All along the wienerschnitzel

Traditionell wienerschnitzel känns inte alltigenom som en självklarhet att matcha med vin, finge förnuftet råda så skulle man väl dricka weissbier men vi är ju civiliserade människor gubevars.

Om vi hårddrar det så har vi att göra med en panerad köttabit och stekta panntofflor. De lite psykadeliska tillbehören: kapris, sardeller, citron och ärter ställer förstås till det hela en smula men det finns ingen sås eller reduktion som slinker emellan och slätar över likt en förmildrande omständighet. Vi har alltså att göra med meat and potatoes - tjydd å päror. Ikväll har vi i och för sig lyckats få tag i helt bedårande kalvinnanlår och potatisarna är aldrig så goda som nu så grundförutsättningarna för att rätten liksom ska börja sjunga är på topp.

Hustrun proklamerar att vi självklart ska ha en österrikisk grüner veltliner i glaset, någon sådan står dock inte att uppbåda varför en riesling från Krems får agera stand-in. Jag drar mig till minnes den mogna, men ytterligt slanka, Ghemme-96:an från Ioppa. Skulle inte den - med sin långt gångna mognad, sina vitvinslika syror och smidiga munkänsla - kunna göra jobbet?

Weingut Stadt Krems är, med sina 550 år i branschen, en av de äldsta vinproducenterna i Österrike, och för den delen i Europa. Man har 30 ha vinodlingar här i det ostligaste av Österrike och producerar 200000 flaskor årligen. Vi provar deras Steinterrassen riesling 2007 till vår Wienerschnitzel.

Ljust med en blekgul lyster. Det doftar rikt av vita blommor, daggvåt singel och tutti frutti - en diversifierad och lite splittrad doftkomposition. Det samlar emellertid ihop sig efter en stund, basen kommer att utgöras av en söt guläpplig fond som växelverkar med bensinmackig oljedimma samtidigt som en varm sötma balanserar mot en lite svalare mineralitet.

Syrorna är ljusa och frukten är schysst men med en lätt vattnighet i mitten. Mineralkliet på gomseglet är däremot mycket angenämt. Skaplig eftersmak och inalles en helt OK riesling men framförallt ett suveränt schnitzelvin! Till maten blommar vinet nämligen upp och till och med de småtvära tillbehören får sig en match - kaprisen tämjs, sardellsältan mildras och fett spjälkas - med beröm godkänt.

Vi är många som nappade på Il signore Merollis Ghemmescoop i höstas - vilket tillfälle att få vertikalprova fyra intilliggande årgångar från en så här svårfunnen denomination. Vi tyckte att ynglingen var den som gjorde störst intryck när vi provade våra fyra första. Den slanka, seniga och lingonsyrliga nittiosexan gäckade oss den gången med sin lätthet och nästan tvådimensionella mun.

Ikväll är det däremot annat ljud i skällan. Vid första upphällningen slås vi av den ymniga nebbioloparfymen som virats in i läcker svampskrud. Stor, rik - nästan mäktig - doftmassa med eleganta mognadstoner och knastrig mineralitet som svävar över glaset. Jag hade tveklöst gissat på mogen, traditionell barbaresco.

Munnen sveps in i finmaskig tanninväv och höga syror - makalöst läckert och ett helt annat vin än förra gången vi sågs. Det stångas föredömligt med schnitzeln men har förstås klara problem med sardellerna. Helläckert kontemplationsvin som tar slut oroväckande snabbt och vi kommer att ha stora förhoppningar när vi drar korken ur nästa nittiosexa.