Barolo "Ginestra Casa Maté" 2004 (Elio Grasso)

Luft, luft, luft, luft... Men när det väl släpper till så bjuds man sval, klarröd, samlad frukt som känns tämligen lätt i steget. Doften är verkligen snygg och pryds med alla de obligatoriska attributen - rosor, viol, inte särskilt mycket tjära, nagellack osv. Smaken följer samma spår men med en garvsyrenivå som lever upp till Ginestras ganska tuffa rykte. Inte lika tanninintensiv som Paolo Conternos något mera låglänta Ginestra men snäppet kärvare än Conterno-Fantinos tolkning. Rent, snyggt, tilltalande, semimodernt på något sätt.

Vi drack första flaskan direkt efter köp för fem år sedan och det har inte hänt särskilt mycket sedan dess, det här känns fortfarande snorungt. Vi har en 2004 kvar och den kan (bör?) lätt få vila vidare i alla fall till början av nästa decennium.

Vi fortsätter att harva vidare med att oförtrutet och förtvivlat försöka finna vinets själ genom dess eventuella musikaliska konnotationer. Fast den här gången handlar det snarare om ett ytterst handfast tips.

Pat Metheny behöver förmodligen ingen närmare presentation ens för den milt jazzintresserade. Hans musikaliska värv har genom åren sträckt sig långt utanför jazzens begränsade ramar och han har hörts/setts i kollaborationer med de flesta upptänkliga musikpersonligheter från David Bowie, Donald Fagen och Joni Mitchell till Steve Reich, Derek Bailey och Ornette Coleman för att nämna ett fåtal, vid sidan av sin egen helt makalösa karriär. Jag kan för egen del, och med blänkande rent samvete, hävda att mellan 1985 och 2000 var Pat Metheny, i alla hans dåvarande inkarnationer, i stort sett det enda jag lyssnade på och lät mig inspireras av. Man kan utan omsvep hävda att han varit lika odiskutabelt stor och viktig för jazzens (i allmänhet) och jazzgitarrens (i synnerhet) utveckling som både Wes Montgomery och Jim Hall. Under det förlupna halvtandra decenniet som förflutit sedan min allra intensivaste Metheny-period, har dock förhållandet till honom varit av det mer sporadiska slaget.

Tills jag nyligen råkade läsa om det närmast magiska interplay som föreföll råda i hans senaste konstellation, Pat Metheny Unity Group, mellan framförallt honom själv och saxofonisten Chris Potter. Pat har spelat med i stort sett alla samtida tenorsaxofonister av rang - Sonny Rollins, Joshua Redman, Michael Brecker, Gary Thomas et al - så att läsa om hans uttalat lyriska hållning till just det här samarbetet gjorde mig minst sagt nyfiken. När så deras senaste inspelning tillsammans, Kin (←→) damp ned i veckan var det inte utan att man kände sig som en nioåring på julaftons morgon. För att inte tala om den närmast världsomvälvande och cirkelrubbande effekten de första lyssningarna haft så här långt. Wow, vilken kick att få bli så här omtumlad av musik igen! Det här är inte musik som låter sig beskrivas med futtiga pekoral och hyllningar i skrift, utan min enda och modesta anmodan är att fiska upp ett exemplar, eller i alla fall klicka er igenom provsmakssnuttarna för att få en uppfattning om densiteten, texturen och den skyhöga nivån. Lyssna och kom ut på andra sidan, kanske som en ny människa?

Lite old-school-Metheny, från tiden när energin, naiviteten och charmen var som störst, och hans otroliga 300-gigs-per-år-turnéer gav en möjligheten att se honom live minst ett par gånger om året.


 

Vigna Martina Barbera d´Alba 2006 (Elio Grasso)

Viner som berättar något om platsen de kommer ifrån är ovanliga, sådana viner som får en att känna dofter och se vyer som verkligen hör ihop med platsen där de växt, mognat och raffinerats - som att höra grym flamenco i Andalusien, råsvängig jazz i New York, genuint smäktande bossa i Rio eller att ha Jan Garbarek i ipoden när man kryssar fram genom en nordnorsk fjord - en helhetsupplevelse liksom.

Vi har hittills aldrig blivit besvikna när vi provat någon av Elio Grassos baroli eller hans härligt rena Langhe nebbiolo Gavarini - läckra och enkla skapelser som inte krånglar till det är vårt samlade omdöme så här långt.

Således desto mer spännande att prova ett, för oss, nytt vin i Grassos produktkatalog.

Vigna Martina framställs, som namnet avslöjar, av druvor från just Vigna Martina i Monforte, kalkhaltig sandlera i sydläge som släpper ifrån sig runt 12000 pavor årligen. 12-15 dagar i rostfritt och därpå ett år i hälften nya och andra hälften ettåriga franska barriquer.

Mörk och tät med en djup rödviolett lyster. Doften ger limstift, hallon och mandelmassa i första svängen, något som får mig att tänka på halstabletter som lösts upp i varm mjölk blir ganska påtaglig - influensatider i antågande?

Vi låter glasen stå ett slag och när vi återvänder är det till bredden fyllt av skokräm, röd vinbärsgelé och elegant torrt läder. En ren och stor frukt med väl integrerade fattoner, fantastiskt angenäm stickighet som sänder in små pilar laddade med mogna mörkröda bär långt upp i näskanalerna.

Munnen möts av en ganska len textur men med druvtypiskt hög syrlighet som både accentueras och dämpas av fatbehandlingen - känns genomarbetat. Anmärkningsvärt välbalanserat och en lång smaskig eftersmak.

Vi behöver aldrig tveka om var i världen vi befinner oss, ett sniff och en halv slurk så vrålar man exakt longitud och latitud i högan sky, man ser de böljande kullarna och hör kaffekopparna som studsar mot marmordisken - man börjar kolla på Easyjets hemsida...

Måste vara ett hyfsat bra vin?

(17,5p/20)

nr 75134

Piemonte-Shootout

Vi testar sex röda piemonteser och dessa serveras blint så att våra gäster får något att bita i.
2X Barbera och 4X Nebbiolo ska avverkas, åldersspann från 2000-2007. En Barbaresco och två Baroli på banan tillsammans med en Langhe Nebbiolo och vardera en Barbera d´Asti och en d´Alba. Efteråt kommer en Moscato d´Asti men den är utom "tävlan".

Barbera d´Alba 2007 (Prunotto)

är först ut och avslöjar sitt utanförskap med sin blåröda kulör och höga intensitet, vackert rubinskimmer. Tämligen okomplicerad i nosen; de röda bären - lite lingon, torkade kryddor och fat. När temperaturen stiger blir det blåbär och körsbär som trivs ihop med fattonerna.

Friska syror men ganska snäll över lag, lättgillad bordsbarbera från stabil storproducent som man gärna dricker igen.

(13p/20)

Gavarini Langhe Nebbiolo 2007 (Elio Grasso)

Grasso´s viner brukar vara personliga tolkningar av den vinstil de ska representera. Han håller till i Monforte d´Alba och Gavarini är ett läge som brukar tillhandahålla druvor till hans Vigna Chiniera Barolo såväl som till denna Langhe Nebbiolo som är helt oekad och därför en nyttig lektion i hur en Nebbiolo kan te sig på egna ben.

Färgen har klara blåvioletta toner tack vare sin ungdom, dock ger den lägre intensiteten tydliga nebb-vibbar.
Mycket frisk och vågad i näsan, nästan avklädd visar den upp sin mjuka frukt: persika, jordgubbe, skumbanan (malolaktiska tendenser). Fräcka syror som piggnar till och vill möta upp antipasti-tallriken. Örtig kycklingleverpastej blir bundis direkt med den här.

Mycket välgjort och balanserat.

(14,5p/20)

Barbaresco 2000 (Luigi Voghera)

är en riktig överraskning, några år extra på flaska har verkligen gjort underverk med ´00:an som presenterar hela sitt register. Första anblicken ger varm, skön terracotta i färgen mot en klar, transparent kärna - mycket vackert. Näsan får sig en rejäl dusch av alla de nebbioliska kännetecknen: violer, rosor, tjära, sötlakrits lägger sig som en plym över glaset. Jordgubbar och hallon med grädde trängs med undervegetativa toner. Fantastiskt rund och ljuv men med moget bett i kinderna, tryffelpecorinon är som gjord för denne domptör.

Detta är ju en basbarbaresco som inte brukar göra så mycket väsen av sig men den här årgången verkar ha det mesta på plats. ´03:an finns på SB men den har jag inte smakat.

(17p/20)

Menego Barbera d´Asti 2000 (Marco Bonfante)
är en gammal favorit som testats tidigare och alltid håller vad den lovar. Mycket avrundad och mogen, klarar sig nog ett tag till men börjar tippa över. Barrique-hanteringen har varit mitt i prick och hjälper verkligen fruktsyrorna såhär på ålderns höst, förbryllar de stackars gästerna en smula som tror att de har hamnat i nya världen helt plötsligt. Fick 15p för några veckor sedan men i det här sällskapet bleknar den lite.

(14p/20)

Marcenasco Barolo 2004 (Renato Ratti)
har också slunkit ner nyligen och är en underbar bekantskap. Marcenasco ligger, tillsammans med Ratti´s två andra Barolo-lägen Rocche och Conca, i Annunziata mellan La Morra och Serralunga, sydost- och sydvästlägen i kalkrik lera.

Kort maceration, 7 dagar, och en del vin i stora 25 hl-botti och resten i barrique - något av en modernist således.

Fantastiskt gott, rejäla alkydoljefärgångor möter i dörren och massor av skogsbär följer upp.

Kan, trots lusig kronkurs, fyndas hos Philipson Wine i Kokkedahl där man får slanta upp 129.95 Dkr (~190 Skr) vid köp av 12 st, jfr 314 bagis på SB.

Fick 17,5p sist men bättrar på sig lite ytterligare nu, känns komplett.

(18p/20)

La Rocca e la Pira Barolo 2001 (Alfredo Roagna)
Roagna är en traditionalist i ordets rätta bemärkelse; 100 dagars maceration och stora ekfat.

Firman huserar i Barbaresco och deras Pajé är välkänd för nebbiolister. Druvorna växer i syd-sydostlägen i Rocche di Castiglione Falletto och Cascina Pira där jorden är sandigare och lättare än i t ex La Morra.

En riktig "looker", klar och transparent med en underbar rubinröd lyster som får munnen att vattnas.
Stor generös doftbukett som släpper ifrån sig tjära och tobak vid första mötet, sedan börjar man ana syltighet och inlagd frukt, i positiv bemärkelse! Mogna jordgubbar förför och pockar på uppmärksamhet tillsammans med svart oliv och kirsch. Lååång doft som stannar i nosen.

I munnen blir man helt lyrisk, detta är ljuvlig Barolo med syror och tanniner i massor men allt sitter på rätt plats och bildar ljuv förening med potatis/kantarellgratängen.

Vinet utvecklas hela tiden i glaset och man märker att det finns rejäl lagringspotential.

En ny favorit.

(19p/20)

Cascinetta Vietti Moscato d´Asti 2007 (Vietti)
Bra spritsighet, fräschör och sötma i balans. Persika och passionsfrukt i doften tillsammans med piggelin och hubba-bubba. Tydlig druvtypisk blommighet som aldrig blir parfymerad. Finfina bubblor i munnen, lätt friskhet och mycket väl avvägd sötma.

Utmärkt representant för en dessertvintyp som är på gång att åter bli populär.

(14,5p/20)