Besök hos Silvia Altare

”Introdurre il denaro o la tessera”

Den kvinnliga automatspeakerrösten i betalstationen på A33:an börjar kännas som en kär gammal bekant vid det här laget, och de 2,50 Euro som hon så behagfullt äskar varje gång man passerar känns nästan som själva inträdesavgiften till Langhe. Eller för all del till Monferrato, beroende på vilket håll man kommer från. A33 är tvärbanan som löper som en förtvivlad och smått förvirrad avstickare söderut från Torino/Piacenza-motorvägen, förbi Asti och Castagnito med siktet målmedvetet inställt på Langhe för att väldigt abrupt sluta, och liksom upplösas i intigheten, någonstans i höjd med Grinzane Cavour.

Från Castelnuovo Calcea, där vi huserar när vi är i Piemonte, brukar vi helst vilja tvära via Castagnole delle Lanze och Neive över Barbaresco de tillfällen vi ska till Langhe. Scenerierna längs vägen är magnifika när man snirklar sig över kammen förbi alla de välbekanta vingårdsnamnen i Treiso och Barbaresco för att avslutningsvis rulla ner mot Alba. Men den rutten tar lite längre tid och vissa gånger har man mera bråttom än andra.

Som till exempel när man har avtalat ett förmiddagsbesök hos någon intressant vinproducent. Just den här onsdagen i början av juli har vi genom Instagram-kompisen Jan Gustavssons försorg fått tillfälle att hälsa på hos Silvia Altare i Annunziata, La Morra. Vi har aldrig tidigare varit där men har förstås kört förbi infarten till cantinan och huset, för övrigt rakt mitt emot Lorenzo Accomasso, otaliga gånger vid våra besök i området.

Vi är givetvis väldigt medvetna om historien, anseendet och vilken betydelse Silvias far Elio Altare har och har haft för utvecklingen i Barolo, och för den delen även i stora delar av övriga vinvärlden, de senaste fem årtiondena. Lik förbaskat har vi inte druckit särskilt mycket Altare, till viss del beroende på det ganska avskräckande prisläget för många av de här vinerna, men också på grund av dogmer och preferenser som gjort att vi sökt kickarna på annat håll.

Vi anlöper gården i god tid men är inte riktigt på det klara med exakt vilket hus det är som vi ska leta oss in i. I vanlig italiensk ordning är skyltningen minimal och man får vara glad om det står att finna en solblekt Dymo-remsa på brevlådan för att vidimera att destinationen är någorlunda korrekt.

Väl inne på den stekheta gårdsplanen kommer två hundar springande emot oss och lägger sig raskt på rygg rakt framför våra fötter och tigger om att bli klappade på magen. Silvia kommer strax efter och förklarar för oss att vi just träffat två av världens förmodligen minst blodtörstiga hundar.

”Mina föräldrar är i Tyskland och hälsar på min syster och hundarna är min mammas ögonstenar – hon lagar särskild mat till dem, riktigt fina grejer. Hon ringer hela tiden och kollar läget och förväntar sig att jag gör detsamma men jag lagar knappt mat till mig själv.”

Vi kliver in i den svala cantinan och det första man snubblar över är Silvias privata vinsamling som förstås rymmer ett brett spektra av intressanta grejer, allt från toppriesling och dito champagne till kaliforniska godsaker som skulle fått snålvattnet att rinna till hos åtskilliga connoisseurer.

Man slås av vilket rent, städat och rentav smakfullt intryck cantinan ger. Silvia berättar att när hennes farfar gjorde vin här så var det trampat jordgolv och höns och kossor som sprang runt bland vinfaten. Skulle farfar Giovanni upptäcka att någon av hans gamla trotjänarbotti läckte så skulle han bara ta en näve jord från marken, spotta en rejäl loska och trycka in hela härligheten i den läckande springan som tätning. Insidan av träliggarna var allt som oftast mögliga på grund av den bristfälliga, eller rentav ickeexisterande, hygienen. Detta, menar Silvia, var hennes fars största bedrift; att implementera en helt annan syn på hygienen vid vinmakningen. Vore det inte för honom och de andra nytänkarna på 70-talet så skulle förmodligen Langhe legat i bakvattnet som vinregion än idag, till stor del på grund av detta.

”Man kallar sig traditionalister men man har rent och snyggt i cantinan nu för tiden, somliga som exempelvis Aldo Conterno har till och med rotofermentorer, men man skulle aldrig någonsin drista sig till att erkänna att ens vinmakeri i själva verket är ytterst modernt. Den enda sanne traditionalisten i Langhe är Lorenzo Accomasso, han har fortfarande hönsen, och mycket annat, springandes i cantinan.”

Silvia blir imponerad över att vi är så väl förtrogna med Accomasso och hans viner;

”Ni är nog de första som hälsar på här som känner till honom” säger hon och hennes historier och kärleksfulla anekdoter om den mytiske vinmakaren på andra sidan vägen är oräkneliga. Som till exempel att han räknade med att han skulle få bli gudfar åt henne när hon föddes, men så blev det inte. Ett faktum som han än idag ständigt påpekar för henne när de träffas;

”Tänk Rocche, Rocchettevino…”

Hon berättar att hon härom dagen blivit formell ägare av firman och att hennes första egna beslut, i egenskap av ägare, tidigare i år var huruvida hon skulle köpa den högt älskade kvartshektar mark i Cerretta, Serralunga som de hyrt i alla år, men vars abonnemangskontrakt löpte ut vid nyår. Hon åkte upp till den kvinnliga markägaren som hade skrivit det begärda beloppet på en hopvikt lapp som hon gav till Silvia. Det var ett nervöst ögonblick när hon vek upp lappen och fann att summan faktiskt var ungefär densamma som hon själv hade tänkt sig.

”En hektar bra barolomark kostar 4-5 miljoner Euro så ni kan själva räkna ut vad det gick lös på.”

När vi kommer in till rummet med de tre rotofermentorerna förstår vi att Jan nog råkat informera Silvia om våra preferenser för hon hänvisar till dessa som djävulsmaskinerna. Hon berättar också att;

”Jag gör vin med svavel, för jag vet inte hur man gör vin utan svavel.” En pragmatisk och ytterst intelligent hållning som jag verkligen hyser maximal respekt för, och en självinsikt som man alltför ofta önskade att fler hade.

I provningsrummet, med den fantastiska utsikten mot Il Cedro, ställer Silvia fram sex stycken flaskor som hustrun får äran att öppna – förmodligen enda gången i hennes liv som hon drar korken ur sex flaskor Altare på mindre än två minuter.

Först ut är Elios smågalna Cinqueterre-projekt; Campogrande. Ett vitt vin på de obskyra druvorna bosco och albarola. Projektet är mycket ambitiöst och arbetsinsatsen i de extremt branta avsatserna i Ligurien är närmast obeskrivliga. Silvia berättar att Elio åker ned dit ungefär var tionde dag och när han frågar vem som vill åka med går alla och visslar och låtsas hålla på med något annat viktigt för att slippa.

Flaskan vi öppnat är en 2009 och man slås av fräschören här, ungefär som en betydligt yngre vermentino med hög syra och lite oljig struktur. Mycket god och förmodligen en ypperlig beledsagare till skaldjur.

Nästa vin är Larigi 2014, Altares ambitiösare barbera. Alldeles uppenbart inte ett vin för mig, jag är petig med min barbera och vill ha den rå och rustik. Jag är dock inte dummare än att jag begriper att det finns folk som gillar det här – rent, elegant, hög extraktion, känns lyxigt.

Samma sak med l’Insieme som är en blandning av cabernet sauvignon, barbera, nebbiolo, syrah och petit verdot som gottat sig länge och väl i barriquer. Koncentrationen är imponerande och det skriker cabernet och lyx och nyvaxade sportbilar. Allt väldigt snyggt och sansat, såklart, men inget för mig.

Barolo 2012 är däremot en fantastisk barolo – ljus, frisk, ren, lätt och med svart bälte i drickbarhet. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa barolo 2012 jag smakat hittills. Man verkar plockat i helt rätt tid och har dessutom lyckats hela vägen. Grym kvalitet för en normale, tror knappt det är lönt att växla upp till cru-grejerna här?

Samma vin från 2009 känns påfallande tungt och dystert efter den livliga 2012:an.

Cerretta 2007 är en urtypisk Serralunga-barolo, mörk och med knastriga tanniner. Mycket mäktig och jag överraskar mig själv med att verkligen bli förtjust i denna, kanske till viss del beroende på den nyligen berättade historien om hur det gick till när Silvia köpte den här lilla plätten och vilka vedermödor det var att gå igenom för att få till stånd ett lån och så vidare. Mycket bra barolo, inget snack.

Silvia går igång med Accomasso-anekdoterna och det är fantastiskt kul att höra om den här egocentriske vinmakaren och exempelvis de stora stenarna han hade liggandes i cantinan som ingen förstod vad de var till - om musten inte fyllde liggaren så bottnade han med dessa för att fylla upp. Eller den gången när han skulle lägga på mineralolja (smaklös) i en halvfylld botte för att förhindra oxidation men hittade inte densamma, utan tog istället systerns olivolja. Eller när han köpte hönsfoder i en stor säck som baxades in i hans Fiat Panda som han bara backade in i hönshuset (cantinan?) öppnade bagageluckan och skar en stor reva i säcken och lät hönsen hoppa in och käka, för att det var för jobbigt att bära ut säcken.

Det som framför allt annat slog mig vid det här besöket var att vi ju här faktiskt har att göra med en småskalig hantverkare med ett närmast extremt kvalitetstänkande. Det här är ju en av The good guys i alla avseenden. Det är alltför lätt att tänka i dogmer och kvasipolitiska termer när det kommer till vin, något jag egentligen trodde mig veta innan men som faktiskt framstod i det klaraste av ljus när vi körde därifrån. Att sedan Silvia Altare dessutom är en av de trevligaste, ärligaste, intelligentaste, mest humoristiska, spännande och medvetna vinmakare vi någonsin träffat gör ju inte saken sämre.

Stort tack till Silvia och Jan för en oförglömlig förmiddag.

Besök hos Giulio Viglione

 Det snackas en hel del om Giulio Vigliones viner, i alla fall bland andra vinmakare i Piemonte. Vi har hamnat i diskussion om hans unika, rena, ursprungliga, eleganta, eteriska men samtidigt bondskt rustika barolo-uttryck med flera av de hippaste och bästa producenterna på sistone. Det är dock inte så lätt att snubbla över de här grejerna och vår enda erfarenhet av vinerna innan vårt besök är en barolo 2004 drucken på eminenta vinbaren Taste’vin i Asti. Låt oss säga att den flaskan lämnade oss långt ifrån oberörda.

Vi har tänkt hälsa på i flera år men det har inte klaffat, förrän den här gången då vi äntligen fick kontakt och blev inbjudna till besök i den gemytliga cantinan som ligger mitt i Bussia Sottana, mellan Fenocchio och Franco Conterno i backen, precis ovanför Luciano Sandrones komplex. Giulio Viglione har 5 hektar i Bussia och Cannubi men arrenderar numera ut 3 av dessa och brukar alltså bara 2 hektar själv – dolcetto, barbera och nebbiolo på småplottar beliggandes i huvudsak i Bussia. Allt arbete utförs förstås hantverksmässigt with a capital ”H”, vinmakningen är supertradionell bland annat med lagring på över 100-åriga akaciabotti och 25-30 dagars maceration. Svavlingen är minimal – totalt vanligen mellan 20-30 mg/l – och han använder såklart ingen tillsatt jäst.

När vi anländer Azienda Agricola Carlo Viglione en riktigt het dag i början av juli, möts vi på uppfarten av Giulio med hälsningsfrasen: ”Salve! Välkomna till Langhes minsta cantina!”, nästan lite urskuldande. Det är ingen hemlighet att han smått desillusionerad gett upp mer än hälften av sina marker för att han tycker det är för mycket slit och hart när omöjligt att få betalt för sina grejer vad de egentligen är värda. Det fanns en tid när han lastade sin lilla lastbil och körde runt och sålde vinerna själv, till enoteche och restauranger. ”Idag säljer jag rubbet till distributören Triple ”A” i Genova, gud vad det sparar mig mycket jobb, tid och huvudbry.”

Giulio berättar att han under många år sålde ansenliga mängder av sin barolo på damejeanne till gode vännen Teobaldo Cappellano, vin som denne sedermera använde för att tillverka sin legendomspunna Barolo Chinato. 2004 var sista årgången han hann köpa, samma årgång som vi drack på vinbaren i Asti, en episk barolo som egentligen var på tok för god för att krydda sönder med kinin och 21 andra örter men förmodligen ett mycket lönsammare alternativ för Cappellano än att använda sin egen. Och säkert en bra affär även för Giulio, som verkar nöjd och nästan lite hedrad över att han fått leverera.

Vi ojar oss lite över värmen och frågar om han tror det blir ett nytt 2003 i år? ”Hoppas det! Det får inte bli lika kallt och blött som ifjol. Nebbiolon fixade sig nog på slutet med hjälp av den långa hängtiden men barberan och dolcetton blev helt kassa. Vi brukar lyckas mycket bättre de heta och torra åren, även om 2003 förstås var extremt.” Säger han och går och hämtar en oetiketterad flaska som han genast öppnar och häller upp. ”Smaka och säg om ni tycker det är gott.” Det är väldigt gott. Stort i både näsa och mun, ganska mitt i krysset mognadsmässigt med fascinerande struktur, djup mörk frukt och lagom tillslipade tanniner. Lång eftersmak som ligger och dallrar ett bra tag i munhålan. ”Det är min Cannubi från 2003”, och det är bara att hålla med om att varma år inte förefaller vara några större problem för honom, även om mognaden naturligtvis är lite längre gången än vad som vore fallet ett svalare år.

Vi provar dolcetto och barbera från 2013 som båda är precis som man vill ha dem - rena, stringenta, saftiga, unga, nästan kvillrande, skrikandes efter en ost- eller korvbit. Den blålila frukten är superkoncentrerad i båda flaskorna; "2013 blev allt bra, ett år som de flesta av oss odlare gillar bättre än 2010, kanske för att dolcetto och barbera blev så fantastiska." Giulios dam Rose ansluter efter en stund, det är bland annat hon som ritar etiketterna som ju är lite speciella för den här typen av traditionella Langhe-viner - inga harpor, vapensköldar eller snirklig skrivstil så långt ögat kan nå. Man noterar omedelbart att paret är av det där sällsynt harmoniska slaget och ger närmast intrycket att vara nyförälskade: "Vi har varit tillsammans i trettio år men vi är fortfarande för unga för att gifta oss" säger de med en mun.

Men det är ju när Giulio öppnar sin barolo 2010 som alla bitarna liksom faller på plats. Det här är en barolo som är fantastiskt rolig att dricka. Det här handlar om glädje, harmoni, balans, lite bus och mycket sinnlighet. Inte mycket till djupsinnigheter, ingen dissonans någonstans, ingen tyngd eller tråkiga förpliktelser. Inte ett vin som inbjuder till nagelfarande om struktur, längd eller lagringspotential - även om det naturligtvis kommer att kunna överleva de flesta av oss. Det här kan vara en av mina bästa barolo någonsin, i varje fall den absolut roligaste att dricka.

Etiketteringsmaskinen - en kastrull med lim, en pensel, ett par ihopsnickrade trekantslister, ett urdrucket glas vin - voilà!

När vi ska gå säger Giulio: "Hoppas ni inte vill köpa någon barbera eller dolcetto, vi har bara precis så att vi klarar vintern själva." Som tur var hade han i alla fall lite barolo att sälja.

Två av Langhes mest älskvärda människor som gör några av de mest älskvärda vinerna, har vi sett det där sambandet förut?

Barolo Villero 2005 (Brovia)

Vi rör ihop en high-end-ragu på en kalvfärs som jag skulle kunnat gå i fängelse för. Därtill vitt vin, selleri, lök, lite vitlök och morot - förstås - och en rejäl sats rödgul trumpetsvamp som, måhända, en smula oortodox pimpning. Anrättningen är långkokt och intensiv i sitt smakregister men befinner sig, som brukligt, definitivt i den ljusare änden av aromspektrumet varför ett vin med uttalad elegans så småningom känns påkallat till pappardellen.

Jag öppnar Brovias Villero-05:a tidigt på eftermiddagen och låter den få en tämligen lång utandning på karaff. Redan vid upphällningen fångar jag upp ett stråk av tryffel som garanterar en fin smak- och doftbrygga till den distinkta svampigheten som den rödgula trumpeten bidrar med i den puttrande grytan ute i köket.

Och till maten funkar det här mycket bra. Den nyss nämnda tryffeln i doft och smak lierar sig omedelbart med ragún. Här finns dessutom frisk och frejdig frukt så att det räcker och blir över såväl som läckra mognadstoner i form av patinerat läder, eterneller och en fager linoljeton. Syrorna känns fint i fas med övriga smakliga beståndsdelar - inget som sticker iväg eller skjuter ut - harmoniskt men likafullt med en tydlig personlighet och distinkt mineralprägel. Balans och elegans. Inte några uppenbara spår av den udda årgången.

Ett alltigenom skönt vin att vistas i samma rum som även efter det att tallrikarna är renslickade och stearinljusen är utblåsta. Kontemplativt, stimulerande, njutbart men med lagom mycket edge för att bjuda en lite motstånd och utmana. Ungefär som en idealisk samtalspartner att spendera en kväll med.

Besök hos Lorenzo Accomasso

Alla man talar med säger samma sak när man råkar nämna att man någon gång skulle vilja besöka Accomasso; "Det går aldrig ni blir inte insläppta, han är misstänksam mot allt och alla", "Han har varken dator eller ens fax, troligtvis inte ens en telefon", "Ni får aldrig tag på honom, och skulle han trots allt svara så pratar han säkert bara piemontesiska", "De hade inbrott häromåret och sedan dess har systern Elena låst in sig på övervåningen och vägrar släppa in en själ".

Lorenzo Accomasso är definitivt en av Barolo-zonens mest kultförklarade och mytomspunna personligheter. Om man som han tagit sig igenom och producerat 56 egna årgångar och hårdnackat stått emot det närmast massiva moderniseringstryck som rått i La Morra de senaste decennierna är man naturligtvis värd all respekt som går att uppbåda och den partisanaura som omger honom är förstås till fullo välförtjänt, äkta och autentisk.

Vinerna är närmast omöjliga att hitta på den öppna marknaden i Europa - japanerna köper rubbet - så ett besök hos honom är, trots alla sina svårigheter att iscensätta, ändå förmodligen det enklaste sättet att få komma nära dessa heliga Graaler.

Jag kontaktar vår goda vän Paola Revello, som bor ett par stadiga stenkast nedför slänten i Annunziata, och hör med henne om vilka möjligheter vi kan tänkas ha att beviljas audiens hos Il Re. "Jo, det kan vara knepigt men förmodligen inte helt omöjligt. Kom förbi mig så provar jag att ringa honom medan ni är här, så kan ni i så fall åka upp till honom direkt. Det är helt uteslutet att bestämma något i förväg, han är liksom inte typen som har någon planner eller så..." Sagt och gjort. Jag tar med mig Più Rosso-Niels, som har anslutit med sin familj för några gemensamma dagar i Piemonte, och åker upp till Paola på förmiddagen. Hon ringer upp Casa Accomasso. Det är systern Elena som svarar och säger att Lorenzo inte är hemma men kommer hem vid 14-tiden, prova då. Paola säger till mig och Niels att det förmodligen är smartast att käka en god lunch i lugn och ro och därefter köra upp till Loc.34 och helt sonika se om vi blir insläppta.

När klockan passerat tre kör vi upp och svänger in på en liten uppfart med två subtila skyltar uppspikade på en trädstam. Skyltarna pekar åt varsitt håll så det känns omöjligt att gå fel... Åt höger finns det som mest liknar ett boningshus så vi går upp och ringer på klockan. Det går en stund men plötsligt dyker en dam upp på balkongen: "Vad vill ni?", "Jo, Paola Revello ringde tidigare. Vi skulle träffa signore Accomasso".

Säkert tio minuter förflyter och vi står snällt och väntar i det svettiga solgasset på planen framför huset. Plötsligt öppnar sig en dörr på nedervåningen ackompanjerad av ett långt, utdraget och intensivt gnissel. Två bleka och knotiga fingrar vinkar långsamt in oss. Två stolar dras ut med varsitt förtvivlat skriande orsakat av mahognybenens omedelbara och skoningslösa kontakt med det blankkaklade golvet. Just som våra vid det här laget mullvadsliknande ögon börjat vänja sig vid dunklet inne i rummet, hör vi en röst borta från det trälucksförseglade fönstret som säger: "Questa e una estate muovere".

Signore - eller som hans officiella titel egentligen är; Cavaliere, efter att han dekorerats av självaste president Napolitano för sina förtjänstfulla insatser i den langhesiska vinkulturen - Accomasso syftar förstås på det varannandagsväder som hittills kännetecknat denna sommar. "Det var likadant både 1971 och 1972, de blev två helt olika årgångar i slutändan, man vet ingenting förrän det är dags att skörda. Men från den 10 juli och framåt börjar man få en bild av hur året kan komma att bli". Vi får därefter en omfattande historielektion om de senaste sextio årens årgångar med särskilt fokus på hur dolcetto har betett sig - den druva som enligt Accomasso är absolut svårast att bemästra. "Att göra bra barolo handlar mest om att ha tålamod, dolcetto måste man vaka över hela tiden, från blomningen tills dess att den har hamnat i flaskan." 

Barolon får macerera allt ifrån 20 till 40 dagar, beroende på årgången, i sval temperatur, runt 17-18 grader. Han har sammanlagt cirka 3 hektar i Rocche och i angränsande Rocchettevino.

Efter en stund reser han sig upp och går och hämtar två glas som ligger upp och ned i en korg med en nymanglad bländvit linnehandduk liggandes ovanpå. Han försvinner ut ur rummet och kommer tillbaka efter en stund. "2007, direkt ur botte". Det här är Rocche-riservan som vid det här laget legat sju år i gamla, närmast antika ekliggare. Glaset formligen strålar av tradition och historiens vingslag ljuder högt och klart i det kartongbelambrade lilla rummet. Redan vid en första anblick slås man av hur annorlunda det här ter sig jämfört med de flesta andra barolo man kommit i kontakt med under sin intensiva men ändå förhållandevis korta vinälskarkarriär. Det här är rosttonat tomatrött, ljust men ändå helt ogenomsiktligt, nästan lite lätt grumligt. Doften är monumental med den finaste balsamico, patinerat läder, mörka och robusta frukttoner - eller förresten, "frukt" är fel ord, det här handlar på något vis om nebbiolos innersta väsen, vad den här remarkabla druvan är kapabel till i sina största stunder går inte att reducera till ett så futtigt och allmängiltigt begrepp som "frukt". Smaken och texturen är helt enkelt oförglömlig, släta och smidiga tanniner och en sagolik längd med en perfekt plankträff och en optimal elevationsbåge som slutligen landar och snurrar runt i en lätt oxidativ twist - estetik på högsta nivå. Där och då sätts återigen helt nya referensramar för hur en La Morra-barolo kan, och ska, smaka.

Accomasso talar en hel del om modern barolo - barriquer, rotofermentation och temperaturreglerad jäsning - men jag uppfattar inte hans hållning gentemot dessa som särskilt negativ, snarare hövligt accepterande och rent av lite lätt nyfiken. "Jag gör förstås mina viner i vingården och inte i cantinan, men exempelvis Voerzios är mina grannar och goda vänner. De gör mycket bra viner." När det kommer till 2000-talsårgångarna så är han förresten benhård med att utse 2004 som den absolut mest förträffliga La Morra-årgången. 

Han är nyfiken på var vi residerar under vår Piemonte-vistelse: "Monferrato? Uppe vid Torino?", "Mnaej, sydost om Asti. Bara 20 kilometer härifrån", "Åh, vad odlar man där, hasselnötter?", "Ja, och äpplen men framförallt vin", "Jaja, det är där man odlar en massa freisa. Det är svårt med freisa, det går inte att få något betalt för den, max €3.50 kostar de i en supermercato".

Det finns de som hävdar att Accomasso aldrig varit ens i Alba, ett faktum som han själv dementerar å det grövsta...

Härnäst får vi hans barbera Pochi Filagn 2009 i glaset, den senast släppta årgången. Först förbryllas man lite av ordningsföljden på vinerna men så snart glaset når näsan blir det uppenbart varför han inte bjudit detta före sin riserva. Här har vi att göra med en reduktiv best som sprutar ur sig aromer på längden och tvären. Efter tio minuter i glaset lägrar sig en oxidativ pust över Riedel-kupan och vinet liksom suckar utmattat och börjar lugna ned sig. Det här är inget annat än ett fantastiskt vin, en barbera som väl speglar årgången med sin värme och myckenhet av allt, men som efter hand känns väldefinierad och komplett njutbar, troligtvis kryddad med en hel del X-factor, men ändå.

När det börjar kännas som att det blivit dags att samla ihop sig, frågar vi försynt om det finns någon möjlighet att få köpa en flaska eller två? Signore Accomasso står stilla länge och drar med ett finger längs stolsryggens kurviga ovandel, liksom funderandes. Efter en stund går han bort i hörnet och drar fram två flaskor; varsin Rocche Riserva 2006. Priset är ofattbara €26 per flaska, vi räcker fram 60 och ber honom behålla resten varpå han närmast förnärmat avböjer och börjar lite irriterat rota i en låda alldeles intill där vi hela tiden suttit. Han räcker slutligen fram en dolcetto 2010 och menar att den får fungera som växel för våra överskjutande €8. 

Väl hemkomna tänder vi grillen och slänger på ett gäng spett och Accomassos dolcetto levererar stordåd till maten och med Monferratos mjuka kullar i fonden. En dolcetto helt olik allt annat som finns att tillgå, med ett djup och en seriositet som mängder av La Morra-barolo tyvärr saknar.

Ett stort varmt tack till den fantastiskt rara och tillmötesgående Paola Revello som fixade det här besöket åt oss. Att vi nämnde hennes namn där på gårdsplanen känns så här i efterhand som kodordet för att vi överhuvudtaget blev insläppta. Paola kommer under 2015 att öppna en vinbar i downtown La Morra och har som målsättning att även kunna servera Cav. Accomassos viner vad det lider - alltså ett måste vid nästa års La Morra-utflykter.

Vi passade på att köra inom Barolo medan vi väntade på att klockan skulle bli tre och ringde på hos en annan kultförklarad baroloproducent: Giovanni Canonica. Så fort den massiva grinden av Alcatraz-karaktär rullat åt sidan mötte han oss med utslagna armar och ett förtvivlat: "Jag har ingenting! Jag gör bara 6000 flaskor och de tar slut innan jag ens fått de på flaska!" Från hans trädgård fick vi oss ialla fall en titt på hans lilla vingård i Paiagallo, strax till höger om hans vänstra öga på bilden.

Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)

Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.

Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.


 

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)

Vi har en hel del barolo, och däribland åtskilliga riservor, liggandes som i rask takt börjar närma sig sin tioårsdag så det har blivit dags att titta till dem igen under innevarande år. Schiavenzas riserva-byggen är built to last och en solid årgång som 2004 förväntar vi oss egentligen inte att något ska ha förändrats nämnvärt sedan det senaste påseendet.

Och visst möts vi av ett massivt Serralunga-mörker efter att flaskan fått en eftermiddagslång utandning i karaffen. Frukten är helt intakt, ungdomlig, eller rent av juvenil men den samlade doftkompositionen är mycket mörk och myndig. Intensiv och koncentrerad är ord som känns klart träffande för att i görligaste mån beskriva denna väldoft. Samma ord kommer också till snar undsättning för att på bästa och effektivaste sätt förmedla vilka sensationer som utspelar sig i munhålan efter att man långt om länge dragit i sig en rejäl sipp av Broglio-2004:an.

Kraftfull körsbärsfrukt omgärdad av en pregnant tanninmatta och en syrlighet som rör sig i den lägre delen av mellanregistret. Mycket kraft och tyngd, som förstås anstår en Serralunga-riserva, men på ett väldigt snyggt och raffinerat sätt.
Mat är en essentiell kollaborationspartner för en barolo av den här typen och vi är närmast förbluffade av med vilken ackuratess och sameuropeisk brobyggaranda vinet plockar upp och lierar sig med emmenthalern och dijonsenapen i våra schweizerschnitzlar. Mycket stiligt.

Barolo i absolut toppklass som av allt att döma har ett långt liv framför sig så ett par flaskor får gömmas och glömmas medan resterande nyps med jämna mellanrum under återstoden av det här decenniet.

Barbaresco 2010 & Barolo 2009 (Ricossa)

Så har det då hänt, vi har blivit erbjudna varuprover som vi faktiskt varit genuint nyfikna på - till skillnad mot den sedvanliga glöggen med ansjovissmak, de damväskeutformade rosé-BiB:arna eller den spexiga vodkagroggen i en flaska som ser ut som en brandsläckare - som vi vanligen får förfrågningar om vi är intresserade av att smaka. Vi hade redan tidigare hört talas om att det skulle finnas en barbaresco för under hundralappen och en barolo för ytterligare en femtiolapp att tillgå via beställningssortimentet och det är inte utan att man undrar hur dessa kan smaka - det är ju faktiskt priser som ligger i paritet med Carlo Merolli et al. Producenten; Ricossa, har vi ingen koll på sedan tidigare men de verkar producera rejäla volymer och seglar under M.G.M Mondo del Vinos flagg nuförtiden.

Låt mig säga med en gång att båda vinerna är klart godkända, det här är trevliga representanter för respektive vinstil, friska, hyfsat rena och pigga med tydlig ursprungsprägel och god druvtypicitet. Barbarescon känns avgjort enklare men står sig med bravur mot alla Langhe nebbiolo i sin prisklass som finns tillgängliga via SB. Ett riktigt bra måltidsvin med schysst fruktsyra och en lättsam tanninbädd som tål en del stryk.
Barolon har en växel till att lägga i. Här finns ett annat djup i både doft och smak och jag tycker att man lyckats riktigt bra med den knepiga årgången. Druvorna verkar ha hämtats från hela Barolo-zonen och det är nog ingen nackdel ett år som 2009. Strukturen är tämligen lättsam på ett vis som förmodligen gör att många kan komma överens med den, och faten har använts på ett förnuftigt sätt utan att dominera tillställningen.

Jag har på senare tid kommit mig för att värdera och "poängsätta" viner jag smakar för första gången genom att fråga mig själv om jag kommer att  försöka leta upp och köpa dessa igen. Det är på något vis ändå den slutgiltiga domen - man kan ju exempelvis prova en Altare- eller Paolo Scavino-barolo och tycka att den är hur fantastisk som helst men kommer man att ge sig ut på marknaden och leta och slanta upp sina surt förvärvade slantar på en flaska eller fler igen? Det visar sig faktiskt först om/när man sedermera verkligen gör det huruvida det var ett bra vin eller ej. Ricossas Barolo 2009 kommer jag att köpa några flaskor av.

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.