Återseenden

Barolo Marcenasco 2004 (Ratti) Det här är väl ett alldeles förträffligt vin att använda som lackmuspapper för att se vilken riktning ens smaklökar tagit de senaste åren? Vi gillade Marcenasco-04:an skarpt när den dök upp för fem år sedan men har inte köpt några fler Ratti-barolo sen dess, eller ens provat någon av de senare årgångarna. Och inte oväntat så rodnar lackmuspappret rejält...

Visst är det här gott, men är ett vins enda uppgift att vara "gott"? Det känns som vinvärldens Måns Zelmerlöv där varenda ojämnhet och blemma är tillslipad och fixad så att ingen ska ha något att reta sig på. Inget vulgärt uppspacklat eller plastikopererat utan bara välkammat, korrekt och artigt. Som en slät, jämn och nylagd autostrada där det är glest mellan avfarterna och möjligheterna till plötsliga och spontana infall är få eller icke existerande. Vi dricker det till kalvryggbiffar med kantarellsås och det fungerar ypperligt. Men det gör det å andra sidan även till torta della nonna-biten efteråt...

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Visst är 2009:an lite varmare och lite rundare än exempelvis 2008 och 2010, men liksom fallet med Rinaldis LN-11:a så är det här ändå bland det bästa som går att hitta i sin klass och långt bättre och intressantare än mången brunello som står att finna på marknaden. Frukten är förhållandevis stor och mörk medan syrorna ligger någon nivå lägre än "normalt". Druv- och traktskaraktäristiken är omisskännligt utmejslad men aningen grövre så än hos de två jämförda årgångarna. Men en mycket intagande och charmerande sangiovese är det, i alla händelser. Till vår bonniga meny med en tallrik tortiglioni al ragù följt av panerade petti di pollo och en rejäl skål oljedrypande fagiolini känns det svårt att föreställa sig en mera harmonisk matchning. Dagen efter har det kommit ihop sig ytterligare och växt ett snäpp till följd av lugnet, besinningen och eftertanken som det utstrålar. J-ligt goa grejer!

Dolcetto d'Alba 2007 (Roagna) En glömd flaska som jag ärligt talat trodde var helt passé men Roagnas dolcetto är ju minst sagt speciell i sin långmacererade och lite oxidativa stil, och trots sin ålder vid relativt god vigör, skulle det visa sig.
Här finner vi förstås mognad, men en tämligen finstämd, klassisk och förvånansvärt aristokratisk sådan. Söt tuggtobak, svarta körsbär, kärva plommonskal, mockajacka och lakritspipa i passabel samklang med den rundnätta munkänslan och de lättviktiga 12,5 procenten alkohol, gör att man nästan skickar tankarna i riktning mot gammal ädel bruks-claret som den månne tedde sig när det förra seklet var ungt. Skön sniff och viss mörk, mjuk oral njutning men för fruktfattigt och syradämpat för att komma undan som matvin och vara något att fullt ut räkna med vid middagsbordet.

Rosso di Montalcino 2010 (Cerbaiona)

Vore vi tvungna att välja blott en sangiovese att dricka resten av våra liv skulle rosson från Diego Molinaris Cerbaiona vara en ytterst stark kandidat. Det här brukar vara en magisk juice som lyckas med konststycket att vara både komplex, intrikat och koncentrerad, samtidigt som den som dricker, på något oförklarligt vis, känner sig tvingad att dra i sig stora och oanalytiska klunkar, liksom av kättjefull vällust. Nästan bara Montalcino-sangiovese, när den är som allra bäst, kan få oss att känna så här. Är vi nyfikna på 2010:an? Gissa!

Och jojomensan, här är det full leverans. För att förstå hur bra det här är krävs det nog att man faktiskt tidigare råkat på sangiovese i sin allra fullaste blom. Allt känns solitt, intakt, liksom sömlöst sammansatt. Från den lilla diskreta knallpulverpusten i den första sniffen ur nyöppnad flaska, till den helgjutna munkänslan som väcker ens habegär och får munhålan att bara vilja smekas än mer av de velourlena tanninerna och den saftiga syrligheten.
Riktigt läckra grejer som får en att undra hur bra brunellon härifrån egentligen blev 2010? Eller Montevertines prylar, eller Castell'in Villa, eller...

Vinosapien kunde inte heller hålla fingrarna borta ikväll.

Rosso di Montalcino 2009 (Salvioni)

Allas vår ultraobjektiva fyrbåk och ledstjärna på de vinösa oceanerna, Vinosapien, hade en rad reservationer beträffande en nyligen provad 2009:a av Salvionis rosso. Efter att vid ett flertal tidigare tillfällen varit tämligen positivt inställd till vinet i fråga, bör tilläggas. Sånt här oroar förstås och föranleder oss att raskt försöka ställa diagnos på egen hand. Låt kalvryggbiffen sizzla i grillpannan och ge den porcini-fyllda raviolin ett hastigt uppkok. Upp med en flaska, ur med korken och låt juicen komma till tals.

2009 blev det ingen brunello producerad på Cerbaiola, årgången bedömdes som för varm för att kunna erbjuda den lagringsvärdighet som Salvioni anser att en brunello ska kunna garantera, och för den delen ha behov av.

Det här är ett vin med hög koncentration, och dessutom ett ärligt vin som lägger korten på bordet med en gång. Det avslöjar direkt sina små skavanker; alkoholvärmen och fruktsötman, något man ganska omgående kommer överens med sig själv, och vinet, om att man kan ha överseende med. För nosen är livlig med en tydligt talande sangiovesefrukt och tilltalande sidonoter av tomatpuré och maraschino. Riktigt skön sniff som skulle kunna charma brallorna av en vedtrave.

I munnen kan jag förstå invändningarna mot fruktsötman, om man nu har problem med slikt, men för min del funkar det bra med den här rondören i en rosso, en brunello hade varit en annan historia. Det jag möjligen kan klaga på är alkohettan, men den känns aldrig alarmerande. Frukten känns långt ifrån mörk i min mun, snarare klarröd, och till maten beter det sig också mycket bra. En riktigt bra rosso, ungefär som vi minns den och ingen fara på taket, för vår del i varje fall.

Årets sista viner

Det vinösa nyårstemat här hemma var, hör och häpna; italienskt! Vi har aldrig varit mycket för det där halvfjolliga franska påfundet som bubblar och fräser likt nyuppslagen Seltzer, doftar brödjäst och halvbokna äpplen och i bästa fall smakar Samarin. Nej, en duglig franciacorta eller prosecco gör jobbet minst lika bra. Fokus istället på de rediga grejorna:

Tabui Barolo Riserva 2005 (Gemma) Två nya årgångar har anlänt av Carlo Merolli Selezione-riservorna från Cantine Gemma och vinmarkerna Marenca och Sorì Giblin i Serralunga. Vi är särskilt nyfikna på 2005 som Carlo utsett till lite av en "här-och-nu-barolo", taget i beaktan att det är en riserva vi talar om förstås. Stor, tät doft som beamar oss rakt ner till Langhe med sina intensiva toner av tryffel och rostade hasselnötter. Näsan är verkligen mäktig och  tryffelintensiteten bygger på ytterligare med lite luft då även en lite oljig prägel och ett moln av kamfer ansluter.
I munnen har vi onekligen Serralunga-struktur, men en alltigenom tillgänglig sådan. Syrorna är bra och frukten känns mörk och mogen men kanske en aning dovare än tidigare årgångar. Ett mycket elegant och pampigt uttryck och en barolo på toppnivå, men vi väntar med att fylla på tills vi har provat den förmodat mera lagringskrävande 2006:an. Finns hos Carlo Merolli.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona - Diego Molinari) Efter juldagens måhända aningen svulstiga epopé, tillägnad den toscanska moderdruvan, går vi loss på ännu en strålande RdM. Diego Molinaris rosso är härligt rödfruktig och läskande men likafullt med en struktur och ryggrad som får mången brunelli att ställa sig i skamvrån. I ärlighetens namn så är nyårsmenyn, med sin oxfilé och murkelsås, kanske inte det här vinets omedelbara hemmaplan. Fast när jag på eftermiddagen smyger undan till ett lugnt hörn med en bit hembakat bröd, en ung gräsig olivolja och ett par skivor salami, då uppstår ljuv musik i samma ögonblick detta sköljs ner med en klunk Cerbaiona rosso.
Ännu en magisk sangiovese, i stort sett lika bra som 2008:an. Slutsålt hos BB-Vin, men det verkar finnas brunello 2006:or kvar...

Amarone della Valpolicella Classico 2005 (Le Ragose) Fin klassisk amarone som vilat upp sig på botti. Tät, mörk frukt omgiven av både sobra syror och tuggiga tanniner - här sitter matchningen med nyårsmaten perfekt. Pigg och livfull amarone långt ifrån de syradävna och fruktpumpade exemplaren som ockuperar SB-hyllorna runtom i Sverige, dessutom ett ypperligt kontemplationsvin. Finns hos Carlo Merolli.

Buon anno e felice anno nuovo!

Sangiovese - en kärleksförklaring

O Du, Jupiters blod
Din nyckfulla nektar i stånd att anta oräkneliga och oberäkneliga skepnader
I orätt förening och i händerna på klåpare och kretiner
Din oljuva gestalt lätt karvas ut och blottar sig oförtäckt och tydlig
Men
När Du likt en högburen aktör lotsas av otadlig regi eller 
som en fullfjädrad flamencogitarrist 'tener duende'
Då saknas merendels motstycke bland brygder och dryckjom
Sinnena bäddas in som i en svepduk av Din söta och klarröda bärfrukt  
Din lättjefulla men på samma gång praktfulla syrlighet bjuder in oss undersåtar
i smakdimensioner och aromkammare, kanske tidigare sällan skådade
av oinvigda och icke upplysta
Ingen börda och inget mörker
Bara ett ljumt lysande sken och yster vällust
Din fallenhet att skildra och mäla Ditt urspung är inkommensurabel
Liksom Din förmåga att återge och berätta för oss om den tid Du är född i
Ditt språk är tydligt och Din röst ljuder hög och kristalliskt klar med en 
omisskännlig nimbus
O du, Jupiters blod

Sangiovese [sann-djå-vés-ä / a.k.a: Brunello, Calabrese, Cardisco, Maglioppa, Moscatale, Morellino, Morellino di Scansano, Nerino, Pigniuolo rosso, Pignolo, Pignolo rosso, Prugnolo, Prugnolo gentile, Riminese, Sangineto, Sangigheto, Sanvincetro, - dal cannello lungo di Predappio, - dolce, - gentile, - di Lamole, - di Romagna, San Gioveto rosso, San Roveto, Tignolo. Nielluccio in Corsica (Frankrike)]  + Lamm [sbst. unge av får - agnellus junioris] = Sublim förening

Rosso di Montalcino 2010 (Santa Maria - Colleoni) är en i det närmaste perfekt rosso, med lika delar aromatisk intensitet och extrem drickbarhet. Otroligt bra sangiovese från en årgång som verkligen skiner.

Montevertine 2007 går från klarhet till klarhet, verkar bara bli bättre och bättre. Åtminstone ett nummer större än sist.

God fortsättning tillönskas eder alla!

Gott och blandat på sistone

Barolo Bricco Viole 2005 (Mario Marengo) Ungt, vitalt och energiskt. Snyggt stajlad barolo med strålande druvmaterial från äldre (1955) plantor i Bricco Viole, Barolo. Beppe Caviolas slicka signum har lämnat tydliga avtryck men barriquelagringen (30% nya) är faktiskt inget man stör sig på. Fortfarande ungt, som sagt, med ivriga tanniner och tjusigt fokuserade syror. Doftpaketet är elegant med hasselnötter och tryffel dansande kring den mörka körsbärsfrukten. Det här är avgjort stiligt och lätt att tycka om, men nog känns det som att priset har börjat skena? Nollsjuorna löpte iväg strax under fyrhundringen. Kombinationen La Morra och Marc de Grazia Selections verkar skicka upp prestige-ambitionerna hos det här vinet ett par snäpp för högt i förhållande till vad man de facto har i glaset. Vi har hyfsat gott om 05:or kvar som ska bli kul att följa framgent, men vi lär inte fylla på med senare årgångar.

Rosso di Montalcino 2010 (Podere Sante Marie-Colleoni) 2010 var ett kanonår i Toscana varför det ska bli extra roligt att provköra Rosso-10:orna efterhand som de kommer ut på marknaden. Mariano Colleoni är en traditionalist med 1,4 välskötta hektar utanför Montalcino. Rosson får jäsa 4-5 veckor på gamla fat och ligger därefter 18 månader på 14 hl slavonska botti. Härlig fräschör med sting i syrorna och uppdomligt karska tanniner. Doften är ren och mineralisk men med en rund och smaskig jordgubbsfrukt i centrum. Det här gillar jag skarpt, en slags montalcinsk Giuseppe Rinaldi Langhe nebbiolo, om nu någon förstår vad jag menar med det. I vilket fall - påfyllning subito! BB-Vin säljer för 169/189 DKK.

Trentino Sauvignon 2011 & Teroldego Rotaliano 2009 (IASMA) Finns det rimligen något mer gott att säga om San Michele-institutet i Trentino, som inte redan sagts åtskilliga gånger på den här bloggen? Jomenvisst! Till exempel att deras sauvignon blanc är av den tuffare sorten med välslipad syrlighet och rejäla famnar jasmin-, kamomill- och buxbomaromer som bräddfyller näshålan och håller greppet långt efter det att inandningsluften förvandlats till utandningsdito. Bra Alto Adige-sauvignon som har sin givna plats i källaren.

Teroldego är en förhållandevis obekant druvsort här hemma. San Micheles Teroldego Rotaliano är mörk och tät, nästan blålila men med ett svagt tegelskimmer i rimmen. Druvan är besläktad med syrah och det märks även på doften som är köttig, blommig och svagt mineralisk. Här finns dessutom åtskilliga gemensamma drag med Valle d'Aosta-druvan fumin i både doft och smak - till exempel den totala avsaknaden av tanniner och en charmig mörkbärig frukt. Briljant till focaccian och salamen på söndagseftermiddagen, efter att gräset blivit klippt. Carlo Merolli säljer för 105 resp 94 MUK.

Rosso di Montalcino 2009 (Slight return)

2009 blev ingen höjdare i Toscana i allmänhet och Montalcino i synnerhet. Alldeles för varmt och regnfattigt - lite som 2012 också ser ut att bli om inte värmeböljan och torkan snart släpper sitt envetna grepp där nere. Exempelvis Salvioni avstod att göra någon brunello 2009 då han helt enkelt inte ansåg druvmaterialet vara tillräckligt lagringsdugligt. Desto bättre druvor att kasta i rosson, således! Vi har tidigare tjusats av ett gäng rosso-09:or så det är med stor tillförsikt vi öppnar de här båda exemplaren.



Rosso di Montalcino 2009 (Il Poggione) Storproducenten Il Poggione (ca 125 ha) brukar kunna hålla en hög och jämn kvalitet och kommer förstås säkert att trycka ut sin brunello 2009. Rosson har till viss del fått ligga på använda barriques. Doften är initialt väldigt stängd och fataromerna är faktiskt de attribut som gör mest väsen av sig. Efter en natt i kyl och 2/3-fylld flaska har frukten fått en helt annan fart och man njuter både solvarma jordgubbar och spänstig stenfruktsparfym. I munnen är syrorna av midjehöjd och en del tanniner sticker till på tandkött och gom. En tämligen generisk rosso, förvisso korrekt och smaklig, men lite för oengagerande för att det ska bli tal om återköp. 135 DKK hos Otto Suenson i Kpnhm.

Rosso di Montalcino 2009 (Cerbaiona) Vi har fallit pladask för Diego Molinaris Rosso 2008 vid ett flertal tillfällen så förväntningarna är skyhöga på den här 09:an. Tyvärr har vi nog att göra med en kass flaska för jag känner inte igen mig alls. Knutet, ogint och knastvärt. Inte minsta spår av de djupa doftlagerna eller den slösande tjockfruktigheten som vi älskat så i 08:orna. Smygkork? Vi sätter vårt hopp till att våra resterande 5 flaskor har ett skönare anlete att visa upp. 189 DKK hos BB- Vin i Dragør.

Ikappkomningspost

Det märks att man kickat in semester-mode. Det dricks med andra ord för närvarande betydligt fler viner än det skrivs om. Dags således för en snabb rekollektion avseende veckan som gick med ett urval av spridda noter.

Celebert besök här hemma i form av familjen Finare Vinare och familjen Vinosapien renderade i en försvarlig samling provade viner, såväl som en ytterst trevlig, gemytlig och kul kväll. Min strategi för kvällen var att sätta ribban direkt med Cascina degli Ulivis skalmacererade cortese. Det här kan väl ändå ingen normal människa pricka, i ett helblint glas? Vinosapien tar två snabba sniff och säger: "Svårt det här. Det påminner förstås om den där cortesen vi provade på Fri Vin härförleden."


Filagnotti 2009 (Casina degli Ulivi) har markerade toner av aprikos och linolja i nosen och med nästan rödbäriga fruktsyror och en diskret tanninstruktur i munnen. En tämligen intensiv doft och en för vintypen relativt snäll smakbild, således. Förträffligt till feta korvar och milda hårdostar, likaväl som till en panerad steksill och ett fluffigt gammelpotatismos med rårörda lingon. För 120DKK hos Rosforth & Rosforth i Kpnhm köper jag mer än gärna det här igen. "Butiken" är en upplevelse i sig själv: en trång dörr och en port under Knippelsbro vid Asiatisk Plads, ett halvhjärtat stenkast från  Udenrigsministeriet. Fri parkering!

Kvällens röda homerun var tvivelsutan Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona). Makalös botti-lagrad sangiovese när den är som bäst. Massor av lager och skikt att utforska i doften, sin ungdom till trots. Munnen är kraftfull och elegant med juvenila tanniner såväl som ett digert djup i frukten, som man vanligtvis måste upp i högsta brunelloklass för att finna motstycke till. Läppsmackande gott på egen hand och får den annars så eleganta Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) att kännas en smula ovig och baktung. Cerbaionas RdM finns i årgång 2009 hos BB-Vin och går loss på två danska hundringar.

Det dracks en hel del annat varav somligt kan läsas om här. Ett vin som FV hade med sig, och som var en mycket trevlig bekantskap, var Menetou-Salon 2010 (Dom. Philippe Gilbert). Underbart skirt och rödbetsrött strålar det i glaset. Det här är kristallklar, alpbäcksren och violdrypande pinot noir från Loire. Hur underbart som helst och efter ett dygn i öppnad flaska tillförs ytterligare en dimension med mosade smultron och karsk vinbärsfrukt. Enda lite bittra eftersmaken är att det tydligen inte finns tillgängligt utanför Hufvudstaden. Någon som har koll på Danmark? Såvida inte Vinik kan tänka sig att skeppa åtminstone obrutna 6-pack utanför tullarna, vill säga?

Inspirerade av friskheten och lättheten hos nyss nämnda pinot-Loire, öppnade vi kvällen efter en Pinot Nero 2010 (IASMA) från Trentino. Här är uttrycket mörkare och kryddigare men likafullt sprängfyllt av fräschör och stuns. Nipsiga syror tillsammans med den livliga men samtidigt finstämda pinotfrukten gör det här till ett matvin par excellence, servera gärna rejält kylt och låt det utvecklas i glaset. Den här årgången har fin ryggrad och klarar sig ett bra tag i källaren. En av våra absoluta pinot nero-favoriter! Kostar 122,50 MUK hos Carlo Merolli.

Vi tänkte att det kunde vara kul att, så att säga, ta tempen på en av de varmaste årgångarna i mannaminne i Sydeuropa: 2003. Hur jäkla illa kan det ha varit? Ganska illa, skulle det visa sig. Magplasken var åtskilliga: La Poja 2003 (Allegrini) Kokt frukt i kombination med märkligt gröncabbig doft och ett tydligt eldigt anslag. Smaken kan närmast beskrivas som portvin blandat med Madrascurry och spetsat med Aalborg. Baron de Boutisse Saint-Emilion Grand Cru 2003 är en vämjelig tillställning med sump, marmelad och petrokemiska restprodukter i en salig blandning. Disharmoniskt, kladdigt och volatilt. Serra delle Querce 2003 (D'Angelo) är förvånansvärt ljusfruktig för en aglianico med jordgubbar, hallon och sköna calvadosångor. Här är nog inte årgången något problem, utan det är barriquerna som spökar med onödigt mycket sötma i munnen och en lätt ekbeska i svansen. Chateau Montus Madiran 2003 är frejdig och generös, för att inte säga slösaktig, med sötfrukten och de nya (?) faten. Inte felaktigt men inte heller något för mig. Mas La Plana 2003 (Torres) håller ihop förvånansvärt fint med en stor och välsvarvad fruktpastill i mitten, omgärdad av kryddiga och lite italofilt körsbäriga sidospår. Tät och fin munkänsla och lång, classy eftersmak.

Barbera d'Asti Superiore 2003 (Trinchero) är fortfarande ett mycket trevligt vin, signerat barberadomptören nummer ett: Ezio Trinchero. Här finns kirsebær och porcini i skön samklang och fin mognad. Angenäma syror och honungslena tanniner. Inga konstigheter - intakt och njutbart. Till maten plockar vi fram en gammal vapendragare som uppvisat lite tendenser till flaskvariation på sistone. Men kvällens Barolo Perno 2003 (Schiavenza) är inget annat än underbar. Fullkomligt skåpar ut allt annat till kalventrecôten och kantarellsåsen. Mogen traditionell barolo när den är som nästan bäst!

Rosso di Montalcino 2009

Lördagen har spenderats i sällskap med tre stycken rossi di Montalcino från 2009 som har fått hänga med från eftermiddagens ostar, genom kvällens kalvkotletter för att slutligen landa som ackompanjemang åt sabbatens kontemplativa aftondvala. Ett utmärkt sätt att lära känna ett vin, eller som i det här fallet tre.

Kvällens producenter har lika många likheter som olikheter sinsemellan men befinner sig geografiskt på spottavstånd från varandra:  Quercecchio med 15 ha i Camigliano, Fanti har 52 ha i Castelnuovo dell'Abate och Salvioni ynka 4 ha i Montalcino. Fanti och Quercecchio använder sig av en blandning av små och stora fat medan übertraditionella Salvioni givetvis bara har botti.

Låt mig kort och kallt konstatera att 2009 och Rosso di Montalcino är en mycket tilltalande kombination. Alla tre visar upp en exemplarisk lätthet och spänst när vi låter näsan svepa över glasen, det här är tre olika tolkningar av sangiovese i sin rätta skepnad. Till och med den i sammanhanget storskaliga Fanti-rosson har en söt frukt som är skir och klarröd men ändå känns varsamt extraherad, enda invändningen är att den förefaller lite för ren, nästan klinisk, jämte de båda andra uppsluppna och svårt livsbejakande juicerna.

Salvionis rosso har tveklöst mest struktur och ryggrad. Det här är i en klass för sig själv med en långt dragen komplexitet i doften där de gödsliga och jordiga stråken står för rusticiteten medan den fantastiska mineraliteten skänker sober elegans och mitt däremellan ståtar en intensivt knallröd bärfrukt. I munnen finns allt man kan önska av en klass-sangiovese med livfulla syror och nafsiga tanniner. Men någonstans anar man trots allt en lätt återhållen och lite behärskad karaktär som viskar något om att ännu större dåd är att vänta för den som har tålamod och låter nästa flaska ligga några år.

Fast det är i den ystra Quercecchion som den riktiga charmen finns. Vi har satt i oss åtskilliga exemplar av den här nollnian tidigare och blir lika glada vid varje tillfälle. Lätt, ljust, rödfruktigt och pur brio rakt igenom. Skumt ämabla associationer till vildhallon marinerade i diesel och någon som står och kokar jordgubbskräm i ett parkeringshus. Näsa och mun fylls av lust och liv. Ett av mina favoritviner, 2009 är ett par snäpp bättre än 2010 (just nu), och en rosso som står sig förbluffande väl bredvid den mer än dubbelt så dyra Salvionin.

Quercecchio Rosso di Montalcino 2009 kostar 90 MUK hos Carlo Merolli, Fanti RdM 2009 €8.95 hos der-Wein-Weber och Salvioni RdM 2009 219 DKK hos BB Vin.

Rosso di Montalcino 2009 (Quercecchio)

En fullkomligt ljuvlig sangiovese i lätt, rak, ren och ärlig stil. Bara utseendet kan få den mest sangioveseskeptiske att kapitulera i ett huj - skirt, ljust, transparent och oskuldsfullt är det här ett vin som ger intrycket av att inte bära på några mörka hemligheter. Och mycket riktigt; här vankas det sötmogen bärfrukt - hallon, moreller och smultron på strån - gröna örter och ängsblommor bundna i krans. Mycket doft i ett avväpnande fräscht paket.

Mjuk och följsam munkänsla med finstila syror och saftig frukt i röda vinbärsspektrat. Härlig och lättgillad med gott om personlighet. En fulländad pizzaackomanjatör en lat söndagkväll i juli.

Kostar 85 DKK hos Carlo Merolli, enda smolket i glädjebägaren är att det verkar vara slutsålt och inte på väg tillbaka förrän i september? Vi kollar läget under morgondagens safari.

Rosso di Montalcino 2007 (La Mannella)

Vi har druckit tre olika nollsjuor från Côtes-du-Rhône under de senaste tre veckorna, samtliga har visat upp en sida där den charmiga primärfrukten tagit till reträtt och lämnat plats för mörk russinsötma och alkoholångor. Ingen vidare trevlig utveckling om ni frågar mig. Vi har under samma period smakat en uppsjö toscanska nollsjuor som betett sig på ett helt annat sätt; här har det vankats frisk, pigg frukt i klarröd skrud och en ystert ungdomlig vitalitet. Har 2007-hypen härmed flyttat till Toscana när det nu börjar yras om 2009 i Rhône?

Jag blev nästan tårögd när jag smakade La Mannellas Rosso di Montalcino på Vini d´Italia härförleden. Precis som jag vill ha min sangiovese - ren, pigg och sprittande vital, inget snack om vad man har i glaset eller varifrån det kommer. Vi måste bara förvissa oss om att den presterar lika bra på hemmaplan, inför lördagens shoppingtur då vi bland annat ska besöka importören Le Papillon för första gången.

Skirt ljusröd med klar transparens. Förföriska stråk av sötlakrits, pinje och maraschino. Lätta ljusa frukttoner med moreller och syrliga vinbär i massor, men även en sked körsbärsmarmelad och en försiktig nötanstrykning, som av pistasch, i bakgrunden. Ren sangiovese, som såklart legat på botti, när den är som allra bäst!

Smaken drar mot kombinationen hallon/lakrits, som de där godisskallarna ungefär. Här finns en rejäl fruktkärna och ett fint tanninbett, syrorna är dova men verkar i de rätta registerna. Superbt matvin som tar hand om kalvfärsbiffarna och bönsalladen med bravur.

Det här kostar 105 DKK hos Le Papillon och vi fyller såklart på.

Rosso di Montalcino 2006 (Pietroso)

En frisk och fruktig rosso di Montalcino från en traditionell producent. Gianni Pignattai har 8,5 ha odlingar sangiovese på 350-450 meters höjd. 3,5 av dessa är brunello-material och resten går till rosson. Jäsningen av musten äger rum på rostfria 60 hl-tankar utan tillsatt jäst och får macerera i 20 dagar, lagringen sker på 30 hl-botti.

Kylig, snudd på sluten till en början. Efter att ha läst på hos Più Rosso låter vi luften göra grovjobbet och vinet börjar så smått att lätta på förlåten. Körsbärsfrukten är klarröd med en snyggt accentuerad torr brunkryddighet tillsammans med dov höstbrasa och svampskog. Vinet är elegant men nästan retligt skyggt så vi ställer undan den drygt halvfulla flaskan och tittar till den två dagar senare.

Och det har hänt en hel del på den tiden må jag säga. Doften har liksom gått ihop - fått ett sötare anslag och funnit harmoni i nivåerna . Smaken har öppnat upp med runda men likafullt distinkta syror och även bjudit fram de smäckra tanninerna. En utmärkt vardags-sangiovese blev det till sist, efter en del lockande och pockande. Det här är inte första gången vi slås av hur mycket man får för pengarna om man jämför Rosso di Montalcino med Chianti Classico. 85 DKK (eller 68 DKK vid köp av 6 flaskor) hos Carlo Merolli.

Una sera di Brunello (eller En kvällo mä Brunello)

Man kan med gott fog säga att det var Brunello di Montalcino som, en gång i tiden, kickade igång vårt vinintresse - magiska viner med hög komplexitet men ändå med en förförisk och tillgänglig profil. Snart sökte vi oss vidare nordvästerut i den italienska vinfloran och sedermera vecklades den en gång så högt ärade DOCG:n in i allehanda snaskiga skandaler och sedan dess har vi egentligen aldrig riktigt återvänt, mer än för högst sporadiska nedslag. I lördags skulle det bli ändring på detta tänkte vi och ställde upp fem stycken fullblodsbrunelli och blandade dessutom in en liten "brunellino" - rosso di Montalcino - i leken. Det är ferragosto i Sjörröd och dags för den ädlaste formen av sangiovese att visa framfötterna - time for resurrection!

Men först ställer vi fram tre stycken vita till ostarna och ursäkta Toscana men vita viner? Njae, vi får antingen resa så långt söderut vi kan och leta upp någon vulkan eller upp till de allra "alpigaste" provinserna för att hitta något spännande. Vi åker norrut där vi finner två stycken erbaluce från nordligaste Piemonte och en sauvignon blanc från Alto Adige.

Erbaluce Spumante 2006 (Santa Clelia) kommer från Canavese vid de västitalienska Alpernas fot i norra Piemonte. Santa Clelia är erbaluceexperter och gör mycket bra erbaluce di Caluso samt en underbar nebbiolo från Carema. Det här är dock deras enklaste spumante framställd med "Charmatmetoden".

Trevligt halmgul och med bubblor av proseccokaraktär. Relativt fyllig med okomplicerade toner av rostat kaffe, litchifrukt och cantaloupe. Väl kyld gör den sitt jobb med porliga syror i kinderna och frisk fruktighet. Enkel och lättsam men inget särdeles minnesvärt, vi skulle lytt Ingvars råd och satsat på premiumvarianten. (13p/20) 95 DKK hos Winewise.

Coste della Sesia bianco Doranda 2007 (Sella) är 100% kallmacererad erbaluce som legat på stål.

Mörkt gyllengul, kristallklar och vacker. Lite rostade toner till en början här också, stållagringen till trots. Massor av tropisk frukt och väldigt mineralstinn precis som nollnian som vi nyligen provade på plats. Den här känns lite stadigare med en maffigt gulfruktig kropp. Fin friskhet i munnen och samtidigt väldigt fyllig med moget avrundade syror, smaskens! (16p/20) 109 DKK hos Winewise.

Sauvignon Winkl 2007 (Cantina Terlan) görs av det gamla kooperativet i sydtyrolen som trots att man matar ut 1,2 miljoner pavor om året ändå räknas till de mindre aktörerna i området... Vingården heter Winkl och ligger på 300-500 meters höjd, druvan är sauvignon blanc som får ligga på stål i sex månader.

Ljust halmgul och väldigt klar. Frukten är lättsam och sauvignonmarkörerna mycket tydliga - krusbär, kiwi, fläder och svart vinbärsblad. Bra friskhet men ganska tunn i mitten, frukten faller tillbaka i munnen och släpper bara fram syra. Jobbar trots allt mycket bra ihop med den asklagrade getosten. (14p/20) 139 SEK på SB nr 2799. Gerbolavin i Köpenhamn säljer också Cantina Terlan i sin bunker.

Vi plockar fram de röda vinerna och provar dessa halvblint ett åt gången.

Glas nr 1 - Tämligen ljusröd nyans som drar mot blått, god transparens. Blåbär och lingon i stora lass, en lätt alkoholhetta kan detekteras i doften till en början men den vädras ur. Tobak, undervegetation - svamp och multna löv samsas med körsbärskärnor och lätt volatila drag av det angenäma slaget. Bra syra med en god sötfruktig mitt och härligt friska sidotoner, ungt men med god längd. Vi misstänker att detta kan vara rosson men vi har inga referenser just nu, det BÖR vara rosson men vi är inte säkra förrän vi provat det tredje vinet.

Rosso di Montalcino 2007 (Pian dell´Orino) Jodå, men som sagt vi kunde inte svära på det förrän vi hade fått en tydlig brunelloreferens. Det här gillade vi verkligen vid förra påseendet och det är mycket bra nu också men konkurrensen är förstås tuff ikväll. (17p/20) 165 DKK hos Emilievin.

Glas nr 2 - har en lätt parfymerad frukt med eukalyptus och mynta i fokus. Ganska lovande till en början men vinet sluter sig lite snopet efter en kort stund i glaset och det går inte riktigt att skaka liv i det igen. I munnen är det höga syror och inte mycket spår av den maffiga sangiovesefrukten. Antingen är detta rosson, men det tror vi inte då den var betydligt mer generös än så här när vi provade den sist, eller är det Renieri nollfyran som vi vet är höghöjdsodlad av en stor producent.

Brunello di Montalcino 2004 (Renieri) Renieri odlar 128 ha i södra Montalcino på 350-420 meters höjd och vulkanisk jordmån. Vinet har legat på barriques i 24 månader och 30 hl-botti i ytterligare 24 månader. Ingen särskilt imponerande bekantskap, inte ens som potentiellt lagringsobjekt. I alla fall inget som vi lär spendera våra surt förvärvade slantar på. (14p/20) 369 SEK på SB nr 94160.

Efter ett par dagar i kylen har det faktiskt hänt en del, vinet har öppnat upp sig och doftar angenämt av ljusröd frukt och friska mentholpustar i klassiskt elegant barbarescostil men i munnen är det fortfarande på tok för platt för att vara en brunello.

Glas nr 3- är lite grumligt med en rubinröd nyans som börjat bli brun i kanterna. Ett gäng volatila drag i begynnelsen, dill och nykokt potatis. Efter hand växer ett stort och kraftfullt vin fram med svartpepprig kryddighet och sötmogen koncentrerad frukt som man bara vill ha mer av. Ett mäktigt doftpaket av den där läckert traditionella brunelloskolan. I munnen charmas vi storligen av den ypperliga balansen, väldigt utåtriktat och trivsamt med en perfekt munkänsla och fin syrastruktur - ett kanonvin! Kan vara Ciaccis Pianrosso från nollfyra eller La Pieves nollfemma?

Brunello di Montalcino 2004 (Poggiarellino) ...eller Poggiarellinos nollfyra? En helt okänd producent för oss men wow vad bra det här var. Liten och traditionell är nyckelorden här liksom överallt annars... (18p/20) 209 DKK hos BrunelloVin är ett mycket tilltalande pris.

Glas nr 4 - Rubinrött med tätare struktur och riktigt bruna kanter. Lätta smörtoner initialt men strax träder en ren och elegant vinbärsfrukt fram. Tydliga mineralstråk och läcker jordgubbe, lite mer åt det pikanta hållet där subtil kryddighet varvas med ljus frukt. I munnen är det silkeslent och en stor sötaktig fruktighet i basen. Fin struktur med nobla tanniner och en välkommen sötlakritston i eftersmaken. Mycket elegant. Ciacci eller La Pieve?

Brunello di Montalcino Pianrosso 2004 (Ciacci Piccolomini d´Aragona) Druvorna hämtas från den 11 ha stora vingården Pianrosso som är belägen på 240-360 meters höjd. Jäsning på stål och cement och sedan får musten ligga tre år på stora botti (20 och 62 hl) och åtta månader på flaska. (17p/20) 399 SEK på SB nr 94357.

Glas nr 5 - Riktigt orange tegeltoner med mörk kärna. Svamp och fina mognadstoner. Nejlika, apelsinskal och maraschino. Gott om fin syrlighet och härligt pulvriga tanniner. Längden är godkänd och vinet känns mycket intakt. Det måste såklart vara kvällens enda nittiosjua?

Brunello di Montalcino 1997 (Rocca Caselli) känns lite trevligare än senast. Mycket vitalt med piggt mellanregister. (16p/20) Köpt färdiglagrat hos Weinschmecker för €28.

Glas nr 6 - är lite åt det mörkare hållet med rubinröd grundton. Väldigt koncentrerad och intensiv direkt ur flaskan. Tobak, söta jordgubbar och björnbär i ett massivt fruktpaket understöds av lätta kryddtoner av nejlika och muskot. Tanninerna är täta och syrorna livliga - det här är en riktig fest för smaklökarna. Längden är suveränt lång och stabil. Ett mycket bra vin, bäst ikväll. La Pieve nudå?

Brunello di Montalcino 2005 (La Pieve) Verkar som att någon fick till det i Toscana 2005 i alla fall. La Pieve köptes av Robert och Bettina Baumann 1986 med avsikten att det skulle vara ett sommarboende för det Toscanaälskande paret. Egendomen, på 1,8 ha, ingick tidigare i Ciacci Piccolomini d´Aragonas ägor i Castelnuovo d´Abate. Man är väldigt småskalig och det svåra året 2005 blev det bara 1000 flaskor brunello och lika många rosso. (18,5p/20) Vinet kostar 325 DKK och säljs av den karismatiske Finn Klysner och hans DWC Vin.

Nebbiolo Rusin 2009 (Ioppa) & Rosso di Montalcino 2006 (Col d´Orcia)

Det verkar som att vi inte är ensamma om att kräfva rosévin före och toscanskt under måltiden? Månne är det Skåne i högsommarskrud som har den effekten på folk. Alla fönster står på vid gavel, en surrande moped närmar sig och just när den passerar har ljudet övergått i ett öronbedövande gällt yl. Någon sporadisk hund gläfser ett par kvarter bort och på uteplatsen doftar rosmarin och salvia i den ångande värmen. Hmmm, jo vi är bestämt sugna på sangiovese.

Men först svalkar vi oss med en nordpiemontesisk rosato. Vi har förstått att rosé-aficionados plägar hävda att den enda rätta färgen för ett rosévin ska ligga lite åt det blekt laxrosa till, lökskal brukar vara en populär markör. Vad beträffar Ioppas Nebbiolo Rusin kan vi glömma den Bengt Griveska analysen tämligen omgående och konstatera att vi har ett knallrött vin i glaset -vi pratar halvspädd hallonsaft eller gamay på steroider. 85% nebbiolo och 15% uva rara.

Doften är präglad av mineral och syrlig frukt och i munnen känns den friska syran inbäddad i något slags nanopartikulärt tanninlik munkänsla. För första gången fattar vi grejen med rosé. Vi är sannerligen inga kännare men de tidigare smakproven som vi har fått oss till livs har varit antingen både och eller varken eller - här har vi faktiskt en egen karaktär i ett för övrigt mycket okomplicerat men läskande och trevligt vin.

65 DKK hos Carlo Merolli.

Col d´Orcia är en stor producent med sina 142 ha i de södra delarna av Montalcino. Greve Cinzano (före detta af aperitivon med samma namn, sedermera dock uppköpt av Campari) är ägare och Edoardo Virano håller i produktionstrådarna sedan 1977.

Man macererar i öppna rostfria tankar under 10-12 dagar och lägger merparten av vinet på 50-75 hl slavonsk ek och resten på barrique.

Vi har lagat Saltimbocca med knaperstekt nypotatis i rosmarindress, en slurk läcker tomatsås a´la pizzaiola och friterade salviablad kompletterar.

Ett rejält fång nyslaget gräs stiger upp ur glaset tillsammans med sina gröna örtkompisar. Mer vegetabilier i form av kompost och tång står och trampar i manegen medan svart lakrits och ljusare salmiaktoner står i rampljuset. En del nyregnad singel och bär av allra mörkaste slag finns också i rollistan. Synnerligen trevlig doftbukett som lovar gott och håller vad det lovar dessutom.

Smaken är nämligen utmärkt välbalanserad med fruktiga syror och en ljuvlig lakritspendang, till maten är det som hand i handske. Jämfört med senaste rosson så är detta ett par nummer mindre i fråga om intensitet och eftersmak men som matackompanjatör är det förträffligt.

Den aktuella årgången på SB är 2007 men den bör inte vara sämre.

(16,5p/20)

nr 83454

Rosso di Montalcino 2007 (Pian dell´Orino)

Riktigt djupt fruktfokus och en makalös koncentration i munnen - som att låta en hallon/lakritspastill smälta långsamt mitt på tungan. Eftersmaken klamrar sig fast på gomväggar och kinder en lång stund. Rosso di Montalcino 2007 är en klingande fullträff levererad av Pian dell´Orino, ett vin som är gjutet till grillkvällarna när vi nu äntligen kan rulla fram Webern.

Pian dell´Orino är granne med Biondi Santi i Montalcino, man har fyra olika vingårdar med en sammanlagd areal av 6 ha. Metoderna är certifierat organiska/biodynamiska och man sidoplanterar olika sorters gräs och blomväxter för att locka till sig fjärilar och nyttoinsekter. Sangiovese grosso är den enda odlade druvan och man garanterar ett maximalt uttag om en flaska per vinstock.

Rosson hämtar sitt druvmaterial från Pian dell´Orino och Pian Bossolino som är belägna 350-470 m ö h på kalkrik lera med högt järninnehåll. Stockarna är unga - 9-12 år.

Man låter musten spontanjäsa och macererar i tre veckor innan hälften hamnar i 30 hl-fat och andra hälften i 5 hl-fat under 15 månader. 8457 st ofiltrerade pavor buteljerades den 19 mars 2009.

Doften är riktigt mörkfruktig av söta körsbär och jordgubbskompott. En hel del köttighet paras med de vackert integrerade faten, lite bruntorra kryddor och en järnig rabarbernyans får också plats. Salmiak, sötlakrits och sötmandel ligger som en fond i horisonten.

Men det är faktiskt i munnen det händer - bomber och granater vilken välsvarvad spelare vi har att göra med! Stor men ändå smäcker, muskulös men smidig som en katt - syror som spelar timpani på gomseglet och en rik fruktighet som är gjord för att kompa den grillade ryggbiffen med honey-mustarddressad nypotatissallad.

Pian dell´Orino kallar 2007 för "an extraordinary vintage" och det verkar stämma, i rosson har de i alla fall lyckats pricka klockrent rätt.

Emilie Vin i Fredensborg säljer för 165 DKK.

En rungande applåd för den eminenta korkkvaliteten. Sällsynt robust och tät, kul att se även i ett lite enklare vin.

(18p/20)

Rosso di Montalcino 2006 (Il Grappolo)

Klar och djupröd med diskret terracotta i kanten.
Härlig tobak och mängder av körsbärskärnor som integreras utomordentligt väl av en superelegant fatbehandling. Stor och modern i nosen.
Mycket friska syror och smidiga tanniner som bara vill ge sig i kast med lagrade ostar och feta salume.

(16p/20)

Rosso di Montalcino 2007 (Banfi)

100% Sangiovese och 12 månader på barrique gör denna "ful-Brunello" till en charmig bekantskap från jätteproducenten Castello Banfi.
Klar violettröd färg med lätt slöjig kant. Gräsig örtighet, ung med proffsiga fattoner och lite småeldig. Massor av syrliga bär: vinbär och krusbär tillsammans med än lätt anstrykning av lim.
Fina och matvänliga syror står i givakt bredvid ganska omfattande tanniner som dröjer sig kvar.

(15p/20)