lördag 30 oktober 2010

Munjebel 6 Bianco 2009 (Frank Cornelissen)


Vi har bara smakat Frank Cornelissens viner i smakprovsmängder tidigare och då blivit mycket förtjusta. Framför allt är det här viner som väcker ens nyfikenhet och som man gärna vill lära känna på ett djupare plan eftersom de ger ett så intressant intryck vid det första mötet. Meningarna brukar dela sig om huruvida Cornelissens viner är mästerliga eller odrickbara och det finns sällan plats för mellanmark. Vi pratade ganska länge med honom på årets Fri Vin-festival i Köpenhamn och charmades av hans truliga karisma och bestämda åsikter.
Idag provar vi en hel flaska av hans Munjebel 6 årgång 2009 och låter det utvecklas i glas och flaska under dagen. Vi smakar av lite då och då på egen hand samt provar till fårostar av olika smakintensitet och härkomst. Cornelissen och hans vinifieringsmetoder är ju tämligen välkända men för den som inte bekantat sig med honom tidigare följer här en grov skiss.


Frank Cornelissen håller till på norra sidan av Etna där han har 12 ha odlingar på 650-1000 meters höjd över havet varav 8,5 ha är vin och resten San Benedetto-oliver (som är hans stora passion) och en del bovete, frukt och nötter. Han är en "icke-interventionist" i ordets rätta bemärkelse och låter naturen sköta vinifikationen med så lite mänsklig inblandning som möjligt - kemisk, organisk eller biodynamisk - då han anser att dessa metoder bara visar på människans tillkortakommanden i förmågan att acceptera naturen och dess resurser/produkter som de är. Rankorna växer i fristående albarello med gott om plats för vinden att leta sig emellan och torka upp medan blommor, frukt och bovete växer fritt bland vinet för att etablera ett litet miniatyrekosystem som drar till sig bin och andra nyttoinsekter. Jäsningen äger rum i plastcontainrar utan någon temperaturkontroll och endast naturlig jäst används - såklart. Macerationen är extremt lång - 7 och ända upp till 14 MÅNADER om det skulle behövas och även de vita druvorna får ligga länge på skalen (cirka 4 månader) eftersom ingen svaveldioxid används. Därefter hamnar den gravitationspressade musten i 400-liters terrakotta-amforor som grävts ner i marken där den får ligga upp till 18 månader innan det är dags för en försiktig buteljering - ofiltrerad naturligtvis.


Munjebel 6 Bianco består av ospecificerade andelar av de lokala druvorna carricante, cataratto, coda di volpe och grecanico dorato. I flaskan flyter hiskeliga mängder sediment och det går med nöd och näppe att se igenom den nästan persikofärgade juicen. Första sniffen tar oss till Sauternes med söta fruktaromer i botrytisskrud och ett rejält lass färsk piptobak - lovande! Vi låter det gå någon timme och ger flaskan en chans att "sätta sig" och bli några grader varmare.

Vid vårt andra påseende har glaset börjat ge ifrån sig en dyr doft av akaciahonung och bivax, även de karaktäristiska vulkanmineralerna börjar berätta om sin existens. I munnen blir man varse denna mineraliska urkraft - som att gnaga gnejs - och en riktigt zingig syra greppar tag i kinder och tunga. En inte oansenlig mängd tanniner finns också på plats. Mäktigt på gränsen till överväldigande.

Vi plockar fram toscansk, siciliansk och sardisk pecorino för att bjuda aromerna lite sällskap/motstånd. Den milda toscanska fårosten försvinner direkt och sicilianaren är snudd på för tuff men den "fårigare" sarden blir en utmärkt matchning med sin lite vaxiga struktur.
Vinet befinner sig nu i en elegantare fas än tidigare där allt börjar sträva mot balans. Toner av nybränd majolika och vinkelslipat marktegel skvallrar om den alltjämt dominerande mineraliteten men en fin fruktfond börjar så sakteliga byggas upp.

Efter ytterligare någon timme är frukten helt utblommad och strålar ut persika och aprikos samt ett rejält knippe vit floralitet medan honungen och mineralerna har stigit lite åt sidan. Smaken är likaledes mer åt det fruktiga hållet men tanninstrukturen är intakt, eftersmaken är krit-torr, pepprig och skönt utdragen. En ljuvlig vinupplevelse.


Tillgången på Cornelissens viner är begränsad och i Sverige är de hart när ickeexisterande. Norska vinmonopolet brukar lista en del godingar, biancon kostade där 300 NOK men är slutsåld. Vi köpte vår Munjebel Bianco 6 av Stefan Jensen i Köpenhamn för två danska hundringar.

fredag 29 oktober 2010

Nedslag i Serralunga - Broglio & Cucco


Il Prezzo è Giusto! Visst fanns det i tidernas begynnelse en amerikansk TV-show som hette The price is right? Det är inte utan att detta är en fras som förvandlas till ett mantra när man står i källaren med två stycken barolo i nävarna och tänker: "Äh, va f-n, vi provar båda".
Vi plockar fram två Serralungagrannar fast från två väldigt olika årgångar. 2003 känner vi alla till som en av de hetaste och torraste i Piemonte och för den delen nästan hela södra Europa. 2006 var däremot mera av en klassisk årgång i Piemonte med långsam mognad och nästan total avsaknad av mjöldagg på grund av en drygt medelvarm och relativt torr sommar. Friska druvor med högt sockerinnehåll och mogna polyfenoler skördades enligt boken i tidiga oktober. Flera odlare som vi pratade med i somras jämförde 2006 med 1996.


Vi provar Schiavenzas Broglio 2003 och Cascina Cuccos Vigna Cucco 2006. På bilden ovan är de vita fälten längst till vänster Cucco och de svartlila längst till höger är Broglio, nr 16 markerar Cascina Cucco och nr 17 är Schiavenza - i stort sett spottavstånd alltså. Vigna Cucco var från början i Giuseppe Cappellanos ägo och har rykte om sig att producera lagringsduglig nebbiolo med utmärkt struktur. Broglio är till stora delar ett mjukt kuperat och välexponerat sydläge som kan bli väldigt varmt så 2003 måste varit en riktig prövning. Vi har dock provat nolltrean tidigare och gillat skarpt så vi är inte det minsta oroliga.


Barolo Broglio 2003 (Schiavenza) Oroliga behöver vi inte vara idag heller, det här doftar mumma! En rejäl grabbnäve sötmogen banan möter upp i dörren och släpper ut en yster körsbärston som av amarena. Wow, vilken intensitet - värre/bättre än sist - det här fullkomligt matar ut nebbioloplattetyder i form av tjära, viol och torkade rosor men främst av allt en bastant fruktpelare där de initiala körsbären krampaktigt håller i taktpinnen.
Smaken är verkligen inte heller någon besvikelse med gott djup och en traktstypisk tanninstruktur som bestämt slipats till en smula sedan i våras. Lång och god eftersmak med nötighet och frisk frukt hela vägen ut. En suverän uppvisning i traditionell Serralungabarolo som inte avslöjar det svåra året med annat än sin snabba mognad. På topp nu och 3-5 år framåt skulle jag tro.


Barolo Cerrati "Vigna Cucco" 2006 (Cascina Cucco) bjuder upp till en helt annan dans, såklart. Här finns betydligt mer av mörka toner som tobak, lakrits och däckgummi - lite svårmodigare och inte lika ystert och livsbejakande som Schiavenzan. En hel del mineraliska aromer av kalk och regnfuktig sten. Frukten finns defintivt där men är lite avvaktande och känns ung och blyg. En viss elegans framträder med bittermandel och mörk choklad.
I munnen är syrorna distinkta och tanninerna härligt på bettet och vinet kommer verkligen loss till våra kalvkotletter med potatisfondant och läcker blomkål. Lång elegant eftersmak, det känns som att det här kan bli mycket bra om bara några få år.

Två riktigt trevliga tolkningar av Serralungabarolo som båda mellanlandat i Holte och där, genom Carlo Merollis försorg, förvandlats till veritabla fynd.
Broglio 2003 kan handlas för 139 DKK/flaska vid köp av 6 stycken. Vigna Cucco 2006 kan jag däremot inte hitta något styckpris på men finns med i det oslagbara Cucco-paketet - 6 st barolo för 685 DKK/SEK.

torsdag 28 oktober 2010

Entusiasmo Bianco Garganega 2007 (Palazzetto Ardi)


Ännu en gång har den gode Ingvar från Billigt Vin förärat oss en flaska obskyrt nordostitalienskt som är hart när omöjligt att hitta någon information om på nätet. Palazzetto Ardi är i alla fall en småskalig ekoproducent från Gambellara. Vinet vi provar är gjort på 100% garganega (eller garganego - i maskulinum - som det står på flaskan) i en mycket blygsam upplaga på blott 1200 flaskor. Vår har nummer 312...

Doften är extremt lågintensiv, avmätt på ett sätt så att man riktigt får truga igång aromerna. Locka och pocka och köra med smicker och hela paketet. Men så till sist smyger det fram små försynta mandeltoner och fina torkade äpplen i en stil som för tankarna till Jura, fast blygare och delikatare. Aromatiken drar mot det oxiderade hållet och ställer fram både rabarberpaj och äggtoddy på bordet, en hel del drag av Marsala all´uovo fast återigen; väsentligt mer dämpat.

I munnen känner vi en mycket välkalibrerad syra i förhållande till smakintensiteten och alkoholen är föredömligt låg (12%) till den här typen av rent och enkelt måltidsvin. Eftersmaken är gräsig och inte särskilt broderad men lämnar en ljum syra på tungan. Vi dricker det till en rillette på rökt makrill och en lättdressad sallad och det klarar det fint. Ett angenämt matvin som ligger i prisspannet €5-7 men som dessvärre inte går att få tag i utanför Vicenzas stadsmurar...
Tack Ingvar!

Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giuseppe Nada)


Barbera från en mindre producent i Treiso. Azienda Agricola Giuseppe Nada har dryga 8 ha i markerna runt Casot och Marcarini i den norra delen av Treiso. I produktlinjen finns förstås en Casot-barbaresco och man gör även en barolo med druvor från La Morra.
Barberan får macerera i 12 dagar och därefter låter man den ofiltrerade musten ligga 12 månader på medelstora och mjukrostade franska fat. Cirka 5000 flaskor barbera produceras årligen.

Vackert rubinröd med nästan svarta reflexer. Näsan fylls med Käck-lakrits i en rätt så maffigt söt primärpust. Liljekonvalj och grönörtiga toner av färsk mynta banar väg för den förföriska körsbärsmattan som bygger upp sig kring en kärna av dansk kirsebærsextrakt och den inledande sötlakritsen - smaskens.
Vinet uppför sig bra i munnen med alerta syror och robust frukt som emellertid antar lite värmebittra toner när det är dags att klinga ut i eftersmaken, detta är dock inget som direkt stör helhetsintrycket. Ett solitt vin som njutes såväl till enkla pastarätter som på egen hand.
Efter en natt i kylen i öppnad flaska har allt fallit ännu bättre på plats och visserligen förlorat lite juvenil charm men istället ackumulerat en något mognare pondus - riktigt trevlig barbera d´Alba i kontemporär tappning.

(15,5p/20)

Köptes vid Vini d´Italia-mässan (3 st för 235 DKK) av Langhe-Vine som sedermera verkar ha lagt ner verksamheten?

lördag 23 oktober 2010

Amarone della Valpolicella 2003 (Tommasi) & Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparsa)


Veckan som gick bjöd på två tänkvärda vinfilosofiska ögonblick; först berättade en av de mest renläriga syra/tannin-fetischisterna på den skånska västkusten för mig att han hade provat Allegrinis Amarone Classico 2006 och tyckte den var superb! Samma kväll får jag frågan från en känd vinimportör med säte i en nordköpenhamnsk förort: varför svenskar verkar vara så avogt inställda till amarone? Jag svarar att det troligen beror på att här i Sverige anses amarone vara ett slags folkligt "finvin" och därmed en smula ohippt samt att de svenskar som vinimportören ifråga kommer i kontakt med heller knappast utgör ett gränssnitt av den svenske medelvinkonsumenten. De representerar snarare ett intresserat, medvetet och ovanligt kunnigt segment som troligen läser vinbloggar där allt vad fruktsötma, alkoholstyrka och portvinsaktig lättillgänglighet heter betraktas som paria. Vinimportören understryker att det faktiskt finns en och annan ambitiös amaroneproducent vars viner helt saknar dessa attribut vilket förmodligen är helt sant. Amaronesuget är därmed väckt och i väntan på nästa leverans från den nordköpenhamnska förorten får vi plocka fram en gammal monopolbekanting från 2003 som ligger i gömmorna. Vi är dessutom vådligt sugna på chianti varför en nysläppt riserva-nollfyra skall kännas av till ryggbiff med trattkantarellduchesser, jordärtskockskräm och körsbärsspetsad rödvinssås.


Amarone della Valpolicella Classico 2003 (Tommasi) Det här är ett vin som finns att köpa vid, i stort sett, vartenda mjölkbord i vårt avlånga land. Vi provar den värmebakade nolltrean men den aktuella årgången är 2006 och vid ett sällsynt studiebesök på ett systembolag i en mindre sydsvensk stad kan jag meddela att det fanns nio (9) stycken olika amarone, sex (6) ripasso/appasimento men endast en (1) barolo att tillgå...
Tommasis amarone består av 50% corvina, 30% rondinella, 15% corvinone och 5% molinara som efter traditionella amaronemetoder spenderat tre år på 3500-liters fat. Vi häller det på karaff och låter det andas under hela eftermiddagen. Doften är väldigt intensiv med djup körsbärsfrukt, linoljefärg, marsipanbröd och små swiffar av knallpulver. Faktiskt inga spår av den där jobbiga portvinssötman utan snarare ett och annat drag mot lite friskare tongångar som menthol och daggblöt singel. Till maten är detta riktigt behagligt med sin rondör- och pondusmässiga frukt ihop med en viss höjd i syrorna, munnen fylls ut i varje vrå men man blir aldrig överväldigad utan allt sker i harmoni. Vi gillar det verkligen och är något överraskade över den relativa lättheten och de nästan omärkliga 15 procenten.

(16p/20)


Caparsino Chianti Classico Riserva 2004 (Caparso) Ett biologiskt framställt vin som utgörs till 90% av sangiovese och 10% av canaiolo från de höga kullarna (450 m ö h) runt Radda in Chianti.
Till att börja med ett utsökt sniffarvin som levererar animaliska toner och eteriska körsbärsparfymer om vartannat i parti och minut - tjock härlig fruktmatta och RX-lim susar uppför näskanalerna. I munnen känns det däremot helt platt utan någon fruktkärna och nästan ingen struktur alls fast med en ganska viril syrlighet som enda skäl till upphetsning. Efter en lång luftning faller det emellertid lite mer på plats och känns mer samlat och till maten fungerar det helt OK. Smaken kan dock inte på något sätt leva upp till vad den mycket lovande näsan berättade så storslaget om i början - synd, kunde blivit riktigt trevligt. Släpptes i BS i oktober till det fantastiskt angenäma priset 236 SEK för två (2!) flaskor.

(14p/20)

fredag 22 oktober 2010

Lessona 2005 (Sella)


Vi har fallit som proverbiala furor på sistone för de italienska utposterna i både norr och söder - norra Piemonte och östra Sicilien. Stövelns fyrplatser uppvisar anmärkningsvärda likheter i stil och skepnad genom den gemensamma vulkaniska jordmånen, med höga halter järn och mineral, samt den utdragna växtsäsongen förstås. Nyckelorden är elegans, intensitet och fräschör.

Ikväll dricker vi Sellas Lessona 2005 som består av 80% nebbiolo och 20% vespolina som växt på 300 meters höjd i orange/gul gammal havssand med högt pH-värde. Man jäste i rostfritt stål med pump-over och delestage och en malolaktisk jäsning i ekfat efterkommande vår som följdes av 24 månader på slavonska 2500-liters fat. Vi har provat nollfemman tidigare och slogs av den nästan vitvinslika elegansen. Nolltrean har betydligt mer kraft på bekostnad av finlir och nollsexan, som vi smakade vid sommarens besök, hade en mer sötfruktig profil. Vi öppnar och låter vinet andas ut en stund i karaff.

Ljust rött som väl utspädd hallonsaft med kristallklar transparens. Först ut är de mineraliska kaskaderna av järn, blod, rabarber och en parfym som av avbrutna färska sälgkvistar. En torrhet i doften som påminner om kalk, krita och gips etablerar sig. Kort därefter skakar vi liv i bärpaketet som skjuter iväg moreller, röda/vita vinbär och en eterisk bergamottridå som liknar Earl Grey.
Vid första gomkontakten kryper en späd ton av lakritsrot fram och lägger sig lite försynt som en drone i svalget under resten av kvällen. Ljuvligt rena syror som trollar fram inre bilder av alpbäckslandskap med små edelweissblommor och en kolossalt finkornig tanninstruktur kompletterar och ger utsökt balans i tre dimensioner. Fruktansvärt bra, helt enkelt!

Lessona 2005 har mycket gemensamt med allas vår nya darling Montevertine 2007, samma lätthet och elegans men ändå så intensivt och komplett. Magnifikt matvin som trivdes perfekt ihop med kvällens bröd- och ostbakade kyckling, med eminenta filéer från Fridshills Gårdskyckling, till kaprisdressade potatisslantar.
Sellas viner köper man via Winewise i Köpenhamn och Lessona kostar 185 DKK.

(18p/20)

onsdag 20 oktober 2010

Barbera d´Asti Superiore 2003 (Trinchero)


Trinchero har en väldigt personlig stil med långmacererade viner som får ligga till sig länge, först på riktigt gamla botti och sedan på flaska. Deras Barbera d´Asti Superiore kommer från unga stockar och får tolv månader på stora uråldriga fat efter jäsning i cement. Den senast tillgängliga årgången är 2004 och den fick vi prova vid vårt besök i somras. Nollfyran var riktigt ung och snudd på kartig och gårdens Monica anbeföll ytterligare åtminstone fem, men gärna tio, års flaskmognad. Så gott om tid har vi inte så istället ger vi den, förhoppningsvis, brådmogna nolltrean chansen.

Färgen börjar anta en lätt tegelmogen ton. Härlig doft direkt ur flaskan - lätta rökpuffar, varmt däckgummi, tjära och moget blanksvarta körsbär. En väldigt trevlig doftkompott med både musselskalssälta och citrus i övertonerna och ett härligt mineralfundament som bara växer till sig. Efterhand blir mognadstonerna allt tydligare och animalitet i form av stall och gödsel ger sig till känna.
I munnen är syrligheten behagligt avrundad med tydlig mognad. Strukturen känns lätt men samtidigt vital och intensivt fruktig. I den långa eftersmaken markeras tjärpastill och jodtoner - nästan som en Islaywhisky. En ovanligt njutbar Barbera d´Asti!

Vi köpte våra flaskor hos Winewise i Köpenhamn för 99 DKK. Vinet finns faktiskt numera att tillgå i beställningsortimentet fast där kostar det 212 SEK för en flaska.

(17p/20)


lördag 16 oktober 2010

Etna-eruption

Ju mer man läser om Etna och dess viner desto klarare framstår bilden av att det inte är ett alldeles homogent begrepp vi talar om. 700.000 år av vulkanutbrott har skapat ett veritabelt misch-masch av jordarter och geologiska sensationer som kan byta skepnad från en slänt till en annan. Den nordliga sidan av vulkanen, som är platsen för Tenuta delle Terre Neres härjningar, består i huvudsak av vulkanisk aska varvad med svart pimpsten (pomice nero) och regelrätta klippblock. På andra håll är det mest troligt att man hittar porös vulkanisk sand och en hel del leriga partier.
Väderförhållandena kring vulkanen är ett kapitel för sig. Förutom de rent mikroklimatiska variationerna är det av högsta vikt att de riktigt goda lägena har en jämn och stabil luftgenomströmning eftersom mjöldagg och oidium brukar ha en aggressiv framfart här till följd av den sena skörden. Vi befinner oss nämligen på en höjd över havet av 600-900 meter vilket skjuter fram skördesäsongen till sena oktober eller tidiga november vilket medför långa mörka och fuktiga nätter samt garanterat en eller två frostnätter innan det är dags att plocka.

Vi har, likt råttfångaren från Hameln, tutat i flöjten och lockat till oss våra favoritbloggare från syd och väst: Ingvar och Jörgen från Billigt Vin (där väl, för övrigt, den ene är världsmästare i obskyr appelationsprickning?) samt de två trogna kombattanterna J & H för en rejäl Etna-genomkörare. Vi kommer att prova Tenuta delle Terre Neres fyra cru-viner, normalen, pre-phylloxeran och den vita carricanten samt Calabrettas carricante och rena nerello mascalese Nonna Concetta till diverse ostar, salami, biroldo och en avslutande lasagne med porcini.


Först ut är Tenuta delle Terre Neres Etna bianco Le Vigne Niche 2007, 100% carricante som legat i 1000 l-fat och är gyllengul med en härlig lyster. En fet ton av bensin och halvvarm förbränningsmotor leder vägen för läckra vågor av smör, marmelad och inlagd aprikos. Ett uns rostat bröd gör frukostsensationen komplett! Utmärkta syror och en lååång eftersmak. Det här är ett mycket bra och välbalanserat vin som bara växer i glaset och från att ha varit ensam om att inse dess storhet sällar sig snart de andra till min initiala fingertoppskänsla så snart ostarna står på bordet. 205 SEK hos Ad Libitum.

Vi provar därefter Calabrettas Carricante 2006 som är lite mörkare men djupt gyllene. Doften känns något torrare med lätt bokna äpplen, inlagda päron och malda nötter. I munnen brakar det loss med ymnig frukt och en kraftig syra som övergår i en tanninbemängd karaktär när man gurglar runt vinet i munnen. Ett alldeles sagolikt vin till feta salume och ostar av mildare slag. Mycket trevligt och ett rejält fynd för 105 DKK/SEK hos Carlo Merolli.



Etna rosso 2008 Tenuta delle Terre Neres normale är en cuvée av alla lägen från 650-900 meters höjd över havet. 98% nerello mascalese och 2% nerello cappuccio får ligga 6 månader på stål och 6 månader på blandade tonneaux och begagnade barriques.
Gudomligt fruktig med en härlig parfym. Massor av järn och mineraler, körsbärsfrukt och kanel. I munnen bjuds man stilig stramhet, god syra och en mycket intressant helhetsupplevelse. Ett helgjutet matvin och ett av kvällens bästa bang-for-the-buck för 110 DKK hos Enoteca i Köpenhamn.


Etna rosso Guardiola 2007 kommer från 60-90-åriga stockar på 800-900 meters höjd. Här förnimms en något vitare frukt - fläder och liljekonvalj. En del däckgummi och höstbrasa faller in. Rejält med mineralitet och en del apelsinskalsaktiga toner gifter sig fint med bittermandeln och målarpytsen. Munnen är avsevärt mer slösande än normalen men känns likafullt sobert elegant och inbjudande. Ett höghöjdsvin av yppersta klass från Ad libitum för 308 SEK (samma pris och importör som för de påföjande cru-vinerna).



Etna rosso Santo Spirito 2007 utgör första årgången från detta läge som gränsar till Guardiola och således också finns på hög höjd. Detta är ett lite örtigare, mörkare vin med klara referenser till vört och julkryddor. I munnen finner man rejälare tanniner och riktigt fettspjälkande syror - stabilt och solitt "no-nonsense"-vin.


Etna rosso Feudo di Mezzo 2007 kommer från terrasserade sandslänter på 700 meters höjd. En mörkare frukt med sötmogen doft som bjuder in hasselnöt och lever vidare med sten och mineral i rikliga doser. Volatila drag som för tankarna till Piemonte och Bourgogne, läcker höghöjdselegans. Syrligheten är sval och mintig med en lång och riktigt prydlig eftersmak.


Etna rosso Calderara Sottana 2007 är det vin som Gunnar Westling sålde slut snabbast och förklaringen finner man i den sötfruktigt tillgängliga smakprofilen med fina toner av butterscotch-kola. Munnen fylls av fräsch frukt i par med ren muskot och små brunkryddiga kontrapunkter. Mycket trevligt!


Etna rosso Prephylloxera La Vigna di Don Peppino 2007 Wow! Superkoncentrerad och starkt extraherad. Lim, spagnola, vanilj, körsbär och sötlakrits. Ett vin av absolut högsta klass där syrorna är ljuvligt avrundade och tanninerna är i klockren balans men... Det är på gränsen till FÖR perfekt, det blir liksom mer av ett provningsvin än ett alltigenom användbart bruksvin och någonstans där tappar jag intresset. Bra men FÖR bra liksom... 596 SEK bagis hos Ad Libitum.


Nonna Concetta 2006 (Calabretta) är Calabrettas motsvarighet till prephylloxeran med jättegamla stockar och minimalt uttag (600 flaskor producerade 2006). Mer ruffiga toner av kött, tobak och tjärat rep - skitigare och lättare att identifiera sig med. Tanninerna är ruskigt påtagliga jämfört med den slicka Don Peppinon och syrorna är truliga och bångstyriga. Till maten regerar detta tillsammans med den enkla normalen. Här är det extrem fyndvarning med ynka 159 DKK/SEK hos Carlo Merolli, jag kan svårligen tänka mig mer valuta för pengarna. Lika bra som sist.

Eftermiddagens vinnare är, i min mun och näsa, TdTN´s Etna Bianco 2007, Calabrettas Carricante 2006, TdTN´s normale 2008 och Calabrettas Nonna Concetta 2006. Allt beroende på att dessa fungerade helt oklanderligt till maten. Makalösa fettspjälkare och saltbetvingare som inte på något sätt designats för rena provningsändamål. Sammanfattningsvis kan väl tilläggas att de stockholmska prognoserna om slutenhet och knutenhet inte alls visade sig hos TdTN-vinerna i vår provning - tvärtom faktiskt - öppna och tillgängliga skulle jag säga. Men nu fick vi i och för sig sitta ostört i flera timmar med bra glas, till mat och i glada vänners lag vilka sannerligen är omständigheter som inte skall förringas.

fredag 15 oktober 2010

Montevertine 2007


Efter en Toscanaprovning i söndags ledd av "vinkonsulten" Håkan Nilsson, i den lokala Munskänkssektionens regi, behöver vi påminna oss om hur gott det egentligen är med sangiovese. Vinvalet vid sagda tillställning lämnade nämligen en hel del övrigt att önska, eller vad sägs om Ghiaie della Furba 2004 och Millepassi Bolgheri 2006 - inte mycket sangiovese där inte - samt Castelgiocondo Brunello 2005 och Castello di Fonterutoli 2006 - ytterligare två storproducenter i internationell stil. Nej, "modernt", "dyrt" och "internationellt" verkade vara vinkonsultens käpphästar - I beg to differ, särskilt när vi talar Toscana.

Plats på scen ikväll för den underbara Montevertine nollsjuan som vi blev djupt förälskade i förra gången vi sågs. Nu, liksom då, bjuds vi direkt på en läcker kompott av lingon, viol, vinbär och en järnaktig rabarberton som är helt förtjusande. Vinet ger ett alltigenom komplett intryck med sitt kompakta bärbatteri i par med alla dessa mineraliska sidnoter.
Friskt, läskande och stramt men elegant och fruktintensivt är den korta versionen av smakupplevelsen, charmigt men inte inställsamt är två kompletterande beskrivningar. Det här är så bra så att man nästan blir tårögd och representerar en stil som borde ha en gjuten plats i varje seriös presentation av Toscana som vinområde.

Finns att köpa hos Carlo Merolli för 195 DKK/SEK - massor av renhet, elegans och ärlig "likeability" för pengarna.


lördag 9 oktober 2010

Skilda världar


Ikväll är vi på ett särdeles experimentiellt humör och kastar oss, å ena sidan, huvudstupa ut i okänd terräng för att å andra sidan stanna kvar med andra benet i trygg hemmahamn. Vi provar två helt olika viner, med i stort sett ingenting gemensamt, bredvid varandra. Jag läste i en bloggkommentar nyligen, som jag inte för mitt liv kan hitta igen, att den signifikanta diskrepansen mellan gamla- och nya världen skulle vara att europeiska syror och tanniner hade en "finstämpel" medan nya världens frukt- och smakrikedom betrakades som något mer folkligt och således suspekt. Frukt och smak är väl svårt att tycka illa om? Vi utmanar ödet och plockar fram vår samlings enda(!) chilenare och ställer jämte en, i allra högsta grad, nutida barolo av de eleganta bröderna Revello.


Revellos Barolo Vigna Giachini 2006 har efter en kort maceration på 4 dagar i rotofermentorer spenderat sina nästföljande 24 månader på hälften nya och hälften begagnade barriques. Druvorna hämtas från Giachini som är de bruna plättarna på bilden ovan. Bröderna äger cirka 1 ha, bland annat ett par av de ostligaste lägena. Revellos cantina är nummer 51 uppe i högra hörnet.
Marchigüe Cabernet Sauvignon Private Collection 2003 kommer från Colchagua-dalen ungefär mitt i Chile. En 25 dagar lång skalkontakt efterföljs av 18 månader på barriques. Vi smakade det här vinet för sisådär fyra år sedan på en Chileprovning hos Munskänkarna och gillade skarpt då. Vi får se hur det ter sig idag.


Tät, djup, blåviolett och nästan lite lätt trögflytande. Svarta vinbär så att det stänker om det, i alla former dessutom - gelé, -blad, -saft och solvarmt mogna direkt från busken. Nyklippt gräs och friska örter - salvia, libbsticka och pepparmynta- blandas med en del animaliska svängar. Len och ljuvlig mjölkchoklad tillsammans med den vackra vaniljfonden. Väldigt friskt och förvånansvärt ungdomligt.
I munnen träffar vi på en inte oäven syrlighet och en fint extraherad frukt. Här finns avgjort ny ek med i spelet men på ett mycket väl anpassat och integrerat vis som har förfinat helheten och tillfört subtila drag istället för att ta över. Det här är helt oslagbart till kvällens limousinryggbiff på grilljärnet och den hemslagna bearnaisen - toppklass!


Giachini nollsexan är initialt sval och spelar lite "hard to get" med sina mentholstickiga pustar men efter bara en kort stund släpps det rejält på förlåten. Den stiliga marsipanen och den exklusiva mörka chokladen krattar manegen för en underbar bärexplosion som osökt får mig att tänka på The Runaways gamla epos: "Cherry Bomb". Efter en timme i glaset har allt samlat ihop sig och landar i en utomordentligt tjusig och välbalanserad La Morra-elegans.
Smaken är utmärkt definierad med distinkta syror och slipdammsfina tanniner som stannar länge på tandköttet. Bra tryck i frukten och en fantastiskt tillgänglig profil för en såhär purung barolo. Matvalet känns orättvist ur baroloperspektiv men efteråt excellerar vinet i ett mer passande kontemplationssammanhang.


Som sagt: inget fel alls på frukt- och smakrikedom. Det är väl först när det slår över i alkoholhetta och sötslikighet som man kan börja ha invändningar, fast det fenomenet är väl lika vanligt i gamla- som i nya världen?
Systembolaget har bara Marchigües Cabernet Franc PC 2003 och dito Syrah i BS men vi kommer definitivt att kolla upp dessa, särskilt cabernet francen verkar intressant.
Revellos Vigna Giachini 2006 köpte vi på plats i somras när vi besökte.

torsdag 7 oktober 2010

Två toscanska vardagsviner

Vi har börjat tulla på Carlo Merollis vardagsvinserbjudande "A cheap lay - revisited", 24 olika italienare av lite enklare modell för 1300 DKK/SEK - ett genomsnittligt flaskpris på dryga femtiolappen alltså. Lådans geografiska spridning är intressant med bara någon enstaka piemontes och sicilianare, en handfull friulier men ett helt gäng toscanare vilket föranleder oss att rycka två dylika till onsdagspastan.


Morellino di Scansano 2008 (Erik Banti) En kort men kärnfull presentation av mångsysslaren Erik Banti finns att läsa här. Han håller till i Scansano, Maremma och har ett biodynamiskt förhållningssätt till sin vinmakning. Druvorna i den enkla MdS:n utgörs till 85% av morellino (sangiovese), 10% merlot och 5% cabernet sauvignon som alltsammans ligger 12 månader på rostfria ståltankar.
Vinet är blålila i en ungdomlig dager. Doften känns ganska mörk med lakritsrot, bigarråer och en yppig örtighet. I munnen är det fruktigt med satsumassyror och en lätt skalkärvhet, förvånansvärt karaktärsfullt och bjuder precis så mycket motstånd som en bra ragù kräver. Ett utmärkt matvin för 69 DKK/SEK per flaska.

(14p/20)


Rosso dei Colli della Toscana Centrale 2008 (Fattoria I Veroni) I Veroni håller till i Rùfina öster om Firenze - i nordligaste delen av Chianti. Detta är ett av deras röda IGT-viner och består av 60% sangiovese och 40% merlot som till största delen får ligga 6-8 månader på stora 25 hl-botti och resten på rostfritt.
Det här är mer klassiskt rubinrött som venetianska sammetstapeter. Doften är nästan oanständigt fruktbemängd av röda och svarta vinbär, körsbär och rönnbär. Smaken är ungdomlig med alerta syror men inga tanniner att tala om. Även detta är ett piggt, sympatiskt matvin som fungerar till det mesta med lite sälta och fett. Inget vin man skriver hyllningssonater om men ett ärligt och rejält tjut som gör jobbet. Priset - 59 DKK/SEK - är väl inte mycket att pruta på?

(13,5p/20)

lördag 2 oktober 2010

Ghemmevertikal a´la Ioppa


Uttrycket "an offer you can´t refuse" sattes i en helt ny dager när Carlo Merolli nyligen slumpade ut 12-pack med färdiglagrade viner från den nordpiemontesiska DOCG:n Ghemme för dryga hundringen flaskan. Fyra intilliggande årgångar som såklart måste provas bredvid varandra. Vi lagar Nils-Emils oxsvansragù och bjuder hem B som dels är nördig nog att uppskatta en dylik duvning och dessutom är den som fick fart på vårt vinintresse när hon för ganska många år sedan bjöd oss på en Gaja Sperss från tidiga 90-talet.

Ioppas Ghemme från den sena delen av 90-talet kommer från fyra olika vingårdar däribland Santa Fé, detta var innan man började producera cru-viner. 80% nebbiolo och 20% vespolina som fått vila till sig på gamla botti under 24 månader. Vi öppnar flaskorna ett par timmar innan men luftar inte i karaff.


1996 - Ljusröd med tydligt klarorange rim och mycket skir transparens. Frukten är ljus och ganska spröd med halvmogna jordgubbar och en påtaglig lätthet. Ett gäng volatila toner luftas ur efter en kort stund och fram träder tranbär och vita syrliga vinbär. En synnerligen burgundisk näsa med elegans som främsta banérförare. Munnen är dansande lätt och frisk som en trippande ballerina. Lingonsyrorna är markanta men i stort sett inga tanniner att tala om och eftersmaken är snopet kort. Klarar inte av att stå upp mot den mustiga grytan men är ett riktigt trevligt sniffarvin.

(15p/20)


1997 - Något tätare med en mörkare röd nyans i kärnan fast en i stort sett lika tegelfärgad kant. Här blir frukten med ens mörkare och något dovare. De mineraliska antydningarna är mycket tydligare än i det förra glaset och man kan förnimma den rikt järnhaltiga jordmånen i de animaliskt blodiga stråken. Lite torrare karaktär i munnen med finmalda tanniner men väldigt vitala syror åt tranbärshållet. Fin mognad och en lite avrundad helhetskänsla i elegant skrud. Betydligt längre eftersmak.

(16,5p/20)


1998 - Ännu något mörkare med tegelrim. En kryddigare karaktär som väntar in frukten men först släpper lös RX-lim, bittermandel och lakritsrot. Mörka bär i moget skick och kvällens första barolo-smell-a-like är ett faktum. Man kan trots detta tydligt detektera den mineralstinna vulkaniska jordmånen såväl som det svalare klimatet. Tanninstrukturen är lite kärvare och mer framträdande medan syrorna känns något mindre på tå. God balans och fin fyllighet med den mörka frukten i centrum, eftersmaken är lång och tobaksbestruken.

(18p/20)


1999 - Mörkast och tätast men likafullt transparent och tegelfärgat. Kraftigast, kryddigast och mest "frukt-framåt" - det här känns purungt. Moreller, kanel, pomerans och nejlika i läckert samspel med alla de minerala tonerna av daggvåta stenar och kalk. I munnen är detta klart piggast med en fantastisk balans - livliga syror, finpulvriga tanniner och mäktig frukt. Som sagt -fortfarande mycket ungt men åh så gott! Möter upp maten på ett föredömligt sätt och blir kvällens vinnare med, i stort sett, alla rätt.

(18,5p/20)

Vi blev nog en smula förvånade över att det var så pass stor skillnad mellan årgångarna och vi var inte alldeles överens om att 99:an var den enda vinnaren - röster höjdes för både 98:an och 97:an. Missa inte den här chansen att komma över fyra eleganter av den här kalibern för en spottstyver. 1996 bör drickas ganska omgående och 1997 inom de närmaste åren men 98 och 99 har framtiden för sig.

fredag 1 oktober 2010

Langhe Chardonnay Vigna Bujet 2009 (Franco Conterno)


Vin ska man dricka med hjärtat såväl som med gommen. Efter sommarens besök hos Franco Conterno och mötet med gårdens underbara "leading lady" Vilma finns risken att vi aldrig kan dricka ett vin härifrån utan att tycka att det är fantastiskt. Risken är också att - oavsett om det handlar om husets enkla dolcetto eller den sublima barolo-riservan - det faktiskt ÄR fantastiskt ty maken till fingertoppskänsla hos en producent har vi sällan skådat.

Vi lyckades även rädda hem en del av Cascina Sciuluns enklare viner, däribland deras enda vita: en druvren chardonnay från den östvända gården Buyet i Bussia, Monforte. Musten ligger till 90% på rostfritt medan 10% får ligga på små fat. Vi steker pancettabeströdd hälleflundra till fänkålsfyllda cannelloni - något som Vilma garanterat skulle haft åsikter om...

Vinet är blekt halmgult med skira grönstick. Doften bjuder på en sagolik renhet med friska päron, persika, ett tropiskt ananassting i botten och spröd mineralsälta på toppen. Just den läckra mineraliteten minns jag inte från i somras men den är tydlig och synnerligen klädsam, på något vis ger den en nästan burgundisk prägel åt vinet.

Smaken följer doften på ett föredömligt sätt som man önskar att fler vinmakare skulle haft som målsättning. Frisk och fin fruktighet med vänliga men bestämda syror och en stabil ryggrad som möter upp fettet och pancettasältan på ett ljuvligt sätt.

Mycket trevligt vin (så klart...) i renaste, friskaste och fruktigaste stil som passar till - tja, allt. Priset är också tämligen harmoniskt: €6.70 på plats.

(16p/20)