Lambrusco Del Fondatore 2011 (Cleto Chiarli)

Okej, jag fattar. Det var alltså det här som skulle till för att man skulle bli lambruschified. Visst har man väl tjusats av pärlorna och den spralliga frukten i tidigare smakade lambruschi, men flaskjäst sådan är sannerligen en helt annan femma.

Det är inte bara det faktum att Il Fondatore ser ovanligt spännande ut i glaset - ungefär som en frozen strawberry margherita; grumsig och gladiolusröd - som får mig att tänka att det här skulle kunna vara alla medvetna vinkypares nästa heta villebråd. Det är framförallt vinets extrema matvänlighet och närmast diplomatiska kvaliteter vid middagsbordet som skulle göra livet lättare för mången sommelier. Vi har minestrone på menyn ikväll och buljongbaserade soppor är sällan en lätt match för ett vin, inga pix för den här lambruscon dock. Särskilt det kokta rimmade sidfläsket formligen stortrivs i sällskapet.

Visst spritter doften av jordgubbar och hallon men låt er inte luras, under det bedrägligt lättsamma doftskalet döljer sig en intrikat persona med skyhöga fruktsyror och en munkänsla som biter till på ett mycket intressant sätt i samarbete med kolsyran. Ljuvligt, och tämligen otippat!

La Battagliola Lambrusco di Grasparossa 2010

Allt emedan man förtvivlat verkar försöka hålla värmen med barolo, såväl i vår nordligt avlägsna huvudstad som ute vid den så ofta stormanlupna Skälderviken, får vi här inne i det ångande inlandsklimatet plocka fram det allra mest läskande vi kan komma på för att svalka oss, i den heta sensommarkvällen.

Vi har trots ihärdiga påtryckningar från hovleverantören faktiskt inte fyllt på lambruscoreserverna i år, utan dekapiterar ikväll den sista av fjolårets erövringar. Och det här verkar vara en lambrusco som tål att ligga ett tag ännu. Skummet är livligt och så där intensivt lilarött så att Vanish Oxy Action-flaskan nästan springer och gömmer sig.

Frukten är polpös och bitig med mörkröda och blålila skogsbär och syrorna sprätter fint på tungan. Mycket läcker lambrusco med komplexitet nog för att avnjutas på egen hand men som naturligtvis regerar vid matbordet. Fler som är sålda på La Battagliola här och här.

Lunchtjut

Vi brukar dra oss till minnes en incident som utspelade sig tidigt i vår "vinkännar-karriär". Vi semestrade i Lazise vid Gardasjön och stod i någon supermercato med en till bredden fylld korg med salume, giardinieri, ostar och oliver. Nu skulle bara ett lämpligt vin väljas ut att ackompanjera den här lyxlunchen som senare skulle intas på hyrlägenhetsbalkongen.

- Eehh, amarone är väl schysst?

- Jaa, det är grejer det! Och 16%! En sån tar vi.

Väl tillbaka så dukades läckerheterna upp och två stycken Duralexglas ställdes på bordet den här julidagen när luften dallrade i de minst 3o graderna.

- Mmm, det var min själ grejer det.

Efter c:a 30 minuter och en snabbt evaporerande (min bästa förklaring) flaska amarone så var huvudet blytungt och efter ytterligare 10 minuter låg vi bägge tvärdäckade med näsan i vädret och sov tungt fram till 21-tiden då vi kravlade oss ur bingen för att borsta gaddarna och sussa vidare natten igenom.

Nej, lunchviner ska vara lätta och alkoholsvaga. Är det dessutom hett, som idag, så får de gärna vara kylskåpskalla och frizzante - läge för lambrusco således.

Färgen är blålila - deep purple - med ett tjockt skum vid första upphällningen. Frukten är tydlig och rak, bubblorna kittlar på tungan medan syrorna är intensiva. Helt otänkbart att dricka utan lämplig mat dvs salume, ostar, hembakt bröd och en friskt dressad sallad.

Naturligtvis inget provningsvin men en dag som denna funkar det utmärkt till en slö långlunch eller varför inte picknick.

Ad Libitum säljer Antica Osteria Lambrusco (Medici Ermete) lådvis; 6 flaskor á 70 SEK via SB och dolt varunummer (473268-01).