Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)

Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!

Gattinara 2005 (Antoniolo)

En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.

Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.

Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset. 

Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".

Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?

Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

Gattinara 2001 (Antoniolo)

Antoniolo är en av de mera namnkunniga vinproducenterna i Gattinara. Familjen har djupa rötter i såväl yrket som trakten men drabbades, liksom alla andra, så hårt av phylloxerans härjningar och industrialismens framfart vid förra sekelskiftet att farfadern fick överge sina marker och söka sig till storstaden för att finna försörjning. Efter andra världskriget återvände sonen Mario till området och återplanterade en del av familjens ägor med amerikanska rotstockar. Idag är det Marios dotter Rosanna som är överhuvud i Antonioloklanen.

Man har sedan starten gått in för att göra sin Gattinara på uteslutande nebbiolo och man lagrar fortfarande på större begagnade fat efter 14-18 dagars maceration. Det finns tre olika cru-Gattinara i katalogen men ikväll provar vi normalen från 2001

Utseendet är medeltransparent och tämligen mörkt tegelrött. Kraftfull näsa med tydliga blinkningar till kusinerna i Langhe - lätt torkade rosor, ett uns tjära och tryffel - medan basen i doften är en solid balsamicopelare omgärdad av diskret söta dadeltoner och avlägsna stråk av skokräm. Mognaden är i sin linda, här finns åtskilliga år att hämta i källaren, det visar sig inte minst i munnen med viril syrlighet och pigg körsbärsfrukt. Tanninerna är mycket följsamma och kan enklast beskrivas som supereleganta och plyschaktiga medan eftersmaken är medellång med ett fräscht fruktdjup. Det här är ett riktigt harmoniskt vin med alla parametrar i full balans.

Jag kan inte med tillräcklig emfas och med eftertryck nog rekommendera alla nebbioloheads att leta upp och prova de här pärlorna från norra Piemonte. Gillar man riktigt elegant nebbiolo med mycket mineralkaraktär finns det verkligen en hel del att fastna för här. I fallet Antoniolos Gattinara 2001 talar vi dessutom om ett lagrat höjdarvin med en kvalitet som lätt skulle kosta minst det dubbla i Langhe. Vi köpte våra hos Le Papillon i Köpenhamn för 190 DKK.

Nya nordliga nebbiolonedslag

Av alla nya vinbekantskaper de senaste åren är det nog ändå de norra delarna av Piemonte som slagit an de renaste ackorden på min lyra. Hustrun kan understundom komma med diskreta invändningar om att somliga av vinerna härifrån kanske är i senigaste och slankaste laget - ibland rentav snudd på anorektiska - men jag har hittills blivit mer eller mindre hänförd av nästan allt jag smakat. Framför allt nebbiolon antar här uppe en så finlemmad gestalt att även den smäckraste barbaresco kan te sig en smula klumpig i jämförelse. Gracilt, smidigt och lite försynt brukar vinerna sakta krypa en inpå livet, och väl i ens famn vägrar både du och de släppa greppet. Plötsligt har transformationen från esoterisk obskyritet till självklar referenspunkt ägt rum utan att du själv märkt det.

Gattinara och Ghemme ligger på varsin sida av floden Sesia. Avståndet byarna emellan är bara 4-5 kilometer men jordmåns- och klimatbetingelserna varierar desto mer. Gattinara med sin vulkaniska porfyr och granit, sina brantare sluttningar, större temperaturskillnader mellan natt och dag och rikligare nederbördsmängder brukar föda fram en lite tuffare och mer aromatisk nebbiolo som kan ha en del gemensamma drag med sina kusiner nere i Langhe. Ghemmes kalkrika och sandiga lera tillsammans med en något mindre dramatisk topografi, levererar däremot gärna en nebbiolo som andas mineralisk finess och elegans som man snarare brukar attributera vinerna från Bourgogne.

Vi ska ta oss en titt på respektive områdes kanske mest namnkunniga producents instegsvin, båda är gjorda på 100% nebbiolo men årgångarna skiljer sig åt. Antichi Vigneti di Cantalupo i Ghemme drivs av familjen Arlunno i tredje generationen, man odlar 34 ha varav 80% nebbiolo. Azienda Agricola Antoniolo är likaledes i tredje generationen vinmakares händer, nuförtiden är det Rosanna och dottern Lorella som håller i trådarna. Antoniolo har 14 ha vinodlingar i 5 olika lägen i Gattinara och var en av de första med att göra cru-versioner av sina viner här uppe.

Agamium Colline Novaresi 2005 (Cantalupo) Agamium är det latinska namnet på Ghemme, det här har varit ett ansett vindistrikt sedan långt innan romartiden. Basnebbiolon hämtas från tre olika marker som samtliga ligger på 300 meters höjd. Efter en relativt kort maceration får musten ligga till sig ett år på de 900-liters fat som här går under beteckningen små.

Detta är det något mörkare av de båda vinerna med dov rubinbas och lätt granatröda skiftningar. En rik floralitet möter upp direkt, nästan som att komma in i en handelsträdgård med varma klorofyllrika ångor. Frukten är ganska intensiv och söt i en mellanröd stil med jordgubbskräm, körsbär och hallon i centrum. Ett tydligt inslag av järn formas raskt till rabarber i näskanalerna. Alltsammans samlas ihop av en myndigt petrokemisk ton - en förförisk och intagande doft.

Munkänslan är lätt och luftig, nästan transparent i sin framtoning - som när man lyssnar på en ren och klar Keith Jarrett-inspelning genom ett par riktigt bra elektrostatiska högtalare. Strävheten är subtil och sammetslen samtidigt som syrorna är relativt lugna och städade, ett moget helhetsintryck men väldigt saftigt och ytterst drickbart. Inte något långt, stort eller ögonbrynshöjande utan ett vin som glupskt slukas i stora klunkar och som man inte blir mätt på.

Juvenia Coste della Sesia 2006 (Antoniolo) är det röda instegsvinet gjort på nebbiolo från två olika odlingar som bara sett rostfritt stål. Detta är som sagt något ljusare och med en lite ungdomligare patina.

Frukten känns också ljusare som av persika, klarbär och varma hjortron. Helt på tvärs mot förhandstipsen så är det Juvenia som formligen öser ur sig mineraliska referenser, ett faktum som nog till viss del kan tillskrivas frånvaron av ekfatskontakt. Jag känner hela tiden tydliga likheter med flera av de Etna-nerello mascalese vi provat på sistone, framför allt Terre Neres Rosato kommer upp i doftminnet. Här finns en självklar och skön friskhet i parfymen som helt saknar tyngd och klumpighet, bara rena och lätta toner av frisk äpplighet och en violpastill i fonden.

Samma lätthet och friskhet återfinns i munnen. Syrligheten är något vassare och mer framåt än Agamium och nebbioloaromatiken är mer definierad. Tanninerna är lena men riktigt dansanta och har liksom svårt att sitta stilla. Allt klingar av långsamt och till tonerna av den utsökta mineraliteten som återfanns i doften. Det här är rakt uppför min gata - mi piace!

Båda de här vinerna finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn och båda kostar runt en dansk hundring, riktigt mycket vin för pengarna.

Gattinara 2005 (Anzivino)

Om vi hade gått in på vårt lokala systembolag och sagt "Gattinara" så hade vi i bästa fall fått ett artigt "prosit" som svar. Appellationen är obskyr och mest något man lär sig rabbla ihop med Ghemme, Barolo och Barbaresco när man memorerar piemontesiska DOCG:n.

Gattinara ligger i norra Piemonte, i provinsen Vercelli, och sträcker sig över sydsluttningarna på båda sidor om floden Sesia. Den totala vinodlingsarealen är endast 100 ha fördelat på en handfull producenter som odlar cirka 90% spanna (eller nebbiolo) och resten vespolina och bonarda på den järnrika och vulkaniska jordmånen. Vi tänker prova en nollfemma från Anzivino som är en ung producent i detta traditionstyngda område. Man använder stora slavonska botti till sin Gattinara som består av 100% nebbiolo från gårdarna Valferrana, Luccineglio, Villetto och Ronco.

Utseendet är brukligt ljust med tegeltoner och klar transparens. Doften är initialt sval med menthol, viol och hallon. Efterhand blir frukten rödare och börjar dra mot jordgubbar, vinbär och granatäpple i övertonerna. Mycket påtaglig mineralitet helt i stil med vinerna från vår favoritproducent häruppe: Sella.

Nosen lurar inte munnen utan allt är på plats vid första gurglet - svala och läskande syror i citrusregistret och mikroskopiskt finfördelade tanniner samlar sig och bildar tillsammans ett mycket spänstigt och senigt vin som klarar av det mesta i matväg. Frukten tar ett steg tillbaka i munnen och låter mineralerna ta huvudrollen, inte alls olikt ett vitt macererat vin i munkänslan. Eftersmaken är mustigare med mörka tjärtoner och tobak. Mycket elegant och en bra representant för stilen. Verkligen kvintessensen av ett norditalienskt matvin!

(17p/20)

Vi köpte Anzivino av Stefan Jensen för runt 125 DKK. För den som vill handla Gattinara via SB erbjuds en normale 2004 och en riserva 2001 från Travaglini, dock endast i köp om 6 flaskor. Idala gård importerar Casa Vinicola Brugo som också kommer i lådor om 6 flaskor.