Langhe DOC

Vi har genom den alltid så gentile Ost-Fredriks försorg kommit över ett ex av dokumentären Langhe DOC. Filmen är gjord av Paolo Casalis och porträtterar tre minutiöst hantverksmässiga och ytterst traditionella producenter av typiskt piemontesiska delikatesser, samtliga verksamma i Langhe.

Vi möter pastaproducenten Mauro Musso som, trots sina föräldrars stora skepticism, framställer tajarin med egenhändigt malda sädesslag och ägg från väl utvalda höns, givetvis i mycket liten skala. Ostmagikern Silvio Pistone, ständigt med en cigarrett i mungipan, som tillverkar delikata fårostar av mjölk från sina trettio får och bakar bröd av finaste durumvete. Vi får också bekanta oss närmare med Maria Teresa Mascarello och höra hennes lite karga men ack så nyktra syn på tillståndet i vinvärlden i allmänhet och Barolo i synnerhet. Ett par intressanta klipp med Bartolo himself finns dessutom med som grädde på moset för oss fanboys.

Filmen är både informativ och vacker - alla vyer som man som inbiten langheofil kommer sig för att kommentera (-Kolla! Är det inte de där nybyggena på vägen mellan Canelli och Moasca?) är ursäkt nog att jaga upp ett exemplar av den här dokumentären. Men Langhe Doc känns framförallt angelägen. Jag tänker på den nästan religiösa synen dessa urinvånare har på sin hembygd, den genuina respekten för landskapet och traditionen. Man hör inte ett ord om biodynamik, organiska och ekologiska metoder eller andra labels och certifieringar som kommit att bli en del av ett ängsligt "varumärkesbyggande" och sedermera big business. Det här är riktiga grejer - omsorgen om och respekten för naturen är underförstådd - viner och ostar med tydlig avsändare, i genuint traditionell skrud och som står långt över de där hätska debatterna som omedelbart följer så fort någon andas ett ord om tidigare nämnda varumärkesetiketter.

Visst skönjer man en viss oro och ängslan över vilken riktning utvecklingen tagit de senaste femtio åren med storskalighet och industriellt framställd mat och dryck. Samtidigt är dessa tre partisaner oerhört övertygade och hårdnackat inställda på att deras väg är den enda rätta. Maria Teresa säger till exempel att hon är glad över att hon bara ärvde fem hektar, hon hade ledigt kunnat sälja tio gånger så mycket vin, men nu kan hon själv ha kontroll över vartenda steg i processen. Läcker attityd som vi lyfter på hatten för.

Varmt tack för filmen Fredrik!