lördag 30 juli 2011

Valle d'Aosta Pinot Nero 2010 (Les Crêtes)

Lördagens spontana minisafari tog oss till Vesterbrogade och Le Papillon för påfyllning av väl valda delar av deras superba sortiment, mest Ghemme och Gattinara - här finns både Cantalupo och Antoniolo, i flera årgångar dessutom och till mycket bra priser. Ägarna Sanne och Frank Nielsen hade tagit semester idag och den yngre generationen tillfälligt tagit över rodret.
När vi stegar nedför trappan hälsas vi välkomna av de båda ynglingarna och innan vi vet ordet av står vi med varsitt glas vin i näven och slås av vilket fantastiskt djup det är i doften.
- Underbart! Vad är det här för något?
- En Gevrey-Chambertain 2002, farsan sa att vi kunde öppna vad vi ville att bjuda på. Det behövde han inte säga mer än en gång...
Le Papillon är nog den mest genuina och gemytliga vinhandeln i centrala Köpenhamn/Fredriksberg och med ett sortiment som verkligen har bredd såväl som djup.

För en gångs skull höll vi oss idag på behörigt avstånd från de norra delarna av stan, med alla dess vinösa frestelser, och hade i stället bestämt träff med Michael Bodholdt på BB Vinimport i Dragör. Här har vi ännu en tajt nischad importör med ett förträffligt italienskt sortiment, exempelvis Giuseppe Rinaldi, Les Crêtes samt stans intressantaste Montalcino-katalog. Michael berättade bland annat om sin och kollegan Toscavinis stora producentprovning den 28 oktober som känns högintressant, vinkatalogen ska publiceras på måndag och alla producenter, utom Giuseppe Rinaldi, kommer att vara på plats.


Den här gången fick vi bland annat med oss ett gäng olika viner från Valle d'Aosta-producenten Les Crêtes som Vinosapien redogjort så fint för i ett gästspel hos FV.

När vi kommer hem behöver vi något läskande till våra örtfyllda fjärilskotletter och gratinerade samt bechameldressade ravioli som vi fyllt med porcini, bacon och ett uns charlottenlök. Den ståltankslagrade pinot neron från Les Crêtes ligger löst till. Vinosapiens beskrivning: "Lättsam pinot. Inga fat. Kylig, frisk, fin frukt. Rättfram i sin karaktär. Bygger på frukt och renhet." gör att det låter som ett gjutet val.

Jag konstaterar med en gång att detta är den typen av vin som nu för tiden gör mig lätt misty eyed: Rent som en porlande alpbäck, blommigt, älskvärt med sina rika skopor bärfrukt - lingon, blåbär, moreller - svalt och uppfriskande. Munnen får exakt samma behandling som näsan: Fruktsyrligheten är mycket direkt och munkänslan okonstlad, bärfrukten lika ren och oförstörd. Ett vin som tar fullt ansvar för sin terroir och druvtypicitet. Ett skolboksexempel på frisk, norditaliensk, höghöjdsodlad och matvänlig pinot nero - precis hur bra som helst utan att vara det minsta tillkrånglat.
109 DKK (99 DKK vid köp av 6 fl) hos BB Vin.

PS - Ett riktigt ärketraditionellt, prisvärt, smakligt och gemytligt sjapp på spottavstånd från Ströget - finns det? Tro det eller ej, det gör det: "Det politiske kandestöberi" Toga Vin & Ölstue har passerat under/över vår radar i alla dessa år men vilket plejs! Deras sildtallerken är overkligt läcker med sill som inte kan stava till 'glasburk' och riktigt gåsflott att bre på det outsägligt saftiga rågbrödet. Absolut värt en omväg (ca 15 meter) från det rå-glättiga Ströget.

fredag 29 juli 2011

Chianti Classico 2004 (Podere Capaccia)


Hmmm, första flaskan vi öppnar har en brynt, kokt, bränd och brunfruktig aura som klamrar sig fast på näsväggarna. Ungefär som en blandning av när man kör i gång ugnen dagen efter att gratängen rann över och smygoxiderad plommonsylt. Kanske inte uppenbart felaktig, det är trots allt en sju år gammal chianti av enklare snitt och sangiovese är inte en alldeles självklar lagringsdruva, men året är gott och efter de här applåderna och visslingarna hade vi nog förväntat oss ett vin med en helt annan spänst och livlighet. Som tur är har vi flera flaskor på lut, fram med korkskruven igen.

Och skillnaden är genast uppenbar: Frisk rödmogen körsbärsfrukt samsas med knastrig mineralsälta i första sniffen - aaahh just det, det är ju så här riktigt sketgod chianti ska dofta. Gott om yster maraschinoparfym och eterisk aromatik i det knallröda registret, men här byggs det samtidigt på med balsamico i mängder samt läckra läder- och subtila sojastråk som ett resultat av flaskmognaden. Som Oprah Winfrey skulle sagt med sin sensuellt väsande stämma: "Layers, layers..."

Smaken lämnar ingen Chianti Classico-aficionado oberörd med sin seniga struktur och den ymniga syran som biter till rejält på tandköttet och efterlämnar ett mycket vitalt visitkort i obestridlig old school-anda. Torr och fin renhet, som öppnar fältet för alla de mineraliska referenserna som härjade runt i näskanalerna nyss, skvallrar om ett geografiskt intimt naboskap med allas vår favorit Montevertine. Sublim mogen CC som gick att fynda för 105 DKK hos Carlo Merolli när det begav sig.

tisdag 26 juli 2011

Langhe Nebbiolo Lasarin 2009 (Marcarini)


Kosthållningen här hemma fortsätter på den inslagna banan: svamp och nebbiolo. Vi plockar fram Marcarinis Langhe Nebbiolo Lasarin 2009 och kollar läget. Druvorna hämtas från firmans yngsta plantor i La Morra och Montaldo Roero, 10 dagars maceration och därefter en kort vila, gissningsvis på rostfritt stål.

Arketypisk nebbiolonäsa med nordpiemontesiska förtecken; rikligt med florala toner - rosor, liljekonvaljer och en klarröd frisk frukt. Kyliga pustar av spearmint och lacknafta samt lite diskreta läderaromer. Bra fart på tanninerna men de blir aldrig ivriga eller påträngande utan håller sig på en mycket välkalibrerad nivå. Syrligheten känns ljus, nästan skir, och frukten är lika frisk och ren i munnen som i nosen. En mycket ren, nästan klinisk, nebbiolo som saknar Rinaldis estetiska skönhet men skåpar ut Sottimano i grenen elegans.

Marcarini köper man med fördel av Stefan Töpler men han ser inte ut att ha några Lasarin inne just nu. Vi köpte våra på enoteket i La Morra för €16. Senare på kvällen käkade vi middag på Trattoria nelle Vigne i Diano d'Alba där vi betalade €15 för en flaska...

söndag 24 juli 2011

Langhe Nebbiolo 2007 (Sottimano)


Man kan tycka vad man vill om det skånska sommarvädret men svamparna verkar i varje fall trivas. Kantareller i massor och till och med ett ansenligt gäng Karl-Johan stod att finna under dagens exkursion i de djupa Göinge-skogarna. En sympatisk bieffekt av dylika fynd är ju att hushållets nebbiolo-konsumtion ökar drastiskt - från redan alarmerande höga nivåer ska kanske tilläggas...

Med gårdagens sirliga elegant i färskt minne, går vi från epitetet "mini-barolo" till "mini-barbaresco". Sottimano hämtar frukten till sin LN från 15-20-åriga rankor i Basarin, Neive men tycker att stockarna fortfarande är lite för unga för att släppa vinet härifrån som cru-barbaresco. Idag finns redan Fausoni, Cottá, Pajoré och Curra i deras barbaresco-katalog så man kan undra om det egentligen finns fog för ett femte cru-vin från Sottimano.

Kraftfull och eterisk näsa med lacknafta, maraschino, nybränd majolika och pepparmynta. Ganska försynta, om än lätt identifierbara, toner av kafferost och vanilj susar förbi med jämna mellanrum. I munnen känner vi av en ganska ettrig tannintextur som lutar åt det lite skrovliga slaget, syror och frukt interagerar på ett nöjaktigt sätt men en lätt bitterhet hänger efter i avslutet. Till maten fungerar det fint, den gräddiga kantarellsåsen plockar ner vinet i sina beståndsdelar och låter det aldrig löpa amok.

En maffigare och tuffare LN än Rinaldis bättre deffade och avsevärt mera distingerade version. Lönlöst att jämföra så olika stilar men ändå...
2009:an, som Più Rosso-Niels gillade skarpt, finns att köpa hos Atomwine.


fredag 22 juli 2011

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi)


Giuseppe "Beppe" Rinaldi tillhör utan vidare The Big Five bland Langhes barolista-nomenklatura. Ett storvilt som det inte alltid är så lätt att fälla och där efterfrågan på de elyseiska barolodropparna vida överstiger tillgången. Langhe nebbiolon är också en eftertraktad trofé då juicen till denna brukar utgöras av den Ravera/San Lorenzo-must som inte får plats i barolotunnan. En "mini-barolo" i ordets rätta bemärkelse alltså.

Glaset är mörkt rubinrött och medelintensivt. Direkt vid öppnandet känns frukten ganska kärv och tajt men efter en stund växer en djup körsbärs- och rödvinbärsfrukt fram tillsammans med attraktiva toner av järn, viol, läderimpregnering och färska örter. Mineraliteten är påfallande tydlig med kalk och krita som både fräschar upp och ger ett elegant torrt anslag.

Tanninerna har både spänst, stadga och känns väl insmultna, syrorna är föredömligt kalibrerade i gula citrusregistret och frukten lämnas lagom med spelrum även i munnen. Den enda invändningen är en viss alkoholhetta som ger sig tillkänna dag 1, efter en natt i kylen har den emellertid satt sig och stör inte längre. Dag 2 är vinet extremt njutbart och behöver knappt ens något matackompanjemang. Mycket läcker LN - en av de bästa jag känner till - som kan ligga länge och har massor att ge men som är så god att risken finns att den aldrig får chansen att visa det...

Vi köpte hos BB Vinimport i Dragör för 150 DKK och det fanns ett fåtal lådor kvar när vi besökte för ett par veckor sedan.


måndag 18 juli 2011

Tetralog at Cascina Vinosapien

Vi lämnar de bakelitgråa och regnmarinerade molnkolosserna bakom oss och styr ut mot den ständigt solsmekta och saltstänkta blekingska arkipelagen. Där tar herr och fru Vinosapien emot oss och har dukat upp en sublim frankofil backanal med det uttalade syftet att få oss på bättre, eller åtminstone andra, tankar. Alltså ett slags KBT-terapeutiskt grepp för att få bukt med vår svårartade frankofobi. För säkerhets skull har vi smugglat med oss ett gäng italienska oddballs, i händelse att abstinensen skulle bli för svår.

Inte en droppe spottas, inte en anteckning förs, en del etiketter plåtas just när det börjar bli dags att gå hem och man tycker sig besitta Lennart Nilssonska fototalanger - en ytterst bristfällig dokumentation således. Alla dessa omständigheter tagna i beaktan gör att detta blev en kväll som mera kom att utveckla sig till en lång serie samtal om, och med, de många olika vinerna på bordet - en del av dessa hade ofantligt mycket att säga - och en ytterst givande, lärorik och förbaskat trevlig diskussion fyra själar emellan, om vin i allmänhet och våra olika förhållningssätt och lust till denna fängslande nektar.


Vi börjar på stående fot inne i den, vid det här laget, riksbekanta vinkällaren. Ett fantastiskt fint bygge som dessutom verkligen skänker en sober stämning av autencitet när man står vid det råa järnbordet och får sitt glas påfyllt med en rödlila yster skapelse. Vi får genast tipset att inte bry oss om att försöka lista ut VAD det är vi har i glaset, utan HUR det beter sig i glaset eller rätt och slätt om vi tycker om det eller inte. Det här tycker vi definitivt om, en riktigt fruktfokuserad sak med lingon- och blåbärsfrukt i stil med en superkoncentrerad dolcetto. Läskande så det förslår med fin syra och bra fruktfyllnad i munnen. En och annan bio-ton gör mera nytta än skada här. Jag kan inte låta bli att misstänka att detta är någon av de riktigt bra beaujolais-nollniorna som alla snackar om och det stämmer: Côte du Py Morgon 2009 (Jean Foillard). Jodå, fransoserna kan om de vill. Eller var detta bara ett lyckokast?

Snart har vi vitt i glasen, eller gyllengult. Ett mycket harmoniskt vin med en skön äpplighet som tar sig samma uttryck i näsa som i mun. Ett bastant och solitt vin i vacker skepnad som ska visa sig funka utmärkt till de stundande pilgrimsmusslorna, lite otippat. Äppligheten skickar iväg hustrun till Jura och jag kan bara instämma: En Chalasse Fleur de Savagnin 2005 (Domain Labet). Absolut det bästa vi provat härifrån, våra tidigare erfarenheter av området har etsat sig fast i minnet som en serie variationer på avslagen Champagne och torkade äppleringar. Inte det här inte - pur harmoni och snygga syror. Nästa glas är breddfyllt av klingande hög syrlighet och ljus, nästan vit, frukt. Knastrig och torr mineralitet gör att man skulle kunna tro att det är riesling vi har i glaset, men det ska vara franskt och vi är då rakt inte i Alsace. Så vad kan det då vara? Clos du Bourg Vouvray 2007 (Huet). Trevligt och intressant, en helt ny chenin blancupplevelse för vår del - inte ett spår av fet frukt eller vått ylle.


Efter att vi sköljt ner de dill- och citronsmekta pilgrimsmusslorna med en österrikisk riesling, vars identitet jag inte för mitt liv kan detektera på den übergryniga och nästan nattsvarta bild jag tog mitt i natten, hämtar jag in ett par viner som mellanspel. Vinosapien ska duka fram nya glas och frågar:
- Är de vita eller röda?
- Tjaa..?
Det är nämligen Trincheros båda orangea skapelser vi har med oss där den ena visserligen heter Bianco men likafullt strålar i sin bärstensgula prakt. Bianco 2007 är en blandning av macererad arneis och malvasia som skjuter iväg en glasklar aprikoston tillsammans med blöt tobak och en rejält parfymerad malvasiaaromatik. Vinosapien tar två sniff och konstaterar att det inte är något han kommer överens med. Själv är jag helt såld på det här vinet, jag älskar den lite bråkiga och snudd på uppnosiga stilen som nästan alla Trincheros viner besitter. Palmè 2007 är också ett macererat orangevin, i det här fallet bestående av 100% chardonnay. Detta faller värden mera på läppen med sin nästan pinot-lika aromatik och tuffa tanninstruktur, även detta är en favorit hos oss, inte alls lika parfymerad utan mer samlad och förföriskt kraftfull.
2008 blev det varken någon Bianco eller Palmè, året var för svagt med rejält decimerad skörd som följd och man blandade istället alla vitvinsdruvorna: chardonnay, malvasia och arneis till ett vin och döpte det till "A-iuto!" (hjälp!).


När det är dags att slänga de örtmarinerade hjortmedaljongerna på grillen får vi bekanta oss med två sinsemellan väldigt olika rödingar. Saint-Joseph 2005 (Dard & Ribo) är friskt, lätt, och läskande. Lika förbaskat tänker man syrah så fort glaset når nästippen, vilket ju visar sig stämma alldeles ypperligt. Här finns inga självklara giveaways för en Norra Rhône-rookie som en annan men attityden, energin och strukturen skvallrar lite om det ampelografiska ursprunget. Trevlig bekantskap och definitivt något att hålla utkik efter. I det andra glaset lurar det en lite kärvare och mera svårflörtad karaktär. Mörk, kraftig frukt och relativt bångstyriga tanniner, svårt att ha någon bestämd åsikt om i dagsläget, behöver förmodligen mera tid: Bandol 2007 (Domaine du Gros' Noré).



Vi häller upp ett mycket tätt, mörkt och intensivt vin. Extraktionen är kolossal och den tidigare så fruktkraftige bandolen står och skakar i sitt hörn. Här vankas massor av allt men i ett fodral som passar perfekt, det här är ett mycket säreget och njutbart vin. 100% montepulciano med kraft och rusticitet fast med pillemarisk finess. Absolut inte för alla och borde egentligen inte vara något för oss men "drickbarhet" kan vara så mycket mer än lätthet, friskhet och fräscha syror. Blir bara intressenerven tillräckligt retad så byter vi snabbt ut vår pragmatiska smaksensorik mot den romantiska. Kolla in den här lilla filmen om vinmakerskan Christiana Galasso så förstår ni vad jag menar. Hennes vin Rudero 2007 är en upplevelse att ha i glaset. Vi avrundar med en annan ny bekantskap som jag däremot är helt säker på kommer att falla Vinosapien på läppen och mycket riktigt; Carema Etichetta Bianca 2007 (Ferrando) är rakt uppför allén hos denna elegansivrare som tycker om viner som svirlar runt som en liten Baryshnikov på tungan.


Vi tackar värdparet å det djupaste för en mycket trevlig och smaklig eftermiddag och kväll.
Betydligt mera initierade smakanteckningar hittas här.

torsdag 14 juli 2011

Barolo Cerrati 2007 (Cascina Cucco)


Vi rotar vidare bland måndagens safarifynd och öppnar en ny årgång från pålitliga Serralungaproducenten Cascina Cucco. Cerrati ligger i östra delen av Serralunga d'Alba och ägs till största delen av Cascina Cucco. Vinerna härifrån brukar bli väldigt serralungska i stilen med relativt mörk frukt och kraftfulla tanniner.
Vi har hittills fått ett allmänt intryck av att den varma årgången 2007 i Langhe bjuder på ganska tillgängliga viner, återstår att se hur den här gamla favoriten klarade sig.

Direkt ur flaskan är doften frisk, proper och sval, vi låter ynglingen andas ut ett slag på karaff. När vi återvänder är det betydligt mer liv och rackartyg på gång i glaset - fet frukt av mogna bigarråer, skokräm, däcksolution, salvia, tryffel och en ytterst fräsch mentholstickighet på toppen. Det traktstypiska mörkret kan anas i en diskret knippa tjärtoner och ett fat lyxig lakrits som lagt sig på botten.

En bastant frukt omgiven av läckra, nästan läskande tanniner vinner mark i gom och på tunga. Syrorna är ganska höga men känns matvänliga när vi sätter vinet i arbete till kvällens spaghetti al ragù, en jordnära anrättning som verkligen kan plocka fram det bästa ur en bra nebbiolo. Här är matchningen total, Cerratin excellerar så fort den får något att jobba med och växer för varje tugga.

Detta är en nollsjubarolo som kräver lite mer lock och pock än de vi tidigare råkat på. Men ger man den en rejäl vända i karaffen och dukar fram en riktigt agrar matutmaning så kan man dock förvänta sig smärre stordåd. En alltigenom härlig, ärlig och genuin Serralungabarolo som har en hel del gemensamt med den hyllade nollfyran - om än lite rakare och mindre komplex - och mer kraft men något mindre elegans än nollsexan.
Priset är också synnerligen angenämt - 714 DKK/875 SEK för 6 flaskor i en sympatisk cru-/årgångsmix hos Carlo Merolli.

Tidigare provade viner från producenten hittas här.

måndag 11 juli 2011

Barbaresco 2007 (Terre del Barolo)


Det är på något sätt en mysig, trygg, varm, tillfredställande och, måste erkännas, lätt beroendeframkallande känsla att susa tillbaka över Öresundsbron med bilen full av vin. Den här gången kan vi dessutom stoltsera med en last som är till 100% italiensk. Oftast brukar ett och annat utsocknes smyga sig med - sist fanns exempelvis både en Beaujolais och en Saviennières bland fynden - men den här gången har vi alltså idel ädla italienska fullblod i vårt gepäck.

Dagens tveklöst mest uppseendeväckande fynd korkas upp innan hustrun ens hunnit köra in bilen i garaget. Hur smakar egentligen en Barbaresco för 60 DKK? Gör verkligen Terre del Barolo en Barbaresco? Är Philipson Wine riktigt nyktra? Frågorna hopar sig och vi har ingen tid att spilla.

Utseendet finns det inte mycket att klaga på - nobelt sidenröd med föredömlig transparens. Doften skjuter omedelbart upp en synnerligen tydlig, och trivsam, jordgubbs- och vinbärsplym som lägrar sig över glaset. Här finns också marsipan, kåda, pepparmynta, liljekonvalj och ytterligare en släng med bärsleven - lingon, rönnbär och hallon. En mineralisk järnighet med rabarber och ett stänk blod eller två sluter upp. Allt som allt ett klockrent doftscenario som är svårt att ha några invändningar emot.

Tanninerna är bekvämt tillslipade och syrorna känns vänliga men bestämda. Fin friskhet i frukten som inte på något vis känns värmetrött, snarare sval och fräsch. Det varma året har säkerligen hjälpt till att mjuka upp vinet för maximal komfort men man får definitivt intrycket att frukten plockats i rättan tid med utmärkt fenolisk mognad. Jag hittar inga uppgifter om varifrån druvorna till vinet kommer men man kan väl misstänka att lägena är spridda över stora delar av zonen. Likaledes får man anta att endast begagnade fat använts i källaren.

Vi är överens om att det här är alldeles förträffligt. Självklart är det inget stort och omtumlande vin men en stabil nebbiolo med klart lysande barbarescoaura i ren och, banne mig, riktigt elegant stil. Philipson dumpar på sedvanligt manér in sina nya viner på marknaden och för 60 DKK är det bara att hugga - det här piskar definitivt de flesta Langhe nebbiolo i den här stilen där ute.

söndag 10 juli 2011

Rosso di Montalcino 2009 (Quercecchio)


En fullkomligt ljuvlig sangiovese i lätt, rak, ren och ärlig stil. Bara utseendet kan få den mest sangioveseskeptiske att kapitulera i ett huj - skirt, ljust, transparent och oskuldsfullt är det här ett vin som ger intrycket av att inte bära på några mörka hemligheter. Och mycket riktigt; här vankas det sötmogen bärfrukt - hallon, moreller och smultron på strån - gröna örter och ängsblommor bundna i krans. Mycket doft i ett avväpnande fräscht paket.

Mjuk och följsam munkänsla med finstila syror och saftig frukt i röda vinbärsspektrat. Härlig och lättgillad med gott om personlighet. En fulländad pizzaackomanjatör en lat söndagkväll i juli.
Kostar 85 DKK hos Carlo Merolli, enda smolket i glädjebägaren är att det verkar vara slutsålt och inte på väg tillbaka förrän i september? Vi kollar läget under morgondagens safari.


Besök hos Le Strette


Le Strette drivs av bröderna Mauro och Savio Daniele och är beläget i Novello - en av doldisarna bland Barolokommunerna - som ligger i den sydvästligaste delen av zonen. Novello har bara en handfull producenter där Elvio Cogno är en av de mera namnkunniga. Stilen på barolo härifrån brukar sägas ligga någonstans mellan Serralunga d'Alba och Barolo i fråga om kraft/elegans-ratio.
Bröderna Daniele startade Le Strette 1997. Markerna har varit i släktens ägo i långa tider men tanken på att producera eget vin har aldrig föresvävat någon förrän Mauro och Savio avslutade sina viticoltura-/enologia-studier på nittiotalet - ett koncept som börjar kännas bekant i de här trakterna, vid det här laget.

Vi blir mottagna av Savio (bilden) som tar oss med på en rask rundtur i den mycket smakfullt inredda cantinan och presenterar oss för den Novello-endogena gröna druvsorten nascetta som Le Strette har börjat odla. Druvan är känd häromkring för sin ganska tuffa och lagringsdugliga struktur och har just blivit DOC-godkänd, den har tidigare varit godkänd som blanddruva i Langhe bianco och har dykt upp i olika fantasifulla namnskepnader från tid till annan. Le Strettes Langhe Nas-Cëtta 2010 är en sådan variant - druvor från Pasinotti och Pezzole i Novello, ingen malo och 6 månader på rostfritt stål. Intensiv doft av citruszest, salvia, rosmarin, mineralisk sälta och gröna äpplen. Fin samlad syrlighet och en lång nötig eftersmak. Ett ytterst intresseväckande vin med en härlig mineralitet rakt igenom doft och smak, läcker sälta och friskhet med sting.

Barbera d'Alba Pezzole 2009 har hämtat sina druvor från upp till 70 år gamla rankor i Pezzole, macererat i 11 dagar och fått ligga ett år på begagnade barriques. Bra körsbärsfrukt med spagnola-förtecken, intensiv parfym med en hel del fatkryddighet. Syrlighet åt det orangea hållet med ett nästan hätskt anslag. Kraftfull frukt, tendenser till alkoholhetta och en subtil bitterhet i svansen. Kul barbera om än i en lite väl extraherad stil.


Barolo 2007 är en blandning av de båda cru'erna Bergeisa och Bergera-Pezzole. 2007 var ett varmt år och bröderna tyckte att de områdestypiska karaktärsdragen gick förlorade i den sötmogna frukten och bestämde sig helt sonika för att bara göra en barolo det här året. Ett beundransvärt och ärligt initiativ i dessa cru-fixerade tider. 3500 flaskor blev det, 21 dagars maceration och lagring på blandade fatstorlekar i totalt 29 månader.
Maffig och volymkrävande frukt av körsbär och rikhaltigt med barolomarkörer i form av lack, målarpyts, sötlakrits och violpastill. Syrorna känns tuggbara och tanninerna är fruktiga. Bra barolo i en rättfram och charmig stil.

Barolo Bergera Pezzole 2006 22 dagars maceration, 30 månader på fat och 1500 flaskor producerade. Wow, råbarkad elegans! Mycket intensiv näsa med mycket av allt men på rätt plats - amarena, polish, torkade rosor, hasselnötter. Munnen kläds av täta tanniner och svirlande syror, en massiv körsbärspastill landar på tungan och smälter sakta sakta. Ett monster som säkert kommer att bli ren njutning även för icke-masochistiskt lagda efter ett decennium i källaren.


Barolo Bergeisa 2005 hämtar sin frukt från en plot i Bergeisa i Barolo. Gjordes i 2500 flaskor det här året. Här hittar man ganska snart sekundära aromer av balsamico, läder och tydliga oljefärgsburkar. En del svalkande mineralitet men också antydningar till alkoholhetta. Tanninerna är mer avrundade och syrorna är något snäpp försiktigare. Schysst balans men stilen känns återhållsam och avmätt efter BP-2006:ans våldsamma framfart i gomregionen.

Barolo Bergera Pezzole 2005 1500 flaskor producerade. Återigen fart och fläkt och en intensiv näsa. Skillnaden mot nollsexan är dock markant med tydligare mognad - sottobosco, kronärtskocka, balsamico. Frukten är sötaktig men väldigt elegant och tanninerna är tajtare än Bergeisa 2005 men avsevärt snällare än BP 2006. En utmärkt barolo i tuff men ytterst drickfärdig skepnad.


Det var Più Rosso-Niels som fick upp våra ögon för Le Strette - tack Niels!
Le Strettes viner finns hos Brdr.D's Vinhandel i Köpenhamn.

onsdag 6 juli 2011

Visadì Langhe Dolcetto 2009 (Domenico Clerico)

Scen utanför det lokala Systembolaget:
Hustrun: - Då ska vi se, vi har två beställda flaskor som vi ska hämta ut.
Jag: - Ja, jag sitter kvar i bilen. Där inne finns ändå inget att kolla på. Eller förresten, en ny sådan där flaskkylare behöver vi. Jag hänger på.
Tio minuter senare kommer man lik förbaskat ut med en blå liten påse, innehållande den dyraste dolcetto man någonsin köpt.


Men det är inte vilken dolcetto som helst, utan Il Mitico Domenicos Langhe Dolcetto. Istället för att göra två separata dolcetti - en Dolcetto di Dogliani och en Dolcetto d´Alba med druvor från Ginestra - väljer Clerico att deklassificera hela rasket. Han låter musten macerera 4-5 dagar och lagrar på hälften nya och hälften begagnade barriques i 5-6 månader.

Doften är mycket intensiv och lyfter direkt ur glaset med bittermandel och mörk tät bärfrukt. Man får genast intrycket att detta mer är en dolcetto att prova istället för att dricka. Här finns en doft med flera lager och skikt och en välordnad struktur i munnen, men jag saknar den där stora blöta fruktkyssen i mitten. En dolcetto ska charma knäskydden av en och kännas som att bli ivrigt slickad i ansiktet av en labradorvalp. Tycker jag...

Mycket smak och mycket doft, som sagt, och allt i god balans. Tveklöst ett mycket välgjort vin med bra syra och en diskret strävhet som torkar och vädrar ut munhålan på ett ganska elegant sätt. Fast dolcetto, i min värld, får hellre vara enklare och mer okomplicerad än så här.
Och 134 SEK känns som ett par tior för mycket. Fast det är klart, ska man ha råd med ett sådant här bygge utanför Monforte d'Alba vill det till att man har vett att ta betalt för sina grejer.


SB nr 90259

tisdag 5 juli 2011

Besök hos Ferrando

Carema är ännu ett av dessa distrikt i Alto Piemonte som gått från att vara ett framstående agrikulturellt område i allmänhet, och enokulturellt i synnerhet, till att idag vara en kuriositet i vinvärlden. Den stora banditen i Caremas och Canaveses fall hette Olivetti som slukade all arbetskraft och allt investeringskapital i och omkring Ivrea under större delen av 1900-talet. Tillsammans med Fiat i grannstaden Torino utgjorde dessa båda företag en ansenlig del av det som var Italiens ekonomiska motor under den här perioden. Landsbygden avfolkades och odlingarna förvandlades till skogar.

Området ligger strax norr om Torino och är Piemontes sista anhalt innan det subalpinska landskapet helt tar över och förvandlas till Valle d'Aosta. I fonden reser sig Monte Bianco, eller Mont Blanc, och vyerna är ögonbedövande spektakulära.
Det odlas totalt, i hela DOC:n, cirka 16 ha nebbiolo - den regionala klonen heter picotendro eller picutener - och mycket odlas fortfarande i pergola på terrasserna. Pergolan, här kallad tipiun, har varit en historiskt viktig odlingsteknik i de här trakterna, då dessa exponerar en stor bladyta för solen och samlar upp mycket värme under lövverket där man kunde odla potatis och andra mindre direktsolskrävande grödor.


Azienda Vitivinicola Ferrando har framställt vin här i mer än hundra år och lyckats genomleva alla de svåra åren. Idag är det Roberto Ferrando som sköter ruljangsen i familjeföretaget, som brukar omnämnas som den enda självständiga producenten här, bortsett från kooperativet. Det finns ett par fristående odlare till men dessa är mycket små.
Ferrando odlar, förutom nebbiolo i Carema, även erbaluce och framställer de traditionella vintyperna av druvan: Erbaluce di Caluso, Erbaluce di Caluso Spumante och Caluso Passito.

En stor del av produktionen säljs i USA och när vi kommer och hälsar på är ett gäng amerikanska ungdomar just i färd med att avsluta sitt besök. Jag kan inte låta bli att fråga ifall de är Caremafans eller om de bara råkat snubbla in just här av en händelse?
- Vi är definitivt stora fans av vinerna från Carema och Ferrando. Jag jobbar i Neal Rosenthals vinbutik i NYC och han har verkligen väckt mitt Caremaintresse. Säger en av killarna.
Vinimportören/skribenten/advokaten Neal Rosenthal har länge varit Caremas, och Ferrandos, främste ambassadör och har vid något tillfälle yttrat: "When I am asked which wine would I choose were I restricted to a single one, my answer is: Carema."


Roberto häller upp av den enklaste ståltankslagrade erbalucen La Torrazza Erbaluce di Caluso 2010 och berättar att markerna här uppe är moränrika och har genom årmiljonerna närts av nedrunna mineraler från de omgärdande bergen Monte Bianco och Monte Rosso. Det här är avgjort ett vin av det mineralstinna slaget med en kalktorr munkänsla och skyhöga syror. Doften rundas av med ett uns tropiska frukter och en frisk grapeskalston.

Erbaluce di Caluso Cariola 2010 är lite ambitiösare med vingårdsbeteckning och en kort sväng på små begagnade fat. Här finns en varmare ton av gula äpplen, augustipäron och elegant musselskalssälta. Syrligheten har bra höjd men är mjukare och spänstigare, frukten är intensiv och känns mer fokuserad. Riktigt gott och har en hel del gemensamt med bra Roero-arneis.

Erbaluce di Caluso Spumante 2010 är en metodo classico på 100% erbaluce som just är buteljerad och inte ens hunnit få etikett på sig. Det är första gången som Roberto själv smakar sedan buteljeringen och han ser nöjd ut:
- Fin syra, bra och krämig mousse. I september har den gått ihop lite bättre och kommer att vara som bäst till nästa sommar och tre-fyra år framåt.


Carema Etichetta Bianca 2007 är 100% nebbiolo som fått macerera i 10 dagar och lagrats ett halvår på stål och två och ett halvt år på stora begagnade botti. Tvivelsutan det mest burgundiska jag någonsin smakat från Piemonte. Kristallklar jordgubbsfrukt av klarrött slag, gröna friska örter och en sprakande mineralitet. Stor, rik och generös men samtidigt elegant som en ballerina - elegante e sapido. Väl avvägd syrlighet och en fyllig fruktrondör i munnen, ytterst angenäm och behaglig tanninstruktur. Ett vin i absolut harmoni och jämvikt där både smak- och doftpalett strävar i exakt samma riktning.
Här uppe tenderar de riktigt varma åren att bli de bästa då druvorna tillåts nå full fenolisk mognad.

Carema Etichetta Nera 2007 görs bara de bästa åren och får ligga ett år på botti och två på barriques. Klart fylligare i både näsa och mun men fortfarande med en ljus och frisk fruktkärna som samsas med kåda, moreller och stenfruktsparfym. Tveklöst ett mycket gott och ambitiöst vin men den vita etiketten har redan vunnit min fulla gunst.


Caluso Passito 2005 är 100% erbaluce från Cariola i Piverone som fått torka över vintern och genomgått appassimento i fem månader varpå en fyraårig vistelse på barriques har slipat till och förädlat detta charmtroll. Förförande friskt trots den kompakta aprikossötman och en eftersmak som vägrar ge med sig.

Solativo är ett vendemmia tardiva - skördat i december - också gjort på 100% erbaluce. Ytterligare ett snäpp upp i koncentration fast med en timidare syrlighet, lite åt det marmeladiga hållet i min mun men hustrun är lyrisk.

Fantastisk bredd och imponerande höjd i uppställningen. Vi kan bara beklaga att vinerna är synnerligen svårfunna i våra trakter men Etichetta Biancha 2007 är definitivt värd att gå omvägar för om man gillar riktigt elegant nebbiolo. Europa ser bekämmande tunt ut - en sökning på Wine-Searcher landar huvudsakligen i USA - men norrmännen kan som vanligt skatta sig lyckliga då Polet har de flesta av Ferrandos viner tillgängliga.

söndag 3 juli 2011

Schyssta stormarknadsfynd runt Eurofemman

Även Italien har ju sedan länge ramlat i stormarknadsfällan. Runt omkring i Langhe, Astesana och Monferrato finns otaliga supermercati och det har poppat upp ett eller två nya varje gång vi är där. Skillnaderna mot de svenska motsvarigheterna är dock ganska många: Det finns ett stort antal olika kedjor - Esselunga, Il Gigante, Bigstore, Di Meglio, Carrefour/Conad, IperCoop, Panorama... Kvaliteten och fräschheten i frukt- och gröntavdelningarna är oftast oantastlig. De manuella diskarna erbjuder i de flesta fall en imponerande bredd i sina respektive sortiment - fiskdiskar som vi bara kan drömma om, köttavdelningar med till största delen lokalt producerat kött, hygglig klass på det butiksbakade brödet och en för oss nordbor förbluffande omsättning på grejerna i ost/salume-disken. Det mest anmärkningsvärda är att dessa förhållandevis välsorterade stormarknader ofta ligger lååångt ute på landet och inte i närheten av något storstadsområde.

Prisbilden är helt i paritet med den svenska, jag kan inte på rak arm komma på något som är direkt billigare än här hemma. Eller jo förresten... Vin finns det ju förstås gott om! Och till nästan inga pengar alls. Det mesta är förmodligen mer eller mindre odrickbart, men är det helt omöjligt att fynda?
Vi hittade ett knippe lunchviner i prisspannet €3-€6 som var klart anständiga. Ett par av dem är jag till och med ledsen över att inte kunna komma över här hemifrån...


Valtellina Superiore Inferno 2007 (Bettini) Härlig nebbiolonäsa - hallon, jordgubbar, lakrits och pepparmynta. Frisk ljusröd frukt i både näsa och mun. Underbar lätthet i steget, enkel och högst drickbar struktur utan något egentligt motstånd. Sval, ren och frisk. Ett av de viner jag verkligen sörjer att inte kunna prova på hemmaplan. €6 på Il Gigante i Nizza Monferrato.

Sérica Cortese 2010 (Cantina di Nizza) Intensiva citrussyror, vitfruktig. lätt men med en något karg karaktär. Nötig och rätt så intressant eftersmak. Det här är definitivt inget att sitta och slösippa på terrassen, här krävs lite milda bordsostar, en bit salame cotto och en skål kokta gröna bönor. Utmärkt arbetshäst, serverad i det ensiffriga temperaturregistret. 4€ på Il Gigante i Nizza Monferrato.

Dolcetto di Dogliani 2010 (Romana) Bra druvtypicitet med mörk blåbärsfrukt fast i ett lätt paket. Korta och effektiva syror som nyper till bra i kinderna. Helt OK fyllighet och rund god frukt i munnen. Löjligt bra sett till priset: €3 på Bigstore norr om Alba.


Valtellina Superiore Valgella 2006 (Bettini) Ytterligare en bra nebba från Bettini. Sval, mintig fast med viss mognad. Mosade jordgubbar, torkade blommor och läskande mineralsälta. Direkt njutbar Valtellina i renaste skepnad. Finns Bettinis grejor att få tag på norr om Alperna? €6,50 på Il Gigante i Isola d'Asti.

Riviera Ligure di Ponente Rossese 2008 Ingen producent angiven på etiketten borde vara ett diskret varningstecken men det här är faktiskt ganska trevligt. Röda vinbär så att det stänker om det och järniga rabarbertoner. Fyllig och lätt parfymerad doft med lite mineralisk karaktär, intressant och tämligen egenartat. Mustig frukt, inga tanniner och medelhög fruktsyra bäddar för ett intag i stora klunkar. Gott och läskande vid lägre temperaturer. €6 på IperCoop i Serravalle Scrivia.

Roero 2008 (Sartirano) Finfin nebbioloskjuts med nypon, torra rosor, lättsamma tjärpustar och grön örtighet. Menthol och mineralrika sidonoter av järnig rabarber. Utslätad, bekväm munkänsla men inte på något vis ointressant. Syrligheten är rak och utan krusiduller med en stabil fruktpastill i centrum. Bra och typisk Roero i oekad, ren och frisk stil. €6 på Bigstore norr om Alba.

Återbesök hos Franco Conterno


En semester i Piemonte utan att hälsa på Vilma och Franco Conterno har kommit att bli en omöjlighet. Det här är människor och viner som träffat mitt i prick i våra preferensramar - rustikt, varmhjärtat och ärligt. Här är man alltid välkommen, en gång kikade vi inom mitt under siestan och stackars Vilma kom nedrusandes med håret på ända, men innan vi visste ordet av satt vi i provningscantinan med varsin rejäl tallrik ostar och dryftade allsköns världsproblem med denna drottning av Bussia Sottana.



Vilma och Franco startade Azienda Agricola Franco Conterno 1995. Innan dess hade både Francos farfar och far odlat och sålt sina druvor till andra Monforteodlare som vinifierade och buteljerade sin barolo. Idag har man 18 ha i Monforte d'Alba och Castiglione Falletto - 8,5 ha nebbiolo, 4,5 ha barbera och en del dolcetto, freisa och chardonnay. Vingårds- och källararbetet är traditionellt och ekologiskt hänsynsfullt. Användningen av svavel och koppar är minimal och man nyttjar enbart naturlig jäst. Nebbiolon och barberan lagras endast på stora begagnade botti och den årliga produktionen brukar pendla mellan 80000-100000 flaskor.



Solen strålar och det är en riktigt varm dag när vi åter styr in på Cascina Sciulun. Vilma har fullt upp med att fixa boende på annat håll åt ett gäng tyskar som hittat hit, här är bägge rummen redan uthyrda. När vi står och väntar under pergolan slår det oss att det alltid blåser en frisk och svalkande vind när vi står här i den undre delen av concan, oavsett hur hett det är i luften. Franco Conternos Bussia Munie barolo, vars druvor växer på slänten här intill, brukar också kännetecknas av en tydlig fräsch och frisk mentholanstrykning som medvetandet på något vis gärna parar ihop med denna svala vind. Munie är annars känt för att vara ett av Bussias hetaste lägen.
Vilma och de tre hundarna, med den grissiniälskande Laica i spetsen, bjuder in oss till den svala cantinan för att prova de färskbuteljerade nollsjubarolosarna och nollfemriservan.



Barolo Bussia Munie 2007 har fått ligga i 38 månader på 15-20 hl-fat och därefter halvåret på flaska. Det är inte utan stolthet som Vilma berättar att just nollsjuan blivit utsedd till Enoteca Regionale del Barolos årliga representant, varför 1000 flaskor har försetts med en konstnärsdesignad specialetikett för ändamålet - fint ska det va!
BM-nollsjuan är avgjort sprungen ur en varm årgång, här finns en stor, mörk och ymnig bigarråfrukt som parkerar i näskanalerna. Den friska mentholen har intagit en mera tillbakadragen position än brukligt. Doften är omsorgsfullt inslagen i ett rejält kraftpaket med sötmogen frukt och extraktrik inbjudande nebbioloparfym. Munkänslan är förbluffande mjuk och sammetslen, inga som helst värmeråa tanniner eller spretande syror. Tvärtom känns syrligheten aptitretande med sin mjuka apelsinkaraktär.
En ytterst drickvänlig barolo fast med massor av power. Det som saknas i komplexitet vägs mer än väl upp av drickglädje och positivitet.

Bussia Munie Riserva 2005 visar upp en, i min näsa och mun, förvånansvärt öppen karaktär. Vilma däremot, anser att nollfyran är på topp nu och att nollfemman kan ligga ett bra tag till. Ganska precis tvärtemot min uppfattning, men som hon säger:
- Det här med den personliga smaken är ett krångligt kapitel.
En definierad spagnolafrukt och stråk av dyr och vällagrad balsamico tar kommandot direkt. Det här är vällustigt läckra grejer som får mig att bli smått lyrisk. Syrorna kan möjligtvis uppfattas som ganska krävande varför viss tillvänjning är tillrådlig, tanninerna bildar en tät och förförisk matta på gom och tunga. Tämligen kraftfull version av riservan som förvisso kan ligga till sig ett decennium men för den lätt masochistiskt lagde är full njutning tillgänglig redan nu. Nollfyran är snäppet komplexare och i större behov av lång lagring.

Att komma hit, smaka de här vinerna och träffa de här människorna börjar kännas som att komma hem. När vi ska köra frågar Vilma:
- När kommer ni nästa gång? Som om vi brukade dyka upp varannan vecka.
- Vi får se. Kanske till hösten, eller nästa sommar.
- Det är lugnt, vi finns kvar här.

Tidigare inlägg om Franco Conterno och hans viner hittas här.

lördag 2 juli 2011

Revellos Blandlåda 1


I vanlig ordning krävs det gradvis avtändning efter en Piemonte-vistelse. Ingen cold turkey här inte. Eftermiddagen är kväljande varm och vi får besök av ännu-icke-Piemontefrälsta vänner som kan behöva en smula inspiration och vägledning för att så småningom hamna på rätt kurs. Vi har laddat med nybakat bröd och läckra antipasti som känns som det enda rätta en varm dag som denna. Vad kan tänkas passa bättre därtill än Fratelli Revellos tre enklaste viner?

Vi plockar samtliga direkt från kylskåpet och omedelbart visar Dolcetto d'Alba 2009:an framfötterna. Massor av ren och ung frukt i blåbärs- och lingonskrud, finfina syror och utmärkt fettspräckarkapacitet. Det här trivs utmärkt i den låga serveringstemperaturen men förlorar faktiskt inte mycket fräschör i takt med att tempen stiger. Mycket läskande och charmig dolcetto som tar slut fortast av alla de tre flaskorna.

Barbera d'Alba 2009 är tätt och intensivt bläckblått som ett ultraalkaliskt lackmuspapper. Här vankas det ren och sötmogen frukt av persikokaraktär och lätta bittermandelspustar. Klart funktionellt och med den rätta druvtypiska syrahöjden men såklart enkelt och tämligen okomplicerat. Ett schysst bruksvin som gör jobbet utan att gnälla och klaga.

Tredje flaskan rymmer en riktigt elegant skapelse. Langhe Nebbiolo 2008 är frisk och smidig med ett rejält knippe gröna örter, moreller och ett uns spearmint på toppen. Smaskig lakrits och chunky frukt samt härligt smånypiga tanniner gör smakbilden till kvällens mest njutbara. Faten känns välintegrerade och pockar aldrig på uppmärksamheten, klart välgjort och en LN som presterar över standardnivå.

Våra ännu icke frälsta vänner är ganska eniga om att dolcetton var det mest matvänliga vinet av de tre, och att Langhe nebbiolon var det vin som gick bäst att avnjuta på egen hand. Kunde inte sagt det bättre själv.
Xwine säljer Revellos viner och har satt ihop ett par olika blandlådor. Två av varje av dessa tre viner, alltså totalt sex flaskor, kostar 695 SEK + frakt.