Midvinterblot i Skånes heartland

Vinosapien med äkta hälft och Ingvar letar sig inåt landet, från respektive kust, en småbister decembereftermiddag för att söka tillfälligt lä, en stunds skydd och lite omhuldande värme. Vi börjar med att ställa fram en välkomnande soppa på kalvlägg och häller upp en av våra favoritbarberor.

Bandita 2011 (Cascina 'Tavijn) Atypisk eller ej så konstaterar Vinosapien efter blott en stilla sniff att det är barbera som finns i glasen, och sedan krävs det inte många sekunders detektivarbete för att inse vilken det rör sig om. Tydlig bio-prägel, höga rena syror, ung och högalert frukt. Flaskan öppnades dagen innan så den lilla kolsyrespritsen är som bortblåst. Avväpnande, ärlig och omöjlig att inte älska.

Côte Pelée Mondeuse 2009 (Jean-Yves Péron) Gott om grönhet i doften medan smaken domineras av en intensiv äpple- och citrussyrlighet, lite väl tunt med frukt som stöttar upp. Här är jag ganska säker på att det är en cabernet franc, företrädesvis från Loire - mondeuse från Savojen dök liksom aldrig upp bland alternativen. Vi har haft en liknande upplevelse med Pérons viner tidigare, ingen producent vi kommer att jaga vidare med.

Teleki Furmint 2012 (Judit Bott) Bra frukt, vit och gul, med utmärkt bett i syrorna, rensande och läskande. Elegans och djup ligger helt klart och ruvar i den ungdomliga doften, bara väntar på att förlösas. Utan tvivel förstklassigt druvmaterial och dito vinmakeri från en av Tokajis främsta furmint-producenter. En boll som vi däremot gärna springer vidare på.

Ducal Riesling 2009 Riesling, inte tu tal om saken, men tysk? Nej, knappast. Lite väl fet frukt och varmodlad känsla för det, i så fall möjligtvis Pfalz eller Baden. Alsace kommer förstås på tapeten men det är något som inte stämmer - nya världen? Nej, slovensk riesling fanns inte riktigt på kartan. Ett bra vin på alla sätt men för anonymt för att man ska ödsla energi på en uppföljning.

Chardonnay-Savagnin 2006 (Domaine Labet) Det här är däremot intresseväckande på alla sätt. Den utpräglat oxidativa stilen funkar utmärkt när distinkta syror och rikligt med mineralsälta finns på andra sidan vippbrädan och kämpar frenetiskt för att uppnå balans. 2006:an känns fortfarande väldigt ung och har nog ett ganska långt liv framför sig. Ingvar vill ha en näve valnötter och en bit comté till det här och visst, det kan vi ställa upp på, men jag tycker att det funkar utmärkt på egen hand, som aperitif, och faktiskt även som ett allround-matvin.

Carat 2004 (Bressan) Bressans Carat är en blandning av tocai friulano, ribolla gialla och malvasia som fått genomgå en långsam maceration på skalen. Till en början är mognadstonerna klart framträdande men efter hand vecklar en honungssöt gulfrukt ut sig som framstår som ungdomligare allt eftersom kvällen fortskrider. Jag tycker det här är stort, en uppvisning i harmoni och skönhet, och förmodligen på sin topp just i kväll.

Grigio in Grigio 2006 (Bressan) 100% pinot grigio som legat på skalen i åtta månader och lagrats sex år i en medelstor botte av vildkörsbär. Extremt, så klart, men mycket njutbart. Uttalat oxiderat i sin stil, huruvida detta ingick i vinmakarens ursprungliga plan eller ej låter jag vara osagt, men det funkar utmärkt tillsammans med den intensiva fruktparfymen. Ett njutningsvin, fram med valnötterna och osten igen.

Edit dag 2 - Direkt ur kylen till en bit salami, prosciutto och en väl tilltagen skiva gruyere som eftermiddagsspuntino är det här inget annat än en fullträff. Vi diskuterade användningsområde till det här vinet och vi har sannerligen funnit det.

Montepulciano d'Abruzzo 2006 (Valentini) Redan innan vi vet att vi har att göra med en verklig kultproducent kan vi konstatera att vi har pur storhet i glasen. Balansen är så makalöst oklanderlig att ord näppeligen räcker till för att förmedla densamma. Det känns som en helhet, omöjlig att dissekera eller dechiffrera, solitt, helgjutet. Så lätt och studsigt i munnen trots sitt djup och sin seriositet i näsan. Hustrun känner mörk choklad i doften och prickar montepulciano, själv är jag uppe och snurrar kring alpmassivet och skulle förmodligen gissat att vi befann oss i Schweiz eller något... Kvällens vin för mig, och det är inte utan att man blir närmast hysteriskt nyfiken på Valentinis trebbiano.

Sagrantino di Montefalco 2003 (Caprai) Tyngd och sötma i doften och munhålan kläds i taggtrådstuffa tannindraperier. Moderna, hårdextraherade Piemonte är min omedelbara gissning men jag blir förstås inte direkt förvånad när Ingvar plockar fram flaskan. Jag tycker att bygget är habilt, om än inte i min smak, medan övriga deltagare frustar och stönar och tvärsågar. Huruvida tanninerna någonsin kommer att smälta in och bli mer behagliga låter jag vara osagt men jag tror nog att en och annan masochist trots allt kan finna en del njutning i det här. Ingvars näst sista flaska och han undrar "vem han ska plåga" härnäst med den kvarvarande sista...

Merlot 1998 (Radikon) Doften riktigt osar av mogen nebbiolo tillsammans med alla urtypiska italienska rödvinsmarkörer man kan tänka sig - linolja, krossade körsbärskärnor, drypande sötmogen persika. I munnen faller Piemonte-spåret platt till marken och den kapitala slätheten och småslappa strukturen förbryllar mig onekligen en smula - varmt år, för långt gången mognad eller för varmt lagrad flaska? När täckelset faller blir åtminstone jag än mer konfunderad. Stort, javisst, särskilt i nosen, men hur smakade det här för fem år sedan? Har vi passerat zenit? Övriga deltagare är hur som helst lyriska så det kan mycket väl röra sig om ett "användarproblem"...

Barolo Vigna Rionda 2001 (Luigi Oddero) Tjänlig barolo som känns betydligt yngre än vad den är, 2005 eller 2007 ligger närmare till hands att gissa på. Ganska tuff struktur som nog kan föra tankarna till Serralunga men absolut inte till Vigna Rionda. Här finns inget som direkt charmar eller förför, utan allt är bara korrekt och lite för opersonligt. En för mig okänd producent som verkar befinna sig på den modernare planhalvan.

Vigna del Noce 2006 (Trinchero) Det här älskar jag; Trincheros toppbarbera från Vigna del Noces äldsta stockar som fått en låång maceration och tre år på gamla stora ekliggare. Det här är senast släppta årgången och fräschören är betagande. Härligt utåtriktad doft som slösar med sin mörka bärfrukt och all den charm som föregående vin så flagrant saknade. Ett av de viner som jag blivit gladast av att dricka i år.

Beaune 1:er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos) Vinosapien spikar pinot noir tämligen omgående, ett konststycke som jag nog faktiskt hade gått bet på, men vill skriva Sonoma på födelseattesten. Jag tycker att den här bourgognen har en mycket distinkt italiensk prägel, vilket förmodligen förklarar varför jag tycker om den så mycket, och känns mer som svalodlad nebbiolo än pinot i min gom. Trevligt tanninbett och intakt fruktsyra, mycket bra till kalkonen.

Hubacker Riesling  2009 (Keller) Oj, vilket djup i doften och vilken skön, kompakt persikopolpa i munnen, omgärdad av sköna och renande syror förstås. Mycket vacker riesling, i ett perfekt utvecklingsstadium just nu. Riesling behöver inte bli mognare än så här, för min del.

Pinot Noir Baumgarten 2009 (Pittnauer) En ganska så storslagen Pannobile-pinot från Pittnauers allra bästa lägen i Baumgarten, Gols, Neusiedlersee Burgenland. Lätt och slank, men samtidigt djup, intensiv och komplex. Hamnade dessvärre lite i skymundan i sällskapet, får en ny chans ikväll.

Brunello di Montalcino 2004 (Costanti) Tilltalande brunello från ett bra år. Ingen koll på producenten sedan tidigare men vinet känns som en pleaser. Gissningarna på sangiovese uteblev dock. Själv var jag åter i Piemonte och snurrade tack vare en tydlig målarlåda och ganska nafsiga tanniner. Förmodligen en smula för anonymt för att väcka vidare engagemang, för min del.

Caluso Passito 2005 (Ferrando) Passito på erbaluce från Ferrando i Carema/Caluso. Ljuvlig nektar som satt helt rätt till en saffrans- och honungsparfait.

Vinosapiens tyckerier hittar man här.

Esegesi 2008 (Eugenio Rosi)

Mmm, satan vad gott. Minst lika trevlig som nollsexan, om inte snäppet bättre, framförallt i rollen som kontemplativt sällskap. Bara att kalkera de sensoriska intrycken, slänga upp fötterna på bordet och njuta. Det måste varit precis så här man tänkte att resultatet skulle bli, då när grevarna och baronerna planterade sin merlot och sin cabernet i Maremma och Bolgheri? Bordelaisiskt så det förslår men samtidigt med ett ofrånkomligt italienskt födelsemärke nitat mitt i synen. Elegant, livligt, intelligent, belevat, intressant och smaskigt. Fortfarande väldigt ungt, förstås, men redan riktigt bra.
Rosis viner finns hos Cibi e Vini i Köpenhamn.

För mycket mera matnyttigt att läsa om den här extremt intressanta producenten lämnar jag med varm hand över ordet till Ingvar på Billigt Vin.

Blind, eller snarare synsvag, eller åtminstone rejält suddig, flaska...

Rubriken kommer sig av det faktum att när hustrun beger sig in bland våra vingömmor med den uttalade uppgiften att leta fram något till kvällens middag utan att jag ska få se vad det är, så blir ju denna flaska i konsekvensens namn inte helt blind för mig, då det ju faktiskt oftast är jag som köper, staplar in och diarieför vad som finns där. Jag vågar påstå att trots att antalet flaskor börjar krypa allt närmare en fyrsiffrig numerär så hade jag kunnat säga vilket vin hon hade valt bara genom att notera tomrummet som flaskan lämnat efter sig i hyllan. Såvida hon inte sprättar någon låda och tejpar ihop den snyggt efter sig, vill säga. Men här ska provas vin med vidöppna sinnen och en tom agenda så jag tänker då rakt inte gå ut och tjuvkika.

Jag kan börja med att konstatera att det som finns i glaset i kväll är mycket mörkt i en slags matt, svartröd nyans och tätt, närmast helt ogenomsiktligt. Man kan också detektera en del fällning som vill stanna kvar på glasets insida så man kan försiktigt våga anta att vinet har uppnått en viss ålder.

Även den första doftpusten som når näshålan viskar till mig att jag ganska omgående kan avskriva purung gamay, fjäderlätt alp-pinot och dylikt från gissningskontot. Här är det nämligen en tämligen mörk och mogen fasad som man måste bryta sig igenom innan doften öppnar upp. Bakom finns frukten i form av plommon, mörka körsbär och skogsbärskompott, men även något som jag tolkar som relativt tydliga försök till publika ackolader i skepnad av vanilj-, choklad- och kolaaromer. Här har varit nya barriquer inblandade, och troligtvis gott om desamma, dessutom. Tidens tand har förmodligen gjort att dessa sjunkit in en hel del varför jag inte kan påstå att doften känns direkt oangenäm. Bara väldigt generell, svår-pinpointad och förmodligen designad med avsikt att många ska gilla den?

Jag har sedan första början haft starka misstankar att vi har att göra med en internationellt stajlad barbera med några år på nacken. Dessa misstankar blir inte direkt svagare när jag konstaterar att vinet inte har några direkta tanniner (mer än möjligen ek-relaterade sådana), en rund nästan svulstig fruktkropp (dock lätt inbäddad i soja- och lite svampmognadstoner) och en avrundad (på gränsen till slapp) syrastruktur. Vi äter wallenbergare med rårörda lingon och pressgurka och här går det förstås ner sig fullkomligt, en monumental matmina. Räddningen finns dock i kylen i form av en öppnad flaska Tokaji Hàrslevelü - Szil Völgy 2011 (Gizella Pince) som presterar stordåd till den mjälla kalvfärsen och med en subtil restsötma som stortrivs med de söta kondimenterna.

Hjärnan börjar scannas efter modernt mejkade barberor från första halvan av 00-talet: Aldo Conternos Conca Tre Pile - har vi någon sådan kvar? Jo, en 2004 ska där bestämt finnas. Men inte har den så här dästa syror, väl? Elio Altares 2009:a? Nej, den borde vara för ung. Ska vi röra oss österut, Veneto? Kanske rent av en amarone? Toscana då, vad har vi i den här stilen därifrån? Internationella druvor...

Casalferro 2004 (Ricasoli) Förmodligen den enda supertoscanello som stod att finna här hemma. På den här tiden bestod den av merlot och sangiovese i för mig okända proportioner. Sangiovesen är på intet sätt notabel så baronen gjorde förmodligen rätt som sedermera dubbade Casalferro till en druvren merlot. Det här var vår enda flaska och jag kommer inte lägga manken till för att fylla på med flera. Faktum är att risken är överhängande att vi fasar ut hela Ricasoli-beståndet på sikt. Den här stilen känns helt enkelt passé. På ett så där plötsligt och oåterkalleligt Myspace- eller Seinfeld-sätt, ni vet?

Esegesi Vallagarina Rosso 2006 (Eugenio Rosi)

Självklart inspirerade av Ingvars ihärdiga Rosi-rosningar den senaste tiden, och den läckra roséen Riflesso Rosa 2011 som vi njutit under veckan samt givetvis den sedan tidigare druckna och högeligen uppskattade Anisos 2008, fiskar vi upp en flaska av Bordeaux-interpretationen Esegesi 2006 ur gömmorna. För fakta om producenten och de här vinerna hänvisar jag utan ringaste förbehåll åter igen till Ingvar.

Det här är ett i alla avseenden mycket tätt och kraftfullt vin, men med en oklanderlig harmoni och samklang mellan de doft- och smakmässiga beståndsdelarna som det inte är särskilt ofta man råkar på - ett dansant kraftpaket. Definitivt inte utan bordelaisiska tangenter, där cedertoner och en distinkt cabernetnäsa är de mest uppenbara, men framför allt med en mycket generös och yppig fruktkärna som ståtar med en klart skinande italiensk härkomst genom sin bigarråsötma.

Tanninerna är propert sandiga och smaken rymmer fruktsötma och syrlighet som båda är definierade och synnerligen välslipade, men samtidigt så snyggt kalibrerade att de egentligen först ger sig till känna när de verkligen behövs, det vill säga när ryggbiffen och bearnaisen hamnar på tallriken. Då märker man vilken teamspelare det här egentligen är som oproblematiskt snittar köttets sälta och spjälkar fettet såväl som omsluter syran i den tämligen svårbemästrade såsen. Före och efter maten är Esegesi minst lika imponerande och mycket lätt att njuta av. Ingvar snackar om Bressan-nivå och det är bara att instämma.

Dessvärre synbarligen slutsålt hos Cibi e Vini men vi får sätta hoppet till att det trillar in nya årgångar, vad det lider.

Toscansk blandning

Dags igen att kolla av ett gäng blandade toscanare i någon form av jämförande studie. Vi ställer upp tre renrasiga sangiovese-versioner av traditionellt/gammaldags snitt då vi misstänker att vännerna J & H kommer att bidra med tre stycken modernare tolkningar, då deras inköpskanal oftast är det statliga monopolet där ju som bekant tillgången på storskaliga och slottsproducerade CC, BdM och VNdM i poängvänlig stil, vida överstiger utbudet av traditionella gårdsproducerade dito.

Casalferro 2007 (Ricasoli) Första glaset ut är en luring: 100% rejält urlakad merlot som spenderat ett och ett halvt år på nya barriquer. Innan man till fullo hunnit kalibrera sin sangiovese-detektor så finns här faktiskt ett och annat som starkt påminner om chianti av det mörkfruktigare och modernare slaget. Det går dessutom att hitta en intensiv och mentholbemängd körsbärsfrukt som känns en aning överextraherad och fatrondören breder oblygt ut sig så småningom.

Man konstaterar genast att det är ett marknadsanpassat och kanske rentav poängsligt vin vi har att göra med och efter en stund i glaset blir det rena rama julmusten med alla de bruna kryddorna och den där envisa mentholen. Blint kan man inte med säkerhet avfärda det som en icke-sangiovese - Carlo Ferrini skryter ju med att "The merlot is 'sangiovized'" - men det saknar vederbörlig syra, struktur och matvänlighet. Pass för min del. (SB 319SEK)

Chianti Classico 2007 (Castell' in Villa) Andra glaset känns som mammas gata, det här känner vi igen med sin klarröda frukt och de suveräna balsamicosticken. Extremt definierat i både näsa och mun men ändå nästan omöjligt att plocka isär och veckla ut.

100% botti-lagrad sangiovese som provats tidigare här. Resultatet är lika gott ikväll - ett vin i komplett balans, fantastiskt lättdrucket och läskande. En viss reservation från övriga runt bordet gällande att det kanske slinker ner lite väl motståndslöst, en invändning som jag inte håller med om; för mig är det här precis hur en ren traditionell sangiovese ska bete sig - toppklass! (BB-Vin 125DKK/115DKK vid köp av 6)

Castello Fonterutoli 2007 (Mazzei) Väldigt trevlig sniff i tredje glaset, visst känner vi fatpustarna, en lätt rotfruktssötma och den gräddiga lenheten men allt känns gediget och välgjort. Det kompletteras dessutom av intensiva målarburks- och nejliketoner men även en fräsch mineralsälta. I munnen spretar det en aning och tanninerna känns småkantiga.

Det här är en Chianti Classico från Mazzei som utgörs till 85% av sangiovese (från 50 olika plottar och 36 olika biotypes, av någon anledning) och 15% cabernet sauvignon och merlot som fått ligga 16 månader på 60% nya barriquer. En riktigt trevlig årgång av den här CC:n i sin lite lyxigare stil som nog kan uppskattas av många, men vad är det för glasstöntigt whiskyinfluerat papprör det kommer packat i? (SB 289SEK)

Brunello di Montalcino 2006 (Col d'Orcia) Glas fyra inleder med en alkoholhet dimma som skingrar sig snabbt och samlar ihop sig till en rund, fyllig men likafullt exakt och väldefinierad sangiovesefrukt tillsammans med en härlig jordgubbskompott. Utmärkta syror och lätta tanninkli ger en behaglig smakbild tillsammans med all den röda frukten.

Stabil brunello som troligen fått en skön boost av den goda årgången. 18-20 dagars maceration och lagring på större (25, 50 och 75hl) fat. Priset är visserligen helt OK men med tanke på alla riktigt bra BdM 2006:or som finns att tillgå på andra sidan sundet så lär inte detta bli något vi fyller på med. (SB 264SEK)

Rosso di Montalcino 2008 (Cerbaiona) Femte glaset är något helt annat än vad vi råkat på tidigare, ett markant steg upp i komplexitet med massor av doft som kräver större glas. Den tjocka frukten är klarröd, här sticker nagellack och balsamico till och mineralerna rensar upp i både näsa och gom. Fin harmoni och balans samt en härlig stadga i syror och tanniner skvallrar om att här finns gott om rusticitet och elegans i samma snygga paket.

Hade man vetat att det fanns en brunello 2006:a i uppställningen så hade jag definitivt placerat den i det här glaset. Att en rosso 2008:a så kapitalt kan ta över tillställningen är inget annat än anmärkningsvärt. Nora och Diego Molinaris Cerbaiona gör två av Montalcinos intressantaste och läckraste viner - deras brunello är magisk men rosson står minsann inte långt efter. Produktionen är liten och ultratraditionell - Noras uppfattning om temperaturkontroll är att känna med handen på betongtanken när jäsningen är klar. Vi har provat smakprov av vinerna tidigare. (BB Vin 209DKK/189DKK vid köp av 6)

Chianti Classico Riserva 1999 (Doccio a Matteo) Glas nummer sex möts av ett direkt avvisande från våra gäster som tycker att mognaden är på tok för långt gången, det spekuleras rent av om en kass flaska. Återigen måste jag vidhålla en lätt differentierad ståndpunkt. Visst är buljongen och sojan där och visst är frukten lite tröttare än tidigare glas men jag tycker vinet har en ganska skönt avrundad, om än långt gången, mognadskaraktär. Munkänslan bjuder dock inget vidare motstånd men ett koppel mörktonade syror och en amarenapastill långt bak i svalget står i alla fall till buds. En bättre sniff än sipp således.

"Gamlingriservan" från Doccio a Matteo bär syn för sägen att det inte alltid är så lätt för Jupiters blod att åldras med grace. Vi var väldigt positiva för ett år sedan men den här, vår sista flaska, kommer vi nog inte att skriva hem till mor om.

Sammanfattningsvis: Cerbaionas Rosso di Montalcino 2008 är årets läckraste sangiovese i det här huset, period. Vi får se hur den står sig mot Salvionis RdM 2009, vad det lider.

"De komma från öst och väst..."

Vi samlar ihop oss för en sensommar-rendezvous i Skånes prunkande inland; Ingvar från väst samt Herr och Fru Vinosapien från öst, för att ta ett nappatag med en serie mer eller mindre rara gestalter från vinvärldens axelmakter.

Inspirerade av FV:s nyväckta faiblesse för bio-sicilianare beger vi oss till de västra delarna av ön, till Valdibella strax sydväst om Palermo. Här odlar biodynamikern Marco Sferlazzo och hans Porta del Vento cataratto, perricone och nero d'avola på 300-600 meters höjd.

Maquè 2009 (Porta del Vento) består av 80% nero d'avola och 20% perricone som odlats ad alberello och fått jäsa på skalen i 20 dagar i öppna 5 hl-ekkärl. Vinet är transparent och ganska skirt rubinrött, ingen omedelbar giveaway för nero d'avola som vi känner den. Doften är bärfruktig och frisk med färska örter och lite mintfräschör. Syrorna är utmärkta och jobbar exemplariskt tillsammans med den tydliga lingon- och tranbärskärvheten. Ett högst älskvärt och användbart vin som leder tankarna till Piemonte och Beaujolais, snarare än Sicilien. finns att köpa hos Enoteca i Köpenhamn för 129 DKK - mycket vin, och njutning, för de pengarna. Snäppet bättre än den tidigare provade druvrena Maquè Perricone 2009.

Petit Arvine 2010 (Cave du Poteu) VS har plockat med en petit arvine från de branta sydsluttningarna i Valais, Schweiz - inte varje dag man får äran att snurra runt sådant här i glaset. Näsan möts direkt av en intensiv samling tropiska frukttoner, päronsplitt och ett zingigt mineralsväng. Syrorna är explosiva i rieslingklass men understöds av en fruktmogenhet som spiller av i ett uns sötma. Det här är förbaskat bra - högintressant och njutbart - men dessvärre mer eller mindre omöjligt att få tag i. Producentens ynka hektar ger inte många flaskor och de få som kommer ut till försäljning försvinner snabbare än en appenzeller i en fonduegryta.

Ingvar har ett gäng viner med sig från sitt besök i somras hos biodynamikern Evangelos Paraschos i San Floriano del Collio, Friuli-Venezia Giulia. En grundlig presentation av producenten hittas här.

Ponka 2007 (Az.Agr.Paraschos) utgörs till 50% av chardonnay, 40% sauvignon blanc och resterande en blandning av ribolla gialla, malvasia, picolit, verduzzo och pinot bianco. Odlingen utförs i en minimalt interventionistisk anda och vinifikationen är traditionell med spontanjäsning i öppna kar och maceration i cirka 10 dagar. Därefter har musten fått ligga på gamla 2,5 hl-fat i 22 månader. Doften har en skönt knäckig karamellaktig sötma som snurrar runt bland toner av aprikos, mandarin och tobak. Tanninerna smyger sig fram efter ett par rejäla gurglingar och kommer under kvällens lopp att göra sig alltmer hörda. Syrligheten är bra med en föredömligt upprensande effekt och eftersmaken rundas av med en lätt grapefruktsbeska. Riktigt snyggt och trevligt vin som inte på något sätt låter framställningsmetoderna överskugga druvkvaliteterna eller njutbarheten, fast fortfarande med en tydlig prägel av ett macererat vitt vin.

Not 2008 (Az.Agr.Paraschos) är 100% pinot grigio som odlats och framställts på ungefär samma sätt som Ponka. Här har vinet fått en ljus granatäppleröd lyster, som är olik det mesta annat i vinväg, men mycket attraktiv. Även doften är en smula sär med vitblommiga drag i svagt parfymerad stil, mandel och blodapelsin. Bra kraft i munnen med frukt och gott om tanniner men syrorna känns aningen reserverade och kommer inte riktigt loss. Inte samma charm och direkta älskvärdhet som Ponka, kan mycket väl behöva ligga till sig ett bra tag.

Dags för de tre röda vinerna från Paraschos: Noir 2006 är 100% pinot noir som har legat på skalen i 20 dagar och 36 månader på fat. Relativt transparent fast rikligt med färg i det rödvioletta spektrat. Karsk pinot-parfym med bioaromer av röda äpplen till en början. Med lite luft utvecklas dock pinositeten och landar i en korg av skinande rödfrukt. Vinet är tämligen kraftfullt med en del skaltanniner och bra tryck i syrligheten - definitivt min favorit bland de röda. Merlot 2008 kommer från 7 år unga stockar som efter 30 dagars maceration fått ligga till sig 20 månader på ekfat. Här möts man direkt av en cabernet franc-aktig grönhet som inte är alltigenom sympatisk. Ganska slät och snäll i munnen, inget som ruskar tag i en och kräver ens intresse. Prestigevarianten Skala 2006 består av 95% merlot och 5% barbera och refosco. 30 dagar på skalen och 4 år på fat. Doften är svagt äpplig med en oxiderad karaktär men i munnen brakar det lös rejält med bra djup i frukten och en rejäl dos tanniner. Komplext och imponerande fast med sans, elegans och balans. Ingvars noter om Paraschos' viner finns här.

Collis Breclemae Ghemme 1999 (Cantalupo) är gjort på nebbiolo från Cantalupos största vingård Breclema - mineralrika jordar i syd-sydostliga lägen på 280-310 meters höjd. Avgjort elegant nebbiolo med ljus fin frukt, frisk mentholsvalka och varsamt framskriden mognad. Syrorna är pigga och tanninerna läckert sandiga. Allt väger jämnt i oklanderlig balans. Fungerar riktigt fint till Karl-Johanfyllda ravioli i smör och salvia. Le Papillon i Köpenhamn säljer den här färdiglagrade eleganten för 225 DKK.

Carema 2003 (Santa Clelia) 100% nebbiolo, eller spanna om ni vill, från Piemontes nordvästligaste hörn. Odlingen på de dramatiska branterna sker på terrasser i pergola och det krävs varma år för att nå full fruktmognad så 2003 borde vara ett säkert kort. Jodå, här finns allt - syror, plyschiga tanniner och slank ren frukt i vacker förening. Mycket mineraler i en frisk och högst drickbar skepnad, den här skulle man haft fler av. Utmärkt följeslagare till ankbrösten med jordgubbs-/rödvinsreduktion. Köptes hos Stefan Jensens Winewise men finns inte att få tag på längre.

Blindbocksdags och Vinosapien häller upp ett skirt ljusgult vin med grönstick. Doften släpper inte från sig så mycket till att börja med, en lite vaxig slöja ligger över ett batteri ljusgula/gröna citrusfrukter. Men i munnen händer det grejer - fenomenalt tryck i syrorna och en läcker mineralsälta. Jag vill till Loire och tror att vi har chenin blanc i glaset. Hustrun yrar om nässlor, lime och sauvignon blanc - nej, nej, nej nu är du ute och cyklar...

La Grande Côte Sancerre 2005 (Francois Cotat) Som vanligt står man med skägget i brevlådan, och så fort man får reda på att det är en Sancerre framstår ju alla sauvignon blanc-attributen som fullständigt självklara. Imponerande bra vin med massor av karaktär och pondus, långt ifrån de många glättiga avarter man så lätt råkar på när det kommer till den här druvsorten.

Nästa glas är rött, eller ljust tegelbrunt. Doften är initialt en smula reduktiv och svagt petrokemisk men med lite luft växer det fram en hel del tydliga pinot noir-markörer. Synnerligen trevlig att snusa på med massor av mognad men i mycket vital skepnad. Det är i munnen som PN-teorierna grusas, big time. Här är tanninerna av det masochistiska slaget i tuff nebbiolo-anda. Syrligheten är på topp men frukten hamnar lite i bakvattnet. Det gör dock inget för det är likafullt supercharmigt och avväpnande till tusen. Vad det kan vara? Jag har ingen aning, vi måste i alla fall befinna oss nära alpmassivet - något schweiziskt kanske?

Côtes du Jura Port Lesney 2003 (Domaine de la Pinte) Pinot noir och trosseau i skön förening. Moget och tufft, inget för veklingar, med gott om karaktär och charm, som sagt. Det verkar finnas väldigt mycket intressant i Jura och här kan jag gott tänka mig att dyka vidare. Så snart man tagit sig upp en bit till ur Marianergraven Piemonte vill säga.

Pesano Umbria Merlot 2009 (Falesco)

Hur mycket kostar ett Gallonipoäng? Just den här veckan: ganska precis 54,3 danska ören. SuperBest/Gobivin säljer Falescos Pesano Merlot 2009 för 49,95 DKK/flaska och bankar på stora trumman om poäng och utmärkelser, 92 punti ska tydligen Antonio Galloni tyckt att det här var värt. Vi brukar inte handla vin efter WA-scores eller GR-bicchieri, de flesta av de viner vi köper nuförtiden ståtar oftast inte med dylika attribut. Förmodligen för att de är så snipiga, sura och kärva att il signore Galloni antingen gett de så låga poäng att det inte är något att skryta med, eller att han inte ens bemödat sig med att prova dem. Men vad tusan, när tillfälle bjuds för 49,95 DKK måste man ju kolla hur en 92-taggare smakar.

Pesano utgörs till 100% av merlot som hämtas från en 40 ha stor odling mellan Orvieto och Montecchio i Umbrien. 22 dagars maceration och lagring på barriques i 6 månader.

Doften känns omedelbart frukttät och lite rostad, en internationell stil utan någon särskild särprägel. Mörka plommon och sviskon, varmt eneträ, lite orientalisk kryddighet och mocha. Munnen får sig till livs en mycket slät och sensoriskt strömlinjeformad skapelse med massor av mörkröd frukt och stänk av kafferost. Inte mycket att klanka på för priset, men 92 poäng..?

Oddbirds - udda nedslag

Inom jazzen talar man ibland om "a Tommy Flanagan moment". Tommy Flanagan var inhyrd pianist i John Coltranes kvartett när denne i början av 60-talet spelade in sitt legendariska album "Giant Steps". Coltrane höll vid denna tiden på att bryta sig ur bebopen och hade, genom ett notoriskt övande, lyckats utkristallisera en serie ackordföljder som världen aldrig tidigare skådat. Man kan säga att han ersatte den, vid denna tiden, allsmäktiga ii-V-I-progressionen, med tonartsrörelser i stora terser... I alla fall, Tommy Flanagan var en duktig pianist som spelade med alla dåtidens stora men någon utpräglad modernist var han kanske inte. Han blev dock anlitad för jobbet och fick noterna hemskickade varpå han övade tills låtarna satt som rinnande vatten. Vad noterna dock saknade var tempoangivelser så när bandet samlades i studion och Coltrane räknade in Giant Steps i 280 bpm fick Flanagan, så att säga, revidera sina soloplaner och började mest tänka på att försöka hitta ett sätt att ta sig ur situationen helskinnad på. Efter Coltranes monstersolo, där han i ett ögonblick ändrar hela jazzens utvecklingsriktning, såg stackars Tommy ingen annan råd än att försiktigt plinka sig ur förnedringen.

Riktigt lika ödmjukande tror jag väl inte att dagens övningar var för deltagarna i lördagens Sjörrödianska frukostsittning, men nog fanns ett och annat vin som inte riktigt var vad det synbarligen borde vara?

Vi har besök av Ingvar, Jörgen och HSÄ samt B för att prova oss igenom ett gäng, mer eller mindre, udda italienare (utan korrelation till något "decembersläpp") till smaskig lardo dei grotti gran riserva, kycklingleverpastej, allsköns ostar och, slutligen, osso buco med saffransrisotto.

Först ut är en favorit från i somras - Trincheros Bianco 2007 - 60% arneis och 40% malvasia som fått macerera i 12 dagar. Ett mycket speciellt vin som går i bärnstensgul, lätt diffus skrud och bjuder på en söt, parfymerad doft med aprikosmarmelad i centrum. Munkänslan är rödvinslik med sandpappriga tanniner och en rustik syra, detta är rysligt trevligt och ett vin som hela tiden utvecklas i glaset.

Härnäst står en druvren chardonnay på tur. Palmè 2007 är, även detta, ett macererat vitt vin och tar oss ytterligare ett snäpp upp på smakintensitetsskalan fast med ett elegantare anslag. Här är det smörkola, tobak och citruszest som regerar, allt mycket vackert sammanflätat i en intrikat väv. Smaken är läckert tanninbemängd med en gudomlig syrabas och i nästintill perfekt balans.

Mina initiala intryck från i somras består och detta är troligen ett av de bästa "vita" viner jag druckit. Vi köpte både Bianco och Palmè på plats hos Trinchero för €15/flaska vilket så klart är en symbolisk summa för viner av denna kalibern. Produktionen är minimal - 2000 resp 1300 flaskor.

En helt ny druvbekantskap för alla närvarande: Pelaverga Verduno 2006 från Burlotto som efter sju dagars temperaturkontrollerad maceration får ligga tre månader på 35-50 hl-fat och ytterligare två på rostfritt stål.

Friska hallon, röda vinbär och en ljusröd floralitet slår an tonen och talar om för oss att vi har ett lätt, friskt och tämligen elegant vin i glaset. Smaken följer doften och är väldigt lätt med artig syrlighet och kylig frukt. Passar utmärkt till en mild bordsost a´la caciotto.

Köpt hos Supermarco i Köpenhamn, 2 flaskor för 175 DKK.

Jörgen har plockat med sig en Tocai Friulano 2006 från Schiopetto i Collio. Likt "Snillen spekulerar" så slår Ingvar och jag snart fast att detta är definitivt lagrat på små ekfat, troligen nya sådana. Vid närmare påseende visar det sig att det aldrig sett ek utan bara fått ligga till sig på rostfritt stål.

Klara sauvignon blanc-vibbar med fläderblom, krusbär, citrus och butterscotch samt, en sedan tidigare fastslagen, fatprägel... Lite hudkräm och liljekonvalj kommer och går. Syrorna är medelhöga, kroppen ganska stor och fruktigheten av det ljusgula slaget. Trevligt sipparvin som uppskattas särskilt av den sb-frälsta hustrun.

Az. Agr. Occhipinti drivs av den unga Arianna Occhipinti som med biodynamiska metoder gör viner av lokala druvsorter på södra Sicilien. SP68 2009 består av nero d´avola och frappato och är hennes instegsvin. Blåviolett, klart och transparent med en doft av järnfilspån och mineraler som svävar över en kärna av sötmogna jordgubbar - solvarma och mosade. I munnen är frukten nästan i gamay-stil med en rak och enkel syrlighet som skänker friskhet och gör detta till en matackompanjatör av rang. Strålande trevlig bekantskap som köptes hos Carlo Merolli men verkar ha utgått ur sortimentet? Finns dock i Cibi e Vinis listor.

Vi stannar kvar på södra Sicilien och smakar Occhipintis stolthet: Il Frappato 2005. Druvan är en lokal angelägenhet och har i denna versionen fått en extremt lång maceration (70% i 60-80 dagar och resterande 30% i upp till 8 månader!) och skördas så sent som i slutet av oktober trots den relativt låga altituden - 270-300 m ö h. Vinet öppnar med en hel del reduktiva toner i gödsel/kompost/multnads-kategorin men detta luftas snart bort och fram träder lakrits, mörka bär, tobak och vulkanisk mineralitet - trots att Etna ligger på diametralt motsatta änden av ön... Medelfylligt med fin fruktighet i mörka toner och syror i mellanregistret. Lång och snygg eftersmak - detta är också ett vin som bara växer och växer i glaset.

Hejdlöst intressant bekantskap som köptes hos Cibi e Vini i Köpenhamn i somras för 155 DKK.

Ingvar har tagit med en renrasig merlot från Veneto och katastrofåret 2002. Lispida 2002 har spenderat, inte mindre än, fyra år på botti. Tätt, blålila och rubinrött vin som är smockfullt av sötmogen frukt. Massivt mörker med blåbär, blåa plommon och björnbär varvat med tjärpastill och jod. Imponerande fruktframåt och troligen den mest hypermogna EU-nolltvåa jag smakat. Mjukt och runt i munnen men ett visst bett i syrorna som stannar på gomseglet efter att man svalt - läckert!

Ytterligare ett vin ur Ingvars ryggsäck: Blanc del Rosis 2006 av Schiopetto. 40% friulano, 20% sauvignon blanc, 20% pinot grigio, 15% malvasia och 5% ribolla lyder receptet där allt, utom malvasian som fått en vända på tonneaux, legat på rostfritt stål. Ren, pur frukt i aromatisk stil - inte olikt den rena friulanon - som visar sig vara en ljuvlig getostackompanjatör. Elegant vin i en stil som nog många kan gilla.

Vi plockar in en dolcetto d´Ovada från Nuova Abbazia dei Vallechiara: Coste Belletti 2006. Här har 80% fått mogna på stål i 10 månader medan resen legat på stora fat. Gamla stockar från vingården Belletti i Cremolino. Ett utmärkt matvin med fina fruktsyror och en genuint mörk frukt. Ögonbrynshöjande komplext och en utmärkt matchning till osso bucon.

Finns att köpa hos Winewise.

Clàs Merlot 2007 (Croatto)

Indie-merlot med attityd. Piero Croatto slog sig samman med Enzo Pontoni (Miani) och bestämde sig för att visa världen att det går att framställa intressanta viner även i vardagsvins-DOC:n Grave, mellan Buttrio och Udine i Venezia-Giulia. Ekologiskt hållbara metoder, ett extremt nogsamt arbete i vingården och minimala uttag är Pontonis käpphästar.

Merlot är den mest odlade druvan i Grave del Friuli som har ett, minst sagt, rikligt druvutbud med lokala och internationella sorter om vartannat. Clàs är 100% merlot och vi provar nollsjuan till grillade lammytterfiléer med rösti och karamelliserad vitkål och en rödvinssås som boostats med en rejäl skopa körsbärssylt.

När vi så får Clàs i glaset kan vi konstatera att vi har att göra med en mörk, makalöst tät juice i svartröd kostym. Glaset är till bredden fyllt med järntoner, rabarber, syrastinn mineralitet och maffig körsbärsfrukt. Våldsamt hög extraktion och det finns garanterat nya små fat med i spelet, men allt är hanterat med fingertoppskänsla och har blivit riktigt delikat i slutmixen. Nyrostat kaffe och vanilj kan lätt bli kväljande men när dessa aromer är så mästerligt invävda som här är det bara att kapitulera.

Det finns ett gäng gröna inslag i doften som ger tydliga cabernet franc-vibbar, den här typen av örtighet och grästoner hittar jag nästan alltid i det här hörnet av Italien. I Clàs blir denna grönhet en välkommen komponent som balanserar upp fruktsötman och extraktionen, i såväl näsa som mun.

Smaken är packad med mörka, mogna bäraromer som exploderar i munnen och liksom bygger upp en vägg av sötlakrits. Utmärkta syror och en viss tanninstruktur underbygger den myckna frukten och lämnar efter sig en lång eftersmak som mynnar ut i en farligt elegant endivebeska.

Matmatchningen är inget annat än en fullträff - lammets smakrikedom och rustika struktur, röstins söta jordtoner, kålens karamellsötma och den mustiga, lätt syrliga rödvinssåsen blir till en magnifik smaksymfoni där alla instrument prickar sin stämma med ackuratess.

Clàs är ett mycket intressant och gott vin som hela tiden balanserar på kanten, man har en känsla av att det ska snava och trilla över men det håller sig kvar på repet likt en mästerlig lindansare.

Vi köpte våra flaskor av Finn Klysners DWC-vin när vi besökte honom i slutet av sommaren.

(17,5p/20)