Gammalt, trött, i stort sett dött... Såå synd. Arbois 1989 (Camille Loye) |
tisdag 25 november 2014
Höstlig höghöjdsdrabbning
fredag 7 november 2014
Pochi Filagn Barbera d'Alba 2009 (Lorenzo Accomasso)
Det är med viss vördnad man öppnar en pava partisan-juice av den här kalibern. Inte för att det handlar om något obscent prissatt eller mytiskt överdekorerat medaljmonster, utan snarare för att det inte är så lätt att hitta och komma över de här flaskorna. Och så lämnade ju det där besöket i somras en hel del outplånliga avtryck. Således rycker det onekligen lite extra i extremtraddokramartarmen när man häller upp den här täta, mörka skapelsen på karaff. Jag sneglar nyfiket på det gnistrande glaskärlet och med jämna mellanrum går jag bort och tittar till och klappar den ömt under eftermiddagens lopp. Det är kanske inte alltid direkt nödvändigt att lufta sin barbera d'Alba men efter vår encounter med det här reduktionsmonstret i somras finner jag det rådligt med en ymnig syrekontakt så att det hinner lugna ned sig innan vi åter introduceras för varandra.
Håller man karaffen mot solljuset, som alltid ystert dansande ute på fönsterblecket, tycker man sig liksom se hur vinet kippar efter andan, nästan så att man inbillar sig att det bubblar och fräser lite grann där inne, och släpper ut små pustar av lila ånga ur flaskan ibland. Som om det vore en av Miraculix' e-kolvar.
Det är ju svårt att låta bli att ta en sniff lite då och då. Det som möter en är en salig blandning av lätt härsket fårfett, surikatburarna på zoo, svettig polyester, lacknafta, vinättika och unken tryffelolja. Lite luft skadar nog inte...
Doften både vecklar ut sig och kommer samman, så småningom. Det där lite härsket feta förtrollas till hasselnötter och tryffel, ättiksticket blir till en tät mörkröd fruktmatta. Och då är nog detta bara början på metamorfosen, ge den ett halvt dygn till så har det garanterat gått ihop sig ytterligare. Doften är närmast ofattbart rik och kräver sin sniffares fulla uppmärksamhet.
Meanwhile, i munnen väntar syrorna...
Syrorna är grymma. Jag skulle nästan drista mig att säga morbida, diaboliska, katatoniska. Tänk dig en bedrägligt mustig och inbjudande mörk frukt beströdd med lite älskvärt mandelmassiga övertoner som yppigt bjuder in dig och så fort du sätter läpparna till glaset, redo att börja klunka så: tjong! snärtar en vinande rottingpiska över tunga, gomsegel och tandhalsar. Kraski teran², typ. Den masochistiskt lagde belönas dock ymnigt ty efter en djup klunk händer det fantastiska saker med munhålan, små sensationer och efterdynande kittlingar som man inte visste gick att framkalla och de 15 procenten skickar iväg en eftersmak lång som ett katekesförhör, rakt in i kaklet.
Det här är snudd på magi på flaska - barbera i en inkarnation som man aldrig tidigare kommit i kontakt med. Som om Cappellanos '03-vildbase Ab Normal och Nadia Verruas girlpower-barbera Bandita skulle få ett kärleksbarn. Inte ett spår av det smått förhatliga Marc deGrazia-epitetet "La Morra-elegans", bara ren och skär energi och en flaska full av jävlar anamma.
ps - Ni som undrar; "Pochi Filagn" betyder "några rader" på piemontesiska (pochi filari på italienska). Och ja, 2009 är den senast släppta årgången.
Etiketter:
Barbera,
Barbera d´Alba,
Lorenzo Accomasso,
Piemonte
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)