Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Amarone med Mikael Lyng

Goda vännerna H & J tar begreppet Guerrilla Wine Fare ett snäpp längre och bjuder helt sonika hem danske importören och amarone-aficionadon Mikael Lyng och tjugotalet kompisar för en provning av högoktaniga fluider från Valpolicella i hemmets trygga härd. Efter att Mikael hållit en föredömligt kort men matnyttig presentation av distriktet och sig själv är det dags att kliva in i amaronedimman.

De första tre glasen innehåller viner som producerats på känt amaronemanér men där druvblandningarna inte korrelerar med DOC-reglementet: San Nicola 2008 (Bonazzi) har 15% sangiovese och 10% osoleta i sig förutom de 75 procenten corvina. 90 dagars torkning, 25 dagars maceration och lagring på större slovenska fat. Hyggligt stor doft i en pepprig och örtig stil som snarare får en att tänka på Toscana än Veneto. Aningen alkoholhett i munnen men i övrigt anständigt balanserat med lite syror som håller emot sötfrukten. Rosignol 2008 (Pietro Zardini) är en avsevärt mera typisk amarone i traddokeps - 120 dagars torkning och 3 år på gamla botti. Rättframt, ärligt och ett veritabelt fynd för sina 150 kr. Theobroma 2008 (Antolini) känns däremot på tok för extraherat och påträngande med sin honungssöta frukt och voluminösa och svårsvalda kropp. 50% cabernet sauvignon och 50% croatina (jo, croatina) som legat 12-15 månader på fat. Njet spasiba.

Däremot är Antolinis Amarone Morópio 2006 eftermiddagens, i mitt tycke, mest förföriska skapelse. Modernt framställt med barriques och rotofermentation men lik förbaskat typiskt så att det förslår. Massor av mörka bigarråer och läckra portvinsdrag gör det svårt att sluta sniffa på det här glaset. Alltigenom harmonisk i munnen med sin fina utmognade frukt som hela tiden balanserar på kanten utan att slå över i sötmadiket. Absolut något för amaroneälskaren, det här fick följa med hem.

La Pala Amarone 2003 har fått ligga 48 månader på 1500-liters fat. Här öppnas dörren till en dansk ostbutik och en varm och solbakad frukt står innanför och tar emot. Munnen fylls ut rejält av den mogna frukten men det är ett visst sjung i syrorna trots den varma och torra årgången. Il Re Pazzo Amarone 2008 och Terre di Leone Amarone 2006 är egentligen samma vin från samma producent, fast olika årgångar och med den skillnaden att musten som går till Terre di Leone är den första som opressad rinner igenom med hjälp av tyngdlagen, så att säga. Här känns den yngre il Re Pazzo kanske inte lika vidöppen som sin äldre broder men aningen mera sammansatt med sin lite friskare syra. Terre di Leone är däremot ett mäktigare vin med alla mätare uppe på det röda, våldsamt koncentrerad och en riktig show stopper. Imponerande men tröttsamt i längden.

Campo Leon Amarone 2008 (Latium) går vidare i det maffiga och mäktiga spåret med koncentrerad mörk frukt men känns mest som att slicka en bastubänk med sin nyhyvlade ekkaraktär. Inte heller något för mig. Vogadoris Recioto 2007 är däremot en fröjd att både snusa och sippa. Suverän nektar att njuta till vällagrade ostar och choklad.

Klockrent initiativ och något att ta vidare som ett undergroundalternativ till den förstoppade och trista svenska vinmarknaden. "Safari Tupperware Style"!

Conclusione

I årets sista skälvande ögonblick gör vi helt om från den sedan tidigare planerade Boca-06:an. Från köket hörs nämligen distinkta toner och takter av en förberedande tournedos Rossini-tillredning - frasigt friterat toastbröd stansas, tjocka skivor av ankleverterrine skivas, cognacssåsen skummas och de avbakade potatishalvorna ska förvandlas till pommes Jackson. Här krävs alltså tyngre doningar. Hmm, amarone har det inte blivit många i år, trots Oraklet vid Rönneåns profetior för drygt ett år sedan om en bloggosfärisk rehabilitering under 2011 av denna styvmoderligt behandlade vintyp.

Le Ragoses Amarone della Valpolicella 2005 är ett barn av den rustika och traditionella skolan med lång maceration och lagring på gamla botti. Oerhört intensiv doft direkt ur flaskan med tobak, mörkröd och väl utmognad frukt samt en prononcerad slöja av reduktiva toner som ger vinet en pondus och aplomb som man inte är riktigt van vid men som icke desto mindre gör det hela mycket attraktivt att snusa på. Grillat såväl som rått kött, djup bigarråfrukt i svart prakt, linolja och liqourice allsorts. Russinen och den torkade frukten förnims knappt där bak i fonden.

Bra tryck i den mullrande frukten även i munnen. Här finns definitivt tillräckligt med syror för att hålla intresset på topp och tanninerna hänger kvar en bra stund på tandköttet. Härligt vin. Ett kontemplationsvin? Absolut, men till en fullmatad anrättning som en tournedos Rossini möter det upp föredömligt på alla fronter. Även ett utmärkt matvin alltså, till rätt sorts mat. Och vid rätt tillfälle: nyårsafton? Klockrent!

Jag har inte kommit mig för att summera året med en bästa-lista eller något liknande. Min aversion mot listor och kalenderbiteri sitter i, således. Förra året försökte jag mig på att upprätta någon form av önskelista och att rada upp ett par löften. Helt odugligt! Önskningarna har på intet sätt blivit bönhörda: Marcus Birro är allestädes närvarande i alla former av media där han omtalas som allt från näste partiledare här till kommande programledare där och det bölas på kvällstidningarnas skvallersidor om Södermalmslägenheter och ditten och datten. Och Paolo Roberto verkar fortfarande vara journalisternas first call när det ska diskuteras tomattranchering, ribbstolsmazurka eller "utanförskap". En och annan högstadieelev har han visst också hunnit dalja upp.

Och mina löften ger jag heller inte mycket för: Dricka mer timorasso, vermentino och rossese? Ja hur skulle vi kunna dricka mindre? Att öka från noll till en gång är knappast något att göra sig märkvärdig över.

Nej, jag skulle hellre vilja skänka en varm tanke till, och höja ett glas för, alla de förstklassiga vinmånglare som vi har äran att ha tillgång till i Köpenhamn med omnejd. De gör vinintresset till en ren fröjd för oss som bor här nere i Skåne och har gjort safarin till ett av våra varmast emotsedda månatliga helgnöjen. Vi har i år stiftat bekantskap med den sublima Toscana/Aosta-pushern BB Vinimport vars sortiment verkligen är förstklassigt och som hjälpt oss att vinna nytt och starkt förtroende för Montalcino, inte minst.
Stefan Jensen med Winewise och Terroiristen har fortfarande, i mitt tycke, Skandinaviens starkaste Italien-katalog och man blir alltid väl omhändertagen när man hälsar på. Le Papillon, Österreich Vin, Petillant, Gerbola Vin och Finn Klysners DWC-Vin är alla alltid lika kul att besöka, och med sortiment inom sina respektive nischer som får det svenska monopolet att ta skydd bakom skämskudden.

Men framför allt vill jag rikta vår hyllning mot vinhandlarnas Pontifex Maximus, The dealer and the healer, mannen, myten: Carlo Merolli. Presentation är såklart överflödig då Carlo säkert redan gjort sig oumbärlig för de flesta svenska bloggläsare som söker nya och inspirerande vinkickar. Lika kul varje gång att komma över och tragga vin och man lämnar alltid Holte med ett leende på läpparna, med nyfunnen inspiration och med bilen betydligt mer fullastad än vad som var den ursprungliga intentionen. Vi tar ett litet safari-hiatus nu men kommer tillbaka med förnyade krafter framåt vårkanten! Bloggandet fortsätter dock oförtrutet.

Felice Anno Nuovo på er alla!

Favoritprovning

Fyra personer tar med sig två viner vardera utan någon gemensam nämnare, mer än att det ska vara ett vin som lämnat någon form av bestående intryck hos den som tagit det med sig. Inga som helst restriktioner beträffande tema, ursprung eller prisklass. Vi provar helblint, förutom de egna vinerna som ju förstås blir halvblinda. Gammalt välbeprövat provningskoncept, lik förbaskat blir man som barn på nytt, varje gång.

Glas 1 - Ljust blålila med god transparens. Järnig mineralitet, rabarber och en del alkoholhetta. Klarröd frukt - lingon och moreller - och en snygg volatilitet jämte en pust medicinala toner.

Intensiva syror och en snygg tanninbädd i munnen. Väldigt läskande på ett svalt sätt och med en urläcker mentholfriskhet. Ett lätt och elegant vin i rödfruktig stil som är helt i min smak, fast det kan inte vara något som jag tagit med mig. Jag gissar på ung nordrhônsk syrah i en lättare stil. J, som sitter mittemot, skjuter från höften och säger:

- Det här är helt klart något piemontesiskt av Gaja. Vad heter den där med fåglarna?

Sito Moresco 2009 (Gaja) Hustrun har länge varit något av en gajafil så det här borde jag sett komma nerför sjätte avenyen. Nebbiolo, cabernet sauvignon och merlot i ungefär samma proportioner. Väldigt ungt men absolut drickbart, mycket trevligt, supersnyggt och definitivt en årgång jag gärna dricker igen. Finns på SB.

Glas 2 - Mörkare och något tätare fast fortfarande genomsiktligt. Gröna toner och vass parfym. Lite reduktivt och alkoholstickigt i början men snart känns det mer harmoniskt med calvados, jordgubbar och hallon fast fortfarande en hel del stjälkig grönhet som av paprika.

Smaken känns kraftfull med sötma, kafferost och spritinlagd frukt. Här hade behövts avsevärt mer syrlighet för att möta upp den baktunga sötman men det är något intresseväckande med vinet trots allt. En del parametrar pekar på Italien men det kan lika gärna vara Spanien eller från en helt annan kontinent? Grönheten får en ju att fastna i tankebanor kring cabernet av något slag och ruffigheten ger lite bio-vibbar. Jag kan bara gissa på någon form av nya världen-cabernet.

Masùa di Jago Amarone 2005 (Recchia) En udda fågel, definitivt av det atypiska slaget. H är förtjust i amarone av klassiskt snitt och hade hoppats att detta vore en värdig representant. Provat och inköpt på Vini d'Italia-mässan, fast där upplevdes det annorlunda. Vore kul att prova nollsexan så småningom för här finns trots allt potential. Säljs av Solarex i Danmark och kostar 177 DKK.

Glas 3 - Mörkt blårött och nästan kompakt ogenomträngligt. En tät och söt doft av gödsel, dansk ostaffär, smörkola, grillrök och medicinalörter. Massiv svartvinbärsgelé skvallrar om cabernet sauvignon. Syrorna känns disharmoniska och snudd på aggressiva medan tanninerna känns påklistrade och malplacerade. Eftersmaken är ganska söt och tung.

Det första jag kommer att tänka på är sydafrikansk cabernet sauvignon av lägre klass, rentav bag-in-box-kvalitet.

The Barossa Cabernet Sauvignon 2007 (Peter Lehmann) Sedär, någon har släpat med sig ett guilty pleasure-vin som förhoppningsvis var en trevligare bekantskap senast det begav sig. Stor och välkänd australiensare som förstås finns på SB.

Glas 4 - Det här är betydligt ljusare och mer transparent än tidigare viner och i en vacker ambranyans. Sublim volatilitet som växlar över i en riktigt ljus och skir rönnbärsfrukt och lämnar en medicinal ridå efter sig. Torra rosor, violpastill och lätta lövbrasepuffar slåss till en början om uppmärksamheten men börjar så småningom samarbeta och formar tillsammans en nästan komplett baroloupplevelse.

Tanninerna är superintensiva men samtidigt så ljuvligt finlemmade, tungan hålls fast i ett tusen nålar-grepp alltmedan apelsinsyrorna fäster som kardborrband på gommen. Inget snack om vad detta är - som att komma hem - min Franco Conterno riserva.

Barolo Riserva Bussia Munie 2004 (Franco Conterno) Visst är det förutsägbart att plocka med en barolo men samtidigt måste man vara ärlig mot sig själv; just det här är tvivelsutan något av det godaste och roligaste jag vet. Inget slickt eller snajdigt utan hederligt, rustikt och nästan fulländat. Tidigare provat här och köpt på plats för €25.

Glas 5 - Tätt och svartrött med dovbrun periferi. Här har vi ännu en rejäl skopa av Önos' koncentrerade svartvinbärssaft. Lite rök, sötlakrits och rejält med eukalyptus. Mjuk och rund munkänsla med en harmonisk struktur och skaplig balans, kraftig mörk frukt och lite russin avslutar. Det här är med största sannolikhet ytterligare en cabernet sauvignon från Australien.

Koonunga Hill Shiraz Cabernet 2001 - J motiverar det här valet med att orsaken till att han en gång inredde sin fina vinkällare var att lagra den här typen av budgetviner för att se vart de tog vägen. Numera har han lämnat det spåret, men en och annan relik finns kvar. Den här har inte tagit skada av några år på rygg, men några större underverk har å andra sidan inte heller skett.

Glas 6 - "Vem gillar sånt här?" frågar Hustrun retoriskt. Jag känner mig lätt träffad när jag sätter näsan till glaset. Tuff mineralitet sprätter rakt upp i synen och man teleporteras till svarta karga vulkanlandskap. Eterisk stenfruktsparfym, viol, hårspray och nagellack - härligt lättflyktig doftprofil. I munnen biter tanninerna ifrån på ett resolut sätt. En hel del oslipade kanter men ett, i allra högsta grad, intensivt och extremt personligt vin.

Gissningarna blir, inte oväntat, Piemonte och nebbiolo.

Nonna Concetta Nerello Mascalese 2006 (Calabretta) En härlig vinupplevelse från riktigt gamla nerellostockar högt upp på Etnas nordsida. Ett genomcharmigt vin som de flesta verkar falla för - kolla här, här och här.

Glas 7 - Mörkt i en dovröd nyans och ganska tätt. Sjudande körsbär, lösningsmedel och frisk ganska lätt örtighet. Småförförisk lirare med bra koll på faten och en doft som får mig att börja tänka modernt toscanskt. I munnen upplever man i stort sett fullständig harmoni, inget som bråkar, bara stor mustig frukt och mjuk fin syra. Inga spår av överextraktion eller jobbig alkohol. Mycket proffsigt, det här är gjort av någon som har koll på läget. Kan vi ha en smakfullt stylad Bolgheri-produkt av lyckad årgång (2006-7) i glaset?

Chateauneuf-du-Pape 2005 (Guigal) Ett mycket njutbart vin i en synnerligen trevlig och lättgillad stil. Södra Rhône fanns dock inte på min karta. Finns att köpa för dryga tvåhundringen runt om i Europa eller för 295 SEK på SB.

Glas 8 - Fin transparens och lätt tegelröd. Här vankas barolotyngd direkt, modernt och relativt moget med varma däck, tjära, rosor och söt mandelmassa. Munnen bjuds på ganska grova tanniner i riklig mängd, kan vara snabbmognat och således en nolltrea. Inget snack om att det är en modern barolo från 2003. Månne från Serralunga d´Alba?

Barolo Vigna Giachini 2003 (Giovanni Corino) La Morra alltså. Corino brukar få till rätt så eleganta grejer men det här är en tuffing från en omvittnat svår årgång. Inte märkbart värmetrött utan uppriktigt vital men med mognad, lite rock'n'roll på flaska. Domaine Brandis sålde ut nolltreorna till bra pris (200 DKK) ifjol.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

Amarone 2004-duett

Vi korkar upp två stycken amarone från 2004 för att jämföra stilar och kvalitet. Le Ragoses 16 ha odlingar är de högst belägna i Valpolicella och deras Amarone della Valpolicella utgörs av 60% corvina, 20% rondinella samt 20% övriga druvor som, efter lång maceration (20-30 dagar) och ett inledande år på rostfritt stål, fått ligga till sig 4-5 år på slovenska botti.

Tenuta Sant´Antonios Selezione Antonio Castagnedi består till 70% av corvina, 20% rondinella, 5% croatina och 5% oseleta som fått jäsa i 25 dagar och legat 2 år på nya franska tonneaux.

Amarone della Valpolicella Selezione Antonio Castagnedi 2004 har ett utseende som är mörkt, tätt och dovt djuprött med faluröd periferi. Doften är likaledes mörk, tät och dov med sötlakrits, asfalt, tobak, högoktanig choklad och tunga stråk av torkad frukt. En stor, nästan överväldigande doft, som utvecklas åt rätt håll med lite tid i glaset - friskare inslag av menthol och lite ljusare örtighet lättar upp tillställningen efter ett tag. Storväxt och rejält tilltaget doftpaket med stiltypiska markörer, men i längden klingar de söta Sun-Maidtonerna lite över toppen för min smak.

Ett riktigt muskelpaket med mycket kraft och tydlig alkoholhetta som ger ett eldigt överslag i munnen och med en uppenbar starkvinsaffinitet. Frukten känns sötmogen men aldrig direkt sliskig, syrligheten är ytterst diskret, tanninerna obefintliga och eftersmaken är långsamt avklingande med mörk choklad och orökt cigarr i basen. Ett powervin som har en hel del problem med balansen i både näsa och mun.

Årgång 2007 finns på SB för 249 SEK och heter nr 28002.

Amarone della Valpolicella 2004 (Le Ragose) är djupt rubinrött med lättare tegelskiftningar. Vi bjuds omedelbart en avsevärt ljusare palett med koncentrerad körsbärsfrukt, mycket intensiv med vidöppen målarpyts och penslar i lacknafta. Våldsamt italienskt i sin framtoning med toner som kan återfinnas i de flesta kvalitetsdistrikten, fast här är extraktionen en klar giveaway. Lite torra sidonoter av gips, kalk och slipdamm städar undan all överflödig fruktsötma. En köttigare och intensivare näsa som ändå uppträder smidigare och med mera gracilitet än Sant´Antonion.

Smaken har en helt annan spänst i det här vinet, med smäcker fruktsyra och en del finlemmade tanniner. Kraftfullt? Javisst, men det dansar på tungan och vågen väger jämnt utan överslag. Eftersmaken läker ut långsamt och lämnar en prydlig torrhet efter sig med korinter och kanderad citrus. Det här är en amarone som spelar i en annan liga - mindre imposant men med alla sina beståndsdelar i balans, och rikligt med charm.

Le Ragoses amarone finns hos Carlo Merolli och kostar också 249 SEK.

Iberisk avstickare

I lördags var det dags för ännu en vinös detour i Bjärnum. Den här gången låter J & H oss prova viner från Ribera del Duero, Bierzo och Duoro samt en insprängd italiensk joker. Vi har plockat med oss ytterligare en italienare för balansens skull.

I den halvblinda provningen var det en baggis att plocka ut italienarna medan resten var ett fullkomligt töcken - svårt, men ruskigt intressant och lärorikt.

Vi börjar med en titt på portugiserna:

Quinta dos Quatro Ventos 2007 (90088) finns i SB´s ordinarie sortiment - touriga franca, tinta roriz och touriga nacional som legat på små ryska och franska i ett år. Jordgubbe, mineral och svalkande mynta. Lingonsyrlig och vitpepprig munkänsla med eleganta och rikliga tanniner. Mycket trevligt vin med lite svalodlad karaktär.

Morgadio da Calcada Grande Escolha 2005 (94455) från producenten Niepoort i samarbete med Casa de Calcada. Här har vi touriga franca från sextioåriga rankor som fått sexton månader på franska fat. Ganska sluten men snart radas ett helt band av florala parfymer upp: hyacint, liljekonvalj och rosenvatten. Målarburk och snygg marsipan öppnar upp doften och ger den bredd. Utmärkt tanninstruktur med finkornighet och suveräna syror - härlig intensitet i munnen och eftersmaken är mycket flott.

Redoma Tinto 2004 kommer också från Duoro och producenten Niepoort. Här är det frågan om gamla stockar med i huvudsak tinta amarela, tinta roriz och touriga franca. En del reduktiva tendenser övergår i terpentin och fokuserad bigarråfrukt, allt samlas ihop av en rejäl grabbnäve järn- och mineraltoner. Kraftfullt men elegant.

Ribera del Duero nästa:

Viña Pedrosa La Navilla 2005 (94661) bjuder på dill och nypotatis - kokt vatten säger någon... Platt doft och intetsägande smak, inget att hänga i (eller lägga under) julgranen. Defekt månne?

Cruz de Alba 2007 (2171) Nydraget tändsticksplån och sötaktig fisdoft varvas med bastubänk, under lurar en ymnig och mogen frukt som dock dränkts i ek. I munnen bråkar ektanniner och eftersmaken minner om julmust - det här är inte min påse.

Bierzo ligger i Castilla y León i nordvästra Spanien. Våra två representanter heter:

Tilenus Pagos de Posada 2004 (94660) Mencia är druvan och Pagos de Posadas stockar är över åttio år gamla och befinner sig på 6-700 meters höjd. Ett mycket mörkfruktigt vin med plommon och björnbär i grädde eller marsánsås. Stor och rund i puffig sammetsskrud - ganska så trevligt och, framför allt, nykommet.

Bem bi Bre 2005 (95857) 100% mencia från åttioåriga stockar, 15 månader på nya barriques. Ett kompaktare vin med bakad frukt, kryddor - nejlikor, kardemumma - och en rustik helhetskänsla. Munnen är avrundad, i samma stil som Tilenus, med fruktpower och en viss charm.

Kvällens båda italienare var:

Planeta Syrah 2006 (94854) hämtar sina druvor från Menfi på sydvästra sidan av Sicilien och har fått ligga på en tredjedel nya fat. Söt, knäckig doft med tydlig fatprägel. Svarta vinbär, vanilj, sviskon och vitpeppar. Varm och mörk munkänsla med viss alkoholhetta. Okej vin men inte mycket mer.

Le Ragose Amarone della Valpolicella 2005 utmärker sig på flera sätt i samlingen. Framför allt enas vi om att det är ett vin i en helt egen division, makalös extraktion och en kompakt fruktkärna med svarta, blanka körsbär och syndigt läcker marmelad. En del reduktiva toner spär på det komplexa helhetsintrycket. Syrorna andas old-school och vinet fungerar ypperligt till värdparets sublima oxfilé på planka. Finns att köpa hos Carlo Merolli.

Sammanfattningsvis:

Duoro - Definitivt, de här vill vi bekanta oss djupare med.

Ribera del Duero - Nix, vi håller där.

Bierzo - Trivsamt men kanske inte tillräckligt intresseväckande.

Till yttermera visso måste vi dessutom se till att utforska den här matvänliga amaronestilen lite närmare.

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)

Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.

Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...

Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)

nr 22350

Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.

Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

nr 72245

AMEP i Sjörröd

Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.

Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!

Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.

Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.

Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.

Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.

En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.

Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.

Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.

Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.

Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.

La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.

En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.

I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.

Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.

Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.

Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.

Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.

Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!

Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.

Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.

En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?

Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.

Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.

Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.

Ett intressant och mycket kul vin att få prova.

Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.

Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?

Länk till BS.

Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.

Carlo Merolli säljer.

Vaio Armaron 1999 (Masi)

Exotiska exkursioner i stil med portvin och madeira känns otänkbara en julaftonskväll när man, likt oss, tillhör den italientalibanska minoriteten.

Efter en dramatisk "midnattsmässa" (tidigarelagd två timmar på grund av Ratzingers vacklande hälsa) som innehöll mer dramatik än vanligt väljer vi en amarone med några extra år på nacken som får agera kontemplationsinstrument till panettonen och pandoron.

Vaio Armaron är en vingårdsbetecknad amarone i traditionell stil a´la jätteproducenten Masi och ingår i SB:s standardsortiment. 60-65% Corvina, 20% Rondinella, 15% Molinara och vissa år fyller man på med Dindarella.

Appassimento är ju en välkänd vinifieringsmetod i Sverige, där amarone och ripasso av någon anledning är populärare än på andra håll i världen, så vi hoppar över teknikaliteterna - 3 år på stora fat och 4 månader på mindre körsbärsdito kan dock vara värt att nämna.

Inledningsvis blir vi översköljda av skokräm men den försvinner ganska snart och lämnar fältet fritt för en sensationell körsbärs- och dadelorgie som klingar ut i sukat och färska fikon. Alkoholen (15,5%) känns väl integrerad och man skönjer delikata mognadstoner i mörka nyanser, stilkaraktäristisk torkad frukt finns på plats och en trevlig syrlighet gör att anrättningen känns mycket vital.

Vi känner oss manade att plocka fram en rejäl, alldeles nyproducerad, bit 36 mån Parmigiano Reggiano och då blir upplevelsen på något sätt komplett.

Ett alldeles underbart ostvin och helt klart årets amaroneupplevelse, ett och annat extra år i källaren har gjort susen.

(18p/20)

nr 2419

Amarone med Mikael Lyng

Den lokala munskänkssektionen har fått besök från Danmark igen, Mikael Lyng från MwineM har lastat sin lilla Citroen C3 knökfull med amarone och susat över bron i expressfart.

Just amarone och således Veneto är Mikaels stora passion, han har skrivit två böcker i ämnet och importerar viner från området vid sidan om sitt dayjob på Ericsson i Danmark.

Efter en lättsam och informativ genomgång ger vi oss på provningen.

La Quena Ripasso 2005 är ganska mörk, nästan purpur med medelintensiv lyster.

Initialt en lätt malolaktisk ton som blåser bort, ren och enkel frukt. Tobak, mörka bär som lutar mot bigarråer. Ganska rättfram och okomplicerad utan nämnvärd syra eller tanninarsenal.

Känns som ett ärligt och välgjort matvin.

(14p/20)

La Quena Amarone 2006 från samma producent i Negrar har legat 24 månader på fat och 9 på flaska. Domenico Berzacola gör traditionell amarone på sedvanlig mix av corvina, rondinella och molinara.

Mörkt rubinröd, klar och tät. Lätt vegetativ multnad, balsamicostick, körsbärsextrakt typ kirsch. Känns lite spretig.

Hög restsötma, väldigt blyga syror och nada tanniner gör att frukten blir överväldigande stor och svulstig i munnen, lång eftersmak.

Det finns förmodligen folk som älskar det här men jag tycker nog att det finns roligare amarone.

(13p/20)

Antolini Theobroma IGT "Amarone" 2006 är ett lite speciellt vin som består av 50% cabernet sauvignon och 50% amaroneblend (corvina, molinara, rondinella) som lagts på fat i 12-15 månader.

En rejäl körsbärskvast med tobak och mandelmassa i bakgrunden. Annars tänker man kirsch, amarena, bigarråer, spagnola... vi snackar körsbärsoverload.

Trevlig munfyllnad och en rejält lång eftersmak. Vad käkar man till detta? Vid sidan av det obligatoriska svaret: parmigiano reggiano så funkar det nog som dessertvin till mörk choklad och liknande.

(15p/20)

Campo Reale Amarone 2005 utgörs av 60% corvina, 20% corvinone, 20% rondinella. Slavonska fat i 26 månader plus 10 månader på flaska.

Mycket spännande doft - lite multna mossor, jordgubbskräm och nejlika. Komplex mörk frukt.

Pepprig i munnen, stor och maffig - klart intressantast hittills.

Lång fin eftersmak med den ursprungstypiska lilla bitterheten som knorr.

(17p/20)

Latium Amarone Campo Leon 2004 är producentens tredje årgång, Latium Morini har en modernare approach med roterande paddlar och nya barriquer.

Lösningsmedel och målarfärg dominerar paletten och skvallrar om överextraktion. Massor av mörka bär i kombination med tydliga fattoner gör att många verkar gilla det här; en herre en bit bort utbrister: "Så här ska min själ ett reditt vin smaga!". Jag kan nog tycka att det blir overkill i munnen, för mycket av allt.

(12p/20)

Villa Spinosa Amarone 2001 från Negrar i classicoområdet är en riktig old school-amarone.

Stilig frukt som klänger sig upp över russinen, komplex struktur med en stor sötma i doftcentrum och mognadstoner som gör intryck.

Ljuvligt avrundad men med ett uns syra i bagaget som gör hela anrättningen lite intressantare.

Lång och bastant eftersmak, en riktigt välgjord och typisk amarone.

(17,5p/20)

La Quena Recioto 2006 är som sig bör mörk, tät och bläckig.

Doftar av söta vinteräpplen, russin och frisk aprikos. En len och dov sötma i en trevlig balans med syra och alkohol. Långt och trivsamt efterspel.

(16p/20)