Friuli-Venezia Giulia

Gårdagens tema, vid den lokala Munskänkssektionens månatliga sammankomst, var Friuli-Venezia Giulia och vår ciceron för kvällen var den bäst lämpade som finns att tillgå, nämligen en av landets ledande kännare på området: Ingvar Johansson.

Ingen läsare av Billigt Vin har väl missat med vilken entusiasm och varmhjärtad hållning Ingvar förhåller sig till denna Italiens nordostligaste utpost. Vi bjöds på ett initierat och intressant föredrag om allt från matseder till inrikespolitiska förvecklingar, såväl som druvsorter och odlartrivia. Friuli är ju i sanning ett mångfacetterat område och det kan inte vara en smal sak att försöka sammanfatta ett dylikt i kortfattade ordalag, men Ingvar lyckades, med bravur, få med det mesta matnyttiga. Han har ju dessutom besökt de flesta av producenterna som provades under kvällen och berättade anekdoter från dessa visiter, vilket tillförde ytterligare en dimension.

Provningar av vita viner brukar av hävd inte vara särskilt publikdragande men igår var vi nästan 60 personer, vilket är snudd på vitvinsrekord, och alla hittade nog sin favorit i det rikt stilvarierade men välkomponerade startfältet.

1. Collio Tocai Friulano 2008 (Mario Schiopetto) Jag gör det enkelt för mig och länkar till Ingvars besök hos Schiopetto nyligen för detaljerad info om producenten.

100% tocai friulano som legat på jästfällningen i 8 månader och lagrats på stål.

Doften är mycket aromatisk med en gulaktig frukt - ananas och mango. Lätt eldig med en trevlig mineralkaraktär och diskreta smörkolatoner. Smaken känns tämligen kraftig, men frisk, med syror i mellanregistret och fin eftersmak. Trevligt vin på en "bruksdruva" som här visar upp sig i en elegantare skepnad. 5 personer röstade på detta som sin favorit. Nollsjuan fanns tidigare hos Gerbola Vin i Köpenhamn men är numera utsåld.

2. Ribolla Gialla 2009 (Rosa Bosco) Ingvars besök hos Rosa hittar du på svenska här och med en internationellare touch här.

Jäst på stål och lagrad till hälften på stål och andra hälften på använda barriques, har legat på jästfällningen i 6 månader.

Ljusare, mer skinande doft med snäppet mer uttalad mineralitet. En del tobak och rikligt med citrustoner smälter ihop och trivs bra med den snygga fatornamenteringen. Utmärkt syrastruktur och en långsamt avklingande eftersmak. 1 person (hustrun) räckte upp handen för detta vins favoritskap. Rosa Boscos viner är mycket svårfunna och det här hade Ingvar köpt direkt av producenten.

3. Sacrisassi Bianco 2004 (Le Due Terre) En mycket småskalig, på gränsen till obskyr, producent som är svår att hitta information om. Biancon är i alla fall 50% tocai friulano och 50% ribolla gialla.

Mogen, oljig doft med petroleum och klar orange persikofrukt, ljuvliga mognadstoner. Smaken är kraftfull med mycket komplex karaktär och eftersmaken är lång och sober - ett vin på sin absoluta topp just nu. Detta var 5 personers favoritvin och min kandidat till kvällens elegant.

Köpt hos Finn Klysners DWC Vin för 250 DKK.

4. Bianco 2007 (Mario Schiopetto) Ännu ett vin från Schiopetto, fast här har vi att göra med tocai friulano och chardonnay.

Något tuffare näsa med en rå, nästan grönfruktig aura där lime och grape tonic dyker upp. Syrligheten är intensivare och hamnar i det ljusare registret. Nollsexan finns hos Gerbola och kostar 165 DKK vid köp av tre.

5. Terre Alte 2007 (Livio Felluga) Felluga är en stor välkänd producent och här har vi fått prestigevinet i glaset. Sauvignon blanc, tocai friulano och pinot bianco som fått ligga till hälften på stål och hälften ek.

Blommig och med fläder, krusbär och påtagliga fattoner - precis som en bra vit bordeaux i min näsa. Smaken är rund och fyllig men med en sublimt markerad syra, mycket njutbar sin ungdom till trots. Detta blev, inte oväntat, de flestas favorit, säkert tre fjärdedelar av deltagarna viftade febrilt med händerna. Superiore säljer för 35€.

6. Vitovska 2006 (Zidarich) Ett macererat naturligt vin på den bångstyriga druvan vitovska, jäsning i öppna träkar och lagring två år på stora fat. Ingvar har provat nollsexan tidigare.

Zidarichs vitovska kommer ut i en väldigt slöjig, på gränsen till grumlig dress medan grannbordets flaska är gnistrande klar i bärnstensgul briljans. Snacka om flaskvariation, vi måste ha fått bottensatsen men vilken bottensats! Skopor med tropisk frukt sköljer våra näsor medan grannbordet mest hittar eter och plåster - våra glas formligen leviterar av den söta, mogna frukten som lindats in i de fuktiga tobakstonerna - suverän näsa! I munnen visar det en kraftig struktur med sandiga tanniner och ljuvlig syra - ungt men i utmärkt balans. Min och tre andras favorit. 225 DKK hos Winewise.

7. Carat 2004 (Bressan) Fulvio Bressan är en färgstark profil som Ingvar berättar initierat om här. Carat är tocai friulano, ribolla och malvasia som legat sur lie, varje druvsort för sig, med daglig battonage i ungefär ett år i både barriques och 2000-litersfat. Vinet finns numera på Nomas vinlista.

Klart fylligast med en lätt petrokemisk karaktär och lite oljig munkänsla. Mandeltoner och inlagd frukt växer fram i glaset, här behövs luft. Kraftfullt vin med en viss elegans trots sin rusticitet, lång och intresseväckande eftersmak. 2 personers favorit, 145 DKK hos Winewise.

Kvällens mat är en siciliansk gryta med tydlig aniskrydda som serveras till en saffransrisotto. Till detta sammelsurium av smaker skall Bressans Schioppettino 2004 göra jobbet. Och det gör han med den äran, anisen kommer igen fint i det kraftfulla, kryddiga vinet som har en tydlig mineralprofil och en förmåga att sätta alla smaker på plats. Ett matvin par excellence, 175 DKK hos Winewise. Ett urval av Bressans viner finns även tillgängliga i BS men levereras bara i Stockholmsregionen. Från den 1/2 kommer det att finnas ett mixat fempack kallat "Natural Wine Collection - Bressan" som blir tillgängligt i hela Sverige.

Efter den här genomköraren kan vi inte annat än konstatera att ett intressantare vitvinsområde än Friuli-Venezia Giulia är svårt att hitta. Bredden och kvaliteten hos vinerna är mycket imponerande och charmfaktorn är hög. Med Ingvars extremt kunniga och sympatiska guidning misstänker jag att distriktet vann många hjärtan här i det töande Göinge.

Taj Blanc 2009 (Villa de Puppi)

Såhär i början av en, till synes, oändlig räcka oxveckor får man se sig om efter pigga vita viner som kan liva upp tillvaron en smula. Vi noterade att Ingvar provade Villa de Puppis Taj Blanc igår och drog oss till minnes att vi hade en likadan flaska liggande, som vi för övrigt fått av sagde skribent. Kolla förresten in Ingvars internationella debut på Do Bianchis Friuli-blogg.

Taj Blanc 2009 kommer ur flaskan med famnen öppen. Generös aromatik med jasmin, citrusblomster och försommarens alla spädgröna örter i en gigantisk bukett. Karaktären är mineralisk men samtidigt parfymerad utan att vara det minsta påträngande, lättsam men ändå rik - väldigt intressant och lockande näsa.

Munnen fylls ut rejält av de unga men välkalibrerade syrorna och alla de aromatiska elementen från doften återfinns ett efter ett. Stadig eftersmak som lägger tyngdpunkten på fläder och äppelmynta med en mineralisk accent.

Ett svinbra vin i en extremt drickvänlig stil men som är knepigt att få tag på. Colasanti och Winediscoveries har en del av Villa de Puppis viner.

Lergökastan revisited

Bussen plöjer genom det töande skånska landskapet likt pansarkryssaren Potemkin. Vattnet som ligger i stora pölar på vägarna klyvs av den nästintill amfibieliknande Scania Omnilinken. Målet är nordvästkusten och en tête-á-tête med Ingvar i Skånes eget Seattle. Väl framme är programmet helt outtalat så jag sätter mig till bords med vidöppna sinnen, viss om att det snart vankas förlustelser av det eudemonistiska slaget.

Mycket riktigt inleder vi med en fullkomligt sublim olivolja; Frantoio di Rivas Mosto d´Olio kommer från Riva del Garda och är väl därmed en av de nordligaste italienska olivoljerna. Massiv näsa av nyklippt gräs, ljusgröna örter och vita blommor. Ljuvligt frisk med en lätt syra och prima viskositet i bästa 5W-40-klass. Som hand i handske till Ingvars mors hembakade rågsiktsbröd - svårslaget.

Vi börjar vår dryckeskavalkad med ett glas innehållande en orange, lätt grumlig och porlande vätska. Doften är maltig, nästan öllik, och med en dov antydan om smutsig bilmekanikeroverall. En viss grönäpplig friskhet tar sig upp till ytan och ger anrättningen en pigg och lite framfusig karaktär.

Smaken inleder med en liten beska, syrorna uppfattas som höga och intensifieras av kolsyran. Allt känns helt torrt och utjäst. Ingvar undrar om jag gillar det här och jag svarar att jag tycker det är intressant men inte vad jag skulle kalla gott. Jag vågar mig inte på någon gissning.

Tur var väl det för i glaset har vi en geuze som är ett spontanjäst belgiskt öl. Inget jag smakat tidigare men en kul bekantskap som mycket väl kan fördjupas. Ett alldeles uppenbart användningsområde saknar jag dock, Ingvar föreslår skaldjur.

Oude Geuze (3 Fonteinen)

I glas nummer två finns en djupgul uppenbarelse som är klar men innehåller små svarta fällningsdetaljer. Florala toner till att börja med men en petrokemisk strimma växer fram och tar med sig nysvetsad bagagelucka och ylletoner.

Munnen bjuds på rieslingsyror med citrustransienter men likväl en oljig munkänsla. Tämligen lång och angenäm eftersmak - ett vin med viss mognad.

Vi är i Loire och dricker mogen chenin blanc från Vouvray - inte varje dag minsann. Jag gillar det här skarpt och det blir bara bättre och bättre ju längre kvällen lider. Måste vara en flaska i toppform.

Vouvray 1994 (Domaine Bourillon Dorléans)

Vi provar även ett av Ingvars köp vid vårt Merollibesök i torsdags; Auroras Pecorino från 2005. Färgen är dovt halmgul och doften öppnar med en lätt rökt ton som av halvsläckt höstbrasa. En viss oxidationsantydan kan detekteras men inget oklädsamt. Torkade äppelringar och stråk av varm honung träder fram så småningom.

Smaken är avmätt med lugna syror och känns mogen på gränsen till förbi.

Fiobbo 2005 (Aurora)

Nästa glas är väldigt ljust gult, klart och skinande transparent. I början är doften sluten med lite alkoholpuffar och en lätt kryddighet men efterhand som temperaturen stiger i glaset så börjar det blomma ut ordentligt. Söt parfym av viognier-karaktär och en lätt oljig sidonyans men likafullt mycket fruktigt i vit persikostil.

Stor och fyllig med dovt eleganta syror och ett lätt bett i tandköttet. Fin eftersmak som hänger kvar ett bra tag.

Här har vi en timorasso från Tortona i glaset. En lite svårfunnen druva som det börjat buzzas om på sistone. I vingårdarna Montagnina och Gabetto har den dock odlats i århundraden, här hämtar Coppi sin frukt och låter den ligga till sig i åtta månader på rostfritt stål efter avslutad jäsning. Finns också hos Carlo Merolli.

Fausto 2008 (Vigne Marina Coppi)

Eftermiddagens första röda är ganska mörkrött med viss transparens. Frukten är frisk och fin och skickar mig direkt till norra Rhône. Mörka toner av skogsbär och svarta vinbär, syrlig men mogen lingonaktig frukt.

Väldigt harmonisk smak med imponerande balans mellan syror, frukt och nätta tanniner. Inte på något sätt ett "stort" vin men ett, i alla stycken, komplett dito. Högsta möjliga drickbarhetspoäng!

Jaha, så ska man alltså ge sig ut på marzemino-jakt hädanefter. Storkooperativet Cavit gör cirka 6500 flaskor av den här toppvarianten innehållande 100% marzemino som legat på stål. 6500 flaskor är väl ungefär 1 promille av kooperativets totala produktion... Trevligaste nya bekantskapen sedan Etnas nerello mascalese.

Maso Romani 2006 (Cavit)

Ur det andra röda glaset stiger en superintensiv doft av körsbär och en packlår full av animalitet. Tobak och sötsyrliga moreller griper tag i paddlarna och semaforerar old school-amarone.

Stor och välutvecklad smak som är mycket kraftfull utan att vara klumpig. En påfågel, ett uppvisningsvin fast i utmärkt balans och som inte på något sätt skämmer ut sig till den läckra köttbiten och blomkålspurén. Lång och nobel eftersmak.

Här har vi en friulansk blandning av refosco och schioppetino som spenderat sin uppväxt i barriques. Snabbmognat av den varma årgången och helt klart drickfärdigt nu. Mäktigt.

Sacrisassi Rosso 2003 (Le Due Terre)

Dags att knyta ihop säcken. En mörk matta av däckgummi, tjära och lakrits skjuter ut ur glaset. Svarta vingummin, målarpyts och polish sluter upp. Frukten är i fin form och har klarat av att hålla emot faten med bravur.

Smaken är harmonisk med runda och finkorniga tanniner och mjuka syror. Definitivt en barolo på topp.

Rattis nittioåttor är väldigt trevliga just nu, har ni några liggandes så ur med korken nu och njut. Huruvida de senaste årgångarna kommer att prestera så här bra om 7-8 år låter jag däremot vara osagt.

Barolo Marcenasco 1998 (Renato Ratti)

Ribolla Gialla 2009 (Dorigo)

Jag tror mig sitta inne med den unika talangen att kunna para ihop en druvas/distrikts typiska karaktär med en jazzgitarrists dito - ett partytrick som lätt kan få klockorna att stanna... Jag tycker mig exempelvis känna ett starkt samband mellan klassisk, mogen barolo-nebbiolo och Jim Hall - skinande elegans, komplexitet men ändå med tyngd. En annan solklar kombination är en nutida, frisk bourgogne-pinot noir och Kurt Rosenwinkel - knivskarpt, fokuserat och oberäkneligt. Brunello och Pat Metheny samt Bordeaux och George Benson är så självklara att förklaringar känns helt onödiga.

Ja, sådär kan man hålla på att roa sig, men kvällens druva är en som jag inte riktigt fått kläm på ännu. Ribolla gialla är en gammal nordostitaliensk angelägenhet som nästan förefaller vara ett obligatorium bland Friulis odlare idag. Något som inte var fallet för bara ett decennium sedan, då mindre än en procent av områdets vita viner gjordes på druvan.

Girolamo Dorigos ribolla gialla har inte varit i kontakt med ek och har inte genomgått någon malolaktisk jäsning. Vi har fått flaskan av den gentile Friuli-ambassadören Ingvar.

Ljust halmgult med gnistrande klarhet. Doften börjar med lätta stänk av seltzer och brödjäst men utvecklar snabbt en skinande mineralitet med riklig sälta. Frukten känns ung och blommig med jasmin och kamomill på toppen medan musselskalen och graniten gjuter fundamentet.

Syrorna är ungtyska och lämnar efter sig en fin salmiaksvans som sitter ett bra tag på gommen. Till kvällens lätt gräddiga pasta med räkor är detta en utmärkt matchning. Ett i alla stycken trevligt och njutbart vin.

Ingvar - var hittar man?

Friulansk pingstextravaganza

Vi susar västerut på "tjuittan" (21:an) mot Skånes City of Angels. Inbäddad i Skäldervikens varma famn tronar hon majestätiskt, vakande över det öppna Kattegatt som luras in i ett klaustrofobiskt Öresund för att bli fånget i Östersjöns kalla trål.

Vi är inbjudna av Friulifetischisterna Ingvar och Jörgen för att trampa lite, av oss, okänd mark. Friuli-Venezia-Giulia är väl det vinområde i Italien som är minst känt men som det plötsligt börjat talas väldigt mycket om. Massor av egensinniga producenter med höga kvalitetsambitioner och ett gäng karaktärsfulla lokala druvsorter är två anledningar till detta. En intressant vinhistoria och ett starkt skiftande landskap med olika förutsättningar för en rad olika stilar och druvor är två andra.

Vi får två glas, som ska innehålla samma druva, upphällda och efter ett par snurrningar är jag ganska säker på att det handlar om chardonnay. Hustrun väntar till det visar sig att jag har fel och drämmer till med pinot grigio.

Perusini Pinot Grigio 2008 är ett ljust halmgult vin med en lättsam, gulfruktig friskhet i nosen. Passionsfrukt och lite mosad banan ger söta doftsensationer medan mineraliteten bjuder på renhet och elegans. Ganska kraftigt i munnen med salmiak och sötlakrits, trots detta friskt och läskande. Troligen stållagrat då inga uppenbara fattoner kan detekteras, massor av karaktär men med ett aningen kort avslut.

Bressan Pinot Grigio 2004 är mörkare åt det gyllengula hållet. Doften är lite oljig och tyngre än det förra glaset. Lätta petroleumpustar, bensinmack, honung och gula äpplen. Fruktigheten ligger djupt i munnen, ljuvligt friska och högstämda syror trots den lite tyngre doftbuketten - till den lufttorkade coppan sitter det här som en keps. Eftersmaken är lång, myndig och inget man bråkar med. Suveränt vin!

Nu är det dags för druvbyte och två nya glas rullas in. Två djupa andetag och jag hasplar ur mig:

- Det här skulle kunna vara chardonnay? Hustrun säger att det måste vara sauvignon blanc som vi har i glaset.

Perusini Sauvignon 2008 är ljusgult och klart skimrande. Frisk doft av citrusfrukt och zest, lätt spritsighet som ger ett mineraliskt och mycket friskt intryck. Väldigt trevligt att sniffa på, inga övertydliga sauvignon blanc-markörer i stil med nässlor och vinbärsblad vilket i min näsa är en välgärning. Syrorna är rikliga och farligt aptitretande, ett bra vin i en ren och enklare stil.

Vie di Romans Vieris Sauvignon 2007 känns rejält fatpräglat med en hel konfektyrskål till bredden fylld med mjölkchoklad, marsipan, vingummi och lakritsremmar. Massor av ljus frukt åt det tropiska hållet kryper fram så småningom - ananas, litchifrukt och vit persika. Höga syror men en rik och fyllig munkänsla, långsamt avklingande eftersmak.

Utmärkt matvin som fungerade mycket väl till den varmrökta laxen, nypotatisen och romsåsen.

Edi Keber Collio 2007 är gjort på tocai friulano och är det ljusaste vinet hittills.

- Rullsylta! ropar hustrun och vi andra håller artigt med. Det är förmodligen kryddpeppartonerna hon vill åt och jo, det finns faktiskt lite kokt kött och örter med i bakgrunden, nyrostat kaffe och ljus frukt. I munnen är syrligheten fyllig och fruktig, lakritspastill spär på tillsammans med en urläcker sälta i avslutningen.

Som avslutning på de friulanska excesserna ställer Ingvar ett rejält muskelpaket på bordet.

Moschioni Colli Orientali del Friuli Celtico Rosso 2004 är gjort på lika delar cabernet sauvignon och merlot som fått torka lite lätt innan de blivit must. Ett mörkt, nästan svart och tätt vin. Massor av gröna toner i början - örter och paprika - följs av en massiv fruktvägg. Stor och nästan överväldigande i nosen. I munnen förvandlas det till pampig elegans och är en idealisk följeslagare till den mogna brie de meauxen, tydliga Bordeauxvibbar.

Lång och kraftfull eftersmak där de gröna tonerna återkommer och klingar av långsamt.

Vi tackar Ingvar och Jörgen för en hejdlöst trevlig, grymt välsmakande och synnerligen upplysande eftermiddag!