Påhälsning i Piemonte

Munie och Bussia Sottana sett från Cascina Sciulun

Världens bästa Vilma

Bara man rullar in på gården känner man sig välkommen. Atmosfären är på något sätt omfamnande, varm, low-key och uppriktig - precis som vinerna som görs här, precis som människorna som gör dem och som bor här. Precis som Vilma.

Vi har varit hängivna anhängare av Franco Conternos viner sedan första gången vi smakade dem och har genom åren kommit att bli goda vänner med husets leading lady och Bussia Sottanas okrönta drottning. Ingen annanstans möts man av en sådan uppriktig och hjärtlig värme när man stiger in i provningsrummet, där korkarna åker ur lika fort som det plötsligt står sex sorters ostar, cugnà och ett par salami på bordet. Visst finns risken att man tjusas av ett sådant mottagande och antar en mer än lovligt okritisk hållning till de viner som serveras. En risk som jag helt klart kan leva med. 

Det råder inget tvivel om att vinerna härifrån är varma, fruktiga, ganska runda och tämligen voluminösa - ett faktum som gör att man kan ha vissa problem med varma årgångar. Det råder heller inget tvivel om att Franco är en ytterst kapabel hantverkare med en gudagiven fingertoppskänsla och man är också mitt uppe i ett generationsskifte där sonen Daniele börjar ta över mer och mer. Därför var jag spänd på att se hur de hade lyckats med de besvärliga 09:orna, men tji fick jag då dessa ännu inte kommit på flaska. 

Barolo Bussia Munie 2008 är däremot en förträffligt snygg Bussia-barolo med högsta betyg i drickbarhet och en klart elegantare anklang än brukligt. Faktiskt så bra att jag föredrar den framför Riserva 2006:an i glaset bredvid. €22 är dessutom ett ytterst sympatiskt pris. 

Barolo Riserva Sette Anni 2004 var spännande att prova. Det här är en blandning av lägena Pugnane, Munie och Panerole som fått ligga på gamla botti i sju år, helt orört, ofiltrerat och minimalt svavlat. En storslagen riserva med eleganta apelsinsyror och pulverfina tanniner vilande runt den imponerande ungdomliga bigarråfrukten. Fantastiska grejor och förstås ett måste för alla Bussia-heads att jaga rätt på.

En stilstudie i drickbarhet

På vägen upp mot Serralunga d'Alba, mittemot Fontanafreddas fula beigebrunrandiga byggnader, ligger en av de riktigt klassiska cantinorna i Langhe. Az.Agr Cappellano Dr.Giuseppe är inte bara barolo chinatons oomtvistliga hemvist. Under åren har de efterföljande generationerna, med fritänkaren och antikonformisten Teobaldo i spetsen, kommit att bygga upp ett av vinvärldens solidaste rykten för den här cantinan som idag åtnjuter respekt i alla upptänkliga vinläger. 

Nuförtiden är det Baldos son Augusto Cappellano som håller i spakarna och som för traditionen vidare. Augusto är en supertrevlig, ohemult ödmjuk kille som inte på något sätt får en att reflektera över att man befinner sig i den traditionella barolons absoluta epicentrum. Han diskuterar gärna helt andra saker än vin, till exempel hur det kan komma sig att Stockholm och Köpenhamn kan vara två så olika städer med så diametralt olika lynnen, men låter oss i varje fall veta att han är nöjd med sina fem hektar i Gabutti och Novello (där man odlar nebbiolon till sin "Il Nebiolo") och inte har några planer på att expandera. Han tycker att han fått till bra 2007:or och 2008:or men är skeptisk till hur 09 och 11 kommer att bli. Just 2011 verkar varit ett mardrömsår som nästan alla producenter är oroliga över - "sommaren var vinter och vintern var sommar" - och då nebbiolo skördades alltifrån slutet av augusti till oktober...

Några av Cappellanos underbara gamla botti

Barolo Pie Rupestris 2007 och 2008 är två mycket olika barolo men samtidigt klassiska Serralungadito. 2007 är otroligt väldefinierad med stringenta syror och bra bett i tanninerna och en mörk, mogen frukt. Till skillnad från Franco Conterno verkar Cappellano trivas med varma år, något som Augusto förklarar med den förhållandevis höga altituden hos sina odlingar. Den här är fullt njutbar nu men kommer att ha ett långt liv framför sig. 2008 är mer av ett framtidsprojekt men avslöjar sig redan nu som något stort i vardande. För att inte tala om vad Pie Franco 2008 gör, här talar vi kanske om det största vi någonsin haft i baroloväg i våra glas. Skillnaden mellan Pie Franco och Rupestris är rotstocken där Franco är gamla pre-phylloxerastockar, annars är lägen, metoder, uttag osv desamma. Vi bjuds förstås också på ett glas chinato till en 98%-ig choklad och kombon är definitivt angenäm.
All barbera och nebiolo är slutsåld sedan länge - de brukar inte ens hinna lägga undan några lådor åt sig själva - men barolo finns att handla i cantinan: €30 för Pie Rupestris och €50 för Pie Franco är rena rama investeringen och man förbannar åter igen det faktum att man är flygandes.

När vi kommer till Fenocchios fantastiska platå på väg upp mot Monforte, med utsikt västerut och norrut över Bussia, Barolo och det högt belägna La Morra, möts vi av en Claudio som är lite blekare i nosen än vanligt: "Jag är hemskt ledsen men jag har just fått besök av 'antifrode-inspektörer'. De dyker upp oannonserat numera och kollar hur mycket druvor vi plockat in, hur mycket vin som finns i cantinan och hur mycket som sålts. Hursomhelst, jag har tagit hit Matteo som hjälper er med ett fatprovsgiro i cantinan."

Matteo Capellaro är en före detta geolog och numera sommelier som är nyanställd av Claudio för att sköta den nyöppnade vinbaren uppe i Castiglione Falletto. Matteo berättar att han är mycket stolt över att få jobba för Claudio som han anser vara en mycket speciell vinmakare i Langhe, inte bara för att han gör den kanske elegantaste och sirligaste barolon som står att finna, utan också för att han är avsevärt mer öppensinnig och intresserad av andra viner än sina egna, jämfört med många andra mera insnöade Langheproducenter: "Man kan ringa Claudio när han sitter på traktorn eller är ute i fälten och fråga om den där vinbaren i Miami som var så bra, eller den där importören i Rio som man glömt namnet på." Han berättar vidare att han beundrar Claudios kompromisslösa inställning att göra traditionell, naturlig barolo utan att göra någon direkt grej av det. Det är snarare så att han tycker hela naturvinshajpen är överdriven och lite tafflig. I nio fall av tio verkar det mest handla om business. "Claudio älskar att sälja sina viner, och är mycket bra på det, men skulle aldrig få för sig att förvanska sina viner för att tilltala en speciell målgrupp - varken göra avkall på renheten för att riktigt gå hem i naturvinslägret eller göra vinerna mjukare för att sälja mer i Kina."

Claudio Fenocchio

Vi traskar runt i cantinan och provar fatprover från 2011 och 2012 - Bussia, Cannubi, Villero och nytillskottet Castellero i Barolo (en hektar). Sanslöst intressant och lärorikt, och en uppvisning i terroirens betydelse, särskilt i det här tidiga stadiet i vinernas utveckling. Det är inget snack om att 2012 kommer att bli något mycket åtråvärt i Fenocchioväg, men 2011:orna visar upp sig i sin bästa dager den här ångande juliförmiddagen. Mycket verkar redan vara på plats, särskilt Villero 2011 ståtar med finstämda nebbiolomarkörer och bra struktur. Bussia 2011 är en pleaser som nog kommer att bli njutbar redan när den släpps om två år.

Bussia Sottana från Fenocchios veranda

Därpå sätter vi oss på den spektakulära verandan och provar de nybuteljerade 2009:orna. Vi har i stort sett beslutat oss för att hoppa över inköp av barolo 2009 fullständigt men kommer att ändra oss en smula på den punkten. Cannubi och Villero 2009 är mjuka och fruktiga, en annan stil än vanliga år men icke desto mindre njutbara. Bussia känns kantigare och tvärare, möjligen en aning värmeskadad men intressant att jämföra med de andra. Även här ska man förstås passa på att handla: €20-25 är det inget annat än fyndvarning på. Den speciella Bussia 90D (90 dagars maceration) är slutsåld och finns inte ens att tillgå i den egna vinbaren.

Matteo Capellaro

Längre norrut, någon mil nordost om Asti, ligger den pittoreska byn Scurzolengo. Vi ska besöka vår ganska nyfunna favoritproducent från de här trakterna; Cascina 'Tavijn och Nadia Verrua, för första gången och kör igenom den långsmala byn noterandes att bland andra både bagaren och slaktaren också heter Verrua i efternamn. När vi frågar efter vägen inne på baren tvekar de båda damerna bakom disken inte en sekund med att ge en utförlig beskrivning. Alla känner verkligen alla, och verkar på något vis vara släkt med varandra här.

Theresa, Ottavio och Nadia Verrua

Nadia är sannerligen en ödmjuk och jordnära vinmakarvirtous som tar emot oss med öppna armar och med ett innerligt engagemang tar oss på en tur i den lilla cantinan. Hon och hennes pappa Ottavio ('Tavijn) odlar barbera och de båda för området helt unika ruché och grignolino. Karaktären hos de här druvorna är verkligen helt olika där barbera är en tacksam slitvarg som i Nadias händer förvandlas till en tät och ganska intensivt fruktig matackompanjatör. Vi provar 2012 ur ståltank som är ren och med hög syra: "Malon har inte satt igång och verkar utebli i år. Inte mig emot så länge vi kan behålla den här renheten." 2011 ur botti är däremot brettig och lite oren, något som Nadia förstås vet och är bekymrad över, ett svårt år även här uppe.

Ruché är en helt annan femma att ha att göra med som odlare och producent. Det här är en primadonna som måste plockas i exakt rätt ögonblick om inte sockret och sedermera alkoholen ska rusa iväg. Nadia vill ha sin ruché i en syrligare stil än de flesta andra producenter. "Ruché är svår även att matcha med mat. Vi har ingen mattradition i Piemonte som passar till ruché. Den kräver nästan lite mellanösternaktiga kryddor och lite sötma i maten för att blomma upp. Eller som dessertvin till biscotti." Den purunga 2012:an är frisk och har syror som kommer att stämmas av perfekt när de fått ligga till sig på botti. 2011 ur flaska är tät och lila med en överväldigande floralitet, inget vin för alla men ett underbart, ostajlat unikum som vinvärlden hade behövt fler av.

Grignolino är på sätt och vis ruchés antites - ljust rödlätt och med skyhöga friska syror - och en dröm att para med vilken piemontesisk mat som helst. Nadias grignolino är dessutom den charmigaste som står att finna, Trincheros är avgjort mera komplex och intrikat men Cascina 'Tavijns har verkligen vunnit mitt hjärta. Vi får en specialbuteljerad flaska 2012 med oss som njuts på verandan till salsiccia och fagiolini och vi slås av den renhet som vi möts av. 2011:orna är lite ruffigare men ack så intagande men 2012 är elegant med chablislika syror och struktur som en ståltankslagrad pinot noir. Förmodligen det bästa som Nadia Verrua gjort och häng på låset när Fabio får hem de här till Cibi e Vini. Nadia ska också komma upp till Köpenhamn någon gång i höst för en provning, även detta ett måste, förstås!

Barolo Bussia Munie Riserva 2005 (Franco Conterno)

Det finns inget som läskar som en ung Monforte-riserva i den extremt klibbiga 30-gradiga skånska sensommarhettan - eller..? Jodå, nog kunde man haft något mer svalkande i glasen en dag som denna, men Piemonte-abstinensen blev plötsligt för svår så vi bestämde oss för att skaka liv i en flaska av en producent som alltid lyckas få våra ögonvrår att bli fuktiga och våra mungipor att levitera.

Den som påstår att det inte gjordes någon bra barolo 2005 kan ställa sig i skamvrån direkt. Det här är lysande, möjligtvis något nanosnäpp under nollfyran i intensitet och med en aningens mer välkomnande struktur. Här finns en direkthet, en sorglöshet och en slags lätthet i steget som gör den här riservan livsfarligt lättdrucken. Vi befinner oss så långt från ett provningsvin, eller utställningsvin, man kan komma - här är ärmarna uppkavlade och den närmast lutherska arbetsivern på topp. Vår saltimbocca och våra ugnsrostade och rosmarinfrotterade gammelpotatisar tas om hand och exekveras på förnämligaste sätt. Och faktiskt; det här är rentav ett läskande och ytterst ämabelt vin även i den här tryckande högsommarvärmen.

Franco Conterno gör traditionell barolo med hjärtat. Här finns en rustik och jordnära elegans och en självklarhet i vinerna, av ett slag  som man sällan råkar på annars. Nästgårdsgrannen Claudio Fenocchio är ett annat exempel på en vinmakare av det här slaget, vars viner liksom lyckas sjunga Rossini-arior samtidigt som de taktfast stampar vänsterfoten till en slags pepsk rotblues och vecklar ut ekvilibristiska Bud Powell-linjer med högerhanden. Supersimultankapacitiva viner där den största skillnaden är att Franco Conternos barolo ofta känns mer tillgängliga vid lägre ålder. Ett faktum som kan ha en del av sin förklaring i bruket av medelstora fat (15-25 hl) medan Fenocchio använder sig uteslutande av stora (50-60 hl). I vilket fall som helst; det är något magiskt med Bussia Sottana...

Mer Franco Conterno-läsning för den hugade finns här.

Återbesök hos Franco Conterno

En semester i Piemonte utan att hälsa på Vilma och Franco Conterno har kommit att bli en omöjlighet. Det här är människor och viner som träffat mitt i prick i våra preferensramar - rustikt, varmhjärtat och ärligt. Här är man alltid välkommen, en gång kikade vi inom mitt under siestan och stackars Vilma kom nedrusandes med håret på ända, men innan vi visste ordet av satt vi i provningscantinan med varsin rejäl tallrik ostar och dryftade allsköns världsproblem med denna drottning av Bussia Sottana.

Vilma och Franco startade Azienda Agricola Franco Conterno 1995. Innan dess hade både Francos farfar och far odlat och sålt sina druvor till andra Monforteodlare som vinifierade och buteljerade sin barolo. Idag har man 18 ha i Monforte d'Alba och Castiglione Falletto - 8,5 ha nebbiolo, 4,5 ha barbera och en del dolcetto, freisa och chardonnay. Vingårds- och källararbetet är traditionellt och ekologiskt hänsynsfullt. Användningen av svavel och koppar är minimal och man nyttjar enbart naturlig jäst. Nebbiolon och barberan lagras endast på stora begagnade botti och den årliga produktionen brukar pendla mellan 80000-100000 flaskor.

Solen strålar och det är en riktigt varm dag när vi åter styr in på Cascina Sciulun. Vilma har fullt upp med att fixa boende på annat håll åt ett gäng tyskar som hittat hit, här är bägge rummen redan uthyrda. När vi står och väntar under pergolan slår det oss att det alltid blåser en frisk och svalkande vind när vi står här i den undre delen av concan, oavsett hur hett det är i luften. Franco Conternos Bussia Munie barolo, vars druvor växer på slänten här intill, brukar också kännetecknas av en tydlig fräsch och frisk mentholanstrykning som medvetandet på något vis gärna parar ihop med denna svala vind. Munie är annars känt för att vara ett av Bussias hetaste lägen.

Vilma och de tre hundarna, med den grissiniälskande Laica i spetsen, bjuder in oss till den svala cantinan för att prova de färskbuteljerade nollsjubarolosarna och nollfemriservan.

Barolo Bussia Munie 2007 har fått ligga i 38 månader på 15-20 hl-fat och därefter halvåret på flaska. Det är inte utan stolthet som Vilma berättar att just nollsjuan blivit utsedd till Enoteca Regionale del Barolos årliga representant, varför 1000 flaskor har försetts med en konstnärsdesignad specialetikett för ändamålet - fint ska det va!

BM-nollsjuan är avgjort sprungen ur en varm årgång, här finns en stor, mörk och ymnig bigarråfrukt som parkerar i näskanalerna. Den friska mentholen har intagit en mera tillbakadragen position än brukligt. Doften är omsorgsfullt inslagen i ett rejält kraftpaket med sötmogen frukt och extraktrik inbjudande nebbioloparfym. Munkänslan är förbluffande mjuk och sammetslen, inga som helst värmeråa tanniner eller spretande syror. Tvärtom känns syrligheten aptitretande med sin mjuka apelsinkaraktär.

En ytterst drickvänlig barolo fast med massor av power. Det som saknas i komplexitet vägs mer än väl upp av drickglädje och positivitet.

Bussia Munie Riserva 2005 visar upp en, i min näsa och mun, förvånansvärt öppen karaktär. Vilma däremot, anser att nollfyran är på topp nu och att nollfemman kan ligga ett bra tag till. Ganska precis tvärtemot min uppfattning, men som hon säger:

- Det här med den personliga smaken är ett krångligt kapitel.

En definierad spagnolafrukt och stråk av dyr och vällagrad balsamico tar kommandot direkt. Det här är vällustigt läckra grejer som får mig att bli smått lyrisk. Syrorna kan möjligtvis uppfattas som ganska krävande varför viss tillvänjning är tillrådlig, tanninerna bildar en tät och förförisk matta på gom och tunga. Tämligen kraftfull version av riservan som förvisso kan ligga till sig ett decennium men för den lätt masochistiskt lagde är full njutning tillgänglig redan nu. Nollfyran är snäppet komplexare och i större behov av lång lagring.

Att komma hit, smaka de här vinerna och träffa de här människorna börjar kännas som att komma hem. När vi ska köra frågar Vilma:

- När kommer ni nästa gång? Som om vi brukade dyka upp varannan vecka.

- Vi får se. Kanske till hösten, eller nästa sommar.

- Det är lugnt, vi finns kvar här.

Tidigare inlägg om Franco Conterno och hans viner hittas här.

Dolcetto d´Alba Vigna Bussia 2009 (Franco Conterno)

Med ett kvicksilver som fallit under minus 20-gradersstrecket, börjar det kännas relevant att göra vad man kan för att återuppliva minnen från ett stekhett Piemonte i somras. När vi besökte Franco Conternos Cascina Sciulun i juli var det ungefär 60 grader varmare än vad vi har här idag...

Gårdens dolcetto är en okomplicerad historia med våldsam charmfaktor. Bläckblå, nästan lila och relativt tät. Doften formligen skickar fram en innehållsdeklaration under nästippen - ung, jäst druvjuice. Inga omskrivningar och besynnerliga associationer, bara pur frukt plockad i utmärkt mognad. Man kan ana sig till ett lakritsstråk och en viss mineralantydan men i övrigt är doften synnerligen rak och direkt.

I munnen är vinet friskt och fruktigt med härligt mörka bärtoner. Syrorna skriker efter mat och faller på plats så snart de träffar på pizzans sälta och fett.

En av årets tio trevligaste vinbekantskaper i all sin charmiga enkelhet- ni vet en sådan där typ som man gärna träffar ofta, kanske inte varje dag men nästan. Slår man upp "måltidsdryck" i Nationalencyklopedien borde det rimligen finnas en bild på FC´s Vigna Bussia dolcetto i sidomarginalen.

Finns hos tyska Baglio Antica Sicilia för €7.95.

Langhe Chardonnay Vigna Bujet 2009 (Franco Conterno)

Vin ska man dricka med hjärtat såväl som med gommen. Efter sommarens besök hos Franco Conterno och mötet med gårdens underbara "leading lady" Vilma finns risken att vi aldrig kan dricka ett vin härifrån utan att tycka att det är fantastiskt. Risken är också att - oavsett om det handlar om husets enkla dolcetto eller den sublima barolo-riservan - det faktiskt ÄR fantastiskt ty maken till fingertoppskänsla hos en producent har vi sällan skådat.

Vi lyckades även rädda hem en del av Cascina Sciuluns enklare viner, däribland deras enda vita: en druvren chardonnay från den östvända gården Buyet i Bussia, Monforte. Musten ligger till 90% på rostfritt medan 10% får ligga på små fat. Vi steker pancettabeströdd hälleflundra till fänkålsfyllda cannelloni - något som Vilma garanterat skulle haft åsikter om...

Vinet är blekt halmgult med skira grönstick. Doften bjuder på en sagolik renhet med friska päron, persika, ett tropiskt ananassting i botten och spröd mineralsälta på toppen. Just den läckra mineraliteten minns jag inte från i somras men den är tydlig och synnerligen klädsam, på något vis ger den en nästan burgundisk prägel åt vinet.

Smaken följer doften på ett föredömligt sätt som man önskar att fler vinmakare skulle haft som målsättning. Frisk och fin fruktighet med vänliga men bestämda syror och en stabil ryggrad som möter upp fettet och pancettasältan på ett ljuvligt sätt.

Mycket trevligt vin (så klart...) i renaste, friskaste och fruktigaste stil som passar till - tja, allt. Priset är också tämligen harmoniskt: €6.70 på plats.

(16p/20)

Barolo Bussia Munie Riserva 2004 (Franco Conterno)

Vi firar att det är tio dagar till Charlie Parkers 90-årsdag och korkar upp en alldeles nybliven favorit i kategorin: busunga riservor från Monforte.

Vi besökte Franco Conterno nyligen och blev fullkomligt tagna av vinerna, omgivningen runt Cascina Sciulun och - inte minst - den underbara frun i huset: Vilma. Vilma Gabutti kan lättast beskrivas som en mänsklig avbild av nebbiolodruvan: tufft skal och hård på ytan, karaktärsfull och söt på insidan samt ytterst skeptisk till alla former av vistelse utanför Piemonte. Inför vårt återbesök vill vi förvissa oss om att riservan var så bra som vi tyckte för några veckor sedan så att vi eventuellt kan bunkra upp med fler.

Riserva nollfyran är traditionellt framställd med 20 dagars maceration och en fyraårig vistelse på stora slavonska botti. Druvorna hämtas från de lägre delarna av Bussia i en gård som heter Munie. Gården ligger lågt i altitud men solexponeringen är en av de bästa i hela Bussia och därför brukar druvmaterialet härifrån ge extraordinärt fylliga och pampiga viner. Riservorna görs såklart bara i exceptionella årgångar.

Färgen är tämligen mörk med orangeaktiga reflexer. Man får omgående en rejäl skjuts mogna mörka bär upptryckta i nosen tillsammans med en balsamicopust. Mycket kraftfull och definierad frukt som fyller hela mature-kupan och inte släpper greppet. Viol, subtil rökighet, lakrisal och krita- eller kalkreferenser. Det här är i princip en fulländad nosupplevelse och saliven börjar rinna till på ett svårartat sätt.

I munnen får tandköttet sig en riktig scrub av de finkorniga och ettriga tanninerna. Syrorna är ljuvligt finstämda men likväl ungdomliga och intensiva. Läckert jordiga tobakstoner vandrar iväg med det långa jordgubbsbemängda avslutet. Det enda jag för ögonblicket kan komma på att jämföra med, vad beträffar karaktär och smakintensitet, är Giacomo Fenocchios Bussia Riserva 2004 vars druvor är uppväxta nästgårds - i ordets VERKLIGA bemärkelse. Ett helt annat vin men lika karaktärsfullt och personligt med sin varma och inbjudande stil - inte helt olikt människorna som gör just de här vinerna. Vi fyller definitivt på med detta när vi återbesöker i oktober.

(19p/20)

Riservan kostar €26 vid köp direkt på gården vilket måste betraktas som vansinnigt bra. Tyvärr är det ju inte så lätt att få tag på Franco Conternos viner här i Skandinavien, det närmaste alternativet är Baglio Antica Sicilia i Mainz som dessvärre inte har just riservan men en hel del annat ur Conternos sortiment och till hyggliga priser dessutom.

Besök hos Franco Conterno

Det är precis i mitten av juli och det talas om värmerekord på gång lite varstans i norra Italien - 40-45 grader som värst. Vi snurrar upp på en innergård i nedersta Bussia Sottana, precis på gränsen till kommunen Barolo, för att stifta bekantskap med en anrik producent som vi hittills aldrig provat tidigare. Franco Conterno är vinmakare i femte generationen och odlar så mycket som 25 ha här i Bussia med en årlig produktion runt 100000 flaskor.

Mottagningen sköts initialt av tre mycket varma hundar som inte gör mycket väsen av sig utan låter oss passera utan invändningar. Cascina Sciuluns "first lady" Vilma Gabutti kommer ut och ber oss vänta en stund i pergolan medan hon förbereder vår provning. Vi sitter mitt i Bussias mäktiga amfiteater och tittar ut över idel ädel nebbioloadel som riktigt dallrar i hettan när den minsta hunden glatt spatserar förbi bärandes på något pinnliknande objekt.

- Var det inte en grissini hon hade i munnen? Frågar jag.

Vilma bjuder in till sitt svala provningsrum där hon dukat upp med kokt, rå och torkad salami, lardo och fyra sorters ostar - två olika robiola och två olika tuma eller toma - som serveras med cugnà som är den sylt man gör på druvresterna efter pressningen som får koka tolv timmar tillsammans med äpplen, päron, hasselnötter och valnötter. Vilma är urpiemontes och talar italienska med härligt skånskskorrande "r".

- Italienska är mitt andraspråk. Här hemma talar vi mest piemontesiska med varandra. Säger hon.

Hon har ett bullrande skratt som nästan får glasen att klinga mot varandra nere i den fantastiskt vackra cantinan som är i femte generationens ägo. Produktionen är mycket traditionell och man framställer sina viner utan att använda några kemiska preparat under växtperioden.

- Vi bor ju här - mitt i vingården. Förklarar hon.

Vilma gör klart för oss att hon älskar det piemontesiska köket och har inte mycket till övers för nymodigheter men hon är ändå mycket nyfiken av sig och kan inte låta bli att fråga:

- Vad äter ni i Sverige?

- Tja, kött och potatis. Svarar vi lamt.

- Vad för slags kött?

- Jaa, allt möjligt: gris, oxe, kyckling...

- Usch, jag hatar kyckling. Har ni några vildsvin där uppe?

- Jo, vildsvin finns det ganska gott om...

- Blä, vildsvin är det värsta jag vet!

Därpå får vi oss en lektion i den ädla konsten att koka ragù - eller sugo di carne som är det enda godkända namnet här. Tolv timmars koktid och två rejäla glas barolo får vi veta är oundgängliga attribut för en lyckad dito. När vi kastar oss över de underbart goda ostarna utbrister Vilma i ännu en oförglömlig oneliner:

- Har jag bara en god ost, ett glas rött vin och tak över huvudet så är jag nöjd.

Langhe Chardonnay "Vigna Bujet" 2009 (€6.70) har till 90% legat på rostfritt stål medan 10% har fått en snabb vända i barrique. Druvorna hämtas från östläget Bujet i Bussia.

Päron och ett rejält lass ljusgul frukt. Fin syrlighet och en friskt aptitretande profil. Bra eftersmak med övervägande fräsch frukt, ingen direkt mineralitet att tala om men en stor och saftigt syrlig munkänsla - vi hade nog gissat på arneis om vi inte vetat. Väldigt trevligt.

Dolcetto d´Alba "Vigna Bussia" 2009 (€5.80) Druvor från runt om i Bussia macererar i 4-5 dagar och lagras på stål.

Otroligt färgintensiv i mörkaste lila. Gott om mörk frukt med det där suveräna syrastinget som bara klockren dolcetto kan ha. Bittermandel, körsbär och blåa plommon i doften. Urläcker till Vilmas salame cotto. Vi körde hit dagen efter och köpte en låda för att dricka under semestern och den gick åt - kanonvin lätt kylt till lunchpastan i sommarhettan.

Barbera d´Alba Superiore "Vigna Pugnane" 2008 (€8.00) är 90% barbera och 10% nebbiolo från Pugnane som macererar i 8-9 dagar och ligger ett och ett halvt år på stora fat.

Målarburk, terpentin och lite salmiak i första svängen. Frukten är maffigt mogen men väldigt markerad, riktigt trevlig näsa. I munnen är den direkt utan att vara enkel med sin sötmogna fruktighet - talar direkt till lustcentrum.

Langhe Nebbiolo "Mesdi" 2008 (€9.50) från Mesdi i Bussia som vätter mot syd/sydost. 7-9 dagars maceration och 10 månader på stora fat.

Mycket lättflyktiga toner till en början. Lätt slampig frukt med en sötaktig doft. I munnen känns det lätt med en kort och frisk eftersmak. Trevligt men ganska enkelt och en smula atypiskt men det törs vi inte säga till Vilma...

Barolo "Bussia Munie" 2005 (€22.00) 15-20 dagars maceration och lagring på stora botti.

Snygg transparens och fin orange ton. Massor av jordgubbar och hallon som är företrädesvis mosade. Målarburk och tryffel. Mycket lätt och elegant i munnen. Skönt avrundad tanninstruktur och saftig syrlighet - en drinker i tillgänglig stil. För att låna ett mycket talande uttryck av Vinosapien: "ett redigt vin".

Barolo Riserva "Bussia Munie" 2004 (€26.00) är riservaversionen som får 4 år på stora fat.

Makalös frukt rakt upp i nosen. Rikt extraherad och intensiv med generös mineralitet i basen och tjära, brasrök och lakritspipa ovanpå. Rasande läcker i munnen med en, i det närmaste, perfekt balans mellan syror och tanniner. Ljuvligt hantverk och ett måste i källaren - mäktig framtidspotential.

När vi börjar bli färdiga med provningen kommer den lilla vita grissinihunden nedför trapporna och som en betingad reflex räcker Vilma ned en hembakad grissini till den lilla:

- Ah, la principessa! Utbrister hon och hunden trippar stolt ut med sin nyinförskaffade snack. Vilma skickar med oss en burk av sin hemgjorda Cugnà och vi tackar för oss och har hittat ännu en favoritproducent i detta fantastiska vindistrikt med sina underbart egensinniga människor.

Franco Conternos viner är mycket svårfunna här uppe i Skandinavien. Närmaste agentur finns i Tyskland - Baglio Antica Sicilia som håller schyssta priser.