talas om: Tenuta di Fessinas Erse Etna Rosso 2009 - 90% nerello mascalese och 10% d:o cappuccio som jästs och lagrats på rostfritt stål.

Geografiskt är vi alltså nästan så långt norrut respektive söderut man kommer i det vinmakande Europa. En ruttplanering i Via Michelin ger vid handen att avståndet mellan Pfalz och Monte Etna är 2061 kilometer (ungefär lika långt som mellan Trelleborg och Treriksröset, New York City och Miami, eller mellan Singapore och Hanoi) som avverkas med bil på 21 timmar och 9 minuter, förutsatt att man inte fastnar i någon av de 41 incidenterna på vägen.


Spätburgunder trocken 2007 (Friedrich Becker) Ljus, ljus och helt genomsiktlig i en korallröd nyans som börjar dra sig mot brynt tegelorange. Doften vräker på med jordgubbskräm, sötmogna hallon och violpastill. Aldrig något snack om vad man har i glaset, fullt ställ och maximal charm, här ryms inga dunkla hemligheter. I munnen är syrorna vitala men man märker att fruktfyllnaden så sakteliga börjar ta till reträtt. Allt balanseras trots detta utmärkt och håller ihop hela vägen ut, men det här är absolut ett vin som skall drickas så länge frukten står i zenit. Bedårande, helcharmigt och i stort sett omöjligt att inte tycka om.


Erse Etna Rosso 2009 (Tenuta di Fessina) är vitalt lingonröd med skir transparens. Här möter näsan en lika intensiv aromatik men med en mineralitet i centrum som helt saknas i Beckers spätburgunder. Blod, järn, rabarber, körsbär och en riktigt elegant vitblommig parfym. När man vet vad man har i glaset så är nerellomarkörerna nästan oräkneliga och man tycker sig formligen känna lavamineralerna krypa upp i näsgångarna. Blint hade jag nog, som vanligt, trots allt hamnat i Piemonte, och då troligen i de nordligaste delarna.

Det är förmodligen först när man hade satt igång med att leta efter tanniner som man hade börjat tvivla. Strukturen är lätt och munkänslan alltigenom behaglig men med ett praktfullt syrasting som väcker aptit och intresse. Ytterligt läskande och elegant, inte aristokratiskt elegant utan rustikt, smakfullt, rent och estetiskt elegant. Jag håller det här som snäppet bättre än Tenute della Terre Neres basrosso, både nollnian och den supertrevliga nollåttan. Ett fullständigt lysande vin som bara växer och växer i glaset.

Båda de här vinerna finns - lo and behold! - att tillgå via Systembolaget. Friedrich Beckers Spätburgunder (90359) kostar 139SEK och det är 2008 som är den aktuella årgången, finns i Malmö och Stockholm. Vi köpte våra av Atomwine men där verkar det bara finnas Spätburgunder "B" kvar.
Tenuta di Fessinas Erse (70815) plockas sedan den 1/9 hem till Sverige av Klunk/Handpicked och går loss på 169SEK. Erse finns även att få tag på hos DerWeinWeber för €14.95.

onsdag 21 september 2011

Cirò Rosè 2009 (San Francesco)


Fattoria San Francescos Cirò Rosso Classico 2009 har kommit att bli ett av husets trognaste röda under sommaren. En lojal krigare fullproppad med knastrig mineralitet och en närmast nerellolik parfympalett. Kanske inte ett vin som alla älskar men en skön och lite egensinnig skapelse som de flesta kan ha en åsikt om. Vi snackar dessutom extrem pang för la peseta då priset ligger på 65 DKK/SEK.
San Francesco gör även en rosato på 100% gaglioppo som vi smakar för första gången i kväll, till en tonfiskpimpad puttanesca.

Traditionellt korallröd och gnistrande klar. Doften är initialt timid med vit floralitet, röda vinbär och kalkig mineralitet. Vederkvickande befriat från alla nidbildsaktiga toner av söta jordgubbar, smultron och Ahlgrens bilar - rent och seriöst. Smaken är stram med vitvinslik syrlighet och munkänsla, fin sälta i mineraliteten. Vad jag saknar är rossons personlighet och komplexa, höghöjdsodlade karaktär. Ett bra matvin som gör jobbet men är avsevärt mer anonymt och intetsägande än rotebrodern.
Har funnits hos Carlo Merolli för 65 DKK/SEK men syns inte längre i webshopen. Däremot verkar Rosso 2009 finnas kvar, den som gillar Etna-viner bör testa den här.

lördag 17 september 2011

Brunello di Montalcino 2005 (Quercecchio)


"Quercecchio" är inte direkt ett namn som limmar sig fast på näthinnan och glider ut genom de skandinaviska munhålorna med tungan som rutschbana. Jag kommer osökt att tänka på den mästerliga basisten, och tillika ypperliga ensemblepedagogen på Manhattan School of Music; Harvie Swartz som upptäckte att han under många år missat en massa gig-möjligheter på grund av att folk skickat sina jobberbjudanden till "harvie.sCHwartz@bass.com". Harvie tog då det, i jazzkretsar, smått spektakulära steget och döpte helt sonika om sig till Harvie S. Allt gott och väl, förutom att nu skickar tydligen folk sina mejl till "harvEY.s@bass.com" istället...

Smått hopplösa namn satt åt sidan så formligen fylls nosen av kul doftassociationer när man närmar sig Quercecchios Brunello di Montalcino 2005: en lätt sojaanstrykning som sakta glider över i en bit knäckebröd som doppats i terpentin och rullats i hackad bittermandel. Här bjuds rejäla skopor riktigt mogen frukt och slevar breddfyllda med knuste körsbärskärnor. Fattonerna förnimms förvisso men blir aldrig överväldigande. En komplex och helgjuten brunello-nos i mogen skepnad.

Smaken håller precis vad doften lovar och levererar en god fyllnad med ett precis lagom batteri arbetsvilliga syror i spetsen. Munkänslan är harmonisk och fullföljer det mogna intrycket. Vinet känns mycket samlat och är helt klart drickfärdigt. Läskande, matvänligt och överlag betydligt bättre än jag trodde men lär inte vinna särskilt på någon längre lagring. Givetvis ett röjarfynd för sina 131DKK/SEK hos Carlo Merolli. Mycket sangiovese för pengarna.

ps - Fler som provat.

pps - Missa inte Hanne Kolstøs "The City" - hur bra som helst! Rent, fräckt och innovativt - "Occhipintipop" draperad i fjordjazz, liksom.

fredag 16 september 2011

Ruché 2008 & Barbera d'Asti 2009 (Cascina Tavijn)


Av alla de italofila vattenhålen i Köpenhamn så sticker Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn ut som ett av de allra gemytligaste och mysigaste. Här blir man alltid bemött med stor entusiasm och ett varmt leende av ägaren Fabio Simoncini och hans hustru Mie. Förutom det superba utbudet av antipasti och läckra salumi av alla de slag, är vinsortimentet ett av Köpenhamns mest fremragende - exempelvis finns Aurora (Barricadiero) och Arianna Occhipinti på hyllorna. Just Occhipinti ingår tillsammans med nio andra kvinnliga, italienska vinmakare i Fabios mycket spännande kampanj Donne e Vini som har pågått under sommaren.

Vi fäster genast blicken vid en odlare från Basso Monferrato, Piemonte vid namn Nadia Verrua som odlar barbera, grignolino och den för området så unika ruché. Cantinan heter Cascina Tavijn och det är Nadia tillsammans med fadern Ottavio som sköter hela apparaten. Man gör fyra druvrena viner - ruché, grignolino, barbera d'Asti och barbera d'Asti superiore - och metoderna är minimalt interventionistiska men uppfriskande ocertifierade.
Ikväll provar vi ruchéen och den enkla, ståltankslagrade barberan till vår osso buco med saffransrisotto.


Ruché di Castagnole Monferrato 2008 är ganska så blålila och medelintensiv. Doften sprätter direkt iväg en omisskännlig ruchéparfym med violer, jasmin, citrusblomster och kamomill. I mitten ligger en kompakt fruktpastill i tämligen mörk stass som först och främst anspelar på färska fikon och mullbär. Svaga stråk av järn och blod lägger sig som en drone längs näsväggarna. I munnen hittar vi ett gäng ranka och gängliga tanniner som når upp till de övre delarna av munhålan där de lyckas klamra sig fast riktigt länge.

Det här är ett ytterst egensinnigt vin, ett vin som gör dig glad. Epitetet "balans" känns i stort sett oanvändbart, över den här ruchéen svävar nämligen en air av opulens, extravagans och nonchalans. En inte obetydlig restsötma spär på intrycken och får en närmast att tänka på en slags röd variant av Alsace-gewürztraminer. En påfågel med massor av intensiv parfym - superkoncentrerat och urläckert!


Barbera d'Asti 2009 Notera gärna den manuella revideringen med ett "e garantita" sedan Barbera d'Asti hunnit bli DOCG efter det att flaskorna etiketterats. Här möter vi en klockren vägg av amarena, eller gelato alla spagnola, och rejäla nävar mandel och stenig mineralitet. Klar, ren frukt i ett intensivt körsbärsscenario.
I munnen händer det grejer, allt strålar samman och samlar liksom ihop sig i en trippel Mollbergare i pik. Här är frukten plötsligt dov och samlad, syrligheten sober och i mellanregistret samt eftersmaken lång och fadande, försiktigt ut i en lätt beska. Allt sammantaget gör detta till ett sublimt grytvin och en veritabel 'osso bucons härskare'.

Två grymma viner till väldigt få pengar - barbera d'Asti 82DKK och ruché 94DKK (vid köp av 3 olika flaskor) - fulla av personlighet och integritet. Är det månne så att det är de unga, italienska kvinnorna man ska vända sig till för att få de där extra spralliga vinkickarna? Occhipinti, Galasso, Foradori och Verrua bär syn för sägen, vi börjar skönja ett mönster.

ps - Förresten, alla Occhipinti-heads; har ni koll på hennes "budgetprojekt" Tami? Tre druvrena viner (frappato, nero d'avola och grillo) där druvorna köps in från grannodlarna och Arianna står för vinifieringen - läs mer här. Wine-Searcher ger bara amerikanska träffar. Vad sägs om lite subtil lobbying riktad mot allas vår Occhipinti-pusher Fabio?

pps - Yttermera positiva ordalag om italienska kvinnliga vinmakare ur samma kampanj här.

lördag 10 september 2011

Sangiovese 2007 - Piandorino & Castell'in Villa Chianti Classico


Det är mycket
sangiovese för tillfället. Inget fel i det. När druvan är i sitt esse - med låga uttag, varsamt behandlad, ren och minimalt ekad, mineralstänkt och fruktcharmig men samtidigt med en tydlig toscansk avsändaradress - då är den, i mitt tycke, en av vinvärldens allra trevligaste bekantskaper. Vi har inte, såvitt jag kan erinra mig, gått på några direkta minor bland de Toscana-nollsjuor vi provat hittills, så det är med höga förväntningar vi tussar ihop två entry level-toscanelli från Montalcino respektive Castelnuovo Berardenga.

Pian dell' Orino håller till i Montalcino där Caroline Pobitzer och Jan Hendrik Erbach odlar biodynamiskt. Piandorino är deras instegsvin gjort på 100% sangiovese från de yngsta stockarna. 12 månaders lagring på 25 hl botti.
Säkra källor har gjort oss uppmärksamma på att Castell'in Villas Chianti Classico 2007 ska vara något alldeles extra. Egendomen ligger i Castelnuovo Berardenga och ägs och drivs av den legendariska La Principessa Coralia Pignatelli della Leonessa. Vinerna härifrån är av den traditionella skolan med 100% sangiovese som ligger 12 månader på botti och länge på flaska - nollsjuan är nysläppt, när de flesta andra just släppt sina nollnior. Redig chianti - inget fjäsk, bjäfs eller slisk.

Vi har fått tag i en finfin fläskstek som späckas generöst med katrinplommon och aprikoser. Vi steker på en rejäl panna savoykål och karamelliserar lite tärnade äpplen - discovery gör sig alldeles utmärkt här, med sina spänstiga syror och sin lite jordiga karaktär som verkligen smakar trädgård. Lite klyftade potatisar till, samt ett nätt stänk av den hårt reducerade rödvinssåsen och vi har en tallrik som formligen skriker efter frejdig nollsjusangiovese!


Vi kan direkt konstatera att Piandorino 2007 är den mest fruktopulenta av de tu. Här möts nosen av en rejäl vägg av amarena, vinbärsgelé och blåbärssylt. Här finns dessutom ett digert skikt av andrahandsaromer i form av skokräm, diesel och terpentin. En mycket charmig mix av toner som dels representerar en mera jammy stil och dels en avgjort komplexare dito som skänker elegans och djup.

I munnen blir iakttagelserna ungefär desamma - en tjock, härlig fruktbädd som sveps in i en mognare kappa med djupa fina syror. Inga tanniner och en utmärkt balans där de 14 procenten fullständigt evaporerar i munhålan, följs av ett solitt avslut. Helt idealiskt till maten, kan svårligen se en bättre matchning faktiskt. All sötman i de olika frukterna, som vore en besvärlig utmaning för många andra viner, plockas här upp på ett föredömligt vis.


Kvällens Chianti presenterar sig omedelbart med en stor, rik, kraftfull men också följsam och smidig doft, som vilar på en frukt som är ett par nyanser mera åt det klarröda hållet än Montalcino-kontrahenten. Körsbären och de röda vinbären går igen i både doft och smak och trollar fram en magnifik fruktsyrlighet som utför en intrikat balansakt mellan att vara varken för kärv eller för len.

De reduktiva tonerna svävar länge över glaset innan de till sist ger plats för den finaste balsamicon, alkydoljefärgen och buketten med de vildvuxna örterna. En mineralspäckad, frisk sangiovese i höghöjdsodlad stil, definitivt den mest definierade av de båda. Riktigt bra och högst njutbart, framför allt som matvin förstås men även på egen hand, vilket inte alltid är självklart med traditionell Chianti. En definitiv kandidat till nominering i kategorin: "Årets mest komplexa utan att vara svårt"-vin.

Den beryktade nollsjufrukten må vara död eller på upphällningen i vinerna från Södra Rhône men i toscansk sangiovese verkar den fortfarande frodas och leva i största välmåga.
Castell'in Villas CC 2007 köper man av BB Vin i Dragør för 125DKK (115DKK vid köp av 6 flaskor). Piandorino årsmodell 2008 finns i BS där det kostar 199SEK eller hos Emilie Vin utanför Helsingør där man betalar 125DKK. Billigt Vin har också provat nollsjuan här.


torsdag 8 september 2011

Toscano Rosso 2009 (La Fornace)


La Fornaces Toscano Rosso 2009 är egentligen en Rosso di Montalcino in disguise. Vinmakaren Fabio Gianetti trodde inte att 2009-årgången skulle bli så långlivad som han vill ha sin Rosso di Montalcino, utan deklassificerade i stället de 6000 flaskorna till Toscano Rosso. 100% sangiovese som fått ligga 8 månader på 32 hl-fat.

Fint rubinröd och skirt transparent. Doften är rödbärig med moreller och vinbär, ren och pur i okomplicerad stil. Ingen övertydlig druvtypicitet till att börja med men med lite luft tar det sig och lägger upp en högst representativ klase unga sangiovesetoner.
Smakmässigt uppvisar den här rosson däremot en sval nebbiolokaraktär med ganska tajta och strama syror i en riktigt slank kropp. Här finns dock en saftighet som läskar och förmildrar och gör vinet ytterst lättdrucket. Dessutom högst matvänligt och njutbart för den som uppskattar "rena" viner.

Det här verkar vara en stabil Montalcino-producent att hålla ögonen på, vi gillade även La Fornaces Brunello 2006 skarpt. Toscano Rosso 2009 är ett riktigt sangioveseklipp för sina 75DKK (60DKK vid köp av 6 flaskor) hos BB Vinimport.

lördag 3 september 2011

Dogana Rosso di Montepulciano 2008 (Palazzo Vecchio)


Skulle det någon gång vara så att Hans Artberg delar ut månadens enda MVG till en budget-italienare, ja då är det en boll som i alla fall vi springer på. Subito. Detta var just vad som skedde i Artbergs septemberlista. Dock listas vinet där, liksom hos Räknetrissen, som en Rosso di Montalcino, vilket orsakar en kort stunds tvekan där vi står framför nyhetshyllan i vårt lilla lokala Systembolag. Nåja; You say Montalcino, I say Montepulciano - tomejto, tomatto och allt det där...

Importören Vinovativa skriver att producenten Palazzo Vecchio förfogar över 30 ha odlingar och har en årlig produktion på cirka 120000 flaskor vilket låter som ett mycket lågt uttag, givet att alla 30 hektaren är odlade med vin förstås. Vidare anger man att Dogana utgörs av 80% sangiovese, 10% mammolo och 10% canaiolo och att lagringen skett på slavonska botti under 12 månader. Den sista uppgiften skulle jag nog vilja klä i ett tunt flor av dubier, men det återkommer vi till.

Doften skjuter iväg täta skurar av körsbärskärnespjut och känns i alla avseenden toscansk med moderna förtecken. Bittermandel, mörk och mogen bärfrukt, enrisrökta charkuterier, limstift och en bukett fräscha örter - salvia, oregano och rosmarin. Så långt allt väl, ett tämligen intensivt men angenämt doftscenario, sydtoscansk sangiovese i en nutida tappning. Det är i munnen som skållebånks- och pannknacks-varningsflaggorna hissas. Frontlinjen består av den mörkmogna körsbärsfrukten i par med lätt vaniljsötma och en lite kärnig bitterhet som lägger sig strax bakom, eftersmaken lockar fram tydliga espressotoner och manar fram en i och för sig måttfull ekbeska, men som får mig att undra huruvida de slavonska bottisarna månne är alldeles nyinköpta? Så här borde inte botti-lagrad sangiovese smaka.

Inget egentligt fel på det här vinet, schysst tjut i godkänd balans till OK pris. Kan säkert tilltala många, fast söker man efter riktigt rena och eleganta toscanelli får man leta på annat håll.

Kostar 109SEK och har nr 95282.

fredag 2 september 2011

Favoriter i repris


Som om inte allt gott som kan sägas redan blivit sagt om Montevertine 2007? Jo, jag vet men det var ett bra tag sedan vi tittade till den här älsklingen senast och ikväll äter vi ankbröst med en apelsinromsås som inte går av för hackor så här finns läge för vår mondäna sangiovesefavorit att visa framfötterna. Vi ställer ytterligare en gammal favorit jämte, som med största sannolikhet borde vara alla ankbrösts bästa vän: San Michele-institutets Pinot Nero 2005.

Redan när vi drar korken ur vår fjärde flaska Montevertine 2007 kan jag konstatera att detta nog är ett av mina definitiva favoritviner - förmodligen uppe bland topp tio, någonsin. Alla tidigare doft- och smakintryck består - mineraliteten och syrorna är stringenta och frukten lika nollsjucharmig som tidigare. Till ankbrösten excellerar Montevertine och rensar upp rejält mellan tuggorna. Begrepp som tunnlar eller stänga ihop kan den här supersympatiske hjärtekrossaren inte stava till. Man bara sitter och trivs i dess sällskap och önskar att kvällen aldrig ska ta slut. Sådana här viner görs det alldeles för få av.

Jämför man de här båda vinerna bredvid varandra så har förstås San Micheles Pinot Nero 2005 ett mycket tufft jobb att hävda sig. Det är ju å andra sidan två helt olika vinstilar så en jämförelse är ju hursomhelst onödig. Trentino-pinoten är ett sjusärdeles kontemplationsvin med massor av eleganta schatteringar och nyanser i doften men hamnar helt klart i bakvattnet när vi provar vinerna till maten. 2005:an har ju börjat anta en viss mognad med en markerad tyngd och pondus i smakprofilen som följd, syrorna räcker inte hela vägen när det ska spräckas och spjälkas ankfett. På egen hand är det däremot ett synnerligen njutbart vin med en hänförande jordgubbs- och hallonfrukt i både näsa och mun.

Båda vinerna är köpta hos Carlo Merolli. Montevertine 2007 är sedan länge utsåld men San Micheles PN 2005 finns fortfarande kvar, kostar 125DKK.

torsdag 1 september 2011

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 & Langhe Nebbiolo Coste 2008 (Principiano)


Kortkorta noteringar om två av de renaste och fruktfriskaste matvinerna man någonsin kan ställa bredvid sin enkla pasta al' ragù, sina kokta fagiolini draperade i en delikat olja, sina små polpettini till en basic tomatsås. Eller varför inte till sin oxrulad, sin kalops eller sitt dillkött? Det här är viner som inte ryggar för några utmaningar utan ser sin opponent i vitögat, tämjer när det behövs och eggar eller sporrar när det känns angeläget. Extremt enkla - endimensionella kanske den kritiske skulle yppa - men precis den typen av rättframma och gedigna viner som det alltför sällan sjungs några lover om.

Ferdinando Principiano är det barolska lappkastets okrönte konung som från att 2004 varit en modernisttaliban av guds nåde med paddlande paddlar, vendange verte a´la Roberto Voerzio (av importören Gerbola beskrivet som "beserknivå") och sprillans nya kalaspuffrostade barriques - idag blivit en ärketraditionalist med uteslutande gamla 30 hl-botti, naturlig jäst och en ekologiskt mycket varsam hållning i vingården. Cantinan ligger i Monforte men de flesta vinmarkerna finns i Serralunga d'Alba och stockarna är ofta gamla. Dolcettostockarna är från tidiga 60-talet och nebbiolon i Coste, som faktiskt ligger inom Monforte d'Alba-zonen, är från slutet av samma årtionde. Ett par procent nebbiolo från Boscareto slinker med i Langhe nebbiolon.

Dolcetto d'Alba Sant' Anna 2009 får jäsa och macerera i 2-3 veckor, ingen tillsatt jäst och minimalt med svavel, och sedan 10 månaders lagring på rostfritt stål. Gott om riktigt köttig frukt i en ganska mörk och rik smaknyans. Syrligheten är tiptop och sitter som hand i handske tillsammans med frukten - rent, balanserat, friskt. Vår husdolcetto det senaste året och ett vin som förmodligen är omöjligt att misslyckas med i matmatchningshänseende.

Langhe Nebbiolo Coste 2008 framställs och lagras enligt samma metoder som dolcetton. Rent, rent, rent med en sjungande nebbioloaromatik som har burgundiska förtecken, utan att för den skull förfalla till elegans. Rustikt och chosefritt är ledorden, och rent förstås. Syrorna är lika arbetsvilliga som en instängd bordercollie och en småsmulig tanninmatta letar ständigt efter fett och sälta att bearbeta. Även detta är ett helt ypperligt matvin i samma stil som dolcetton, det råder inga tvivel om att det är samma producent som ligger bakom de här båda vinerna.

Gerbola Vin i Köpenhamn säljer de här båda underverken. Dolcetto Sant' Anna kostar 95DKK och LN Coste kostar 120DKK. För den som inte har smidig tillgång till den danska huvudstaden finns det säkert flexibla logistiska lösningar.
Billigt Vin har tidigare provat LN Coste 2008 och vi har avhandlat Dolcetto Sant' Anna 2009.