Monferrato Pinot Nero 2007 & Moscato d´Asti 2008 (Paolo Saracco)

Nyss hemkomna från Piemonte ser vi oss tvungna att hitta ett par lämpliga flaskor att tända av med - ingen cold turkey här inte. Paolo Saracco är en av de mest hyllade Moscato d´Asti-producenterna, han håller till i Castiglione Tinella som hänger på bergskammen mot Monferrato Astigiana men fortfarande i Langhe. Man pumpar ut över 600000 flaskor moscato årligen och blygsamma 6000 av pinot neron som odlas i Bricco Quaglia - vaktelläget - som alla La Spinetta-aficionados känner till.

Pinot Nero 2007 är klart transparent trots sin ganska mörkt blåröda färg. Direkt ur flaskan råder det inga som helst doftmässiga tvivel om att vi har en pinot noir i glaset, däremot vore det svårt att pricka ursprunget så direkt. Ganska fatpräglad och internationell i sin framtoning men mycket sympatisk. Röda mogna bär i form av hallonparfym och moreller. Kryddor åt det bruntorkade hållet med körvel och muskot men även lite friskare gröna toner när nosen fått arbeta sig ner en bit i glaset. På det hela taget ett angenämt doftintryck men kanske lite väl raffinerat och tillslipat?

Till våra grillade tonfiskfiléer med nudelsallad funkar det sådär, bra syrlighet och fin fruktkropp men inte riktigt klockrent för att möta upp limesyrorna och chilikryddigheten i dressingen - en chansning. Efter maten händer det däremot något i glaset, en elegant stenfruktsparfym dyker upp och plötsligt skulle det kunna vara en läckert dansant barbaresco av hög klass som vi sippar på. Fatkaraktären känns utvädrad och stör inte längre samtidigt som smakprofilen har kommit i balans, ett kontemplationsvin som kräver luftning alltså.

(16p/20)

Moscato d´Asti 2008 är läckraste nektarin, mogna päron, ananas och mango i massor. Härligt intensiv fruktsyra som hela tiden hålls på plats av sötman - världsklass!

(17p/20)

Vinerna säljs av Carlo Merolli och som vanligt var vi inte först...

La Bruciata Moscato d´Asti 2008 (Oscar Bosio)

Årets bästa Moscato d´Asti, utan tvekan. Massor av fin syrlighet som gör den till en eminent aperitivo såväl som ett klockrent komplement till fläder- eller mangosorbeten. Fläder och mango går för övrigt igen i doften tillsammans med ananas, limeskal, kokos och vanilj. I munnen spritter bubblorna och skjutsar ut syrorna i svalg och kinder, fyllig och len eftersmak. Ovanligt välbalanserad smakbild där sötman aldrig tar överhanden, en moscato med en hel del attityd.

Producenten heter Oscar Bosio och huserar, smack in the middle of moscatoland, i Santo Stefano Belbo. Man har 17 ha odlingar, med främst moscato men även barbera och nebbiolo, i Santo Stefano Belbo, Mango och Neive.

Stefan Jensen i Köpenhamn säljer för 85 DKK.

(16p/20)

Barbera d´Alba Superiore 2007 (Giacomo Fenocchio)

Vi fick med oss en souvenir från Köpenhamn: Giacomo Fenocchios barbera som vi har gått och varit sugna på ett bra tag. Stefan Jensen importerar via sitt Winewise till Danmark och hade en stackars flaska tillgänglig när vi besökte honom på hans vinbar Terroiristen. Fenocchio är ju populär i Norge (varifrån den här lite beklämmande artikeln kommer...) men väldigt lite omtalad i Sverige. Det är en Monforte-baserad producent med 10 ha odlingar i Bussia (Monforte d´Alba), Cannubi (Barolo) och Villero (Castiglione Falletto) varav 1,5 ha är barbera från Bussia Sottana.

Barbera d´Albans vinifiering sker i rostfritt stål varefter man lagrar i botti i sex månader.

Vi häller upp ett djuprött, nästan purpurfärgat vin i kuporna. Doften är med ens rikligt fruktig med en tydlig mineralbas av kalk, grus och flinta. Bären verkar vara knallröda och daggigt friska, ett rejält knippe färskt, nyklippt gräs och ett band av gröna örter skiner igenom.

Syrorna är av det höga och friska slaget, en riktigt sizzlig munkänsla som gör plats åt fruktigheten som kommer igen i munnen, en konsistent helhetsbild där näsa och mun är överens.

Ett absolut matkrävande vin, förstås, men förmodligen den mest fruktintensiva barbera vi druckit. Helt i vår smak och priset ligger strax under en dansk hundring. (16,5p/20)

Till vår glädje tycker vi oss märka att man mer och mer börjar uppskatta Moscato d´Asti som ett svårslaget efterrättsvin runtom i stugorna. Den pigga fruktigheten, den festliga bubbligheten och den låga alkoholen gör den idealisk till många fruktbaserade efterrätter. Vi har fått Moscato d´Asti som välkomstdrink vid ett flertal tillfällen i Piemonte och ett par gånger faktiskt till charkuterier och milda, krämiga ostar. I dessa fall krävs lite friskare syror som står att finna om man går upp ett steg i kvalitetsskalan.

Ikväll plockar vi fram Cascinetta Viettis 2007:a som vi låtit ligga något år extra och det har den mått bra av. Härliga tropiska frukter som ananas, mango, passionsfrukt paras med gråpäron och Golden delicious-äpplen. Avrundad och ovanligt stor i munnen med en lätt blommighet i eftersmaken och låga, lättsamma syror.

AMEP i Sjörröd

Vi samlar ihop oss ute i provinserna och bjuder över de två supersympatiska gentlemännen från Billigt Vin; Ingvar & Jörgen, till en Asa Med Egna Pavor-sammankomst i hjärtat av Skåne.

Känsliga läsare varnas härmed - i detta inlägg förekommer det viner av ickeitalienskt ursprung!

Först ut har vi ett halmgult vin som känns fullvuxet direkt, massor av tropisk frukt och en trevlig sötma i doften. Pigg syrlighet och lite aptitretande stickighet i kinderna trots några extraår i källaren. Ett mycket välbalanserat och sympatiskt vin som hade tålt ett bra tag till på rygg.

Montenidoli Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2004 fanns tidigare att köpa hos Erik Sörensen, alla som någon gång varit på deras vinfestival i Kokkedal har säkert råkat på Elisabetta Fagiuoli som alltid talade sig varm för sina viner på snabbt exekverad italienska vare sig man förstod vad hon sade eller ej. Hennes bas-vernaccia är ruggigt bra och finns dessutom i versionerna "Fiore" och "Di Carato" som lagrats på ekfat. Dessvärre är vinerna lite svårhittade men finns hos ett gäng tyska handlare för den nysgerrige.

Lätt slöjighet, blåröd med avsevärd transparens. Blommig och elegant med stram bärighet. Rödfruktig i ordets rätta bemärkelse, ett uns varmt gummi och lite rökighet smyger sig förbi.

Mäktig strävhet och matkrävande syror ger ett svalodlat intryck, ett elegant och pampigt vin som lurar bort mig till norra Rhone och de andra till Bourgogne.

Tenuta delle Terre Nere Etna Rosso 2008 kommer alltså från Sicilien... Druvan heter nerello och har odlats på ca 1000 meters höjd vilket lär vara högst i Europa så det förklarar det svalodlade stuket. Vinifikationen beskrivs som "klassiskt burgundisk", 25% ny ek används.

En del info om vinerna finns hos Michael Skurnick.

Fantastiskt kul att prova och en riktigt högklassig producent som måste utforskas vidare.

Nästa vin är ljust rubinrött, klart och transparent. Doften ger söta fattoner och en dov ton av vegetativ multnad. Mängder av knallröda mogna bär slösar med sötfruktigheten.

Massiv pinot-karaktär som växer och växer tills kuporna knappt räcker till.

Mjuk och rund i munnen men med ett gäng ungdomliga syror som trilskas lite i bakgrunden, fint balanserad men kanske en smula ung. En fräsig grapefruktbitterhet mynnar ut i eftersmaken, väldigt elegant.

La Pousse d´Or Volnay 1er Cru Clos des 60 Ouvrées 2006 är domänens monopole och årgången något av ett mellanår enligt expertisen. Ett bra vin som känns helgjutet och väldigt troget sitt ursprung - elegans och finess som ger mersmak.

En väsentligt tätare brygd äntrar scenen, blåröd och nästan trögflytande. En pust av stickig senap sätter fart på näskanalerna och följs av varmt däckgummi och lite rök. Mogen mörkröd frukt med sukatsötma och lite russin. Ett stråk av smält vax och honung stämmer upp.

I munnen är det maffigt med en rund och varm känsla, eftersmaken är nästan söt och håller sig kvar ganska länge.

Tankarna far direkt till södra Rhone och ett varmt 2007.

Ch.Lamargue Grand Reserve 2004 kommer från Costiere de Nimes där Languedoc möter Rhone. Vi har att göra med syrah och en kraftfull vinstil som känns rustik och ärlig. Ger ett klart yngre intryck än sina sex år och bör kunna ligga till sig ytterligare. Kom i februari och finns fortfarande att få tag i.

Bruntingerad och med viss transparens möter nästa vin upp. En stor och kraftig doft av jordgubbar, hallon och lakrits. I nästa våg kommer däck, lösningsmedel och fler rödmogna bär.

Strålande vitalt och elegant trots alla muskler, stort och volymiöst i munnen med en rund och välskulpterad känsla som bärs fram av lätta syror.

Ingvar är först i Bordeaux men hamnar via Australien till sist i Californien, Jörgen skulle litat på sin första instinkt och ylat Amarone!

Tenute Galtarossa Amarone della Valpolicella 2001 är en ovanligt finlemmad och stilfull amarone som har behållit alla sina ungdomliga drag intakt och lurar därför lätt iväg en på jorden runt-resor om man provar blint. Macerationen pågår i 30 dagar och man lagrar därefter på fransk ek i varierande storlekar under 24 månader.

Till lammgrytan med svamp borde en barolo funka, vi ger busåret 2002 förnyat förtroende och plockar fram Gigi Rossos Arione Barolo 2002.

En ganska tunn historia med lite däck, gummi och animaliska referenser. En viss sötma i doften antyder röda vinbär och hallon. Smaken är alldeles för anonym för att vara en vingårdsbetecknad barolo, eftersmaken kort och blek. Vi har aldrig smakat någon annan barolo av Gigi Rosso men antar att detta inte är representativt?

Ytterligare ett rött vin kommer i mörk och tät djupröd dress. Lite medicinala toner som sveper undan och lämnar plats åt grön paprika, vita vinbär och färska örter. Ljus frukt som ger ett fräscht och svalt intryck. Syran är tät och absolut matkrävande, tanninerna inte fullt så framträdande.

Det här vinet hade Ingvar med sig sist han var här men då glömde vi att prova det så nu var ett lysande tillfälle att ordna en blind-date mellan de båda. Han hamnar hyfsat rätt geografiskt (Norditalien) men lutar nog mer åt väst än åt öst och tänker dolcetto eller något dylikt.

Cecchetto Raboso del Piave 2005 kommer från Treviso,Veneto. Rabosodruvan lär vara en bångstyrig rackare att få bukt med, man skördar när druvorna är lätt övermogna och låter dessa sedan macerera i ekfat under 12-14 dagar. Lagring sker till 40% i barrique och resten på 3000-litersfat.

Ett intressant och mycket kul vin att få prova.

Vi håller oss kvar i samma hörn av Europa; i byn Ceglo, på gränsen mellan Slovenien och Italien, huserar vinhuset Simcic. Vi har deras Simcic Teodor Belo 2005 i glaset, en gyllengul skapelse som strålar. Doften är rik på gula äpplen, honung och galiamelon. I munnen får man ett fantastiskt stort smakspektrum och en eftersmak som inte vill sluta. Ett ytterligt komplext och ljuvligt vin som passar som hand i handske till valfria salume och ostar.

Ett absolut köpmåste utfärdat - var, Ingvar?

Länk till BS.

Vi avslutar med en husfavorit: Ca du Giaj Moscato d´Asti 2008 som spritter av gul frukt, ananas, inlagda päron och ett uns ingefära. Finfin balans mellan sötma och syror gör detta till ett piggt och intressant dessertvin som kan njutas som det är, till någon fruktefterrätt eller en sorbet.

Carlo Merolli säljer.

Moscato d´Asti 2007 (Bera)

Porliga och småsöta dessertviner kanske inte är det första man borde tänka på när man blickar ut på höstens första stormoväder? Eller kanske det går att lura sig själv för ett ögonblick och drömma om midsommarjordgubbar och primörer när man sitter med näsan i glaset?

Bera Azienda Agricola pumpar ut 60.000 pavor per år av denna deras enklare Moscato d`Asti och 8.ooo av den vingårdsbetecknade "su Reimond". Man gör även en spumante och en passito av druvorna från sina 12 ha moscato.

Blekgul med skira gröna nyanser. En nyduschad sauvignon blanc-doft med nässlor, fläderblom och hela baletten. Inte lika mycket piggelin och tutti frutti som man har vant sig vid med den här vintypen. Massor av frukt i form av päron och gula äpplen, en ton av torkade äppelringar och honung följer efter.

Förtjusande stickigt med väl avvägd sötma, ovanligt bra bett i de små pigga syrorna. Svårt att para ihop med någon efterrätt men alldeles utmärkt att sitta och sippa på en kulen, stormig söndagseftermiddag.

(15p/20)

nr 74634

Piemonte-Shootout

Vi testar sex röda piemonteser och dessa serveras blint så att våra gäster får något att bita i.
2X Barbera och 4X Nebbiolo ska avverkas, åldersspann från 2000-2007. En Barbaresco och två Baroli på banan tillsammans med en Langhe Nebbiolo och vardera en Barbera d´Asti och en d´Alba. Efteråt kommer en Moscato d´Asti men den är utom "tävlan".

Barbera d´Alba 2007 (Prunotto)

är först ut och avslöjar sitt utanförskap med sin blåröda kulör och höga intensitet, vackert rubinskimmer. Tämligen okomplicerad i nosen; de röda bären - lite lingon, torkade kryddor och fat. När temperaturen stiger blir det blåbär och körsbär som trivs ihop med fattonerna.

Friska syror men ganska snäll över lag, lättgillad bordsbarbera från stabil storproducent som man gärna dricker igen.

(13p/20)

Gavarini Langhe Nebbiolo 2007 (Elio Grasso)

Grasso´s viner brukar vara personliga tolkningar av den vinstil de ska representera. Han håller till i Monforte d´Alba och Gavarini är ett läge som brukar tillhandahålla druvor till hans Vigna Chiniera Barolo såväl som till denna Langhe Nebbiolo som är helt oekad och därför en nyttig lektion i hur en Nebbiolo kan te sig på egna ben.

Färgen har klara blåvioletta toner tack vare sin ungdom, dock ger den lägre intensiteten tydliga nebb-vibbar.
Mycket frisk och vågad i näsan, nästan avklädd visar den upp sin mjuka frukt: persika, jordgubbe, skumbanan (malolaktiska tendenser). Fräcka syror som piggnar till och vill möta upp antipasti-tallriken. Örtig kycklingleverpastej blir bundis direkt med den här.

Mycket välgjort och balanserat.

(14,5p/20)

Barbaresco 2000 (Luigi Voghera)

är en riktig överraskning, några år extra på flaska har verkligen gjort underverk med ´00:an som presenterar hela sitt register. Första anblicken ger varm, skön terracotta i färgen mot en klar, transparent kärna - mycket vackert. Näsan får sig en rejäl dusch av alla de nebbioliska kännetecknen: violer, rosor, tjära, sötlakrits lägger sig som en plym över glaset. Jordgubbar och hallon med grädde trängs med undervegetativa toner. Fantastiskt rund och ljuv men med moget bett i kinderna, tryffelpecorinon är som gjord för denne domptör.

Detta är ju en basbarbaresco som inte brukar göra så mycket väsen av sig men den här årgången verkar ha det mesta på plats. ´03:an finns på SB men den har jag inte smakat.

(17p/20)

Menego Barbera d´Asti 2000 (Marco Bonfante)
är en gammal favorit som testats tidigare och alltid håller vad den lovar. Mycket avrundad och mogen, klarar sig nog ett tag till men börjar tippa över. Barrique-hanteringen har varit mitt i prick och hjälper verkligen fruktsyrorna såhär på ålderns höst, förbryllar de stackars gästerna en smula som tror att de har hamnat i nya världen helt plötsligt. Fick 15p för några veckor sedan men i det här sällskapet bleknar den lite.

(14p/20)

Marcenasco Barolo 2004 (Renato Ratti)
har också slunkit ner nyligen och är en underbar bekantskap. Marcenasco ligger, tillsammans med Ratti´s två andra Barolo-lägen Rocche och Conca, i Annunziata mellan La Morra och Serralunga, sydost- och sydvästlägen i kalkrik lera.

Kort maceration, 7 dagar, och en del vin i stora 25 hl-botti och resten i barrique - något av en modernist således.

Fantastiskt gott, rejäla alkydoljefärgångor möter i dörren och massor av skogsbär följer upp.

Kan, trots lusig kronkurs, fyndas hos Philipson Wine i Kokkedahl där man får slanta upp 129.95 Dkr (~190 Skr) vid köp av 12 st, jfr 314 bagis på SB.

Fick 17,5p sist men bättrar på sig lite ytterligare nu, känns komplett.

(18p/20)

La Rocca e la Pira Barolo 2001 (Alfredo Roagna)
Roagna är en traditionalist i ordets rätta bemärkelse; 100 dagars maceration och stora ekfat.

Firman huserar i Barbaresco och deras Pajé är välkänd för nebbiolister. Druvorna växer i syd-sydostlägen i Rocche di Castiglione Falletto och Cascina Pira där jorden är sandigare och lättare än i t ex La Morra.

En riktig "looker", klar och transparent med en underbar rubinröd lyster som får munnen att vattnas.
Stor generös doftbukett som släpper ifrån sig tjära och tobak vid första mötet, sedan börjar man ana syltighet och inlagd frukt, i positiv bemärkelse! Mogna jordgubbar förför och pockar på uppmärksamhet tillsammans med svart oliv och kirsch. Lååång doft som stannar i nosen.

I munnen blir man helt lyrisk, detta är ljuvlig Barolo med syror och tanniner i massor men allt sitter på rätt plats och bildar ljuv förening med potatis/kantarellgratängen.

Vinet utvecklas hela tiden i glaset och man märker att det finns rejäl lagringspotential.

En ny favorit.

(19p/20)

Cascinetta Vietti Moscato d´Asti 2007 (Vietti)
Bra spritsighet, fräschör och sötma i balans. Persika och passionsfrukt i doften tillsammans med piggelin och hubba-bubba. Tydlig druvtypisk blommighet som aldrig blir parfymerad. Finfina bubblor i munnen, lätt friskhet och mycket väl avvägd sötma.

Utmärkt representant för en dessertvintyp som är på gång att åter bli populär.

(14,5p/20)