Stransì (Ioppa)

Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.

Ghemme 2001 (Antichi Vigneti di Cantalupo)

De riktigt goda årgångarna behöver inte nödvändigtvis vara de samma i norra Piemonte som i Langhe. Här uppe brukar de heta årgångarna kunna vara gynnsamma, då druvorna får mogna ut på ett annat sätt än de brukar, särskilt om de dessutom växt på hög höjd. Således kan man hitta förbluffande trevlig Carema, Lessona eller Boca från exempelvis de varma åren 2003 eller 2007.

2001 var däremot ett höjdarår både i Alto Piemonte och Langhe. I norr var sommaren lagom varm och torrare än normalt och hösten näst intill perfekt med riktigt varma dagar och svala nätter, vilket medförde osedvanligt friska druvor med högt sockerinnehåll. Till och med den kinkiga vespolina stortrivdes, vilket föranledde ovanligt rikliga skördar och följdaktligen ett ovanligt högt innehåll av just denna trevliga druva i cuvéerna.

Antichi Vigneti di Cantalupo har aldrig särskilt mycket vespolina, eller ughetta som den heter här, i sin Ghemme. Men nog är det vespolinas härliga jordgubbs- och smultronaromer som härjar vildast när vi häller upp första glaset av den sedan två timmar luftade nollettan? Ganska snart har vi även ett koppel sköna, halvmogna nebbiolotoner som börjar pocka på uppmärksamheten - viol, ett uns tryffel, varm asfalt och mandelmassa. Mineraliteten är påtaglig och fräschar upp rejält vilket gör att vinet känns några år yngre i näsan än vad det faktiskt är. Små fat kan vara inblandade, men knappast nya och det är inget som stör på något vis.

Mineralsältan, den lena och finkalibriga tanninstrukturen och de höga syrorna är det som får en att börja tänka utanför de "vanliga" (läs: Langhe-) ramarna. Elegant, snyggt men ändå med bra schwung och lyft i frukten. Ingen baktyngd eller kvalmig täthet trots en hel del kraft, utan ytterst piggt och tilltalande. Här blir det påfyllning. Vi snackar dessutom närmast "Carlo-ratio" beträffande pris/kvalitet - 140DKK hos Le Papillon, lagrat och klart! Vinosapien sippade 99:an härförleden.

Rosato och riesling

Il Mimo 2009 (Antichi Vigneti di Cantalupo) är en rosato gjord på 100% nebbiolo (spanna) från Ghemme med druvor från bland annat vingården Breclema. Musten har fått ligga på skalen över natten och färgen är så där intensivt hallonläskröd som roséerna här uppifrån brukar bli.

Initialt en sval och finstämd doft med röda vinbär, lingon och vårblomster, men med ett par grader högre temperatur släpps det fram ett gäng tydliga nebbiolomarkörer som pockat på uppmärksamheten - rosor, viol och moreller. Gott om mineraliska toner sluter upp efter hand och till sist skulle man nästan kunnat lurats att tro att man hade en ganska elegant men purung barbaresco i glaset. Fin doftupplevelse.

Syrorna är behagligt kalibrerade i det mellanljusa registret och lingon- och tranbärsfrukten ger en lite kärv struktur som svagt påminner om tanniner. Ett skönt och vederkvickande vin, som klippt och skuret för eftermiddagsvarma verandor. Liksom exempelvis Tenute delle Terre Neres ganska egensinniga rosato så är det här så pass druv- och traktstypiskt att man inte ska se det som ett substitut för de sydfranska lökskalsorangea skapelserna, utan snarare som ett både intressant och njutbart prov på hur mineralstinn nebbiolo tar sig ut i sin renaste form.

2010:an finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn för 85 DKK.

Riesling Alte Reben Morstein 2010 (Seehof) Lockande FV-lobbying har väckt intresset för den här Rheinhessen-producenten som verkar vara riktigt på gång. Den här 2010:an från gamla stockar kommer från en grann-plot till Keller i kalkiga Morstein men är inte GG-klassat då Seehof ännu inte är medlem i VDP.


Det här tror jag inte gör någon rieslingälskare besviken. Ruggigt ren och citrusfräsch nos med en mineralitet utav guds nåde. Och i munnen - sicka syror! Hela munhålan känns så frisk och upprensad att man knappt behöver borsta tänderna när det är dags att gå och lägga sig. Rysligt, rysligt bra nu och framtiden är förstås extremt ljus. För ynka tvåhundringen känns det minst sagt logiskt att det tagit slut hos Atomwine. Någon som kollat upp om det går att handla direkt från gården? Det här bara måste det fyllas på av.

P-R-I-S-V-Ä-R-T...

Alla som råkat snegla på Livets Goda-chefredaktören Anders Enquists programförklaring, eller för den delen läst tidningen i fråga, vet att begreppet "prisvärt" där är skytt som pesten. Så till den milda grad att AE's "största mission i livet innan han lämnar in för gott är att få detta uttryck eliminerat från jordens yta".

Jag är inte riktigt på det klara med vari denna extrema aversion för ett, i mina ögon, ganska förnuftigt distinktionskriterium har funnit sin näring. Jag menar, såvida man inte är gjord av pengar eller ständigt översköljs av containrar med gratis varuprover så måste man väl ändå väga in huruvida upplevelsen av ett vin, eller vad man nu väljer att spendera sina surt förvärvade slantar på, motsvarar prislappen?

Möjligtvis bottnar denna antipati i det faktum att vinkritikerna i landets ledande morgontidningar länge använt sig av begreppet "prisvärt", nästan som den allenarådande kvalitetsindikatorn, och på så sätt devalverat och förpassat uttrycket till vinflosklernas yttersta träskmarker. En annan invändning är att det förstås är en högst subjektiv värdering, huruvida något är värt sitt pris. Fast å andra sidan är ju personliga omdömen och vintyckande i största allmänhet per definition subjektiva värderingar, så jag förstår inte varför man så instinktivt ska sky just den här parametern? Jag tycker mig dock se en snar rehabilitering och revitalisering av det här bespottade uttrycket coming down sixth avenue i min kristallkula!

"Prisvärt"är faktiskt det första som slår an en ton på min lyra när jag för glaset med Paolo Conternos Barbera d'Alba Ginestra 2008 till min näsa och mun. För €11.95 får man sig till livs en matackompanjatör av rang och riktigt hög klass. Gnistrande fräscha syror i ett rent paket med mellanröda bär som bara skriker efter att få ta sig an kvällens vitello tonnato. 2008 är ett favoritår när det kommer till barbera - ett riktigt klassiskt Piemonte-år - och hoppet står högt till försommarens barolo-release. Den här är minst lika bra som 2007:an. För den som kan lite italienska har Paolo Conterno en väldigt bra, och sällsynt objektiv, årgångssummering från 2002 och framåt.

Igår ville vi ha något moget och elegant till vår klassiska kalvstek, som sedermera kom att reinkarneras till kvällens vitello tonnato, och kom att tänka på Ioppas Ghemme. Vi drog korken ur en av två kvarvarande 98:or men fann bara brun och torr frukt i doften. Smaken var likaledes uttorkad och tämligen livlös. Vi provade lyckan med flaska nummer två men resultatet var bara marginellt bättre. Det verkar alltså som att 98:orna har sett sina bästa dagar vid det här laget. Prisvärt? Absolut! Vi har haft mycket glädje av den här mixade 12-packen för osannolika 1300:- och har fortfarande ett par ströflaskor kvar som nog får sätta korken till i det närmaste.

ps -Alice Feiring har plitat ner ett par intressanta rader om pris- kontra kvalitetskorrelationer och annat filosofiskt här.

"De komma från öst och väst..."

Vi samlar ihop oss för en sensommar-rendezvous i Skånes prunkande inland; Ingvar från väst samt Herr och Fru Vinosapien från öst, för att ta ett nappatag med en serie mer eller mindre rara gestalter från vinvärldens axelmakter.

Inspirerade av FV:s nyväckta faiblesse för bio-sicilianare beger vi oss till de västra delarna av ön, till Valdibella strax sydväst om Palermo. Här odlar biodynamikern Marco Sferlazzo och hans Porta del Vento cataratto, perricone och nero d'avola på 300-600 meters höjd.

Maquè 2009 (Porta del Vento) består av 80% nero d'avola och 20% perricone som odlats ad alberello och fått jäsa på skalen i 20 dagar i öppna 5 hl-ekkärl. Vinet är transparent och ganska skirt rubinrött, ingen omedelbar giveaway för nero d'avola som vi känner den. Doften är bärfruktig och frisk med färska örter och lite mintfräschör. Syrorna är utmärkta och jobbar exemplariskt tillsammans med den tydliga lingon- och tranbärskärvheten. Ett högst älskvärt och användbart vin som leder tankarna till Piemonte och Beaujolais, snarare än Sicilien. finns att köpa hos Enoteca i Köpenhamn för 129 DKK - mycket vin, och njutning, för de pengarna. Snäppet bättre än den tidigare provade druvrena Maquè Perricone 2009.

Petit Arvine 2010 (Cave du Poteu) VS har plockat med en petit arvine från de branta sydsluttningarna i Valais, Schweiz - inte varje dag man får äran att snurra runt sådant här i glaset. Näsan möts direkt av en intensiv samling tropiska frukttoner, päronsplitt och ett zingigt mineralsväng. Syrorna är explosiva i rieslingklass men understöds av en fruktmogenhet som spiller av i ett uns sötma. Det här är förbaskat bra - högintressant och njutbart - men dessvärre mer eller mindre omöjligt att få tag i. Producentens ynka hektar ger inte många flaskor och de få som kommer ut till försäljning försvinner snabbare än en appenzeller i en fonduegryta.

Ingvar har ett gäng viner med sig från sitt besök i somras hos biodynamikern Evangelos Paraschos i San Floriano del Collio, Friuli-Venezia Giulia. En grundlig presentation av producenten hittas här.

Ponka 2007 (Az.Agr.Paraschos) utgörs till 50% av chardonnay, 40% sauvignon blanc och resterande en blandning av ribolla gialla, malvasia, picolit, verduzzo och pinot bianco. Odlingen utförs i en minimalt interventionistisk anda och vinifikationen är traditionell med spontanjäsning i öppna kar och maceration i cirka 10 dagar. Därefter har musten fått ligga på gamla 2,5 hl-fat i 22 månader. Doften har en skönt knäckig karamellaktig sötma som snurrar runt bland toner av aprikos, mandarin och tobak. Tanninerna smyger sig fram efter ett par rejäla gurglingar och kommer under kvällens lopp att göra sig alltmer hörda. Syrligheten är bra med en föredömligt upprensande effekt och eftersmaken rundas av med en lätt grapefruktsbeska. Riktigt snyggt och trevligt vin som inte på något sätt låter framställningsmetoderna överskugga druvkvaliteterna eller njutbarheten, fast fortfarande med en tydlig prägel av ett macererat vitt vin.

Not 2008 (Az.Agr.Paraschos) är 100% pinot grigio som odlats och framställts på ungefär samma sätt som Ponka. Här har vinet fått en ljus granatäppleröd lyster, som är olik det mesta annat i vinväg, men mycket attraktiv. Även doften är en smula sär med vitblommiga drag i svagt parfymerad stil, mandel och blodapelsin. Bra kraft i munnen med frukt och gott om tanniner men syrorna känns aningen reserverade och kommer inte riktigt loss. Inte samma charm och direkta älskvärdhet som Ponka, kan mycket väl behöva ligga till sig ett bra tag.

Dags för de tre röda vinerna från Paraschos: Noir 2006 är 100% pinot noir som har legat på skalen i 20 dagar och 36 månader på fat. Relativt transparent fast rikligt med färg i det rödvioletta spektrat. Karsk pinot-parfym med bioaromer av röda äpplen till en början. Med lite luft utvecklas dock pinositeten och landar i en korg av skinande rödfrukt. Vinet är tämligen kraftfullt med en del skaltanniner och bra tryck i syrligheten - definitivt min favorit bland de röda. Merlot 2008 kommer från 7 år unga stockar som efter 30 dagars maceration fått ligga till sig 20 månader på ekfat. Här möts man direkt av en cabernet franc-aktig grönhet som inte är alltigenom sympatisk. Ganska slät och snäll i munnen, inget som ruskar tag i en och kräver ens intresse. Prestigevarianten Skala 2006 består av 95% merlot och 5% barbera och refosco. 30 dagar på skalen och 4 år på fat. Doften är svagt äpplig med en oxiderad karaktär men i munnen brakar det lös rejält med bra djup i frukten och en rejäl dos tanniner. Komplext och imponerande fast med sans, elegans och balans. Ingvars noter om Paraschos' viner finns här.

Collis Breclemae Ghemme 1999 (Cantalupo) är gjort på nebbiolo från Cantalupos största vingård Breclema - mineralrika jordar i syd-sydostliga lägen på 280-310 meters höjd. Avgjort elegant nebbiolo med ljus fin frukt, frisk mentholsvalka och varsamt framskriden mognad. Syrorna är pigga och tanninerna läckert sandiga. Allt väger jämnt i oklanderlig balans. Fungerar riktigt fint till Karl-Johanfyllda ravioli i smör och salvia. Le Papillon i Köpenhamn säljer den här färdiglagrade eleganten för 225 DKK.

Carema 2003 (Santa Clelia) 100% nebbiolo, eller spanna om ni vill, från Piemontes nordvästligaste hörn. Odlingen på de dramatiska branterna sker på terrasser i pergola och det krävs varma år för att nå full fruktmognad så 2003 borde vara ett säkert kort. Jodå, här finns allt - syror, plyschiga tanniner och slank ren frukt i vacker förening. Mycket mineraler i en frisk och högst drickbar skepnad, den här skulle man haft fler av. Utmärkt följeslagare till ankbrösten med jordgubbs-/rödvinsreduktion. Köptes hos Stefan Jensens Winewise men finns inte att få tag på längre.

Blindbocksdags och Vinosapien häller upp ett skirt ljusgult vin med grönstick. Doften släpper inte från sig så mycket till att börja med, en lite vaxig slöja ligger över ett batteri ljusgula/gröna citrusfrukter. Men i munnen händer det grejer - fenomenalt tryck i syrorna och en läcker mineralsälta. Jag vill till Loire och tror att vi har chenin blanc i glaset. Hustrun yrar om nässlor, lime och sauvignon blanc - nej, nej, nej nu är du ute och cyklar...

La Grande Côte Sancerre 2005 (Francois Cotat) Som vanligt står man med skägget i brevlådan, och så fort man får reda på att det är en Sancerre framstår ju alla sauvignon blanc-attributen som fullständigt självklara. Imponerande bra vin med massor av karaktär och pondus, långt ifrån de många glättiga avarter man så lätt råkar på när det kommer till den här druvsorten.

Nästa glas är rött, eller ljust tegelbrunt. Doften är initialt en smula reduktiv och svagt petrokemisk men med lite luft växer det fram en hel del tydliga pinot noir-markörer. Synnerligen trevlig att snusa på med massor av mognad men i mycket vital skepnad. Det är i munnen som PN-teorierna grusas, big time. Här är tanninerna av det masochistiska slaget i tuff nebbiolo-anda. Syrligheten är på topp men frukten hamnar lite i bakvattnet. Det gör dock inget för det är likafullt supercharmigt och avväpnande till tusen. Vad det kan vara? Jag har ingen aning, vi måste i alla fall befinna oss nära alpmassivet - något schweiziskt kanske?

Côtes du Jura Port Lesney 2003 (Domaine de la Pinte) Pinot noir och trosseau i skön förening. Moget och tufft, inget för veklingar, med gott om karaktär och charm, som sagt. Det verkar finnas väldigt mycket intressant i Jura och här kan jag gott tänka mig att dyka vidare. Så snart man tagit sig upp en bit till ur Marianergraven Piemonte vill säga.

Nya nordliga nebbiolonedslag

Av alla nya vinbekantskaper de senaste åren är det nog ändå de norra delarna av Piemonte som slagit an de renaste ackorden på min lyra. Hustrun kan understundom komma med diskreta invändningar om att somliga av vinerna härifrån kanske är i senigaste och slankaste laget - ibland rentav snudd på anorektiska - men jag har hittills blivit mer eller mindre hänförd av nästan allt jag smakat. Framför allt nebbiolon antar här uppe en så finlemmad gestalt att även den smäckraste barbaresco kan te sig en smula klumpig i jämförelse. Gracilt, smidigt och lite försynt brukar vinerna sakta krypa en inpå livet, och väl i ens famn vägrar både du och de släppa greppet. Plötsligt har transformationen från esoterisk obskyritet till självklar referenspunkt ägt rum utan att du själv märkt det.

Gattinara och Ghemme ligger på varsin sida av floden Sesia. Avståndet byarna emellan är bara 4-5 kilometer men jordmåns- och klimatbetingelserna varierar desto mer. Gattinara med sin vulkaniska porfyr och granit, sina brantare sluttningar, större temperaturskillnader mellan natt och dag och rikligare nederbördsmängder brukar föda fram en lite tuffare och mer aromatisk nebbiolo som kan ha en del gemensamma drag med sina kusiner nere i Langhe. Ghemmes kalkrika och sandiga lera tillsammans med en något mindre dramatisk topografi, levererar däremot gärna en nebbiolo som andas mineralisk finess och elegans som man snarare brukar attributera vinerna från Bourgogne.

Vi ska ta oss en titt på respektive områdes kanske mest namnkunniga producents instegsvin, båda är gjorda på 100% nebbiolo men årgångarna skiljer sig åt. Antichi Vigneti di Cantalupo i Ghemme drivs av familjen Arlunno i tredje generationen, man odlar 34 ha varav 80% nebbiolo. Azienda Agricola Antoniolo är likaledes i tredje generationen vinmakares händer, nuförtiden är det Rosanna och dottern Lorella som håller i trådarna. Antoniolo har 14 ha vinodlingar i 5 olika lägen i Gattinara och var en av de första med att göra cru-versioner av sina viner här uppe.

Agamium Colline Novaresi 2005 (Cantalupo) Agamium är det latinska namnet på Ghemme, det här har varit ett ansett vindistrikt sedan långt innan romartiden. Basnebbiolon hämtas från tre olika marker som samtliga ligger på 300 meters höjd. Efter en relativt kort maceration får musten ligga till sig ett år på de 900-liters fat som här går under beteckningen små.

Detta är det något mörkare av de båda vinerna med dov rubinbas och lätt granatröda skiftningar. En rik floralitet möter upp direkt, nästan som att komma in i en handelsträdgård med varma klorofyllrika ångor. Frukten är ganska intensiv och söt i en mellanröd stil med jordgubbskräm, körsbär och hallon i centrum. Ett tydligt inslag av järn formas raskt till rabarber i näskanalerna. Alltsammans samlas ihop av en myndigt petrokemisk ton - en förförisk och intagande doft.

Munkänslan är lätt och luftig, nästan transparent i sin framtoning - som när man lyssnar på en ren och klar Keith Jarrett-inspelning genom ett par riktigt bra elektrostatiska högtalare. Strävheten är subtil och sammetslen samtidigt som syrorna är relativt lugna och städade, ett moget helhetsintryck men väldigt saftigt och ytterst drickbart. Inte något långt, stort eller ögonbrynshöjande utan ett vin som glupskt slukas i stora klunkar och som man inte blir mätt på.

Juvenia Coste della Sesia 2006 (Antoniolo) är det röda instegsvinet gjort på nebbiolo från två olika odlingar som bara sett rostfritt stål. Detta är som sagt något ljusare och med en lite ungdomligare patina.

Frukten känns också ljusare som av persika, klarbär och varma hjortron. Helt på tvärs mot förhandstipsen så är det Juvenia som formligen öser ur sig mineraliska referenser, ett faktum som nog till viss del kan tillskrivas frånvaron av ekfatskontakt. Jag känner hela tiden tydliga likheter med flera av de Etna-nerello mascalese vi provat på sistone, framför allt Terre Neres Rosato kommer upp i doftminnet. Här finns en självklar och skön friskhet i parfymen som helt saknar tyngd och klumpighet, bara rena och lätta toner av frisk äpplighet och en violpastill i fonden.

Samma lätthet och friskhet återfinns i munnen. Syrligheten är något vassare och mer framåt än Agamium och nebbioloaromatiken är mer definierad. Tanninerna är lena men riktigt dansanta och har liksom svårt att sitta stilla. Allt klingar av långsamt och till tonerna av den utsökta mineraliteten som återfanns i doften. Det här är rakt uppför min gata - mi piace!

Båda de här vinerna finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn och båda kostar runt en dansk hundring, riktigt mycket vin för pengarna.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

All along the wienerschnitzel

Traditionell wienerschnitzel känns inte alltigenom som en självklarhet att matcha med vin, finge förnuftet råda så skulle man väl dricka weissbier men vi är ju civiliserade människor gubevars.

Om vi hårddrar det så har vi att göra med en panerad köttabit och stekta panntofflor. De lite psykadeliska tillbehören: kapris, sardeller, citron och ärter ställer förstås till det hela en smula men det finns ingen sås eller reduktion som slinker emellan och slätar över likt en förmildrande omständighet. Vi har alltså att göra med meat and potatoes - tjydd å päror. Ikväll har vi i och för sig lyckats få tag i helt bedårande kalvinnanlår och potatisarna är aldrig så goda som nu så grundförutsättningarna för att rätten liksom ska börja sjunga är på topp.

Hustrun proklamerar att vi självklart ska ha en österrikisk grüner veltliner i glaset, någon sådan står dock inte att uppbåda varför en riesling från Krems får agera stand-in. Jag drar mig till minnes den mogna, men ytterligt slanka, Ghemme-96:an från Ioppa. Skulle inte den - med sin långt gångna mognad, sina vitvinslika syror och smidiga munkänsla - kunna göra jobbet?

Weingut Stadt Krems är, med sina 550 år i branschen, en av de äldsta vinproducenterna i Österrike, och för den delen i Europa. Man har 30 ha vinodlingar här i det ostligaste av Österrike och producerar 200000 flaskor årligen. Vi provar deras Steinterrassen riesling 2007 till vår Wienerschnitzel.

Ljust med en blekgul lyster. Det doftar rikt av vita blommor, daggvåt singel och tutti frutti - en diversifierad och lite splittrad doftkomposition. Det samlar emellertid ihop sig efter en stund, basen kommer att utgöras av en söt guläpplig fond som växelverkar med bensinmackig oljedimma samtidigt som en varm sötma balanserar mot en lite svalare mineralitet.

Syrorna är ljusa och frukten är schysst men med en lätt vattnighet i mitten. Mineralkliet på gomseglet är däremot mycket angenämt. Skaplig eftersmak och inalles en helt OK riesling men framförallt ett suveränt schnitzelvin! Till maten blommar vinet nämligen upp och till och med de småtvära tillbehören får sig en match - kaprisen tämjs, sardellsältan mildras och fett spjälkas - med beröm godkänt.

Vi är många som nappade på Il signore Merollis Ghemmescoop i höstas - vilket tillfälle att få vertikalprova fyra intilliggande årgångar från en så här svårfunnen denomination. Vi tyckte att ynglingen var den som gjorde störst intryck när vi provade våra fyra första. Den slanka, seniga och lingonsyrliga nittiosexan gäckade oss den gången med sin lätthet och nästan tvådimensionella mun.

Ikväll är det däremot annat ljud i skällan. Vid första upphällningen slås vi av den ymniga nebbioloparfymen som virats in i läcker svampskrud. Stor, rik - nästan mäktig - doftmassa med eleganta mognadstoner och knastrig mineralitet som svävar över glaset. Jag hade tveklöst gissat på mogen, traditionell barbaresco.

Munnen sveps in i finmaskig tanninväv och höga syror - makalöst läckert och ett helt annat vin än förra gången vi sågs. Det stångas föredömligt med schnitzeln men har förstås klara problem med sardellerna. Helläckert kontemplationsvin som tar slut oroväckande snabbt och vi kommer att ha stora förhoppningar när vi drar korken ur nästa nittiosexa.

Ghemmevertikal a´la Ioppa

Uttrycket "an offer you can´t refuse" sattes i en helt ny dager när Carlo Merolli nyligen slumpade ut 12-pack med färdiglagrade viner från den nordpiemontesiska DOCG:n Ghemme för dryga hundringen flaskan. Fyra intilliggande årgångar som såklart måste provas bredvid varandra. Vi lagar Nils-Emils oxsvansragù och bjuder hem B som dels är nördig nog att uppskatta en dylik duvning och dessutom är den som fick fart på vårt vinintresse när hon för ganska många år sedan bjöd oss på en Gaja Sperss från tidiga 90-talet.

Ioppas Ghemme från den sena delen av 90-talet kommer från fyra olika vingårdar däribland Santa Fé, detta var innan man började producera cru-viner. 80% nebbiolo och 20% vespolina som fått vila till sig på gamla botti under 24 månader. Vi öppnar flaskorna ett par timmar innan men luftar inte i karaff.

1996 - Ljusröd med tydligt klarorange rim och mycket skir transparens. Frukten är ljus och ganska spröd med halvmogna jordgubbar och en påtaglig lätthet. Ett gäng volatila toner luftas ur efter en kort stund och fram träder tranbär och vita syrliga vinbär. En synnerligen burgundisk näsa med elegans som främsta banérförare. Munnen är dansande lätt och frisk som en trippande ballerina. Lingonsyrorna är markanta men i stort sett inga tanniner att tala om och eftersmaken är snopet kort. Klarar inte av att stå upp mot den mustiga grytan men är ett riktigt trevligt sniffarvin.

(15p/20)

1997 - Något tätare med en mörkare röd nyans i kärnan fast en i stort sett lika tegelfärgad kant. Här blir frukten med ens mörkare och något dovare. De mineraliska antydningarna är mycket tydligare än i det förra glaset och man kan förnimma den rikt järnhaltiga jordmånen i de animaliskt blodiga stråken. Lite torrare karaktär i munnen med finmalda tanniner men väldigt vitala syror åt tranbärshållet. Fin mognad och en lite avrundad helhetskänsla i elegant skrud. Betydligt längre eftersmak.

(16,5p/20)

1998 - Ännu något mörkare med tegelrim. En kryddigare karaktär som väntar in frukten men först släpper lös RX-lim, bittermandel och lakritsrot. Mörka bär i moget skick och kvällens första barolo-smell-a-like är ett faktum. Man kan trots detta tydligt detektera den mineralstinna vulkaniska jordmånen såväl som det svalare klimatet. Tanninstrukturen är lite kärvare och mer framträdande medan syrorna känns något mindre på tå. God balans och fin fyllighet med den mörka frukten i centrum, eftersmaken är lång och tobaksbestruken.

(18p/20)

1999 - Mörkast och tätast men likafullt transparent och tegelfärgat. Kraftigast, kryddigast och mest "frukt-framåt" - det här känns purungt. Moreller, kanel, pomerans och nejlika i läckert samspel med alla de minerala tonerna av daggvåta stenar och kalk. I munnen är detta klart piggast med en fantastisk balans - livliga syror, finpulvriga tanniner och mäktig frukt. Som sagt -fortfarande mycket ungt men åh så gott! Möter upp maten på ett föredömligt sätt och blir kvällens vinnare med, i stort sett, alla rätt.

(18,5p/20)

Vi blev nog en smula förvånade över att det var så pass stor skillnad mellan årgångarna och vi var inte alldeles överens om att 99:an var den enda vinnaren - röster höjdes för både 98:an och 97:an. Missa inte den här chansen att komma över fyra eleganter av den här kalibern för en spottstyver. 1996 bör drickas ganska omgående och 1997 inom de närmaste åren men 98 och 99 har framtiden för sig.

Ghemme Bricco Balsina 2004 (Ioppa)

Det duggar tätt med oemotståndliga erbjudanden i e-postlådan nuförtiden. De flesta härrör från frestaren i Holte som, likt Pavlov, pinglar i sina klockor så att salivproduktionen sätter fart hos oss som helt aningslöst öppnar alla dessa mailerbjudanden.

Det senaste är en 12-pack med ghemme från Ioppa - tre flaskor vardera av 1996, 1997,1998 och 1999 för 1300 SEK. Ett erbjudande man inte kan avvisa och som gör oss nyfikna på hur producentens prestige-ghemme från 2004 kan tänkas smaka.

Bricco Balsina är en sydvästvänd backe i Romagnano Sesia, Ghemme nordväst om Novara. Jorden är porfyrisk och mineralstinn med vulkaniska inslag och man låter vinet ligga till sig på begagnad ek under 24 månader.

Färgen är åt det portvinslika hållet med klara tegelreflexer och intensitet av mellanklass. Efter någon timme i karaff kan vi andas in en violbukett och solvarma jordgubbar som ger ett tillgängligt och lättsamt intryck. Detta förändras emellertid efter en ganska kort stund då svamp, tjära och ketjap manis kommer in och komplicerar bilden. Saker och ting blir inte enklare när ett lass fuktig singel och en stilig kryddighet med garam masala vill vara med i leken. Allt finner till slut sin plats och canvasen är mer eller mindre helt täckt och i ljuv balans - veramente molto elegante!

Smakbilden är tydligt utkarvad med finstilt strävhet och fruktsyra som arbetar mot samma mål. Vi kan konstatera att vi troligen är minst tio år för tidigt ute men vinet har trots detta något syndigt lättdrucket över sig. Man sväljer stora klunkar åt gången och låter sig läskas av den nordligt svala nebbiolofrukten. Ruggigt förföriskt!

Vinet gjorde tydligen inte bort sig när det dök upp som blind dark horse vid en baroloprovning för ett tag sedan och jämförelserna med kusinen i söder är såklart svåra att värja sig emot. Jag tycker nog att detta trots allt är något helt annat med sin friska mineralitet och mycket finlemmade syrlighet - en stil som vi har fallit pladask för på sistone. Det här är ett ambitiöst vin helt utan pretentioner - bara lustfylld elegans. Och missa nu för guds skull inte gamlingarna!

(18p/20)

Bricco Balsina kostar 245 DKK vid köp av en flaska hos Carlo Merolli.