Det är förmodligen så, att man dricker för många goda viner nuförtiden. Eller i varje fall för många viner som ligger tryggt inom ens "smakpreferensramar", i komfortzonen. I vårt fall är det förstås en direkt följd av att vi nogsamt väljer vem vi handlar vårt vin av - vi vet att vi har att göra med folk som älskar vin och inte för något skit i sitt sortiment, och skulle de mot förmodan någon gång göra det så upplyser de oss i regel själva om detta. Hade vi handlat vårt vin hos ett anonymt, megalomant, statligt monopol vore förstås risken för dikeskörningar, när man någon gång köpt något i blindo, större.
Nu är ju inte prøvekassen från Tenuta La Ghiaia köpt helt i blindo, den här intresseväckande bloggposten fick oss att salivera ymnigt vid blotta åtanken på dessa synbarligen himmelska ligurier. Vi börjar med att kolla av det vin som Niels utelämnat i sin post: det vita insteget Atys 2011. Här har vi att göra med 100% vermentino från gamla (50+ år) stockar, och från trakterna kring La Spezia i Ligurien, som lagrats på äggformade betongtankar och rostfritt stål. Intensivt gyllengult och skimrande i glaset är det inte utan att man redan vid anblicken anar stordåd.
Fet, fin, gul frukt - ananas, mangosorbet, golden delicious - och en gudomlig, närmast rieslingaktig, mineralitet som etsar sig fast i både gom och näsväggar. Stringenta men kopiöst väl avvägda syror någonstans i blodgrapespektrumet. Komplext men synnerligen lätt att gilla redan vid första kontakten. Allt eftersom kvällen fortlöper fördjupas relationen ytterligare då Atys ledsagar oss vid grillen, vid middagsbordet (gör sannerligen inte bort sig till karréen och salumiplocket), på den soldränkta uteplatsen och som ett kontemplativt utbyte i TV-soffan. Det här vinet andas harmoni rakt igenom, så till den milda grad att det egentligen känns irrelevant att plocka ut och nagelfara beståndsdelarna. Riktigt bra, helgjuten vermentino av det slag man så sällan snubblar över.
