Ruché di Castagnole Monferrato 2012 (Cascina 'Tavijn)

Ruché är fortfarande, och lär högst troligt alltid förbli, en gravt obskyr druva. Inte minst för att den av vinbönder i Basso Monferrato anses osedvanligt svår och krumbuktig att ha att göra med, särskilt vad beträffar att lyckas kasta pilen rätt, rent skördetidsmässigt. Plockar man en dag för tidigt ligger det garanterat en vass, snipig, ogin, grönaktigt klorofyllparfymerad historia och surar i tankarna, råkar man bli en dag för sen är risken stor att man istället snart har att göra med en högoktanig, syrafadd, damparfymsyppig och rosenvattenbolmande brygd. Och då har vi inte ens nämnt den här druvans ytterst primadonneaktiga beteende i vingården under den tidigare delen av tillväxtfasen, då den är vitt känd för att lättare än många andra lyckas dra på sig de flesta förekommande smittor och angrepp.

Vår absoluta favorit-ruché kommer från Scurzolengo, strax nordost om Asti, och görs av den här traktens i särklass känsligaste fingertoppar, sittandes på, inte bara ruché- utan dessutom barbera- och grignolino-domptören och dessa druvors primus motor; Nadia Verrua. Nadias förhållande till ruché vilar på lagrar som till sin absolut största del utgörs av passion och patos och hennes tolkning liknar inte heller någon annans. Nadias ruché är råare, syrligare, punkigare, betydligt mer energisk och rebellisk än de andra tjugotalet versioner av den här druvan som står att finna. Vi har druckit det här vinet i flera årgångar tidigare och provade hennes 2012:a senast när vi hälsade på i fjor. Nu är det äntligen dags att korka upp en flaska på hemmaplan - som vi längtat!

Nadia är ju gift med en av norra Piemontes mest omtalade restauratörer (kolla in den vinlistan, och priserna...) men även hon går bet på en självklar matparning när det kommer till ruché: "Alltså, till klassiskt och rustikt piemontesiskt kök är den ju oduglig. Varken bollito misto eller agnolotti del plin är ju precis att tänka på. Vi lyckas bäst när vi ställer fram något Mellanöstern-kryddat och couscousbaserat eller rätt och slätt till en inte alltför söt biscotto efter maten."
Vi tar henne på orden och dränker våra lammspett i en myntastinn och honungssöt marinad innan de landar på grillen och där vi också hastigt rostar våra auberginer som en bas till en ganska het ajvar. Det här ska visa sig vara en nära nog ideal smakpiedestal för vår ruché att så småningom beträda.

Jag ska inte lura någon; ruchékaraktären är mycket distinkt, även i den här 2012:an, men den ståtliga, nära nog pompösa, parfymen - rosor, litchi, myrten - är föredömligt insnodd i rustikare element som tycks härröra ur de naturliga framställningsmetoderna - fuktig tobak, aprikoser, etylacetat. Syrorna arbetar i det effektiva registret mellan "snudd på höga" och "inte för låga" och tanninbettet känns ganska tydligt uttorkande på tandköttet. Eftersmaken är lång med en bitterhet som växer närmast logaritmiskt mot den avklingande frukten - antingen älskar man det (som jag) annars dömer man förmodligen ut det som en defekt. Och det gäller nog för övrigt det här vinet som helhet - något man antingen älskar eller inte klarar av.
Jag älskar det så klart och frapperas över att det går att köpa en sådan här raritet av så här skyhög kvalitet med så mycket personlighet för så få pengar - 119 DKK hos Cibi e Vini. Vinvärlden är galen...

Påhälsning i Piemonte

Munie och Bussia Sottana sett från Cascina Sciulun

Världens bästa Vilma

Bara man rullar in på gården känner man sig välkommen. Atmosfären är på något sätt omfamnande, varm, low-key och uppriktig - precis som vinerna som görs här, precis som människorna som gör dem och som bor här. Precis som Vilma.

Vi har varit hängivna anhängare av Franco Conternos viner sedan första gången vi smakade dem och har genom åren kommit att bli goda vänner med husets leading lady och Bussia Sottanas okrönta drottning. Ingen annanstans möts man av en sådan uppriktig och hjärtlig värme när man stiger in i provningsrummet, där korkarna åker ur lika fort som det plötsligt står sex sorters ostar, cugnà och ett par salami på bordet. Visst finns risken att man tjusas av ett sådant mottagande och antar en mer än lovligt okritisk hållning till de viner som serveras. En risk som jag helt klart kan leva med. 

Det råder inget tvivel om att vinerna härifrån är varma, fruktiga, ganska runda och tämligen voluminösa - ett faktum som gör att man kan ha vissa problem med varma årgångar. Det råder heller inget tvivel om att Franco är en ytterst kapabel hantverkare med en gudagiven fingertoppskänsla och man är också mitt uppe i ett generationsskifte där sonen Daniele börjar ta över mer och mer. Därför var jag spänd på att se hur de hade lyckats med de besvärliga 09:orna, men tji fick jag då dessa ännu inte kommit på flaska. 

Barolo Bussia Munie 2008 är däremot en förträffligt snygg Bussia-barolo med högsta betyg i drickbarhet och en klart elegantare anklang än brukligt. Faktiskt så bra att jag föredrar den framför Riserva 2006:an i glaset bredvid. €22 är dessutom ett ytterst sympatiskt pris. 

Barolo Riserva Sette Anni 2004 var spännande att prova. Det här är en blandning av lägena Pugnane, Munie och Panerole som fått ligga på gamla botti i sju år, helt orört, ofiltrerat och minimalt svavlat. En storslagen riserva med eleganta apelsinsyror och pulverfina tanniner vilande runt den imponerande ungdomliga bigarråfrukten. Fantastiska grejor och förstås ett måste för alla Bussia-heads att jaga rätt på.

En stilstudie i drickbarhet

På vägen upp mot Serralunga d'Alba, mittemot Fontanafreddas fula beigebrunrandiga byggnader, ligger en av de riktigt klassiska cantinorna i Langhe. Az.Agr Cappellano Dr.Giuseppe är inte bara barolo chinatons oomtvistliga hemvist. Under åren har de efterföljande generationerna, med fritänkaren och antikonformisten Teobaldo i spetsen, kommit att bygga upp ett av vinvärldens solidaste rykten för den här cantinan som idag åtnjuter respekt i alla upptänkliga vinläger. 

Nuförtiden är det Baldos son Augusto Cappellano som håller i spakarna och som för traditionen vidare. Augusto är en supertrevlig, ohemult ödmjuk kille som inte på något sätt får en att reflektera över att man befinner sig i den traditionella barolons absoluta epicentrum. Han diskuterar gärna helt andra saker än vin, till exempel hur det kan komma sig att Stockholm och Köpenhamn kan vara två så olika städer med så diametralt olika lynnen, men låter oss i varje fall veta att han är nöjd med sina fem hektar i Gabutti och Novello (där man odlar nebbiolon till sin "Il Nebiolo") och inte har några planer på att expandera. Han tycker att han fått till bra 2007:or och 2008:or men är skeptisk till hur 09 och 11 kommer att bli. Just 2011 verkar varit ett mardrömsår som nästan alla producenter är oroliga över - "sommaren var vinter och vintern var sommar" - och då nebbiolo skördades alltifrån slutet av augusti till oktober...

Några av Cappellanos underbara gamla botti

Barolo Pie Rupestris 2007 och 2008 är två mycket olika barolo men samtidigt klassiska Serralungadito. 2007 är otroligt väldefinierad med stringenta syror och bra bett i tanninerna och en mörk, mogen frukt. Till skillnad från Franco Conterno verkar Cappellano trivas med varma år, något som Augusto förklarar med den förhållandevis höga altituden hos sina odlingar. Den här är fullt njutbar nu men kommer att ha ett långt liv framför sig. 2008 är mer av ett framtidsprojekt men avslöjar sig redan nu som något stort i vardande. För att inte tala om vad Pie Franco 2008 gör, här talar vi kanske om det största vi någonsin haft i baroloväg i våra glas. Skillnaden mellan Pie Franco och Rupestris är rotstocken där Franco är gamla pre-phylloxerastockar, annars är lägen, metoder, uttag osv desamma. Vi bjuds förstås också på ett glas chinato till en 98%-ig choklad och kombon är definitivt angenäm.
All barbera och nebiolo är slutsåld sedan länge - de brukar inte ens hinna lägga undan några lådor åt sig själva - men barolo finns att handla i cantinan: €30 för Pie Rupestris och €50 för Pie Franco är rena rama investeringen och man förbannar åter igen det faktum att man är flygandes.

När vi kommer till Fenocchios fantastiska platå på väg upp mot Monforte, med utsikt västerut och norrut över Bussia, Barolo och det högt belägna La Morra, möts vi av en Claudio som är lite blekare i nosen än vanligt: "Jag är hemskt ledsen men jag har just fått besök av 'antifrode-inspektörer'. De dyker upp oannonserat numera och kollar hur mycket druvor vi plockat in, hur mycket vin som finns i cantinan och hur mycket som sålts. Hursomhelst, jag har tagit hit Matteo som hjälper er med ett fatprovsgiro i cantinan."

Matteo Capellaro är en före detta geolog och numera sommelier som är nyanställd av Claudio för att sköta den nyöppnade vinbaren uppe i Castiglione Falletto. Matteo berättar att han är mycket stolt över att få jobba för Claudio som han anser vara en mycket speciell vinmakare i Langhe, inte bara för att han gör den kanske elegantaste och sirligaste barolon som står att finna, utan också för att han är avsevärt mer öppensinnig och intresserad av andra viner än sina egna, jämfört med många andra mera insnöade Langheproducenter: "Man kan ringa Claudio när han sitter på traktorn eller är ute i fälten och fråga om den där vinbaren i Miami som var så bra, eller den där importören i Rio som man glömt namnet på." Han berättar vidare att han beundrar Claudios kompromisslösa inställning att göra traditionell, naturlig barolo utan att göra någon direkt grej av det. Det är snarare så att han tycker hela naturvinshajpen är överdriven och lite tafflig. I nio fall av tio verkar det mest handla om business. "Claudio älskar att sälja sina viner, och är mycket bra på det, men skulle aldrig få för sig att förvanska sina viner för att tilltala en speciell målgrupp - varken göra avkall på renheten för att riktigt gå hem i naturvinslägret eller göra vinerna mjukare för att sälja mer i Kina."

Claudio Fenocchio

Vi traskar runt i cantinan och provar fatprover från 2011 och 2012 - Bussia, Cannubi, Villero och nytillskottet Castellero i Barolo (en hektar). Sanslöst intressant och lärorikt, och en uppvisning i terroirens betydelse, särskilt i det här tidiga stadiet i vinernas utveckling. Det är inget snack om att 2012 kommer att bli något mycket åtråvärt i Fenocchioväg, men 2011:orna visar upp sig i sin bästa dager den här ångande juliförmiddagen. Mycket verkar redan vara på plats, särskilt Villero 2011 ståtar med finstämda nebbiolomarkörer och bra struktur. Bussia 2011 är en pleaser som nog kommer att bli njutbar redan när den släpps om två år.

Bussia Sottana från Fenocchios veranda

Därpå sätter vi oss på den spektakulära verandan och provar de nybuteljerade 2009:orna. Vi har i stort sett beslutat oss för att hoppa över inköp av barolo 2009 fullständigt men kommer att ändra oss en smula på den punkten. Cannubi och Villero 2009 är mjuka och fruktiga, en annan stil än vanliga år men icke desto mindre njutbara. Bussia känns kantigare och tvärare, möjligen en aning värmeskadad men intressant att jämföra med de andra. Även här ska man förstås passa på att handla: €20-25 är det inget annat än fyndvarning på. Den speciella Bussia 90D (90 dagars maceration) är slutsåld och finns inte ens att tillgå i den egna vinbaren.

Matteo Capellaro

Längre norrut, någon mil nordost om Asti, ligger den pittoreska byn Scurzolengo. Vi ska besöka vår ganska nyfunna favoritproducent från de här trakterna; Cascina 'Tavijn och Nadia Verrua, för första gången och kör igenom den långsmala byn noterandes att bland andra både bagaren och slaktaren också heter Verrua i efternamn. När vi frågar efter vägen inne på baren tvekar de båda damerna bakom disken inte en sekund med att ge en utförlig beskrivning. Alla känner verkligen alla, och verkar på något vis vara släkt med varandra här.

Theresa, Ottavio och Nadia Verrua

Nadia är sannerligen en ödmjuk och jordnära vinmakarvirtous som tar emot oss med öppna armar och med ett innerligt engagemang tar oss på en tur i den lilla cantinan. Hon och hennes pappa Ottavio ('Tavijn) odlar barbera och de båda för området helt unika ruché och grignolino. Karaktären hos de här druvorna är verkligen helt olika där barbera är en tacksam slitvarg som i Nadias händer förvandlas till en tät och ganska intensivt fruktig matackompanjatör. Vi provar 2012 ur ståltank som är ren och med hög syra: "Malon har inte satt igång och verkar utebli i år. Inte mig emot så länge vi kan behålla den här renheten." 2011 ur botti är däremot brettig och lite oren, något som Nadia förstås vet och är bekymrad över, ett svårt år även här uppe.

Ruché är en helt annan femma att ha att göra med som odlare och producent. Det här är en primadonna som måste plockas i exakt rätt ögonblick om inte sockret och sedermera alkoholen ska rusa iväg. Nadia vill ha sin ruché i en syrligare stil än de flesta andra producenter. "Ruché är svår även att matcha med mat. Vi har ingen mattradition i Piemonte som passar till ruché. Den kräver nästan lite mellanösternaktiga kryddor och lite sötma i maten för att blomma upp. Eller som dessertvin till biscotti." Den purunga 2012:an är frisk och har syror som kommer att stämmas av perfekt när de fått ligga till sig på botti. 2011 ur flaska är tät och lila med en överväldigande floralitet, inget vin för alla men ett underbart, ostajlat unikum som vinvärlden hade behövt fler av.

Grignolino är på sätt och vis ruchés antites - ljust rödlätt och med skyhöga friska syror - och en dröm att para med vilken piemontesisk mat som helst. Nadias grignolino är dessutom den charmigaste som står att finna, Trincheros är avgjort mera komplex och intrikat men Cascina 'Tavijns har verkligen vunnit mitt hjärta. Vi får en specialbuteljerad flaska 2012 med oss som njuts på verandan till salsiccia och fagiolini och vi slås av den renhet som vi möts av. 2011:orna är lite ruffigare men ack så intagande men 2012 är elegant med chablislika syror och struktur som en ståltankslagrad pinot noir. Förmodligen det bästa som Nadia Verrua gjort och häng på låset när Fabio får hem de här till Cibi e Vini. Nadia ska också komma upp till Köpenhamn någon gång i höst för en provning, även detta ett måste, förstås!

Percento 2009 & Ruchè di Castagnole Monferrato 2010 (Pierfrancesco Gatto)

Det skånska sommarvädret får oss sannerligen att längta till vårt älskade Monferrato i Piemonte. Medan vi sitter inne och ser hur regnet piskar mot rutorna, som på en färöisk fyr i februari, får vi rapporter om att "Qui fa un caldo terribile..." och den närmaste 14-dagarsprognosen för området där vi brukar spendera somrarna visar idel solar och temperaturer över 30°C så långt datorerna kan spå. Nej, nu när det är som det är så får man fokusera på fördelarna med det här vädret istället: Man slipper till exempel bekymra sig för temperaturen i källaren! Och, tja det är väl fördelen...

Ett snabbt och effektivt sätt att teleportera sig till norra halvan av Monferrato är att ha ruché i glaset. Ruché är en mycket lokal druva och en ytterst småskalig operation med ett 15-tal odlare och totalt 40 ha odlingar runt Castagnole och Scurzolengo. Gattos variant har funnits tillgänglig i BS länge vid det här laget, och är också en av de man oftast snavar över när man är nere på plats. Vi är även nyfikna på blandvinet från samme odlare:

Percento Monferrato Rosso 2009 (73241) är en blandning av sagda ruché, den likaledes lokala albarossa, syrah och cabernet sauvignon i okända proportioner. Man kan ana att ruché är en av de dominanta beståndsdelarna då den omisskännliga parfymen tar sig genom och skänker någon form av karaktär åt brygden. Felfritt och okej vin på det hela taget, med slankhet och tolerabel fräschör men väl trist och anonymt. Inblandningen av de internationella druvorna och barriques-lagringen känns helt onödig. Ruché är inget man slätar ut och mesar till - ruché är opulens och ymnig floralitet.

Ruché di Castagnole Monferrato 2010 (81454) doftar vederbörligen av rosor, viol och lite bittermandel. Blåbärskärvhet och persikofrukt i munnen, tillsammans med schyssta syror och en viss alkoholhetta. Ungt och lite motsträvigt men kan nog bli bra med ytterligare något halvår på flaska. Vi fyller på.

Vill man prova The Real Ruché Deal ska man tvärnita på Torvegade i Köpenhamn (Christianshavn), utanför Cibi e Vini, och plocka på sig så många flaskor man kan av Nadia Verruas gudomliga version av den här egensinniga druvan. Helt klart inte för alla, dock.

Ruché 2008 & Barbera d'Asti 2009 (Cascina Tavijn)

Av alla de italofila vattenhålen i Köpenhamn så sticker Cibi e Vini på Torvegade i Christianshavn ut som ett av de allra gemytligaste och mysigaste. Här blir man alltid bemött med stor entusiasm och ett varmt leende av ägaren Fabio Simoncini och hans hustru Mie. Förutom det superba utbudet av antipasti och läckra salumi av alla de slag, är vinsortimentet ett av Köpenhamns mest fremragende - exempelvis finns Aurora (Barricadiero) och Arianna Occhipinti på hyllorna. Just Occhipinti ingår tillsammans med nio andra kvinnliga, italienska vinmakare i Fabios mycket spännande kampanj Donne e Vini som har pågått under sommaren.

Vi fäster genast blicken vid en odlare från Basso Monferrato, Piemonte vid namn Nadia Verrua som odlar barbera, grignolino och den för området så unika ruché. Cantinan heter Cascina Tavijn och det är Nadia tillsammans med fadern Ottavio som sköter hela apparaten. Man gör fyra druvrena viner - ruché, grignolino, barbera d'Asti och barbera d'Asti superiore - och metoderna är minimalt interventionistiska men uppfriskande ocertifierade.

Ikväll provar vi ruchéen och den enkla, ståltankslagrade barberan till vår osso buco med saffransrisotto.

Ruché di Castagnole Monferrato 2008 är ganska så blålila och medelintensiv. Doften sprätter direkt iväg en omisskännlig ruchéparfym med violer, jasmin, citrusblomster och kamomill. I mitten ligger en kompakt fruktpastill i tämligen mörk stass som först och främst anspelar på färska fikon och mullbär. Svaga stråk av järn och blod lägger sig som en drone längs näsväggarna. I munnen hittar vi ett gäng ranka och gängliga tanniner som når upp till de övre delarna av munhålan där de lyckas klamra sig fast riktigt länge.

Det här är ett ytterst egensinnigt vin, ett vin som gör dig glad. Epitetet "balans" känns i stort sett oanvändbart, över den här ruchéen svävar nämligen en air av opulens, extravagans och nonchalans. En inte obetydlig restsötma spär på intrycken och får en närmast att tänka på en slags röd variant av Alsace-gewürztraminer. En påfågel med massor av intensiv parfym - superkoncentrerat och urläckert!

Barbera d'Asti 2009 Notera gärna den manuella revideringen med ett "e garantita" sedan Barbera d'Asti hunnit bli DOCG efter det att flaskorna etiketterats. Här möter vi en klockren vägg av amarena, eller gelato alla spagnola, och rejäla nävar mandel och stenig mineralitet. Klar, ren frukt i ett intensivt körsbärsscenario.

I munnen händer det grejer, allt strålar samman och samlar liksom ihop sig i en trippel Mollbergare i pik. Här är frukten plötsligt dov och samlad, syrligheten sober och i mellanregistret samt eftersmaken lång och fadande, försiktigt ut i en lätt beska. Allt sammantaget gör detta till ett sublimt grytvin och en veritabel 'osso bucons härskare'.

Två grymma viner till väldigt få pengar - barbera d'Asti 82DKK och ruché 94DKK (vid köp av 3 olika flaskor) - fulla av personlighet och integritet. Är det månne så att det är de unga, italienska kvinnorna man ska vända sig till för att få de där extra spralliga vinkickarna? Occhipinti, Galasso, Foradori och Verrua bär syn för sägen, vi börjar skönja ett mönster.

ps - Förresten, alla Occhipinti-heads; har ni koll på hennes "budgetprojekt" Tami? Tre druvrena viner (frappato, nero d'avola och grillo) där druvorna köps in från grannodlarna och Arianna står för vinifieringen - läs mer här. Wine-Searcher ger bara amerikanska träffar. Vad sägs om lite subtil lobbying riktad mot allas vår Occhipinti-pusher Fabio?

pps - Yttermera positiva ordalag om italienska kvinnliga vinmakare ur samma kampanj här.

Ruché di Castagnole Monferrato 2006 (Pierfrancesco Gatto)

Livet är hårt om man är ruché-entusiast, bor man i nordöstra Piemonte kan det möjligen beskrivas som uthärdligt då det i alla fall finns ett 10-15-tal olika producenter att variera sig med. Bor man i Skåne är det värre, BS kan stå till tjänst med; ska vi se... jo, en!

Pierfrancesco Gatto´s ruché är en av de vanligare även i Monferrato och Wester Wine & Food importerar även detta till Sverige.

Medelfylligt, klart till halvklart med en mörk rubinröd ton som vill dra sig mot lila.

Florala och medicinala primärdofter. Lite sötlakrits och en omisskännlig piemontesisk violpust, harmonisk mineralitet som ger en aura av renhet.

Ett uns tjära och gott om mogna björnbär och hallon allt eftersom temperaturen stiger.

Trevlig syrlighet och minimal strävhet som bjuder ett mycket friskt intryck och matchar en lägre serveringstemperatur (14-15 grader). Ett vardagsvin med kort eftersmak.

Det blommiga doftspektrumet adderar en komplexitet som man inte alltid hittar i enklare viner (jfr t ex dolcetto).

(13,5p/20)

nr 81454

Ruché di Castagnole Monferrato 2006 (Pierfrancesco Gatto)

Ruchè är helt och hållet en piemontesisk angelägenhet och ter sig lite speciell vid första presentationen, inte alls lik sina homeboys Grignolino eller Freisa. Okulärt kunde ett släktskap med Pinot Noir vara fullt möjligt och understundom kan det även framträda lite burgundisk finess när man nosar.

Pierfrancesco Gatto´s version är en trevlig ostkompanjon med mycket florala övertoner som dristar sig till parfymerade tendenser, allt mycket kontrollerat och sympatiskt. Doft och smakspektrat känns som gjutet för en Raschera, Bra Tenero eller liknande ost.
Frisk syra och ganska tillslipad på tungan, tämligen kort i eftersmaken.
Ett klart originellt vin som även kan tänkas funka som sub för P.N till gåsen.

(13.5/20p)

93 kr
nr 81454