Vi suktar ständigt efter riktigt god och matglad dolcetto som är en bristvara i det här landet, helst ska priset vara hyfsat angenämt och då blir situationen ännu värre. En riktigt god och matglad dolcetto karaktäriseras av, först och främst, en intensiv fruktighet och en sorts avväpnande renhet. Syrorna ska vara stringenta men inte för höga, tanninerna bör vara svårdetekterade men munkänslan mineralpulvrig och allt ska inneslutas av lagoma doser okomplicerad lättsamhet. Ett hyfsat angenämt pris karaktäriseras av ett spann mellan 60-120 SEK.
Sedär en fix färdig recension av Azelias Bricco dell´Oriolo 2007! Allt det som eftersöktes i ovan nämnda karaktäristik kommer nämligen till liv vid första upphällningen av detta lilla blålila charmtroll.
Azelia är ett familjeägt vineri i Castiglione Falletto av, för trakten, normalstorlek som producerar cirka 60000 flaskor årligen. Av dessa är 18000 dolcetto som kommer från deras 2,5 ha kalk- och sandrika lera i Montelupo Albese. Man macererar i fem dagar och låter såklart juicen ligga kvar på ståltank.
Doften är mjuk och ren med mosade jordgubbar och läckra kalksting. I munnen sjunger änglarna när den rena och lena frukten sköljer svalget efter det hembakade brödet och syrorna spräcker fettet efter salamin och den vältempererade toma piemontesen. Det behöver inte vara konstigare än så här för att vara riktigt, riktigt bra!
Gerbolavin säljer för 90 DKK/flaska vid köp av 6.
(17p/20)
12 kommentarer:
Sammanträffande! Jag korkade också upp den Azelia jag fick med mig upp ur bunkern - tyvärr korkskadad. Först trodde jag att den mögeldoft som emanerade från flaskan och som sedermera faktiskt förflyktigades var den enda och övergående defekten - sprungen ur de svåra lagringsförhållandena i bunkern - men alltså dessvärre icke. Mitt hopp står nu till övrig dolcetto i den blandade lådan.
Verkligen ett sammanträffande beaktat det urval av vin, och särskilt dolcetti, som befann sig i bagageutrymmet när vi korsade bron igår.
Alltid trist med korkskador och det verkar ofta drabba de viner man bara har en utav?
/Patrik
Det är så sant och därav drar vi lärdomen: köp alltid flera exemplar av samma sort när du hamnar i en bunker nästa gång! Och framför allt: ta dig upp ur den innan du utvecklat mögelallergi och blodsockret sjunkit under knävecken.
Förresten - har jag sagt att jag tycker IV har så snygg layout nuförtiden?
Blodsockret nådde ett nytt all-time-low där nere i bunkern och i kombination med luftkvaliteten kände man sig inte direkt som en nyponros när man stegade ut i det regntunga Fredriksberg - vinintresset har sina offer!
Tackar för den estetiska komplimangen - jag är särskilt nöjd med den plåsterbeiga blogrubrik-bakgrunden.
/Patrik
Fast det borde ju såklart stå "och därmed pasta".
P.
P - Såklart, det vore ju att grundfästa ett axiom ;-)
/Patrik
Lörgen o Patrik !! Låter som man missade något i lördags och att ni har en o annan historia att berätta ang. ert bunkrande. Vi får ta det den 16:e !!
Jo, det var en liten spontan-provning hos Stefan innan bunkerdyket också. Tyvärr glömde jag ta notater.... (som vanligt alltså)
Just ja, Stefan lät oss sörpla Christoph Künzlis superba Boca "Le Piane" i både 2005 och 2006 samt den rena croatinan. Vi fick också smaka Antico Borgo dei Cavallis Erbaluce "Lucino" och den druvrena vespolinan "Ledi" som jag blev svårt tagen av. Den och Le Piane 2005 + 2006 hade jag inte tackat nej till...
/Patrik
Så var det, ja! Tur nån har koll... Den där schweizaren i förskingringen får man hålla koll på. Visst var det nebbiolo + vespolina i Le Piane? Ledi fick man liksom en väldig sympati för, som en kantig och sur unge som inte gör det lätt för sig men egentligen bara vill väl. Till feta charkuterier eller en drypande fläskesteg skulle det inte vara fel.
Rätt Jörgen - Le Pianes Boca är nebbiolo, vespolina och ett uns bonarda.
Rätt också beträffande Ledi - fin fettspräckarkapacitet bakom den bedrägligt lena jordgubbsnäsan. Bring on da lardo!
/Patrik
Skicka en kommentar