Efterlängtat återbesök på Skovlytoften 1

Det var länge sedan sist, alltför länge sedan - säkert ett år sedan. Men idag skedde det äntligen. Och på en utav Danmarks absolut mest stängda dagar, dessutom. Inget nytt för oss, förstås, som ju trotsat lukkeloven förr och vet att navigera oss till de rätta vattenhålen även de dagar Köpenhamn med omnejd för den oinvigde lätt kan te sig likt Harmagedon, två dagar senare eller så. Men med flexibla och kundinriktade vinhandlare är öppettider sällan några problem. När vi ändå är uppe i Holte kan vi ju denna solystra vårdag dessutom göra en påpasslig avstickare till Bakken och i samma slag stänka i stort sett orimliga mängder av rus och lycka över familjens yngsta medlem - en typisk win-win situation, alltså.

I detta närmast överdrivet hipstermedvetna tidevarv i vinvärlden - med oräkneliga smäck- och helskäggsförsedda vinimportörer iklädda oknäppta rutiga flanellskjortor och som slänger sig vitt och brett med uttryck som: sans soufre och qvevri, eller med halvt skitnödiga storstadssommelierer som heter typ Månstråle och inte missar en chans att få sitt ansikte eller namn publicerat och tillika kopplat till vilket hett vinbegrepp som helst som råkar vara the flavour of the month - känns det outsägligt befriande att köpa och snacka vin av och med en handlare som Carlo Merolli. Här står alltid vinets drickbarhet och användbarhet i fokus, aldrig huruvida det man har i glaset råkar vara det mest rätta eller hippa just för stunden.

Vi får med oss en rejäl laddning av vad som av den icke eller måttligt initierade möjligen skulle kunna refereras till som: daily drinkers men som vi hellre vill kalla schyssta, goda och hederliga bruksviner. För vad ska man med vin till om inte dricka och bruka det - ståta och paradera? De skrymslen som därefter återstår i bilens bagageutrymme fylls med allsköns söta delikatesser ur Carlos förvånansvärt lite omtalade men faktiskt smått digra dessertvinssortiment och naturligtvis minst en sommarförbrukning av hans fina olivoljor.

På vägen hem styr vi inom den nästintill övergivna Byen och hämtar upp en låda blandade smørrebrød hos smørrebrødsekvilibristen Aamanns på Øster Farimagsgade, vars etablissement, lo and behold, har öppet en så pass helig dag som denna i det synbarligen högkristna, närmast læstadianska Danmark.
Väl hemma faller vinvalet till de delikata och nyss bärgade anrättningarna, förvisso ogenomtänkt men närmast ryggmärgsreflexartat, på en ståltankslagrad bombino 2012. Bombino är huvuddruvan i frascativinerna från Lazio och detta är första gången vi smakar en 100%-ig variant av densamma. Kombon är inget annat än en fullträff och vinet plockar förnämligt upp såväl dragonen hos Tatar av okseinderlår som den subtila romsältan hos Koldröget hellefisk och den örtiga myntan i tykmælkscremen som vackert pryder Stegt lammeculotte. 65 DKK för bombinon är absurt billigt för ett så läskande och användbart vin och ungefär vad en macka från Aamanns kostar. Skarp fynd-alert, ögonöppnare och en påminnelse till mig om vad vinbotanisering och safari egentligen handlar om.

ArPePe's Riserva 2006, Rosis Rosato 2012 och lite spridda safarinoter

Nebbiolo i sin allra renaste och mest oförstörda form, envetet kämpandes för att nogsamt förklara sitt geologiska och geografiska ursprung för den som håller i glaset. Man får faktiskt de friska alpbäckarna och branta alpväggarna, sporadiskt beströdda med edelweiss och alprosor, på något mysko och nästan hötorgsaktigt sätt liksom uppritat och illustrerat för sig. Allt är så rent, så rent, så definierat, så tydligt, så klart, så oskuldsfullt, så... så... underbart!

Sassella Stella Retica Riserva 2006 (ArPePe) är, tillsammans med Luca Faccinellis Ortensio Lando 2008, det absolut mest tilltalande jag stött på från Valtellina. Den öppnar upp med en riktig braspuff, ni vet när man öppnar kaminluckan och någon av de torra furustickorna som man använt till att tända med liksom sprätter till och skickar ett par gnistor i synen på en, nästan som en Islay-whisky. Sedan bygger det på med lager efter lager av friska röda bär i alla upptänkliga former, eterneller, daggvåt singel, försynta stråk av varm asfalt, jodpastill och en torr, lite kritig mineralitet. Munnen skänks högstämda syror, slankhet, smidighet och upprensande och upptorkande tanniner som fäster långt bak i gommen. Jävligt bra. Ruggig till osso bucon.

Vår safari tar oss till Nørrebro, Jægersborgsgade och Terroiristen där vi hälsar på Stefan Jensen för att hämta ett gäng förbeställda lådor innehållandes Fenocchio, Zidarich, Simcic, Bressan, Barberis och förstås ArPePe. Stefan berättar att det är inte helt lätt att sälja ArPePe, Le Piane, Sella et al då de flesta, såväl sommelierer som privatkunder, verkar resonera som så att man ju kan få en barolo eller barbaresco för samma pengar. Beklämmande vittnesmål då det här handlar om ett helt annat uttryck och tolkning av nebbiolo. Jag uppfattar druvan i det här fallet närmast som ett instrument som tar sig helt olika uttryck beroende på i vems händer eller i vilken mylla det vilar - Jimi Hendrix eller Andrés Segovia, Niccolò Paganini eller Stéphane Grappelli, Glenn Gould eller Jelly Roll Morton - alla stora och oumbärliga instrumentalister som skapade världsomvälvande musik, men fullkomligt ojämförbara sinsemellan. 

Trist attityd, men desto mer över åt oss andra.

Stefan låter oss också i vanlig ordning prova ett gäng spännande viner och tar oss på ett giro d'Italia där en dagsgammal (alltså öppnad dagen innan) flaska av Sassodisoles Brunello 2007 sätter de djupaste spåren. Skönt balsamicostick och sura klarbär i nosen och mäktig mun med grusiga tanniner och sober syrlighet. 

Vi pyser ner om frankofila nästet Skål/Petillant vid Indiakajen för att agera skickebud. När vi frågar om det finns någon poulsard från Maison Pierre Overnoy kvar (hemkommen några timmar tidigare samma dag) får vi till svar att den sålde slut på en kvart, trots strikt allokering... Vi kör vidare till Torvegade.

Riflesso Rosi 2012 (Eugenio Rosi) handlar enbart om energi, glädje, dynamik, utstrålning, personlighet och gemyt. Intrikata tasting notes göre sig ej besvär, låt oss bara konstatera att vi har att göra med klarröd, lättsam frukt, pigga syror, massor av charm och ett stort hjärta. Ingvar hade med sig 2011:an (som bestämt hette Riflesso ROSA) hit i vintras som var minst lika trevlig och vi blev förstås eld och lågor när vi såg att Fabio och Mie hade fått hem 12:an av det här sprudlande och svårfunna elixiret. Sökningar på nätet ger vid handen både att det rör sig om 100% cabernet sauvignon såväl som att merlot ska vara inblandad i olika doser, medan Fabio snackade om marzemino? Skit samma, det är mer eller mindre irrelevant, en ytterst livgivande ambrosia är det i alla stycken. Kommer att bli oumbärlig i det lucchesiska hemmet när nu vinterkylan nalkas.

Vi passade förstås även på att plocka med oss Rosis senaste årgångar av Poeima, Esegesi och 7 Otto Nove för att testa från Cibi e Vini. Det här är en mycket spännande producent som man definitivt bör hålla ögonen på framöver. 

Tappo a corona men ingen kolsyra

Vi hade också hoppats få med oss Cascina Tavijns nya viner men de trillar in först någon gång nästa vecka. På den tomma hyllplatsen i butiken möts man av det lugnande beskedet: "Bandita - Hun er på vej", som har sin grund i att Nadia Verrua varit tvungen att nedklassa sin 2011-barbera som inte blivit godkänd av konsortiet då den blev aningen för vild och otämjd och började leva sitt eget liv efter malon. Vi provade från fat i somras och kunde konstatera att det var en buse som bodde där inne i den gamla ektinan men en välsmakande och charmerande sådan. Hur som helst beslöt sig Nadia för att döpa om 2011:an till "Bandita - Barbera in cerca di denominazione" med en tecknad kvinnlig skurk med svart ögonmask, vinblad i munnen och en röd snusnäsduk om halsen på etiketten.  Hennes 2012 grignolino är sanslöst bra, troligen det bästa hon gjort, en tour de force av högsta klass.

Avslutningsvis ett oumbärligt lunchtips för safariresenären som just parkerat bilen på Amaliegade alldeles norr om Amalienborg, för att det ligger centralt och för att där alltid finns plats, och är sugen på en bra dansk frokost på väg in för den obligatoriska promenaden i Byen med familjen. Café Oscar (hörnet Bredgade - Fredericiagade) serverar en pariserbøf som är grym. Förutom att köttet är av yppersta klass så har man en sagolik koll på sin kapris, sin pepparrot och sina rödbetor som är fullkomligt bländande. När vi är i Danmark äter vi gärna genuint danskt och tidigare har vi med berått mod helst frekventerat sjappen och de mera klassiska haken men med små barn i släptåg, och allt vad det för med sig, är det skönt att hitta smidiga men samtidigt välsmakande lösningar. Café Oscar är smidigt, med faciliteter som barnstolar och gott om plats för vagnen, och faktiskt ytterst välsmakande.

Barolo Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) och safarinoter

Torsdagens safari tog oss till ett soldränkt men lite köldnupet innerstads-Köpenhamn, inga nordliga förorts-utflykter den här gången. Mer än till Nørrebro och Jægersborgsgade förstås, där vi träffade Stefan Jensen (Winewise/Terroiristen) för att handla lite. Som alltid hade Stefan några intressanta flaskor öppna att bjuda på medan han plockade ihop våra lådor.

Friuli-/Carsoproducenten Zidarich har vi provat några gånger tidigare, genom Ingvars försorg (läs allt ni kan tänkas behöva veta om Carso och Zidarich här), och då oftast den druvrena vitovskan. Igår fick vi smaka Malvasia 2010 som var vitblommig, aromatisk och primärfruktig med ganska höga och livliga syror. Liten produktion, bara runt 1000 flaskor. Prulke 2009 är en blandning av sauvignon, vitovska och malvasia och är hyperelegant. Alla belackare av skalmacererade vita viner (5-6 dagar i de här fallen) har en läxa att göra här, och för övrigt alla som tillstår att mineraler eller mineralaromer är ickeexisterande i vin... Ett gnistrande rent vin som garanterat har ytterligare växlar att lägga i med lite lagring. Teran 2010 är 100% terrano i en blåfruktig stil med en befriande lätthet i steget och lagom nypiga tanniner. Trots fyra veckor på skalen i öppna fat, ostabiliserat och ofiltrerat, har vi även här ett kristallklart och härligt rent vin i glaset med en uppiggande och livsbejakande blåbärsfrukt. Det här är klassgrejer rakt igenom.

Nästa stopp var Gerbola på Ahlefeldtsgade eftersom vi tidigare i veckan nöp vår sista flaska Valpolicella Superiore 2006 av den ärketraditionelle producenten Clementi. Rustikt, jordnära, komplext med sugande syror och en nästan tuggbar fruktighet i origo - jag skulle nog kunna ta det här för en Bartolo-barbera blint. 2009:orna har precis kommit in och vi frågar Magnus Gerbola om den här årgången är lika bra som 2006:orna? "Vi kan väl kolla" säger han och drar korken ur en flaska. Helt klart mera stängd och trulig än 06:an men här finns riktigt fin frukt under locket, något år på rygg så lär det hända grejer.
- Förresten, Principianos Barolo Ravera 2008, hur är den?
- Jag är själv lite nyfiken på den, ett ögonblick...
Safarin är i sanning en ohotad metod för att handla vin!
Efter ett riesling-rally hos Österreich på Esplanaden, styr vi kosan mot Christianshavn.

BT-anmelderen Søren Frank - som för övrigt nyligen släppt ett referensverk om Barolo, som vi hittills bara hört gott om - tyckte nyligen att Andrea Obertos Vigna Rocche 2008 (Erbaluna) gjorde bra ifrån sig vid en trad-barolo-2008-provning som han höll för tidningens räkning. Bara Giacomo Conternos Cascina Francia och Vajras Bricco Viole, för fyrdubbla respektive dubbla priset, lyckades armbåga sig förbi Vigna Rocche i tabellen - en förevändning så god som någon att äntligen få tummarna loss och kolla upp den här producenten. Fabio på Cibi e Vini säljer ju Erbaluna så vi måste förstås svänga inom och köpa en flaska för att få prova.

Erbaluna är en udda fågel i La Morra och Barolo då man sedan länge varit en naturorienterad producent med ingen tillsatt jäst, minimalt med svavel osv. Vi snackar förstås stora fat (25-30 hl), låga uttag och en allmänt traditionell hållning i vinmakandet. Vi korkar ur och låter ynglingen få dra ett par djupa andetag i karaffen.

Och det öppnar verkligen upp och bjuder på sig med bara en smula luft. Här blottas snart en intensiv näsa med ljuvliga knallmogna bigarråer, nypon, porcini, en rejäl knippe färska vildvuxna örter, balsamico och en omisskännlig nebbiosity. Doften är verkligen emfatisk och skitsnygg på samma gång, men bara ett stilla preludium till vad som levereras i munhåla, gom och på tungan.

Det här utstrålar en överjävlig harmoni och balans. De deklarerade 15 procenten fattar jag inte var man lyckats gömma undan. Ingen tyngd, börda eller några som helst besvär att dra i sig rejäla klunkar av. Tanninerna är sådär precis lagom raspiga - pendlandes mellan känslan av att ena stunden slicka ett 120-sandpapper och nästa en velourpyjamas - och syrorna spelar i de lägre oktaverna. Det känns både fullmoget och elegant.

Grymt tilltalande barolo i en stil som jag känner att vi saknar i samlingen - det där yppiga La Morra-stuket med lika delar pondus och lekfullhet. 2008 är en årgång som får 2004 och 2006 att huka sig i skyttegravarna och det kommer att krävas gott omdöme och iskall selektion för att inte gå överstyr och köpa alla godbitar man kommer att snubbla på framöver. Vigna Rocche 2008 fyller vi definitivt på med, både för snar konsumtion och för att se vad den kommer att förvandlas till. 265 DKK hos Cibi e Vini.

Skörden

Lite värmande Napoli-vibbar  på Gothersgade, såhär i bistra februari...

Barolosafari [-ró-;-fá-]

"Barolosafari" borde vilken dag som helst dyka upp i Svenska Akademiens lista över nyord. Ordet torde ha emanerat ur den svenska bloggosfärens idoga undersökande av den danska vinmarknaden. Innebörden/betydelsen är ungefär att man kryssar runt mellan de danska vinimportörerna, företrädesvis i centrala Köpenhamn och de norra förorterna, för att lasta bilen (lämpligen av kombi-/herrgårdsvagnsmodell) full av läckerheter såsom exempelvis just barolo.

Att handla vin i Danmark är något väldigt annorlunda och komplett väsensskilt mot att stå i brödkö i snålblåsten på Regeringsgatan eller Hansacompagniet. Detta blir vi snart varse då vi för första gången letar oss ner till Le Papillons pittoreska källarlokal på Vesterbrogade i Fredriksberg. Ägarparet Sanne och Frank Nielsen undrar om vi månne är sugna på att smaka lite spanska viner? En sådan fråga är svår att svara något annat än ja på, även om vi främst kommit ner för att handla några flaskor av deras ypperliga rosso di Montalcino från La Mannella och lite Gattinara från Antoniolo.

Snart har vi provningsglas, vatten och ost framför oss och korkarna åker ur ett par Montsantviner där en grenache vielles vignes 2005 från Agricola Falset-Marcà är ruskigt charmig med tydliga Priorat-vibbar. En intressant kuriositet från Cariñena, höghöjdsodlat och bestående av en blandning av cabernet sauvignon, merlot och syrah vid namn: 8.0.1, bjuder på renhet och syrlighet i en frisk stil som man sällan förknippar med spanska viner - tack för den lektionen!

När vi senare står och baxar in fångsten i bagageluckan, slår det oss att vi har betydligt mer än några flaskor rosso di Montalcino och Gattinara med oss ut...

Färden går vidare genom ett vårrusigt Köpenhamn - 18 smäktande grader och pyrande solsken - mot den livliga italienska stormarknaden Supermarco alldeles nere vid Sydhavnen. Rikt sortiment av ostar, salume, oliver och vin och massor av folk, varav minst hälften snackar italienska, som handlar och ackederar på tillbörligt manér. Vi köper en rejäl bit Toma piemontese och en sardisk vällagrad getost som heter Crabu. En rejäl burk sardeller - acciughe - i olja kostar 19 DKK, att jämföras med Zetas mikroskopiska fingerborg för minst samma pengar. Sympatiska priser, bra omsättning på grejerna och effektiv service - varmt rekommenderat om ni har vägarna förbi.

Vi har kontaktat Magnus Gerbola i förväg för att handla lite dolcetto och Valpolicella superiore. Lördagar har butiken stängt och dessutom kan Magnus inte själv ta emot just idag så vi kör hem till hans kollega Emil i Vedbaek för att plocka upp våra lådor. Härligt flexibel entreprenörsanda som känns synnerligen exotisk för någon som är van vid det svenska systemet.

Mer av entreprenörskap och skön flexibilitet får vi oss till livs när det är dags för dagens sista möte. Carlo Merolli har aldrig öppet på lördagar och vi åker av olika anledningar ALLTID över sundet på just lördagar. Vi har i vanlig ordning bestämt med Carlo att vi ska komma hem och hämta honom för att tillsammans köra bort till lagret så att vi kan handla. Bilen breddfylls med lambrusco, friulano, soave, barolo och olivolja och Carlo drar osökt paralleller medan begreppet "barolosafari" och vikingarnas härjningar och plundringar...

Väl hemkomna är vi svårt nyfikna på ett par av dagens fynd varför vi öppnar två, synbarligen, vitt skilda viner att ackompanjera vår vitello tonnato som strategiskt utvunnits ur resterna av gårdagens kalvstek.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Jag säger det direkt: Det här är hur bra som helst! Alla övriga kommentarer är egentligen onödiga men för att det hela ska förtydligas en aning kan tilläggas att det generöst delar med sig av söta körsbär, mandel och syndigt volatila målarburkstoner. Eminenta syror och full fart på frukten även i munnen, för att återigen travestera Vinosapien så är detta ett redigt och drickbart vin med härlig energi. Ett i stort sett felfritt matvin i oemotståndlig stil som man blir lycklig av. Kan dessutom fås för en spottstyver: 90 DKK hos Gerbola Vin.

Barolo del Comune di Serralunga d´Alba 2007 (Cascina Cucco) Fina ljusröda fruktaromer blandar sig med friska örter och diskreta kryddor, angenäm nebbiolokaraktäristik med rosor och fjäderlätta tjärtoner. Den attraktiva lättheten i kombination med den rika frukten får tankarna att fara iväg mot enklare bourgogne. Tanninerna är dämpade i en klart drickvänlig stil och syrorna sticker iväg åt det orangea citrushållet. Även detta är ett mycket trevligt vin, inte en barolo som får tiden att stå stilla men ett välgjort och supersympatiskt matvin. Prislappen på 125 SEK vid köp av 6 flaskor är också oerhört sympatisk, hos Carlo Merolli såklart.