Bramaterra Cascina Cottignano 2011 (Colombera & Garella)

Den som till äventyrs undrat vad som hände med den unge, mästerlige vinmakaren Cristiano Garella efter att han lämnade Tenute Sella i Lessona 2013 blir väl knappast snopen om jag berättar att han fortfarande är högst aktiv i sitt älskade Alto Piemonte, fast nu med en handfull mindre, mera dynamiska såväl som biodynamiska producenter. Cristiano jobbade hos Sella i sju år och ryckte upp vinmakandet där rejält från att ha varit en ganska mossig och medioker bulkaktör till att bli ledande i området och göra fantastiska tolkningar av de historiskt viktiga nebbiolobaserade vinerna från Lessona och Bramaterra. Dessvärre har vi fått högst trovärdiga vittnesmål om att Sellas nye vinmakare har antagit en trist gammaldags och dammig approach då man tydligen börjat göra mer ”internationellt anpassade” viner som mest verkar fiska efter höga points och gyllene medaljer i de amerikanska vintidskifterna.

En av de små producenterna Cristiano Garella slagit sig samman med på sistone är gamle kamraten Giacomo Colombera som tillsammans med sin far Carlo har en liten cantina i Masserano öster om Biella och cirka 10 hektar odlingar med nebbiolo, croatina och vespolina, varav ungefär hälften av dessa ligger i Bramaterra DOC. Lessona brukar allmänt sägas ge ett svalare, lättare, elegantare, mer parfymerat nebbiolouttryck medan Bramaterra är kraftfullare, mörkare och mera mineraliskt. Jag drar mig till minnes ett tillfälle när jag hade med mig en flaska av Sellas Bramaterra 2004 till Ingvars stuga vid Skälderviken. Den gode Vinosapien provade flaskan blint och utbrast utan att darra på manschetten: ”Om inte detta är barolo så badar jag!”, ett ganska radikalt uttalande som man inte fäller såvida man inte är mycket säker på sin sak, åtminstone när man sitter på spottavstånd från den iskalla manetvällingen där på västkusten.

Colombera & Garellas Bramaterra 2011 består av 70 % nebbiolo och resten croatina och vespolina som macererat länge och fått puttra på betong utan tillsatt jäst och sedan legat något år på gamla barriquer. Minimalt med tillsatt svavel.

Det här utstrålar elegans vid första anblicken. Här riktigt sjunger det av torkade rosor, violpastiller, våta klipphällar, bigarråer och en förtjusande pust nagellack. Smaken följer upp allt det som nosen utlovar och sätter det hela på plats med en toppenfin syrlighet och finpulvrig tanninstruktur. Det som fascinerar mest med det här vinet är renheten, textbook Garella utan minsta antydan till fritt härjande källarbakterier som ärligt talat är allt för ofta förekommande nuförtiden för att vara passabelt i den här typen av naturligt framställda viner.

Jag dristar mig att påstå att detta var en av de mest eleganta nebbiolotolkningarna jag haft äran att smaka på länge. Dansant, lättfotat, skirt, eteriskt. Kanske mer Lessona än Bramaterra om man ska gå efter instruktionsboken men skit sak samma, en sjuhelsikes nebbiolokick är det i alla avseenden.

Disclaimer: Googlar man det här vinet får man upp en träff med en svensk importör som har det fantasifulla namnet ”Italienska viner”. Jag har på inget sätt något med detta företag att göra – jag visste faktiskt inte ens att de fanns. De verkar dock ha ett intressant sortiment med flera av mina favoriter. Vill man köpa en flaska gör man förmodligen klokast i att handla av Callmewine i Milano - €16 måste vara extremt svårslaget för ett så här pass fulländat vin.

Gattinara Riserva 2006 (Paride Iaretti)

Jodå, visst dricks det fortfarande en hel del vin här hemma. Och en och annan anständig och fullt bloggvärdig flaska slinker också ned för de lucchesiska struparna emellanåt. Det är bara inte så ofta man har tid att skriva några längre och djupsinnigare utläggningar om dessa nuförtiden. Det mesta i vinväg som ger oss någon form av kick brukar dock hamna på Instagram med en kort, men kanske inte alltid så särskilt kärnfull not, om någon mot all rimlig förmodan skulle råka vara intresserad.

Fast i kväll gick det inte längre att värja sig, det här är så fantastiskt ljuvligt att dricka att lutorna bara måste stämmas upp, sonetterna slipas på, kandelabrarna tändas, duka fram med remmare och det nypolerade bordssilvret, sätt trumpeterna till läpparna och låt fanfarerna smattra, in med kalvsteken i ugnen, red av den gräddiga svampsåsen, drössla persilja över pressgurkan... Ja, ni fattar.

Paride Iarettis Gattinara är i sin stil förstås av det rent traditionella slaget. Han använder sig av gamla och stora fat till sina viner men frukten från de allra yngsta stockarna låter han ligga något år på begagnade barriques för att få lite mer luft - Paride är en pragmatiker som vill att resultatet ska bli så bra som möjligt och verkar vara befriande obekymrad om den tröttsamma skyttevärnspolitiken som så ofta råder på traddo-/modernistantagonisternas vädjobana.

Och Jesus Maria vad han har lyckats få till sin 2006 riserva! Frukten är strålande intensiv men hela tiden föredömligt tyglad i såväl näsa som gom. Garnityret utgörs av en subtil, men mycket väldefinierad floralitet som förstås främst för tankarna till viol och lätt torkade rosor. Men det är mineraliteten - detta förhatliga uttryck som av så många avfärdas som icke-existerande och av samma personer allt som oftast anses höra hemma på samma ordbajsarsoptipp som terroir, naturliga viner och osvavlat - som får änglarna att sjunga i det här glaset. För begriper man inte att den sickelformade dalgången från Gattinara via Ghemme till Boca heter Valferrana (Järndalen) av en anledning när man dricker det här vinet, ja då bör man kanske hålla sig till mer endimensionella grejer som glögg och champagne. Här är nämligen de järniga tonerna så tydliga att jag är övertygad om att man skulle kunna dra glaset sidledes med en magnet. De rikligt förekommande och så snyggt rabarberslanka syrorna lägger liksom sista handen vid det här lilla mästerverket.
I det närmaste fullkomlig förälskelse!

Boca 2007 (Castello Conti)

Conti har seglat upp som en av de absoluta favoriterna på vår nordpiemontesiska vinhimmel. Vi har nyligen sänkt ett par flaskor vardera av dels den rena nebbiolon Flores 2012 och den numera druvrena croatinan Zingara 2012. Mycket läckra viner med lika delar edge, traktstypicitet och charm. Stilen ligger åt det lite ruffiga men naturligt vackra hållet, ingen kosmetika och inget tillgjort och tillkrånglat här inte. Båda helt osvavlade och mycket liten produktion, vi snackar 2-300 6-pack av Flores och dryga 100 av Zingara.
Vi har tidigare blivit väldigt förtjusta i deras Boca, gärna med lite ålder - 96:an har gjort oss lyckliga vid ett flertal tillfällen och en 89:a som provades på Sturkö var närmast sensationell. Det ska bli riktigt kul att få stifta bekantskap med den här ynglingen.

2007 var ju ett varmt år även uppe i det nordligaste av Piemonte, något som i allmänhet betraktas som en fördel här där druvorna behöver all klimatförändringspimpad sommarvärmehjälp de kan få för att mogna ut riktigt. Contis boca görs på 75% nebbiolo, 20% vespolina och 5% uva rara från två odlingar; sandiga Motto Grande och kalkrika Cappelle, på sammanlagt en hektar och en altitud på cirka 450 m ö h. 3-4 veckors maceration och lång (3-4 år) lagring på botti.

Härligt, livgivande, stramt, sprittande, seriöst, saftigt, dansant, djupt, läskande, älskvärt och alldeles förbannat gott. Lite luft skadar förstås inte men sedan vinet väl fått dra ett par djupa andetag bjuds man sannerligen på en skön och makalöst vacker resa. Mineraler, tanniner och syra i lika höga staplar, rungande balans. Frukten är frisk och liksom rödlätt, men ändå mogen och kolossalt ren och väldefinierad. En grillad entrecote och en rotsaksgratäng med fjolårskantareller fungerar finfint till att möta upp och bjuda lite motstånd. Bocan liksom nästlar sig in i varenda vrå och genomväver varje tomrum i anrättningens smakspektrum och bidrar med såväl stadig ryggrad som sirligt finlir vid matbordet.
Kommer att åldras med behag med många år framför sig men livsfarligt läckert redan nu.
Ett vin helt i min smak.

295 DKK hos Cibi e Vini.

Bramaterra 2010 (Odilio Antoniotti)

Attenzione, lovers of elegant nebbiolo! Så här inbillar jag mig att nebbiolo (här uppblandad med 20% croatina och lite vespolina och bonarda) skulle smakat om den hade odlats i Côte Rôtie. Sval, superdefinierad, mineralisk på gränsen till påfrestande och med klingande hög syra. Just mineraliteten är slående med sina tydliga stråk av järn, glödgade svetselektroder och varmgnuggat Svinto. I munnen ger den dessutom avtryck i form av en nästan magnesiumaktig finpulvrighet som ligger som ett slätt sidentäcke över den ungdomligt ettriga tanninbädden. Frukten är rödbärig med en blommig och aromatiskt örtig anstrykning. Som när en liten fajita gjord på en klase mogna vinbär inlindade i myntablad och beströdd med sönderrivna, kanderade kronblad från en vit viol trycks upp mot gommen. Sehr lecker!

Finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn som just nu har en högintressant smagekasse för den nebbiolonyfikne med idel ädla godbitar från Piemontes och Lombardias nordligaste utmarker till ett grymt bra pris.

Gattinara 2005 (Antoniolo)

En enkel tumregel för att hamna hyfsat rätt i Piemontes årgångsdjungel under 2000-talet är: jämna år i Langhe (nej, inte 2002 förstås) och udda i norr. Här uppe gör det sällan något om det skulle råka bli en klethet och torr sommar utan här välkomnar man snarare en klimatförändring, och önskar att alla EU-medborgare bodde i 22-rumsvillor som Al Gore och hade direktverkande elelement som drevs av privata, överdimensionerade ställverk. Typ. Lite extra mognad skadar inte här, om man säger så.

Antoniolos bas-gattinara är gjord på 100% nebbiolo från 40-50-åriga stockar på de vulkaniska sydslänterna i Osso San Grato, Castelle och San Francesco som fått ligga på stora fat.

Doften berättar till en början inte så mycket om sig själv men efter luftning formligen skiner det av medicinalörter, bigarråer och rönnbär. En finstämd komposition av gammalt och nytt, helt i balans. Munnen bråkar också lite och känns först en smula snörpig och tajt men luckras så sakteliga upp med mat, en fin bit rostbiff med en pregnant nötighet är den rätta medicinen. Efter en kväll i friska luften lever det upp på allvar och just i detta nu har vi plötsligt ett ytterst njutbart kontemplationsvin i glaset. 

Nämner man namnet Gloria Estefan så är risken högst påtaglig att man hos den eventuella samtalspartnern framkallar inre bilder av äppelkindade, råpermanentade, solarierostade och atletiska ungdomar i rosa pannband, lila benvärmare och midjekorta kavajer som rör sig taktfast och ultragymnastiskt till pentatoniska DX-7-slingor över brutalt gateade virvelkaggeslag frenetiskt landande på 2 och 4. Men det finns en annan, mera spännande sida av Gloria Maria Milagrosa Fajardo García de Estefan. Nämligen den där hon återvänder till sina kubanska rötter och berättar vem hon egentligen är och var hon egentligen kommer ifrån. Och aldrig har hon väl gjort det med sådan emfas som i låten "Mi Tierra".

Det är lika mycket Glorias smäktande stämma och frapperande rytmiska ackuratess som det helt fantastiska bandet, med sin makalösa interplay och energi, som får mig att sitta där med hakan i knäet varje gång jag lyssnar på den här låten. Den här salsan rymmer lager på lager av intrikata rytmer, clavéer och tension/release-uppvisningar som ständigt rör sig och drar åt olika håll men likafullt arbetar tillsammans och bildar en stor, mjuk, böljande helhet som är omöjlig att sitta still till, men som samtidigt är lika tajt och stram som Christer Glenning i en integralhjälm. Det här är grymt. Synbarligen så enkelt, men skrapa lite på ytan så häpnar man över vilken komplexitet och vilket djup det här rymmer. Både Gloria och Gattinara 2005:an.

Carema 2006 (Ferrando)

Det är ju lite inne med hänvisningar och associationer till musik när man pratar om viner nu för tiden. Eller musik och musik; Bob Dylan har ju förekommit som någon slags referens på en grannblogg ganska nyligen, och vid närmare eftertanke så har det bara skett någon enstaka gång så kanske det inte är direkt inne heller. Men i alla fall, musik är vad jag tänker på när jag tar mig ett glas av Ferrandos härliga Carema 2006.

Och det är inte direkt frågan om något episkt Wagnerverk eller någon intrikat Coltrane-improvisation. Nej, det här vinet målar upp en kuliss av barstolar klädda i plommonlila ormskinn på kromad fot, plyschtapeter, cocktailbord med glasskiva och dov, uppåtriktad belysning. Musiken som ljuder är en Hammondorgel som lägger ganska rena treklanger över ett sådant där gammalt porrfilmsaktigt bossanovabeatprogram a' la gammal Farfisa-orgel - ni vet, där en seminarkoleptisk Ronnie Gardiner-typ av trumslagare knäpper in synkoperade rimshots på 2:orna och 4:orna i cirka 120 bpm - och med en melodiförande tvärflöjt på toppen. Männen i rummet har vita slimmade polotröjor och rejäla guldlänkar utanpå turtlenecken och kvinnorna är klädda i pastellfärgade nylonfodral och har voluminösa, uppsatta frisyrer, och alla står och diggar/dansar lite avspänt med en Kir-drink i ena handen och en Bond Menthol i den andra . För så här kan nebbiolo också te sig.

Det här är smooth, slick och in-the-pocket. Mognaden har gått tämligen raskt fram och nått ganska långt vid det här laget, mycket längre än vad som är brukligt för de här i vanliga fall så lagringsdugliga vinerna. Vi har just nu att göra med ett vin där frukten nyligen har peakat och de tertiära aromerna står i farstun och stampar av skorna mot entrégallret - jordgubbar som skakar hand med läder och en slät, mjuk sammetsstruktur på tungan. 2006 var inget enkelt år här uppe i det allra nordligaste av Piemonte men det här är fan i mig så njutbart just nu att man får gåshud, nästan som The real thing. Fyra flaskor kvar som kommer att nypas med jämna intervall de närmaste två åren.

Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Veckan som gick nåddes vi av den sorgliga nyheten att gitarristen Jim Hall dött i sömnen natten till den 10 december, 83 år gammal, i sin lägenhet på Manhattan. Jim Hall var tvivelsutan min, och otaliga andra jazzgitarrfrälstas största idol och främsta källa till inspiration. En elegansens och smakfullhetens överstepräst som alltid satte melodin i främsta rummet och på ett unikt och närmast övermänskligt sätt alltid lyckades styra undan klichéernas och de spektakulära posernas alltför väl uppkörda hjulspår. Jim var en av jazzgitarrvärldens mest notabla stilbildare, som med sin sparsmakade och rena stil egentligen blev mer känd för tonerna han inte spelade än för något annat. Han var också en av de sista i sin generation jazzmusiker - de som verkligen var med hela vägen från slutet av 50-talet - och spelade redan vid unga år med Sonny Rollins, Bill Evans, Art Farmer, Ben Webster, Miles Davis et al.
En av de allra största har alltså gått vidare och han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Requiescat In Pace, Jim.

Tankarna vandrar, vad kan vi dricka för att hedra denna ikon? Skulle vi översätta uttrycket i hans gitarrspel till motsvarande vinösa språkdräkt skulle vi med all sannolikhet till slut hamna i en bourgogne av ädelt och gärna moget snitt. Men vi har en fin ryggbiff med porcini-fyllda tortiglioni och en gräddig sås på rödgul trumpetsvamp och dijonsenap på spisen vilket får mina smaklökar att formligen illvråla nebbiolo, och inte nödvändigtvis lastgammal sådan. Och definitivt inte modern, hårt extraherad eller varmfruktig barolo utan möjligtvis halvung, traditionell barbaresco. Men så drar vi oss till minnes den här synnerligen stilfulla skapelsen, senast påsedd för precis ett år sedan och således lagom i tiden att kolla av igen. Måhända en nebbiolo värdig att hedra Jim Hall?

Vi låter Mauro Franchinos Gattinara 2006 sjunga upp sig med en rejäl vända i karaffen. Därefter får vi njuta alla de typiskt nordpiemontesiska attributen som rabarber, blodigt mineraliska stråk, eterneller, rosor, viol och en intensiv stenfruktsparfym. Även en del mörkare frukttoner och en pust brasrök förnims som har kommit till sedan sist vi sågs. Alltjämt elegant och sober nebbiolo i riktigt vacker skrud.
Inte heller munnen lämnar en besviken, fin och jämn i strålande balans och med lena tanniner. Inga yviga gester, ett ödmjukt och intagande vin som man bara vill ha mer av, ju längre kvällen lider. Precis som Jim!

Judekas frappato och annat notabelt på sistone

Judeka är Carlos nya sydsicilianska erövring och vi lade tämligen snabbt vantarna på en prøvekasse för att se vad det hele drejer sig om. Vi har provat Judekas tre viner vid tre olika tillfällen, vilket kanske inte är riktigt schysst ur strikt provningsvetenskaplig synpunkt, men vi har i vilket fall som helst härigenom klart och tydligt blivit upplysta om att frappaton är den i gänget som vi kommer att satsa på.

Frappato Vittoria 2010 (Judeka) är nämligen precis så frisk, livlig, mineraldriven och spänstig som vi vill ha vår frappato. Måhända inte riktigt lika monumental och stilig som Occhipintis men ett allt igenom härligt vin som vinner över en från första pusten och bär ända in i mål. Jordgubbar, rabarber och blodiga stråk i både doft och smak, lågintensiva tanniner och en ungdomlig men snyggt samlad syrlighet. Inget yvigt och spretigt någonstans.
Nero d'Avola 2010 är mjuk, rund och med en distinkt vaniljton som inte vill släppa greppet. En lite för slät och snäll nero d'avola som annars är en druva som kan anta en syrastinnare och mer mineralisk profil när den får växa på högre höjd och i porösare marker. Cerasuolo di Vittoria 2010 har en charmig lätthet och fin renhet. På många sätt ganska lik SP68 men inte riktigt samma höjd i syrorna. Carlo Merolli säljer och en betydligt utförligare redovisning av de här vinerna finns här.

Valpolicella Cl. Sup. Ripasso 2009 (Pietro Clementi) Den som tror att ripasso från Valpolicella alltid handlar om maximalt extraherade syltprojektiler framställda i stora venetianska laboratorium, av en hoper elakt flinande kemister med droppande pipetter och pysande rundkolvar, har här en utmärkt chans att ändra sina uppfattningar. Clementis ripasso är i många stycken förmodligen gammaldags och otidsenlig men för mig är det här en befriande fräsch, ljus, lätt, syrlig, uppfriskande och lättklunkad ripasso. Svårslagen i sin genre, särskilt för de beskedliga 85 DKK som Gerbola Vin i Köpenhamn begär.

Maggiorina Vino Rosso Boca 2010 (Le Piane) har vuxit rejält det senaste året och börjar verkligen hitta hem nu. Wow, vilken prestation av ett enkelt bordsvin! La Maggiorina 2010 utstrålar balans, elegans, smidighet och ackuratess med sin förträffliga morellfrukt och sina välslipade syror. Härliga grejor som finns att köpa i årgång 2011 hos Stefan Jensen i Köpenhamn för 119 DKK.

Brunello di Montalcino Il Divasco Riserva 2007 (La Rasina) Rotofermenterad, hårt extraherad, barrique-lagrad, mörk, tung, dov, huvudvärksframkallande... Sangiovese i sin mest vulgära och motbjudande skepnad. Nej tack. BB Vin i Dragør säljer La Rasina men har 2004 riservan i lager.

Gewürztraminer Grains Nobles 2007 & Vendanges Tardives 2009 (Gruss) Gruss verkar vara en Alsace-producent i vår smak. Dessa båda sockerpastiller är föredömligt balanserade med sirlighet och syrlighet som möter upp den tunga sötman och parfymen. Ståtligt. Köpta på plats.

Chateau Musar 2005 Premiär för oss vad anbelangar såväl libanesiskt vin som kultproducenten Chateau Musar. Fick tydliga grenachevibbar blint och trodde på en spanjor eller möjligtvis sydrhônare. Skönt vin i gammeltraditionell (i motsats till nytraditionell) stil. Något som vi definitivt kan tänka oss ha ett par flaskor av liggandes. Även detta har fått en betydligt intrikatare genomkörare här.

Carema 2008 (Cantina dei Produttori Nebbiolo di Carema)

Vi har provat ett par årgångar av Produttori di Caremas normale tidigare, på plats i Piemonte, och försökt få tag i vinerna här hemifrån vid några tillfällen men har av någon anledning alltid gått bet. Så härligt det då är med gentila läsare av bloggen som råkar ha en låda över och undrar om man månne är intresserad av ett ägarbyte. Stort tack Martin!

Kooperativet i Carema är litet med tillgång till bara 17 ha vinmarker men genom så många som 78 olika små odlare. Vid sidan av PdC är det egentligen bara Ferrando som odlar nebbiolo i det här en gång så traditionstyngda området nuförtiden. Förklaringen till detta är dels förstås den på de senaste årtiondena så låga efterfrågan på viner härifrån, men kanske i ännu större utsträckning de oländiga odlingsförhållandena som råder här. I princip all vinodling på de här dramatiska branterna sker med hjälp av så kallade tabbie - terrasser som stöttas med hjälp av solida kolonner av betong - och i en pergolaliknande uppbindning av rankorna - tipiun. Dyrt, svårarbetat, lågavkastande och dessutom, tack vare den nordliga latituden och höga altituden, svårt att uppnå full fenolisk mognad under normala år.

2008 får räknas till just ett av dessa "normala" eller klassiska år i större delen av Piemonte. Något som också skönjs i den ack så rena, finlemmade, florala, bottilagrade, arketypiska nordnebbiolonäsan. Pur elegans med ett "tip-toe-through-the-tulips-likt" lynne och en skir, nästan naken, ärlighet. Klarbär, syrliga vinbär, hallon, regnfuktig sten, mandel och vit persika, men med mycket god intensitet. Strukturen är lätt, nästan försynt och nära nog vitvinslik - så oerhört långt från gårdagens barolo, och betänk då att vi har att göra med samma druva odlad bara halvannan timmes bilfärd från varandra, men likväl som att jämföra en bandol med en bourgogne. Finns det egentligen någon annan druva som är en lika utpräglad terroir-förmedlare som nebbiolo?

Det här får alla mätare att säga ka-ching! och är omöjligt att snusa sig mätt på. Nebbiolo-aficiowinos med en förkärlek för elegans som missar vinerna från norra Piemonte är det synd om. Det här är en vidunderlig representant för Carema - mycket nära Ferrandos Etichetta Bianca i kvalitet - för i storleksordningen €10-12 om man handlar på plats. Fyndchock.

Boca 2008 (Le Piane)

Dags för ny årgång av ett av mina absoluta favoritviner alla kategorier - Le Pianes Boca är något av det renaste, mest livfulla och eleganta som står att finna i nebbioloväg idag. Christoph Künzlis elfte årgång har höga förväntningar på sig och således mycket att leva upp till. Låt oss redan här och nu avslöja att 2008 inte lär göra någon besviken. Vi talar om extremt högklassig juice som levererar på en nivå som ytterst få Langhe-producenter är i närheten av, avseende renhet, elegans och sirlighet.

Men vad nu? Första lilla upphällda skvätten direkt vid öppnandet riktigt bjuder ut sig, formligen larmar och gör sig till, bankar på kastruller och skanderar "Här är jag!". Det här är ovanligt, Boca brukar behöva gott om tid och luft för att samla ihop sig och komma igång, liksom smygstarta och blomma ut undan för undan, särskilt vid den här synnerligen späda åldern. Det här behöver snarare tid och en rejäl vända på karaff för att lugna ner sig.

Men som det lugnar ner sig! När dammet lagt sig efter den initiala urladdningen möts vi av en otroligt elegant och mörk frukt som närmast kan liknas vid en riktigt blödande mogen bigarrå som doppats i smält Valrhona-choklad, mineraliska pustar av blod, järn och rabarber, supersnygga violtoner och en diskret fond av mandel och hasselnötter. Tanninerna är ungdomligt täta men finblästrade och ytterst salivinducerande medan syrorna är så ljuvligt ystra och pigga som de någonsin kan bli i det där svårdefinierade spektrumet mellan gul och orange citrus. Lång och gänglig eftersmak som liksom står och balanserar länge och väl på tungroten innan den till sist släpper greppet.

Givetvis en kompanjon av rang till lammfiléerna och den gräddkokta savoykålen men det här bälgar jag precis lika gärna i mig rakt av. Det är så oerhört gott och stimulerande på egen hand att jag börjar undra om det här egentligen är en årgång som är lönt att lagra? Den kommer med all säkerhet att utvecklas och mogna med grace men blir det bättre än så här? Fan vet. Gör er själva en tjänst och prova - Winewise och BaroloBrunello har 2008:an. Satans grymt vin!

Det har skrivits en del om Le Piane tidigare här på bloggen, för den som är nysgjerrig.

Gattinara 2006 (Mauro Franchino)

Vid vår nyligen avhållna bloggträff i Köpenhamn var det framför allt ett av alla de provade vinerna som slog an ett glädjens ackord på min, och flera av de andra deltagarnas, lyra. Finn Klysner dukade fram en sagolik Gattinara 2006 från Mauro Franchino som fick änglarna att sjunga och de övriga röda vinerna på bordet att framstå som tämligen klumpfotade och baktunga, i jämförelse. Men att prova ett vin är en sak, att beskåda och avnjuta det i arbete en annan.

Därför snittar vi andäktigt upp vår låda och låter en flaska få snurra sig ett par varv i karaffen innan den ställs på bordet tillsammans med kalvrulladerna och gräddsåsen. Den sparsmakade information som står att finna om den här ytterst småskaliga producenten (2400 flaskor 2006) är att Mauro Franchino är en blygsam man som med stor passion brukar sina 3,5 [sic!] ha i Lurghe, Gattinara. Vinet ligger 4 år på botti och 1 år på flaska innan det släpps.

Brukligt skirt, rubin- och granatäpplerött riktigt strålar det om glaset. Doften är med på noterna direkt och är inget annat än ren och skär nebbiolo-romantik med alla de vederbörliga nordpiemontesiska florala elementen på plats - rosor, violer, eterneller och en pust liljekonvalj på toppen. En exemplarisk näsa som verkligen får en att förstå varför nebbiolo brukar inta frontpositionen, möjligtvis strax bakom pinot noir, när det talas om viners elegans och komplexitet. Ultratraditionellt stuk utan några påtagligt mörka stråk av tjära och dylikt - ska man hänvisa till någon like i Langhe får det nog bli Brovia eller Giuseppe Mascarello.

Munnen är så där läckert avvägd med lika delar lätthet och intensitet. Tanninerna är smärgelduksfina och slukas upp fint av gräddsåsen, syrorna hänger med hela vägen och är snyggt mandarinaktiga till sin karaktär. Vinet lever verkligen upp vid matbordet och fungerar lika bra som njutningsmedel, ackompanjatör och törstsläckare. Aldrig tungt eller trögdrucket, karaffen liksom bara evaporerar...
Precis sånt här vill man snubbla över oftare! 190 DKK hos DWC-Vin.

Stransì (Ioppa)

Ingvar skrev en bra grej härförleden, om hur det kan vara när bloggarinspirationen uteblir och vad som kanske ibland ska till för att ge den en knuff framåt. I mitt fall har en lysande I Veroni Chianti Rufina Riserva 2008 (ge den luft, massor av luft så samlar bigarråfrukten ihop sig och bäddar in faten riktigt snyggt - 115 DKK Carlo M), en Castell'in Villa Chianti Classico Riserva 2006 (torr, stram, ytterst traditionell riserva som kanske saknar de där riktigt sprittande syrorna som ska till för att få mig att gå igång på samma sätt som VS - 239 DKK BB Vin) och en Cascina Baricchi Brigante in fuga 2006 (Langhe-pinot nero som lyckas med det avundsvärda konststycket att presentera sig både snyggt och ärligt, såväl ampelografiskt som geografiskt - 124 DKK Carlo M) passerat revy på sistone utan att få mig att osäkra bloggbössan och skjuta iväg en post. Men så ikväll hände det...

Och det skulle minsann till ett dessertvin för att pergamentet skulle rullas ut, gåspennan doppas i bläckhornet och monokeln nogsamt klämmas fast i ögonvrån. Stransì är en kuriositet i ordets rätta bemärkelse: Det här är 100% vespolina, från Ghemme-producenten Ioppa, som plockas i september och får ligga och torka, passito-style, till februari då en lång maceration sätts igång varpå musten läggs på fat i tre år. Utbytet från den plockade druvan till färdigt vin är knappa femtedelen.

Doften är inget annat än nobel med marsipan, nyöppnat schatull i valnöt eller jakaranda, lagrad jamaicansk rom, chokladdraperade körsbär och dyrt läder. Munnen bjuds på en mycket djup och intensiv fruktighet som ligger åt det lilasvarta bigarråhållet samt en mäktig och förbluffande klädsam tanninmatta som genast griper tag i gom och tandkött för att sedan ligga kvar där en lååång stund, medan eftersmaken långsamt liksom trippar ut och gör stilfulla piruetter på tungroten. Ett sagolikt gott vin som är som klippt och skuret för att sättas i arbete till julegodterna och till väl valda vällagrade ostar. Klockrent klipp för 215 MUK hos Carlo M!

Carema "Etichetta bianca" 2006 (Ferrando)

Trogna läsare av den här bloggen börjar nog bli rejält trötta på att läsa om viner som är "rödfruktiga", "slanka", "rena", "spänstiga" och "viga". Well, jag är ledsen - smakidealen är tämligen väl utmejslade vid det här laget och någon radikal kursomläggning verkar inte vara förestående inom det närmaste. Och till råga på allt sitter vi ikväll med The mother of senig och syradriven nebbiolo i glaset. Jag ska försöka att bespara er de värsta flosklerna...

...men låt mig bara säga, först som sist, att vi har att göra med en rykande rödfruktig, synnerligen slank, ruggigt ren, särdeles spänstig och vansinnigt vig nebbiolo av ädlaste märke. Eller picutener (picotendro) som klonen heter här uppe i Piemontes allra nordvästligaste utposter. Naturligtvis botti-lagrad, till skillnad från Ferrandos svarta etikett som får sig en körare i barriquer, och så varsamt extraherad att vilken barbaresco som helst förefallit klumpig och svulstig vid en direkt jämförelse.

Nästintill blankpolerade tanniner och svala syror gör att man gladeligen kolkar i sig den här lollipopläskande men samtidigt stramt eleganta läckerbiten i stora klunkar. Ett unikt nebbiolouttryck som absolut inte bör missas om man gillar barolo/barbaresco av det traditionella slaget. Finns till bra pris hos Enoteca Lucantoni i Rom. Stort tack till Ingvar för shopping, läs här vad han tyckte och läs om vårt besök hos Roberto Ferrando i Ivrea ifjor här.

Mästarmöte

Antonio Cerri och Teobaldo Cappellano var två extraordinära piemontesiska vinprofiler som lämnade tunga avtryck efter sig i sina respektive hemtrakter: Boca och Serralunga d'Alba. Båda var nebbiolopartisaner, born and bred, av den gamla goda och orubbliga sorten som hade en mycket klar och odistorderad bild av hur deras viner skulle smaka. Med tradition och typicitet som främsta fyrbåkar gjorde de här båda herrarna viner som tydligt och varmhjärtat gestaltade såväl områdets terroir som druvans karaktär och vinmakarens persona. Vi har Cappellanos Barolo Pie Rupestris, från det varma, nederbördsfattiga och knepiga 2003, samt Cerris Boca från det likaledes varma men synbarligen avsevärt stabilare 1990 i glasen.

Boca Campo delle Piane 1990 (La Meridiana) När Christoph Künzli köpte Antonio Cerris gamla cantina i slutet av 90-talet fanns det vin som fortfarande låg kvar på de stora, gamla faten. Han smakade och kunde konstatera att det mesta var i strålande skick och beslöt sig för att låta buteljera det. Vi fick smaka 89:an när vi besökte Künzli ifjor och blev smått lyriska. 1990:an ser betydligt mera sliten ut i sin bruna och grumsiga stass. Även doften är längre gången i mognaden med buljong, torkad Karl-Johan och japansk soja men under alltsammans lurar mörk viol, eterneller, bruna kryddor och en frukt som drar åt pomerans och mandarin av det lätt torkade slaget.

I munnen blommar frukten ut och känns snäppet vitalare, understödd av fint avrundade apelsinsyror och en mogen, slät tanninprofil. Eftersmaken är lite snöpligt kort, nästan avsnoppad, men som helhet är det här en mycket njutbar Boca i full mognad. Jag minns 89:an som en mäktigare upplevelse, fast flaskvariation är ju förstås en inte försumbar parameter i det här sammanhanget, för att inte tala om ynnesten att få prova vinet på plats, i cantinan där den vilat under hela sitt liv.

Barolo Pie Rupestris 2003 (Cappellano) Rasande läcker trad-Serralunga-barolo med lager på lager av klassiska attribut: torkade rosor, tjära, hela kryddlådan med nejlikor, kryddpeppar och korianderfrön samt på toppen suckat och nystoppad pipa. Munnen fylls ut rejält av den mörka tobaksbemängda bigarråfrukten och de oslipat snabbmognade tanninerna. Mäktig munkänsla och en lång sugande eftersmak. Ytterst delikat klassisk barolo som man inte behöver vänta med att dricka tills att de där orangea kuverten inte längre är prognoser. Lika säker leverans som de andra testade 03:orna.

Ingvar på besök

Vi har lockat in Ingvar till det skånska inlandets varma och omslutande famn, ur blåshålet där borta på Bjärehalvön, för att spendera söndagseftermiddagen tillsammans med oss och gå loss på en handfull spännande flaskor.

Petite Arvine 2010 (Les Crêtes) är först ut och ett välbekant vin för oss, men Ingvar har mig veterligen aldrig smakat Les Crêtes' variant tidigare. Han gissar ung riesling ganska direkt vilket ju är rätt gissat, trots att det är helt fel, eftersom likheterna mellan det här vinet och en purung och frisk riesling är många. Syrorna sjunger fyrstruket och frukten skriker citrus av alla tänkbara slag - grapefrukt, lime och citron. Enormt upprensande och uppfriskande men trots allt med en ganska seriös profil. Ett mycket läckert och användbart vin och ett måste i varje välutrustad källare.

Il Mio Malvasia 2008 (Donati Camillo) är en malvasia dell' Emilia som är lätt frizzante och presenterar sig till att börja med som ett unket och stängt naturvin, fast med en tämligen distinkt malvasiaparfym som enda egentliga vitala komponent. I munnen har en bitterhet och beska tagit överhanden och allt känns egentligen ganska trist och passé. MEN, efter en natt i kylen har det hänt märkvärdiga saker: Ikväll känns det som om allt har satt sig - beskan är införlivad i den munfyllande persikofrukten och doft såväl som smak har öppnat upp sig och harmonierar på ett föredömligt sätt. Väl kylt (ensiffrigt) är det här hur njutbart och läskande som helst och i takt med att temperaturen stiger förvandlas det till ett veritabelt sniffarvin. Ett närmast osannolikt förvandlingsnummer. Och det skulle inte sluta där, skulle det visa sig:

Fontanasanta Nosiola 2010 (Foradori) är Elisabetta Foradoris amforajästa nosiola. Ett förbluffande ljust och klart vin - nästan canvasgult - sin långa skalmaceration till trots. Här bjuds vi, tvärtemot malvasian, på en hyperintensiv doft direkt ur flaskan. En skarp och ettrig ton av nagellack lägrar glaset och vill inte släppa greppet. Även i munnen är allt överstyr, överhuvudtaget ingen balans att tala om initialt. MEN, efter bara någon timme i glaset har vi att göra med ett helt annat vin. Vi talar elegans och chablis-lika syror och en renhet som bara växer och breder ut sig. Efter ytterligare någon timme har den fula ankungen sannerligen förvandlats till en skön svan. Imponerande komplexitet med både fruktrondör, stringenta väldefinierade syror och friskhet i massor. Förmodligen årets vita vin, för min del!

Efter det här konststycket kommer vi att diskutera hur det gått till vid provningen inför det beryktade "naturvinssläppet" tidigare i år. Foradoris Fontanasanta Manzoni Bianco fick ju då, i likhet med de flesta andra naturvinerna, ett minst sagt ljumt mottagande av den svenska vinprovareliten. Ger man vinerna överhuvudtaget någon chans att veckla ut sig vid den här typen av löpande-bandprovningar? Hade vi pop-n'-pourat kvällens nosiola och stannat vid det första intrycket, hade vi förmodligen vaskat skiten...

Villa Horta Vespolina 2009 (A.V di Cantalupo) En ren vespolina som inte beter sig riktigt som jag förväntar mig. Här finns inga direkta hallon och jordgubbar och annat skirt och klart. Här är snarare frukten mörkblå och doften riktigt kryddig med kanel, salvia och pomerans. Inte särdeles mycket tanniner - även om Ingvar hävdar motsatsen - men bra syror och fyllighet. OK, utan att lämna några bestående intryck.

Champ Levat Mondeuse (Jean-Yves Péron) Första gången vi har mondeuse från Savoie i glaset. Doften är cabernet franc-grön med stråk av peppar, curry och libbsticka. Syrorna är skoningslösa, rentav jobbiga - jösses Amalia! En rejäl bit gruyere gör dock jobbet och plockar raskt ner vinet på mattan igen. Ganska kul bygge men syrligheten klingar hårt, nästan metalliskt vilket ger en lite oangenäm helhetsbild. Mat - fett och sälta - är ett absolut måste för att överhuvudtaget få ner det här.

Langhe Nebbiolo 2009 (Giuseppe Rinaldi) Herre min låda, vad bra det här är! Utan konkurrens vår bästa flaska av det här vinet hittills. Makalös näsa med hela trad-nebba-paketet som bara matar ut godsaker att smeka näsväggarna med. Superfokuserad mun där allt sitter på exakt rätt plats, som en riktigt bra symfoniorkester. Och det skummaste av allt: Vi har bara en ung Langhe nebbiolo i glaset...

Ghemme 2001 (A.V di Cantalupo) Skönt mogen nebbiolonäsa med tryffel, tryffel och tryffel. En del läder och buljong samt ett fång rosor och en knippe violer får också plats på tåget. Tanninerna är däremot riktigt på bettet och nafsar hej vilt på tunga, kinder och gom. En lite disharmonisk mognadsprofil där doftupplevelsen inte överensstämmer med munkänslan. Gott men spretigt.

Rosso 2008 (Edi Kante) Edi Kante var den förste som började buteljera sina viner i Carso, Friuli på åttiotalet. Läs om Ingvars besök på gården här. Rosson är ett mycket njutbart vin i en lite avrundad stil med en ymnig och inbjudande frukt och en elegant mineralisk pendang. Druvblandningen förmodas bestå av terrano, cabernet sauvignon och merlot. Mycket nordostitaliensk i sin stil och med en robust aura av kvalitet svävande över glaset.

Ghemme 2001 (Antichi Vigneti di Cantalupo)

De riktigt goda årgångarna behöver inte nödvändigtvis vara de samma i norra Piemonte som i Langhe. Här uppe brukar de heta årgångarna kunna vara gynnsamma, då druvorna får mogna ut på ett annat sätt än de brukar, särskilt om de dessutom växt på hög höjd. Således kan man hitta förbluffande trevlig Carema, Lessona eller Boca från exempelvis de varma åren 2003 eller 2007.

2001 var däremot ett höjdarår både i Alto Piemonte och Langhe. I norr var sommaren lagom varm och torrare än normalt och hösten näst intill perfekt med riktigt varma dagar och svala nätter, vilket medförde osedvanligt friska druvor med högt sockerinnehåll. Till och med den kinkiga vespolina stortrivdes, vilket föranledde ovanligt rikliga skördar och följdaktligen ett ovanligt högt innehåll av just denna trevliga druva i cuvéerna.

Antichi Vigneti di Cantalupo har aldrig särskilt mycket vespolina, eller ughetta som den heter här, i sin Ghemme. Men nog är det vespolinas härliga jordgubbs- och smultronaromer som härjar vildast när vi häller upp första glaset av den sedan två timmar luftade nollettan? Ganska snart har vi även ett koppel sköna, halvmogna nebbiolotoner som börjar pocka på uppmärksamheten - viol, ett uns tryffel, varm asfalt och mandelmassa. Mineraliteten är påtaglig och fräschar upp rejält vilket gör att vinet känns några år yngre i näsan än vad det faktiskt är. Små fat kan vara inblandade, men knappast nya och det är inget som stör på något vis.

Mineralsältan, den lena och finkalibriga tanninstrukturen och de höga syrorna är det som får en att börja tänka utanför de "vanliga" (läs: Langhe-) ramarna. Elegant, snyggt men ändå med bra schwung och lyft i frukten. Ingen baktyngd eller kvalmig täthet trots en hel del kraft, utan ytterst piggt och tilltalande. Här blir det påfyllning. Vi snackar dessutom närmast "Carlo-ratio" beträffande pris/kvalitet - 140DKK hos Le Papillon, lagrat och klart! Vinosapien sippade 99:an härförleden.

Ca' Vinosapien revisited

Återbesök i Sturköbaren. Som vanligt ytterligt trevligt och som vanligt bjuds det rikligt av nya och spännande bekantskaper, ofta sådana som man inte råkar på någon annanstans. Här följer ett urval av höjdpunkterna:

Cuvée Frédéric Emile Riesling 2002 (Trimbach) En arketypisk Alsace-riesling från ett toppår. Alla önskvärda attribut är på plats: stadiga syror, utfyllande frukt och en intensiv petroleum-mineralitet. Rasande elegant och levererar absolut på topp just nu. Inte riktigt min påse dock - jag vill nog ha min riesling ung, kalkig och mer fruktfokuserad - men kul att få prova.

Le Chevalier de Sterimberg Hermitage 2009 (Paul Jaboulet) Apropå kul att få prova: När drack man en vit Hermitage senast? Och vilken Hermitage sedan! Superelegant med sin massiva tropiska frukt i centrum, kringbyggd av komplexa mineraltoner och rikligt med fatkaraktär av den snygga och exklusiva sorten. Här hamnar gissningarna på vit bourgogne av riktigt hög kvalitet. Komplett och i balans, sin ringa ålder till trots. Utan tvekan den här trions mest ekvilibristiska solist.

Kakas 2007 (Demeter Zoltán) är däremot den stabila och kontrapunkterande ackompanjatören som med sin läckra grönäppliga frukt och sin lite oljiga, viskösa karaktär, vinner mitt hjärta. Lika delar agrar rusticitet och aristokratisk elegans paras snyggt i den här renrasiga brygden (100% furmint) som med sina stringenta syror och sin stadiga kropp, understödd av ett subtilt oxiderat skimmer, faktiskt leder tankarna till både Vouvray och Jura. 

Boca 1967 (Ermanno Conti) Det här är en av Ermanno Contis tidigaste årgångar. Castello Conti startades av Ermanno 1963 och drivs idag vidare av hans tre döttrar som fortsätter göra traditionella och ursprungstrogna viner på hög nivå. 

45-åringen ser lite sliten ut i sin matta tegelbruna dress, men nosen fylls av härliga mognadsaromer där läder, svamp, eternellbuketter och torkad aprikos står längst fram och slåss om uppmärksamheten. I munnen är det inte riktigt lika upphetsande med en frukt som börjat kasta in handduken och svajig syrlighet. Riktigt skön sniff, dock.

Boca 1989 (Ermanno Conti) är så vitalt och i balans som ett vin någonsin kan bli. Det är först och främst i munnen som det brakar loss med ett fantastiskt elegant nebbiolo-fyrverkeri där tanniner och syror bildar ett slags gyllene snitt med den mörka och klockrena bigarråfrukten. Efter dryga timmen i glaset börjar även doften att berätta sin historia. Här bygger vespolinan och uva raran på och ger en smidighet, en renhet och ett fruktdjup som nebbiolo sällan klarar av på egen hand, utan att förfalla till en ren kraftuppvisning. Boca av den här kvaliteten med några år på nacken är bland det underbaraste som finns. Ren kärlek!

Ortensio Lando Valtellina Superiore 2008 (Luca Faccinelli) har vi druckit några flaskor av vid det här laget, och fäst oss vid rejält. Mycket trevlig valtellinsk nebbiolo som bara sett insidan av stora och gamla botti. Slank och spänstig i steget men likafullt med en söt rondör i frukten. Kanonvin till de utsökta viltfärsbiffarna.

Barolo Case Nere 2000 (Enzo Boglietti) är en powerhouse-barolo med pampig mörk frukt av plommon och bigarråtyp, uttalad tanninstruktur och lång mäktig eftersmak - ett njutningsvin. Mina gissningar landar snarare i Serralunga eller Monforte, än i La Morra. Modern barolo som klär utmärkt i barriquer och som befinner sig i helt rätt ålder för konsumtion nu. Ingen brådska dock, här finns stomme för flera års ytterligare ryggläge.

Quintessence Humagne Rouge 2009 (Benoit Dorsaz) Mycket läcker schweizare gjord på den rara druvsorten humagne rouge. VS har tidigare kallat den "gamay på steroider" men jag kommer på mig själv att tänka på zweigelt, nord-rhônsk syrah, dolcetto eller ruché när jag känner de här florala, aromatiska och intensiva fruktessenserna. Svala fina syror och mörk, köttig fruktpastill. Bedårande.

Rossese di Dolceacqua 2010 (San Biagio della Cima) Rossese vill vi dricka mer av. Vilken härlig ligurisk bekantskap! Även här rör vi oss åt gamay-/dolcettohållet beträffande fruktprofil och drickbarhet. Precis den typ av vin som jag inte kan värja mig emot - rent, friskt, upplyftande, läskande och funktionellt.

Vinosapiens noteringar finns här. Stort och varmt tack till P, A och O!