Pinot Grigio 2006 (Bressan)

Jag kan nog med berått mod påstå att det var Ingvar som med hjälp av Bressans pinot grigio fick upp våra ögon, reste våra gomsegel och vred på stora salivkranen vad anbelangar långmacererade vita viner, för sisådär en tre-fyra år sedan. Då var det årgången 2004 som vi exponerades för vid ett antal tillfällen. Alltid med resultatet att man lämnades med en känsla av att ens cirklar rubbats en aning. Och att man där och då bestämde sig för att absolut dricka det här igen, och att nyfikenheten väcktes ytterligare för andra viner i den här stilen och genren.

Ikväll är det 2006 av det här klassvinet som vi har i glasen. Alla teknikaliteter som kan tänkas vara önskvärda att veta finns att läsa här.
Färgen är lite ljusare och på något vis juvenilare än hos 04:orna - cognacsamber åt den mellanblondare delen av spektrumet. Doften känns också ungdomligare och mer oskuldsfull än vad 2004 gjorde vid samma ålder eller yngre. Här finns avsevärt mindre av de dova petroleumångorna och de bokna äpplena som då brukade lägra glaset. Här finns däremot en hel armada eleganta pustar med nypolerat ädelträ, bivax, honung, nougat, mandelmassa, gula plommon och en mineralitet som riktigt får det att knastra mellan tänderna vid blotta åtanken på att bestänka munhålan med denna ambrosia. Och doften bara växer och växer i glaset.

Det är, som sig bör, ett munfyllande vin med massor av solid kropp, lågstämda syror, elegant invävd fruktsötma och ingen direkt tanninanstrykning att tala om. Mineralsensationen är lika påtaglig i munnen som i nosen och är den som bidrar med fräschör och lyft i anrättningen. Lång och mycket njutbar eftersmak.
Vi dricker det till mjälla kalvkotletter och en rödbetsrösti som direkt hittar hem med sin sötma.

Makalöst vin, här i en kanske något mera tillgänglig och mindre extrem tappning än 2004:an, men för att citera Ingvar (till vänster): glöm allt vad ni tidigare tyckt, tänkt och trott om pinot grigio, det här är någonting helt annat.

Schioppettino 2006 (Bressan)

Det har förmodligen inte undgått någon vinintresserad att Friuliproducenten Fulvio Bressan har hamnat i rejält blåsväder den senaste tiden efter att ett av hans sedvanligt grova och bordusa, men i det här fallet även förbluffande korkade och otvetydigt rasistiska, Facebook-uttalanden fått blixtsnabb och stor spridning samt rönt massiv kritik i allsköns sociala medier. Om man sedan tidigare följt hans Wine Maverick-konto på Facebook har man förstås sett de här tendenserna ett bra tag. Faktiskt så till den grad att jag personligen kände mig nödd att avfölja honom för någon månad sedan, av ängslan för att faktiskt förlora förmågan att fortsättningsvis kunna njuta av hans oftast fantastiska viner, genom det ständiga flödet av råbarkade budskap som allt som oftast riktade sin avsky mot nytillträdda integrationsministern Kyenge.

Debatten om huruvida det är möjligt eller inte att uppskatta konsten, musiken, texterna, eller i det här fallet vinerna, sprungna ur händerna och hjärnorna hos män eller kvinnor med ett åsiktskartotek som är sjukt, skevt eller makabert är mycket intressant. I de allra flesta fall vet vi inget om vad konstnären eller kreatören egentligen tycker och tänker politiskt eller ideologiskt, och det är väl egentligen på det planet ett sunt förhållande mellan producent och konsument ska vara? Att kasta sina åsikter, som i det här fallet platsar bäst på en Sverigedemokratisk lokalsektions årsmötes efterfest klockan tre på natten, i ansiktet på sin kundkrets, som kanske dessutom till stor del utgörs av moderna, medvetna storstadshipsters världen över och andra med diametralt motsatt uppfattning, är, om inte annat, en veritabel affärsmässig dikeskörning som förmodligen kommer att svida rejält den närmaste tiden. Bressan har blivit paria och ingen verkar vilja ta i honom med tång för tillfället. Att, som somliga, börja yla om bojkott och dödsskallemärkning av vinerna känns dock mest löjligt och föranleder en först och främst att undra vad det är vederbörande bojkottar - varuproverna?

Vi plockar i alla fall, med stor nyfikenhet, fram en flaska av Bressans eminenta Schioppettino 2006 för att se hur den mår efter den senaste tidens turbulens. Vi har tidigare skrivit om 2004:an och njutit ett par 2006:or i det tysta det senaste året, men varje gång blivit smått begeistrade. Det vi framför allt slagits av är hur signifikant matkrävande och  arbetsvilligt 2006:an har uppträtt jämfört med 2004, som också var ett fantastiskt vin men som lika gärna opererade på egen hand. Vi tussar därför ihop vår nollsexa med fin stinco di maiale, peperonata och polenta spetsad med en rejäl grabbnäve getost för att se vad som händer.

Både näsa och mun får snabbt sitt och fylls tämligen omgående av ett generöst fång medicinalörter, hostmedicin, lagerblad, mynta, enbär, fernissa - en komposition av förstahandsaromer som för tankarna till Fünf Kräuter-halstabletter. Här finns också en enastående vacker fruktighet med lager på lager av svartmogna körsbär och tranbärskärva sidotoner. Mineraliteten är sublim och bestänker både näsväggar och gom med sin torra sälta samtidigt som kinderna blir bitna av både den aromatiska pepprigheten såväl som av de nipsiga tanninerna allt medan syrorna befinner sig på en fint avstämd nivå. Ett bländande bra vin, underbart på egen hand men framför allt till rustik bonnamat, sådan som står på bordet i kväll.

Vad kan man säga, annat än att det här är ett vin gjort av en stilbildare, en mästare i sin genre. Det här är ett vin som med nästintill precisionen hos en GPS talar om för oss var det har sin hemvist och det berättar också med hög röst vilken druva det handlar om. Men allra tydligast talar det om vem som har gjort det - det här är arketypiskt Bressan. Det berättar dock inte med en viskning om vilka åsikter upphovsmannen har, precis som det ska vara. Det här är alldeles för bra för att avstå, av ideologiska skäl eller andra.

Pinot Nero 2006 (Bressan)

Det mesta är förmodligen redan sagt om Fulvio Bressan, hans viner i allmänhet och Pinot Nero 2006 i synnerhet men det innebär ju bara att nyfikenheten på just det här vinet är desto större. Ett par uttömmande lästips som behandlar den här egensinnige Friuli-partisanen är såklart Ingvars sköna beskrivningar av besöken i Farra d'Isonzo och Arnold Waldsteins dito där kommentarstråden är särskilt intressant med en häpnadsväckande verserad Fulvio själv i centrum av diskussionen där han bland annat försvarar, eller förklarar, typiciteten hos sin pinot nero 2006.

När vi häller upp får vi oss till livs ett anmärkningsvärt mörkt och tätt vin i en tämligen brynt nyans. Doften är genast rysligt på tå med en pikant  pinotesque parfym och rikligt med mellanröda bär-aromer som rör sig runt jordgubbs- och hallonsyltburken. En precis lagom dos härligt sumpiga drag som aldrig skenar ur, en ruggigt snygg fatton som ligger som en drone i bakgrunden, kryddiga dimmor av nejlika och pomerans och en del järniga mineralanspelningar som håller doftbilden ren och attraktiv. Atypicitet är nog det sista jag tänker på - den här nosupplevelsen är så klockren en norditaliensk pinot nero någonsin kan bli.

Det som direkt kan föras in på divergenskontot, i jämförelse med andra norditalienska pinoter, är intensiteten och den liksom alldeles täta doftväggen. Järnvägars vad glaset matar ur sig doft utan att ta en paus eller ens hämta andan. Ett par timmar efter upphällningen är det fortfarande full fräs i kupan men nu har det tillkommit ett rejält lager örtiga och medicinala toner som för tankarna till Underberg eller Gammeldansk.

Även smaken präglas av en intensitet och frenesi av sällan skådat slag. Så till den milda grad att det i stort sett går bort som matvin, påsklammet har svårt att komma till tals så länge den här egocentriska påfågeln står på bordet. Det är framför allt den ivriga och parfymerade aromatiken som håller låda, vi talar ratiomässigt om nivåer som gewürztraminer från Alsace eller moscato giallo från Alto Adige vanligen brukar kunna nå upp till. Ett alldeles underbart vin att njuta på egen hand eller möjligen till riktigt högklassiga och vällagrade ostar och charkuterier är det däremot. Här finns bitiga syror i massor och riktigt angenäma tanniner som fäster som kardborrar på tandköttet. Smakpaketet mynnar ut i en solid eftersmak med en liten beska som på något sätt känns klädsam.

Visst finns här pinot nero-markörer så att det räcker och blir över. Och visst finns här Bressanska attribut i massor. Vinmakandet tas liksom till en annan nivå när producentens persona sätter så här tydliga avtryck i den slutgiltiga produkten. Det här är ett medryckande vin och ett vin som förmodligen är helt omöjligt att inte gilla om man tycker om välgjorda och personliga viner.

Finns hos Winewise i Köpenhamn och vi fyller på subito.

Schioppettino 2004 (Bressan)

De omsorgsfullt framställda och högst personliga vinerna från Mastri Vinai Bressan i Farra d'Isonzo verkar gå hem brett i bloggosfären. Vi har ju alla under lång tid letts, likt fålar till brunnen, av de nordostitalienska vinernas främste förkämpe och överstepräst (pontifex maximus): BV-Ingvar, och nu äntligen synes vi alltså börja fatta grejen. Ingvar har skrivit massor om Fulvio Bressan och hans viner genom åren, en riktigt fin och varmt nedtecknad återgivning av ett av hans besök hos Bressan finner ni här.

Schioppettino, eller ribolla nera, är en strikt friulansk angelägenhet som just i den här inkarnationen utsätts för en lång maceration i ståltankar, varpå en tvåårig vistelse på 2000-liters botti väntar.

Utseendet ger inte så lite mogen-nebbiolo-vibbar med sin genomsiktlighet och bruntingerade rubinrodnad. Nosen har dock något annat att berätta. Innan luften får göra sitt, kan man tydligt skönja en viss mognad som börjat äga rum i flaskan - soja, svampmylla och försiktigt reduktiva toner i ett slags vegetativt multnadsregister. Efter en stunds syrekontakt lägrar sig en tät doftmatta, som består av lika delar bazaarkryddor, sötmogen frukt och mentholfräschör. Kryddorna står för ett slags exotiskt ambraskimmer som ligger och lurar runt omkring den intensiva och stadiga svartavinbärs- och körsbärspelaren i mitten. Över alltihopa andas friska fläktar av Vicks Vapor Inhaler och ett mera jordnära sting av malört.

Smakbilden är likaledes tät och massiv men med en märkvärdigt motsägelsefull lätthet, som ger smaklökarna en befriande avlastning och gör att de synbarliga björnkliven hela tiden förvandlas till piruetter. Tanninerna känns nedsmälta och väl inkorporerade i den mörka bärfrukten med sin mogna, men likafullt distinkta, syrlighet. Schioppettino 2004 är ett dansant kraftpaket i smakfullt grälla kläder.

Ingvar har vid ett flertal tillfällen utsett Bressans Schioppettino till sitt go-to-wine par excellence och jag förstår honom. Det här vinet är högst personligt och liknar inget annat som jag kan komma på att jämföra med. Kanske inte allt igenom den arbetshäst man skulle kunna förmoda, utan högst njutbart på egen hand i rent kontemplativt syfte. Eller kanske ändå allra helst till en proteinproppad tallrik salumi.

Stockholmarna kan köpa 3-pack av nollfemman via SB (nr 71801) medan vi andra handlar våra Bressan av Stefan Jensen i Köpenhamn där Schioppettino 2004 kostar 195DKK.

Clàs Merlot 2007 (Croatto)

Indie-merlot med attityd. Piero Croatto slog sig samman med Enzo Pontoni (Miani) och bestämde sig för att visa världen att det går att framställa intressanta viner även i vardagsvins-DOC:n Grave, mellan Buttrio och Udine i Venezia-Giulia. Ekologiskt hållbara metoder, ett extremt nogsamt arbete i vingården och minimala uttag är Pontonis käpphästar.

Merlot är den mest odlade druvan i Grave del Friuli som har ett, minst sagt, rikligt druvutbud med lokala och internationella sorter om vartannat. Clàs är 100% merlot och vi provar nollsjuan till grillade lammytterfiléer med rösti och karamelliserad vitkål och en rödvinssås som boostats med en rejäl skopa körsbärssylt.

När vi så får Clàs i glaset kan vi konstatera att vi har att göra med en mörk, makalöst tät juice i svartröd kostym. Glaset är till bredden fyllt med järntoner, rabarber, syrastinn mineralitet och maffig körsbärsfrukt. Våldsamt hög extraktion och det finns garanterat nya små fat med i spelet, men allt är hanterat med fingertoppskänsla och har blivit riktigt delikat i slutmixen. Nyrostat kaffe och vanilj kan lätt bli kväljande men när dessa aromer är så mästerligt invävda som här är det bara att kapitulera.

Det finns ett gäng gröna inslag i doften som ger tydliga cabernet franc-vibbar, den här typen av örtighet och grästoner hittar jag nästan alltid i det här hörnet av Italien. I Clàs blir denna grönhet en välkommen komponent som balanserar upp fruktsötman och extraktionen, i såväl näsa som mun.

Smaken är packad med mörka, mogna bäraromer som exploderar i munnen och liksom bygger upp en vägg av sötlakrits. Utmärkta syror och en viss tanninstruktur underbygger den myckna frukten och lämnar efter sig en lång eftersmak som mynnar ut i en farligt elegant endivebeska.

Matmatchningen är inget annat än en fullträff - lammets smakrikedom och rustika struktur, röstins söta jordtoner, kålens karamellsötma och den mustiga, lätt syrliga rödvinssåsen blir till en magnifik smaksymfoni där alla instrument prickar sin stämma med ackuratess.

Clàs är ett mycket intressant och gott vin som hela tiden balanserar på kanten, man har en känsla av att det ska snava och trilla över men det håller sig kvar på repet likt en mästerlig lindansare.

Vi köpte våra flaskor av Finn Klysners DWC-vin när vi besökte honom i slutet av sommaren.

(17,5p/20)