Nya nordliga nebbiolonedslag

Av alla nya vinbekantskaper de senaste åren är det nog ändå de norra delarna av Piemonte som slagit an de renaste ackorden på min lyra. Hustrun kan understundom komma med diskreta invändningar om att somliga av vinerna härifrån kanske är i senigaste och slankaste laget - ibland rentav snudd på anorektiska - men jag har hittills blivit mer eller mindre hänförd av nästan allt jag smakat. Framför allt nebbiolon antar här uppe en så finlemmad gestalt att även den smäckraste barbaresco kan te sig en smula klumpig i jämförelse. Gracilt, smidigt och lite försynt brukar vinerna sakta krypa en inpå livet, och väl i ens famn vägrar både du och de släppa greppet. Plötsligt har transformationen från esoterisk obskyritet till självklar referenspunkt ägt rum utan att du själv märkt det.

Gattinara och Ghemme ligger på varsin sida av floden Sesia. Avståndet byarna emellan är bara 4-5 kilometer men jordmåns- och klimatbetingelserna varierar desto mer. Gattinara med sin vulkaniska porfyr och granit, sina brantare sluttningar, större temperaturskillnader mellan natt och dag och rikligare nederbördsmängder brukar föda fram en lite tuffare och mer aromatisk nebbiolo som kan ha en del gemensamma drag med sina kusiner nere i Langhe. Ghemmes kalkrika och sandiga lera tillsammans med en något mindre dramatisk topografi, levererar däremot gärna en nebbiolo som andas mineralisk finess och elegans som man snarare brukar attributera vinerna från Bourgogne.

Vi ska ta oss en titt på respektive områdes kanske mest namnkunniga producents instegsvin, båda är gjorda på 100% nebbiolo men årgångarna skiljer sig åt. Antichi Vigneti di Cantalupo i Ghemme drivs av familjen Arlunno i tredje generationen, man odlar 34 ha varav 80% nebbiolo. Azienda Agricola Antoniolo är likaledes i tredje generationen vinmakares händer, nuförtiden är det Rosanna och dottern Lorella som håller i trådarna. Antoniolo har 14 ha vinodlingar i 5 olika lägen i Gattinara och var en av de första med att göra cru-versioner av sina viner här uppe.

Agamium Colline Novaresi 2005 (Cantalupo) Agamium är det latinska namnet på Ghemme, det här har varit ett ansett vindistrikt sedan långt innan romartiden. Basnebbiolon hämtas från tre olika marker som samtliga ligger på 300 meters höjd. Efter en relativt kort maceration får musten ligga till sig ett år på de 900-liters fat som här går under beteckningen små.

Detta är det något mörkare av de båda vinerna med dov rubinbas och lätt granatröda skiftningar. En rik floralitet möter upp direkt, nästan som att komma in i en handelsträdgård med varma klorofyllrika ångor. Frukten är ganska intensiv och söt i en mellanröd stil med jordgubbskräm, körsbär och hallon i centrum. Ett tydligt inslag av järn formas raskt till rabarber i näskanalerna. Alltsammans samlas ihop av en myndigt petrokemisk ton - en förförisk och intagande doft.

Munkänslan är lätt och luftig, nästan transparent i sin framtoning - som när man lyssnar på en ren och klar Keith Jarrett-inspelning genom ett par riktigt bra elektrostatiska högtalare. Strävheten är subtil och sammetslen samtidigt som syrorna är relativt lugna och städade, ett moget helhetsintryck men väldigt saftigt och ytterst drickbart. Inte något långt, stort eller ögonbrynshöjande utan ett vin som glupskt slukas i stora klunkar och som man inte blir mätt på.

Juvenia Coste della Sesia 2006 (Antoniolo) är det röda instegsvinet gjort på nebbiolo från två olika odlingar som bara sett rostfritt stål. Detta är som sagt något ljusare och med en lite ungdomligare patina.

Frukten känns också ljusare som av persika, klarbär och varma hjortron. Helt på tvärs mot förhandstipsen så är det Juvenia som formligen öser ur sig mineraliska referenser, ett faktum som nog till viss del kan tillskrivas frånvaron av ekfatskontakt. Jag känner hela tiden tydliga likheter med flera av de Etna-nerello mascalese vi provat på sistone, framför allt Terre Neres Rosato kommer upp i doftminnet. Här finns en självklar och skön friskhet i parfymen som helt saknar tyngd och klumpighet, bara rena och lätta toner av frisk äpplighet och en violpastill i fonden.

Samma lätthet och friskhet återfinns i munnen. Syrligheten är något vassare och mer framåt än Agamium och nebbioloaromatiken är mer definierad. Tanninerna är lena men riktigt dansanta och har liksom svårt att sitta stilla. Allt klingar av långsamt och till tonerna av den utsökta mineraliteten som återfanns i doften. Det här är rakt uppför min gata - mi piace!

Båda de här vinerna finns att köpa hos Le Papillon i Köpenhamn och båda kostar runt en dansk hundring, riktigt mycket vin för pengarna.

Barbera d´Alba 2007 (Luciano Sandrone)

När man svänger av Via Alba och in på Via Pugnane, för att köra till Franco Conterno eller snedda upp över Bussia Sottana till Fenocchio, passerar man ett tämligen nybyggt och hippt stylat komplex med en stor parkering framför, på vilken det ofta kan stå en stor holländsk- eller kanske schweiziskregistrerad Neoplanbuss som är på besök. Det här är Luciano Sandrones flotta cantina.

Luciano Sandrone är, i likhet med polaren Elio Altare, sinnebilden av the selfmade modern barolista som börjat med två tomma händer och kommit att hamna i den exklusiva skaran "premiumproducenter" i Piemonte. Med fokus på hög kvalitet och med varsam hjälp av modern teknologi hamnar hans viner ständigt i topp på allsköns listor och med priser som matchar därtill. Lik förbaskat är det nästan alltid Sandrones nuna som dyker upp i allehanda italienska, såväl som internationella, vinpublikationer när det ska dryftas dåliga tider och ansträngd italiensk- eller världsekonomi. Månne blåser det på toppen?

Barbera d'Alba 2007 är kompakt blårött, närapå lila. Näsan möter körsbärslikör, nyskuret kött, björnklister, blåbärssylt och sötlakrits. Lagringen har ägt rum på 500-liters tonneaux (hälften nya) under 12 månader - den insmickrande vaniljen samt det rostade kaffet bär syn för sägen. Den myckna kraften i frukten och de söta fattonerna får mig att sakna det där läckra syrastinget i det klassiska "barberabettet" och misstänka att även munnen kommer att bli blåst på den konfekten?

Jajamen, här vare malle för hela slanten - stor och voluminös frukt i det mörka spektrumet. Rikt extraherat och koncentrerat med kraftfull viol i förvånansvärt god samklang med de tydliga faten. Ganska torr syrlighet och en tendens till ektanniner. Relativt lång avslutning med lätt chokladbitterhet i aktern.

Visst är detta ett gott vin, inte en uppenbar skavank så långt ögat når. Men jag kan inte låta bli att känna lite olustkänslor inför den här typen av ambitiösa barberor, fullmatade med fruktmörker och rostad ek. Ska ett vin bara vara gott eller ska det ha någon slags själ också? En barbera från Langhe borde ha en helt annan story att berätta än vad den här globetrottern försöker lura i en. Jag tycker, som vanligt, att man slarvar bort vinets karaktär i den här förtvivlade poängjakten. Och för 229 bagis anser jag definitivt att både själ och karaktär borde ingå i priset.

2008:an heter 71759.

Dolcetto d´Ovada 2008 (Castello di Tagliolo)

Sedan slutet av 1400-talet har släkten Gentile huserat i Castello di Tagliolo som byggdes någon gång på 900-talet. Slottet ligger i Ovada och idag är det Luca Gentile som håller i sekatören. Man producerar årligen runt 100.000 flaskor dolcetto och cortese, som man främst valt att fokusera på, i olika varianter.

Namnet på druvan dolcetto lär för övrigt inte ha något med dolce (söt) att göra, utan med dossi (kullar, gupp) eller snarare det piemontesiska duset för samma ord.

Dolcetto d´Ovada är den enklaste dolcetton som har fått macerera i åtta dagar och ligga till sig på stora slavonska botti. Doften är rak och okomplicerad i en fruktig stil. Det som främst skiljer den från de mera bekanta d'Alba-versionerna är en distinkt rödäpplighet som påminner om en nyplockad korg Aroma. Trevlig men högst okomplicerad doft.

Schysst syra och en antydan till tanninstruktur. Äppelfrukten kommer igen i munnen tillsammans med en mörkare plommonton. Inget att sönderanalysera utan en helt OK vardagsdolcetto att bryta av med, rätt och slätt.

Säljs av TH Vinimport i Kastrup och kostar runt 80 SEK.

Trentino Pinot Nero 2005 & 2006 (I.A.San Michele all´Adige)

Årgångsvariationer är ett intressant och spännande fenomen i vinvärlden. Ikväll kollar vi hur trentinsk pinot nero föll ut 2005 respektive 2006, vi har ingen detaljerad förhandsinfo om årgångarna i Trentino varför vi provar helt förutsättningslöst.

Producenten är Istituto Agrario San Michele all´Adige, ett institut för forskning och utbildning inom jordbruksskrået i Trento. Man förfogar över 100 ha brukad mark, mestadels vindruvor och äpplen, och har eget destilleri såväl som en cantina som ligger i ett gammalt kloster. Produktionen är bred med alla upptänkliga lokala druvsorter och med ett stort antal etiketter i sin katalog.

Pinot neron odlas på 350 meters höjd och ligger i det nordliga bandet av institutets tillgängliga marker. Jordmånen är en mix av kalk, sand och dolomit med mycket finkornig struktur. Man macererar de krossade druvorna tillsammans med en liten del hela druvor under 12 dagar och låter musten mogna på små ekfat i 12 månader. Båda glasen är vackert transparenta genom en rubin- och granatröd mosaik.

Trentino Pinot Nero 2005 är en riktig smällkaramell fylld av ljuv bittermandel och breda stråk av såväl söt amarena som sylvass maraschino. Fulladdad med fräsch cassis, mosade jordgubbar, ljusa mineraltoner och omisskännlig pinotparfym, kanonläcker doft med ett sexigt bett som värsta topp-bourgognen. Munnen är intensiv och ultraslank på samma gång, suveränt klipp i syrorna och ett sällan skådat djup i frukten - i stort sett helt fantastiskt!

Det här är top notch, utsökt balans och druvor som plockats i perfekt fenolisk mognad samt ett personligt och omsorgsfullt källararbete. Jag har aldrig smakat så här bra italiensk pinot nero och det var längesen jag smakade så här bra pinot överhuvudtaget.

Trentino Pinot Nero 2006 har plötsligt fått en tuff uppgift; att matcha storebrorsan. Detta är avgjort ett lite syltigare, mindre definierat vin med en ymnig frukt i ett mörkare spektrum. Mer öppet och lättillgängligt med något suddigare nyanser. Detta till trots så är nollsexan oerhört charmig, mer tysk spätburgunder än bourgognepinot i stilen. Fina hallon- och jordgubbstoner av rårörd karaktär, mörk viol, förförisk smörkola och ett karskt lingonsting i finalen. Bra syror, om än av det slätare och mer avrundade slaget, och utmärkt längd.

Vore det inte för att vi råkat prova 2005:an precis innan så hade vi med största säkerhet blivit i stort sett lika förtjusta i 2006:an. Istituto Agrario San Michele all´Adiges båda Trentino Pinot Nero är ett par fullständigt underbara viner och den mest lyckade tolkningen av italiensk pinot nero som vi känner till. Årgångsmässigt känns det som att 2006 kanske plockats något senare, alternativt drabbats av någon form av lätt värmestress. 2005 är däremot både sval, skärpt, intensiv, superdefinierad och ett lysande exempel på hur bra den här bångstyriga druvan kan bli, i Italien eller var någonstans som helst.

Priset går sannerligen inte att klaga på; Carlo Merolli säljer för 125 DKK/SEK.

Barricadiero 2008 (Aurora)

Det är inte utan att vi blir nyfikna på att prova den senaste versionen av Auroras Barricadiero. 2007:an var en mycket trevlig bekantskap men nu har det surrats, från säkra källor, om att årgång 2008 inte klarar av att leva upp till föregångarens storhet. 6000 flaskor gjordes det heta året och druvblandningen är 95% montepulciano och 5% cabernet sauvignon, ingen merlot det här året alltså.

Riktigt mörkrött med blåviolett aura, tätt som blåbärssoppa. Ekströms blåbärssoppa är först med att kliva ur glaset även när det kommer till doftintrycken. Söt och väldigt mogen frukt tillsammans med en tydlig rostad fatton dominerar och nästan överväldigar. Faten var allestädes närvarande även i nollsjuan fast på ett mer avrundat och välintegrerat sätt, här sticker frukten åt ett håll och vaniljsötman åt ett annat. Vi saknar de eteriska målarpytstonerna och den friska mentholen, här finns dock gott om rusticitet och bioaromer i form av jord, gödsel och stall.

Mycket kraft och muskler i munnen, helt klart tungt i gumpen. Fruktigheten är kompakt och sötmogen, påminner om söta blåa plommon med den där lätta skalbitterheten. En del tanniner sticker till på tandköttet men huvudnumret är frukt plus ek.

Det här känns som en årgång vi kommer att stå över men för den hugade finns ett fint erbjudande hos Cibi e Vini i Köpenhamn - en smagekasse med 2 av varje av Auroras nya årgångar (6 flaskor) för 590 DKK.

Yoga for Wine Lovers

Barolosafari [-ró-;-fá-]

"Barolosafari" borde vilken dag som helst dyka upp i Svenska Akademiens lista över nyord. Ordet torde ha emanerat ur den svenska bloggosfärens idoga undersökande av den danska vinmarknaden. Innebörden/betydelsen är ungefär att man kryssar runt mellan de danska vinimportörerna, företrädesvis i centrala Köpenhamn och de norra förorterna, för att lasta bilen (lämpligen av kombi-/herrgårdsvagnsmodell) full av läckerheter såsom exempelvis just barolo.

Att handla vin i Danmark är något väldigt annorlunda och komplett väsensskilt mot att stå i brödkö i snålblåsten på Regeringsgatan eller Hansacompagniet. Detta blir vi snart varse då vi för första gången letar oss ner till Le Papillons pittoreska källarlokal på Vesterbrogade i Fredriksberg. Ägarparet Sanne och Frank Nielsen undrar om vi månne är sugna på att smaka lite spanska viner? En sådan fråga är svår att svara något annat än ja på, även om vi främst kommit ner för att handla några flaskor av deras ypperliga rosso di Montalcino från La Mannella och lite Gattinara från Antoniolo.

Snart har vi provningsglas, vatten och ost framför oss och korkarna åker ur ett par Montsantviner där en grenache vielles vignes 2005 från Agricola Falset-Marcà är ruskigt charmig med tydliga Priorat-vibbar. En intressant kuriositet från Cariñena, höghöjdsodlat och bestående av en blandning av cabernet sauvignon, merlot och syrah vid namn: 8.0.1, bjuder på renhet och syrlighet i en frisk stil som man sällan förknippar med spanska viner - tack för den lektionen!

När vi senare står och baxar in fångsten i bagageluckan, slår det oss att vi har betydligt mer än några flaskor rosso di Montalcino och Gattinara med oss ut...

Färden går vidare genom ett vårrusigt Köpenhamn - 18 smäktande grader och pyrande solsken - mot den livliga italienska stormarknaden Supermarco alldeles nere vid Sydhavnen. Rikt sortiment av ostar, salume, oliver och vin och massor av folk, varav minst hälften snackar italienska, som handlar och ackederar på tillbörligt manér. Vi köper en rejäl bit Toma piemontese och en sardisk vällagrad getost som heter Crabu. En rejäl burk sardeller - acciughe - i olja kostar 19 DKK, att jämföras med Zetas mikroskopiska fingerborg för minst samma pengar. Sympatiska priser, bra omsättning på grejerna och effektiv service - varmt rekommenderat om ni har vägarna förbi.

Vi har kontaktat Magnus Gerbola i förväg för att handla lite dolcetto och Valpolicella superiore. Lördagar har butiken stängt och dessutom kan Magnus inte själv ta emot just idag så vi kör hem till hans kollega Emil i Vedbaek för att plocka upp våra lådor. Härligt flexibel entreprenörsanda som känns synnerligen exotisk för någon som är van vid det svenska systemet.

Mer av entreprenörskap och skön flexibilitet får vi oss till livs när det är dags för dagens sista möte. Carlo Merolli har aldrig öppet på lördagar och vi åker av olika anledningar ALLTID över sundet på just lördagar. Vi har i vanlig ordning bestämt med Carlo att vi ska komma hem och hämta honom för att tillsammans köra bort till lagret så att vi kan handla. Bilen breddfylls med lambrusco, friulano, soave, barolo och olivolja och Carlo drar osökt paralleller medan begreppet "barolosafari" och vikingarnas härjningar och plundringar...

Väl hemkomna är vi svårt nyfikna på ett par av dagens fynd varför vi öppnar två, synbarligen, vitt skilda viner att ackompanjera vår vitello tonnato som strategiskt utvunnits ur resterna av gårdagens kalvstek.

Valpolicella Classico Superiore 2006 (Pietro Clementi) Jag säger det direkt: Det här är hur bra som helst! Alla övriga kommentarer är egentligen onödiga men för att det hela ska förtydligas en aning kan tilläggas att det generöst delar med sig av söta körsbär, mandel och syndigt volatila målarburkstoner. Eminenta syror och full fart på frukten även i munnen, för att återigen travestera Vinosapien så är detta ett redigt och drickbart vin med härlig energi. Ett i stort sett felfritt matvin i oemotståndlig stil som man blir lycklig av. Kan dessutom fås för en spottstyver: 90 DKK hos Gerbola Vin.

Barolo del Comune di Serralunga d´Alba 2007 (Cascina Cucco) Fina ljusröda fruktaromer blandar sig med friska örter och diskreta kryddor, angenäm nebbiolokaraktäristik med rosor och fjäderlätta tjärtoner. Den attraktiva lättheten i kombination med den rika frukten får tankarna att fara iväg mot enklare bourgogne. Tanninerna är dämpade i en klart drickvänlig stil och syrorna sticker iväg åt det orangea citrushållet. Även detta är ett mycket trevligt vin, inte en barolo som får tiden att stå stilla men ett välgjort och supersympatiskt matvin. Prislappen på 125 SEK vid köp av 6 flaskor är också oerhört sympatisk, hos Carlo Merolli såklart.

Barbaresco Asij 2005 (Ceretto)

"-olo, -bera eller -baresco?" Frågar jag hustrun medan kalvsteken åker in i ugnen. Något som börjar på bar- och varit mantalsskrivet i Piemonte ska det i alla fall bli. Jag får ganska snart syn på en stackars ensam flaska av Cerettos Asij 2005 och gör processen kort.

Vi har riktigt usel koll på Ceretto och har faktiskt aldrig smakat något av deras viner tidigare. Vi känner förstås till att det är en stor och väl ansedd producent som använder sig av moderna metoder. Man har fina barbarescoodlingar i Asili samt barololägen av klass i Rocche och producerar mängder av olika viner som tillsammans utgör ett smärre kalejdoskop av det vinösa Piemonte. Barbaresco Asij är en blandning av Asili och två andra Barbarescolägen.

Vi blir omedelbart varse att Asij är ett kraftpaket med mycket mörk fruktighet och maffiga tjärtoner. Musklerna lyckas dölja rätt mycket av nebbioloparfymens elegans men en del rosor och viol förmår sig tränga emellan. Annars är det ett snyggt och stabilt bygge i extraherad macho-nebbiolostil som lutar mer åt modern barolo än dito barbaresco.

Smaken följer samma linje med mörkröd, nästan svartlila, frukt och omfattande tanninstruktur som bäddar in munhålan i en sandig hinna. Bra grepp men snudd på lite ektorrhet i svansen. Till vår kalvstek med murkelsås fungerar det dock riktigt bra, den lilla teskeden ketjap manis som finns i såsen fångas snyggt upp och blir snabbt vän med vinet. Även hustrun blir tämligen bundis med Asij 2005 medan jag är mer reserverad.

Det finns ett par invändningar mot Cerettos Asij 2005 och den första är kraften som känns lite över toppen för att passera som en stilren barbaresco i min värld. Den överdrivna extraktionen har vi råkat på hos en del andra moderna nollfemmor som gett ett lite källarfixat intryck. Den andra är priset, och här tror jag att den svenska importören Carovin är lite snett på det; 399 SEK är en prisklass som förpliktigar - man kan få en avsevärt större barbarescoupplevelse om man köper Roagnas Pajé 2003 för samma pengar istället. Juuls i Köpenhamn ligger däremot vettigare till i pris med sina 249 DKK.

Nollsexan finns i BS och heter 85195.

Rosso di Montalcino 2007 (La Mannella)

Vi har druckit tre olika nollsjuor från Côtes-du-Rhône under de senaste tre veckorna, samtliga har visat upp en sida där den charmiga primärfrukten tagit till reträtt och lämnat plats för mörk russinsötma och alkoholångor. Ingen vidare trevlig utveckling om ni frågar mig. Vi har under samma period smakat en uppsjö toscanska nollsjuor som betett sig på ett helt annat sätt; här har det vankats frisk, pigg frukt i klarröd skrud och en ystert ungdomlig vitalitet. Har 2007-hypen härmed flyttat till Toscana när det nu börjar yras om 2009 i Rhône?

Jag blev nästan tårögd när jag smakade La Mannellas Rosso di Montalcino på Vini d´Italia härförleden. Precis som jag vill ha min sangiovese - ren, pigg och sprittande vital, inget snack om vad man har i glaset eller varifrån det kommer. Vi måste bara förvissa oss om att den presterar lika bra på hemmaplan, inför lördagens shoppingtur då vi bland annat ska besöka importören Le Papillon för första gången.

Skirt ljusröd med klar transparens. Förföriska stråk av sötlakrits, pinje och maraschino. Lätta ljusa frukttoner med moreller och syrliga vinbär i massor, men även en sked körsbärsmarmelad och en försiktig nötanstrykning, som av pistasch, i bakgrunden. Ren sangiovese, som såklart legat på botti, när den är som allra bäst!

Smaken drar mot kombinationen hallon/lakrits, som de där godisskallarna ungefär. Här finns en rejäl fruktkärna och ett fint tanninbett, syrorna är dova men verkar i de rätta registerna. Superbt matvin som tar hand om kalvfärsbiffarna och bönsalladen med bravur.

Det här kostar 105 DKK hos Le Papillon och vi fyller såklart på.

MCMXCVII

M har en uppsättning syd- och mellanitalienska nittiosjuor som han vill dela med sig av. Vi fyller på med en trio från norr medan J och H upplåter husrum, sticker in en amarone i leken samt bjuder på en rasande läcker måltid där en kalvfilé från Hästveda får en sann köttälskares ögon att tåras.

Uppfattningarna om 1997 års storhet i de centrala delarna av Italien har börjat glida isär så det ska bli spännande att se var de här vinerna står idag. Vi har fyra sangiovesedominerade viner från Toscana och Umbrien, en taurasi från Campania, en amarone, en barolo och två viner från Ghemme - samtliga från 1997.

Vi bestämmer oss för att prova halvblint men jag är lite orolig för att de båda Ghemme-vinerna ska bli överkörda av alla de andra kraftpaketen, en oro som dock ska visa sig vara obefogad. Vi börjar med att prova dessa båda slanka atleter från en av Piemontes nordligaste utposter öppet.

Mirasole Ghemme Riserva 1997 från Filippo Prolo är ett jubileumsvin från Carlo Merolli. Info om vinet är inte lätt att finna men en druvblandning på 75-85% nebbiolo och 15-25% vespolina eller uva rara samt lagring på traditionella botti känns som en kvalificerad gissning.

Ett mörkrött vin med tegelbrunt skimmer och god transparens. Ger genast ett mycket mineraliskt intryck med en slags elegant gipstorrhet som trivs med de mogna läder- och ädelträtonerna. En fin dov körsbärsfrukt, sober viol och lite friska stråk av apelsinskal kompletterar och bildar en högst angenäm doftbukett.

Munnen är harmonisk med lugna syror, mogen frukt och god balans överlag. Mycket trevligt och njutbart men peakar nu och är på väg nedåt i utvecklingskurvan.

Ioppas Ghemme 1997 är en gammal bekanting som inte gjorde bort sig när vi provade vertikalt. Traditionellt framställd med 85% nebbiolo och 15% vespolina och två år på stora gamla fat.

Avsevärt ljusare med granatröd kärna och tegelrim. Mycket finstämd nebbiolokaraktäristik där ett floralt kapitel med rosor och liljekonvalj möter upp och lämnar över till jordgubbar och hallon i massor. Otroligt pigg doft som sprider ett mentholskimmer över glaset.

Syrorna är skyhöga och tanninerna har ett lätt fint bett, munnen fylls med friskt kärva toner av lingon och tranbär. Så rent, snyggt och piggt, det här hade definitivt kunnat hävda sig väl i den stundande halvblinda uppställningen.

Första blinda glaset är dovt mörkrött med god transparens. En del fat som håller på att sjunka in och ett hett anslag blir vårt första intryck. Animalitet och mogna moreller sätter fart på tillställningen och får doften att växa ett par storlekar. Stall, skog och körsbärskärnor sluter upp.

Fylligt och med apelsinlika syror piggnar det till ytterligare i munnen, mycket bra! Angenäm balans mellan syror, strävhet och den tidigare, i näsan, lite störande alkoholen. Fin samklang och god vigör, inga tecken på att vika ned sig utan tvärtom fortfarande på uppgång. Jag känner mig säker på att vi är i Toscana, frågan är bara om vi har en ren sangiovese, dvs brunellon, eller Ricasolis Brolio i glaset? Inga spår av cabernet sauvignon och en inte alltför aggressivt modern aura riktar sökarljuset mot Montalcino?

Brunello di Montalcino 1997 (Castiglion del Bosco) Toscanas största egendom på svindlande 1800 ha (nio gånger Monacos yta...) lyckades få fram en bra basbrunello det här året. Hälften nya och resten begagnade barriques har fångats upp relativt väl av frukten. En rejäl och trevlig brunello som borde kunna ha många goda år framför sig.

Nästa vin är fortfarande transparent med en tämligen ungdomlig färg. Här har vi lite svarta vinbär, körsbär, en del rök och varm tjära. Lite fuktiga stenar och seltzerstickiga mineraler kan skönjas bakom en snygg gräddkola- och fudgeridå. Lyxig och förförisk doftbild i källarfixad men likafullt mycket intresseväckande stil.

Kroppen är kraftig och frukten bastant, fast allt är synnerligen tydligt och väldeffat. Oerhört vitalt, helt utan ålderskrämpor med smidiga syror och ettriga smärgelduksfina tanniner, superintensiv och långsamt utvärkande eftersmak. Delar av smakbilden kan få tankarna att vandra iväg till Barolo, eller rent av Campania, men den moderna stilen skvallrar om Toscana. Detta skulle kunna vara ett lyckat exemplar av Ricasolis Brolio.

Casalferro 1997 (Barone Ricasoli) Från början var Casalferro en ren sangiovese för att idag ha blivit ett rent merlotvin. 1997 var första året som man blandade merlot (10%) med sangiovese (90%). Flaskan ser svårt medfaren ut, köpt på ett enoteca i Siena, men innehållet var i prima skick. Mycket läckert vin i perfekt mognadsfas just nu.

Glas nummer tre innehåller ett lätt korkskadat vin. Den unkna mögeltonen svävar hela tiden i bakgrunden men det går att urskilja en anonym körsbärsfrukt med en ganska långt gången mognad. Syrorna är tuffa och tanninerna härjar på rejält. Svårt att ha någon kvalificerad uppfattning om vad det här är. Med tanke på hur Casalferro-flaskan såg ut var det lätt att göra en koppling.

Radici Taurasi riserva 1997 (Mastroberardino) Aah, så synd - mogen aglianico som kan vara så gott. Bättre lycka nästa gång.

Fjärde vinet är desto piggare med skinande körsbärsfrukt, nästan åt klarbärshållet, och en härlig mintprägel som friskar upp. Kyligt, ungdomligt, smäckert och väldigt vitalt. Lätta tjärpustar och mörk floralitet i stil med torkade rosor och lila viol.

Munkänslan är likaledes sval, härligt frisk och mycket intakt. Intensiva men finpulvriga tanniner och finfin syrlighet skänker oss ett skolboksexempel på riktigt läskande barolo som presterar på topp.

Barolo Ginestra 1997 (Paolo Conterno) Monfortebarolo med klass från en av våra favoritbackar och dito producenter. Öppen exponering i rakt söderläge med 25-35% lutning och kalkrik lera bäddar för exceptionellt gynnsamma förutsättningar för nebbiolo som får en sällsynt kraftfull elegans just här. Paolo Conternos ägor är de ostligaste på Ginestra och brukar vara tannintuffa i sin ungdom fast med åren smälter de in så här snyggt. Livselixir!

Vin nummer fem är tätare och mörkare än alla de tidigare glasen. Torkad frukt och ett gäng kafferostade toner för genast tankarna till en amarone men det är något som inte stämmer. Doftpaketet är kärvt och lite oattraktivt i min näsa, ingen harmoni eller karaktär att hänga upp sig på.

Syrorna känns lite sneda och alkoholen slår över en smula. Mörk och kraftig russinfrukt lockar åter iväg gissningarna till Veneto men jag är långt ifrån övertygad. I alla händelser inget vin som jag tänker fördjupa bekantskapen med.

Castello di Brolio 1997 (Barone Ricasoli) När vi provade nollettan nyligen så hamnade jag i Piemonte och den här gången blev det alltså Veneto. Undrar var vi hamnar nästa gång? Blir det en nästa gång? Njaej, inte om jag får bestämma, på tok för trist och klumpigt vin och i stort sett helt befriat från personlighet och karisma. Sånt här klarar vi oss utan.

Vårt sjätte glas känns slutet och maderiserat med äpplig frukt och dammig övermognad. I munnen härskar alkoholhettan och allt känns mycket starkvinslikt. Här borde såklart amaroneklockorna klingat men på något sätt känns det bara platt och skulle liksom kunna vara precis vad som helst eller ingenting alls.

Amarone Costasera 1997 (Masi) Frågan är om det var en dålig flaska eller om Costaseran helt enkelt inte är bättre vid den här åldern? Svårt att säga, jag kan nog tycka att en väl så enkel amarone borde kunna överleva 14 år och ha mera att komma med än så här.

Sista glaset ut bjuder på generöst solmogen frukt och intrikata medicinala toner. Helt andra tongångar än de två föregående glasen, här vankas vitalitet och sprudlande livsbejakning. Mycket frisk och smäcker doft.

Kroppen är slank och fräsch med en diger fruktpelare av ljusrött snitt, mycket läskande och snudd på kvällens bästa matvin. Rent och hederligt med typiskt toscanska syror och lätt piggig tanninstruktur. Kan vara en brunello eller möjligen en torgiano?

Rubesco Vigna Monticchio Riserva 1997 (Lungarotti) Nittiosjuan är sangiovesedominerad med lite canaiolo som utfyllnad och lagrad på botti. Ett mycket trevligt vin i en ärlig och hederlig stil, som gjort för kalla toscanska antipasti. Senare årgångar av Rubesco Riservan har en högre andel canaiolo och har fått sig en vända på barriques.

Sammanfattningsvis en högintressant samling viner med ett par frånfall, korkskador kan man aldrig försäkra sig mot men Brolion och Masi-amaronen höll en flagrant låg nivå. Casalferron var å andra sidan kvällens ögonöppnare, här har sannerligen tiden arbetat för vinet. Hade vi inte provat halvblint är jag rädd att jag hade haft en del förutfattade meningar om just detta vinet så det var en rejäl ödmjukhetsinjektion, såväl som en hoppets gnista för alla moderna italienare man har liggande i källaren.

Ma René Pigato di Albenga 2007 (Vio Giobatta)

Dags att prova pigato för första gången. Druvan är en småobskyr och strikt ligurisk angelägenhet varför man sällan råkar på den. Alla förhandstips talar om höga syror och personlig aromatik vilket inte direkt skruvar ner förväntningarna, att producenten dessutom gör en mycket trevlig vermentino är förstås också ett plus.

Färgen är gyllengul och tämligen intensiv. Doften öppnar upp med grönt te och jasmin men övergår snart i en kraftfull och saltstänkt skepnad med drag av mandel, gummistövlar, diesel, musselskal och syrlig persika. Inte lika äpplig som vermentinon utan mer åt det nötiga hållet, och med mer intensitet och skärpa. Sagolikt vacker doft som får smaklökarna att se fram emot stordåd!

Och de blir inte besvikna. Den läckra sältan bär fram en syrlighet som spelar i alla register och ger en tredimensionell munkänsla som jag sällan upplevt tidigare. Intensiv ljusgul citrus och lätt bittra grapefrukttoner med diskreta toner av rostad kokos och gummi i bakgrunden - alldeles alldeles underbart! Jag kommer återigen att tänka på bio-chenin blanc från Loire fast med en Sancerres uppnosighet - som en blandning mellan en råbarkad sjöbuse med vegamössa och pipa i mungipan och en slick livräddartyp med Wayfarers och hajtandshalsband liksom. Och matmatchningen med grillad lax och kryddig avokado- och potatissallad är inget annat än en homerun.

Skön uppvisning av en rookie i vår vinvärld. Detta är Vios instegsvariant så toppvinet Bon in da Bon har sannerligen en hel del att leva upp till...

Nr 72283

Frem Barbera d´Asti 2006 (Scagliola)

Vi fiskar upp en uddaflaska som köptes för ett par år sedan och därefter blivit liggandes. Scagliolas Frem gjorde en sejour på SB och gick även att köpa hos legendariska Simon Unna i Helsingör när det begav sig, nuförtiden vet jag tyvärr inte hur man bär sig åt för att komma över ett exemplar av denna förnämliga Barbera d´Asti.

Ty förnämlig är just vad den är, den där Frem. Mjuk och fin doftplym med blåbär, lingonsylt, möbelpolish och läder. Man saknar möjligen lite barberabett i frukten, som gärna hade fått vara snäppet friskare och stickigare i mer typisk "d`Asti-anda". Nu har ju vinet fått ligga till sig något extra år vilket förvisso mjukat upp och rundat av det hela en smula och istället stöpt en barbera som är riktigt angenäm att snusa i långa, djupa andetag.

Syrorna är tillstädes och av det något mognare och djupare slaget. Frukten är fyllig och lite mörkare med söta sviskontoner och skogsbär, tanniner finns inte att uppbringa. Läppsmackande gott till pasta al´ragù eller till vad som råkar stå på bordet, ett matvin par excellence.

Ingvar provade 2004:an av Frem i Billigt Vins första bloggpost någonsin.

Amarone 2004-duett

Vi korkar upp två stycken amarone från 2004 för att jämföra stilar och kvalitet. Le Ragoses 16 ha odlingar är de högst belägna i Valpolicella och deras Amarone della Valpolicella utgörs av 60% corvina, 20% rondinella samt 20% övriga druvor som, efter lång maceration (20-30 dagar) och ett inledande år på rostfritt stål, fått ligga till sig 4-5 år på slovenska botti.

Tenuta Sant´Antonios Selezione Antonio Castagnedi består till 70% av corvina, 20% rondinella, 5% croatina och 5% oseleta som fått jäsa i 25 dagar och legat 2 år på nya franska tonneaux.

Amarone della Valpolicella Selezione Antonio Castagnedi 2004 har ett utseende som är mörkt, tätt och dovt djuprött med faluröd periferi. Doften är likaledes mörk, tät och dov med sötlakrits, asfalt, tobak, högoktanig choklad och tunga stråk av torkad frukt. En stor, nästan överväldigande doft, som utvecklas åt rätt håll med lite tid i glaset - friskare inslag av menthol och lite ljusare örtighet lättar upp tillställningen efter ett tag. Storväxt och rejält tilltaget doftpaket med stiltypiska markörer, men i längden klingar de söta Sun-Maidtonerna lite över toppen för min smak.

Ett riktigt muskelpaket med mycket kraft och tydlig alkoholhetta som ger ett eldigt överslag i munnen och med en uppenbar starkvinsaffinitet. Frukten känns sötmogen men aldrig direkt sliskig, syrligheten är ytterst diskret, tanninerna obefintliga och eftersmaken är långsamt avklingande med mörk choklad och orökt cigarr i basen. Ett powervin som har en hel del problem med balansen i både näsa och mun.

Årgång 2007 finns på SB för 249 SEK och heter nr 28002.

Amarone della Valpolicella 2004 (Le Ragose) är djupt rubinrött med lättare tegelskiftningar. Vi bjuds omedelbart en avsevärt ljusare palett med koncentrerad körsbärsfrukt, mycket intensiv med vidöppen målarpyts och penslar i lacknafta. Våldsamt italienskt i sin framtoning med toner som kan återfinnas i de flesta kvalitetsdistrikten, fast här är extraktionen en klar giveaway. Lite torra sidonoter av gips, kalk och slipdamm städar undan all överflödig fruktsötma. En köttigare och intensivare näsa som ändå uppträder smidigare och med mera gracilitet än Sant´Antonion.

Smaken har en helt annan spänst i det här vinet, med smäcker fruktsyra och en del finlemmade tanniner. Kraftfullt? Javisst, men det dansar på tungan och vågen väger jämnt utan överslag. Eftersmaken läker ut långsamt och lämnar en prydlig torrhet efter sig med korinter och kanderad citrus. Det här är en amarone som spelar i en annan liga - mindre imposant men med alla sina beståndsdelar i balans, och rikligt med charm.

Le Ragoses amarone finns hos Carlo Merolli och kostar också 249 SEK.

Etna Rosato 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

Bakslag, i form av några centimeter snö, är väl ett vårtecken så gott som något? Nåväl, det mesta har redan tinat bort igen och snart gassar vårsolen åter stint och sätter sprätt på skott och knoppar som otåligt vill spricka ut i blomster och blader.

Efter denna vårystra prolog känns det som stämningen är etablerad för att hinka blek lavajuice från, snart sagt, allas favoritvulkan.

Terre Neres rosato utgörs till 98% av nerello mascalese och 2% nerello cappuccio. Druvorna hämtas från Feudo di Mezzo, Guardiola och Calderara - crunamn som börjar klinga bekant vid det här laget - 700-900 m ö h på Etnas nordliga sluttningar. Musten får en lätt skalkontakt och tillbringar sedan 6 månader på rostfritt stål. Den årliga produktionen ligger runt 10000 flaskor.

Färgen har en snygg blek lökskalston och en livlig lyster. Man kan snabbt konstatera att detta är en rosato med attityd och gott om nerello-karaktär - stenfrukt, friskt syrliga ljusa bär, rabarber, knastrig mineralitet - mycket vital parfym som fångar och förför. Doften har inga av de karamellsöta damparfymtendenserna som gick att detektera i Etna Rosso-nollnian, här talar vi friskhet och fräschör.

Friskt och fräscht är tillika två talande attribut i munnen. Fin citrussyrlighet med både höjd och djup som kickar igång salivproduktionen rejält, ursnygga vulkaniska små mineralutbrott förvandlar munhålan till en pyrande fumarol.

Det här är riktigt läckert och med en betydligt tydligare ursprungskänsla än basrosson från samma årgång, fast utan tanniner såklart. Helgjutet vår- och sommarvin.

Nr 71348

Falanghina 2009 (Corte Normanna)

När drack ni en falanghina senast? Snubblar man någon gång över ett syditalienskt vitt vin så är det gärna en fiano eller greco från Campania eller en carricante eller cataratto från Sicilien. Man har gärna lite fördomar om solbakad fruktsötma och maniska vinmakardesperados som trycker i mängder med ekchips innan de tappar upp sina billiga boxbrygder. Dylika vanföreställningar kommer dock ofta på skam, om man handlar sina viner på rätt ställe.

Vi provar en falanghina från Corte Normanna. DOC:n heter Sannio och ligger 40-50 km rakt in i landet från Napoli, druvorna växer på 250-300 meters höjd och tillbringar 4 månader på rostfritt stål innan buteljering.

En dovt gyllene färg och en doft som domineras av tropiska toner i stil med ananas, passionsfrukt och granatäpple. Örter och gröna äpplen fyller på. Väldans ren och prydlig näsa som till och med bjuder på ett och annat mineralknaster och musselskalssälta.

Syrorna är mycket höga och mineralsältan stämmer in snyggt i eftersmaken. Förbluffande friskt och piggt vin som klarar en klassisk fiskgryta med bravur. Säljs av Carlo Merolli och kostar 75 SEK. Mycket bra köp men det optimala fyndet är fortfarande Villa Martinas Friulano 2009 med sin närmast obegränsade versatilitet och löjligt låga pris.

Vini d´Italia 2011 Köpenhamn

Årets Vini d´Italia gick av stapeln i ett Köpenhamn som börjat rusta sig för att ta emot våren med öppen famn. I år var det Politikens hus vid Rådhuspladsen som stod värd för evenemanget och visade sig fungera väl för ändamålet, även om fjorårets Tivoli-lokalitet nådde en högre trevnadsfaktor. Lördagens lunchpass var välbesökt men utan att förfalla till trängsel, huggsexa eller handgemäng, man kom enkelt till vid alla montrar och besökarna visade upp en föredömlig festivaletikett vilket innebär att man får sitt glas påfyllt, växlar några snabba ord med importören och backar därefter undan så att nästa person kommer fram.

Nivån på vinerna var överlag mycket hög, årgångarna 2006, 2007 och 2008 har ju visat sig vara goda i större delen av Italien, och det geografiska utbudet var snyggt mixat med allt från Trentino-traminer till Etna-nerello.

Det är alltid svårt att hitta det tillvägagångssätt som bäst lämpar sig för den här typen av löpande band-provning - ska man beta av distrikt, druvor och vintyper med någon slags förutbestämd metodik eller ska man satsa på ren freeblowing och bara se vad som händer? Jag satsade på att köra fritt men hämtade lite inspiration för utvärdering från den här gamla FV-posten, som visserligen avser förhållningssätt i ett blindprovningssammanhang, men som kan fungera ganska bra i en så här pass överväldigande situation som faktiskt ett festivalscenario är:

Gillar jag vinet? Varför? Är det framställt med betoning på frukt, terroir eller vinifikation? Oerhört relevanta kriterier som man såklart alltid ska fråga sig men sällan gör.

Anteckningarna blev dock ytterst sporadiska och troligen bara till glädje för mig själv men ett och annat guldkorn/stolpskott kan jag drista mig att delge.

Vi provade en hel flock barbere och översta platsen på prispallen delas mellan Barbera d´Alba Santa Rosalia 2009 (Brezza) och Barbera Sori del Drago 2008 (Brovia). Två riktigt rena och friska viner i en sprittande ljusfruktig stil som spenderat sin uppväxt i rostfritt stål. Suveränt läckra med både charm och djup, Brezzas Santa Rosalia 2009 ska vi definitivt fylla på med - Hustedvin säljer för runt danska hundringen.

En annan charmör var Fattoria Petroios Chianti Classico 2007, ljuvligt sötfruktig näsa som slösar med jordgubbsfrukt och moreller, en höjdarchianti. Riktigt bra rosso di Montalcino finner man i La Mannellas 2007:a, rund, rik och frikostig, det verkar vara hart när omöjligt att gå fel bland de toscanska 2007:orna. Båda dessa finns hos Le Papillon där man också hittar de underbara vinerna från Antichi Vigneti di Cantalupo. Colline Novaresi Agamium 2005 är en enkel och frisk nebbiolo med smäcker mineralitet och riktiga isterspräckarsyror, Ghemme Collis Breclemae 2000 är deras toppvin med en komplexitet och ett finlir som tyvärr inte kommer till sin rätt i mässammanhang - heady stuff though!

Carlo Merolli var på plats och hade gått sin egen väg med ett gäng lambrusco som var ett välkommet uppfriskade inslag. Min favorit blev Stopai 2010 med ymnig frukt och perfekt frizzante som liksom dukade upp en fiktiv picknick mitt framför ögonen på oss, med fågelsång, sval skugga, rutig duk och kycklingsallad - ett absolut måste när vi snart äntrar den långa, avslappnade och smäktande varma vinsommarsäsongen.

Theis Vine visade upp ett starkt sortiment där Bruno Giacosas Valmaggiore 2008, Coppos Barbera d´Asti l´Avvocata 2007 och Accordinis Ripasso 2008 gjorde intryck - tre rejäla, pigga och oförställda matviner av hög klass. Jermanns chardonnay 2009 förbluffade med sin pinot grigio-möter-arneis-aromatik, citrusfriskt och päronsött i en fyllig stil.

Ytterligare en mycket trevlig chianti-bekantskap var La Spinosa vars Chianti Colli Fiorentini 2007 pulserar av mustig syrlighet med en lättjefull frukt som gränsar till frivol, och det skulle bli etter värre: Riservan Prunaiolo 2006 var en särdeles utåtriktad crowdpleaser som tryckte på alla de rätta knapparna och var lätt att älska. Mycket bra grejer som Hustedvin säljer.

Besvikelser som bör nämnas är Cagiorgnas Etna rosso N*Anticchia 2007 som kändes lite väl enkel för att motsvara priset på 369DKK, påminde närmast om en något överarbetad TdTN normale. Monsantos Chianti Classico 2007 presterade bra och kändes igen, trots lite nedtonad etikett, medan deras rena cabernet sauvignon Nemo IGT 2006 var på tok för anonym, skulle i stort sett ha kunnat komma från vilken världsdel som helst. Det första man frågar sig när man får Nemo i munnen är: Varför?

Vad beträffar Foradoris Teroldego Rotaliano 2006 kan jag vidimera Ingvars vittnesmål om en störande bränd ton som jag kopplade ihop med en intensiv fatprägel, synd på ett i övrigt trevligt vin.

Fèlsina Fontalloro 2007 är definitivt värd att nämnas, sagolik sangiovese i extraherad stil men med elegans och närmast fulländad balans. Barolo Giachini 2006 från La Morra-producenten Giovanni Corino var också ett vin som lämpade sig väl i det här sammanhanget.

En annan svår fråga, en dag som denna, infinner sig när man kommer hem och undrar: Vad dricker vi till käket ikväll? Inget italienskt, enas vi om och vips står en Cotes-du-Rhône 2007 från Saint Cosme på bordet. Till den grillpannestekta lammrostbiffen är det väl OK men all sötsliskig frukt, medicinalörter och kraft i munnen slår över en smula, man tröttnar liksom, man vill öppna en barbera...

Andra, och avsevärt mer substantiella intryck från Vini d´Italia kan läsas här.

Barolo Perno 2003 (Schiavenza)

Schiavenzas lyckade nolltreor är välbloggade och i det närmaste sönderkramade av oss vid det här laget. Detta är dock inget som hindrar oss från att ge plats för ytterligare en hyllning. Grannbloggaren Herren tittade nyligen till sin nolltre-trio som saknade Perno i laguppställningen, en manöver som föranledde oss att plocka upp ett exemplar för att undersöka den aktuella statusen hos denna. I kommentarstråden till inlägget lämnades en del värdefull info om Schiavenzas Monforte-parcel som jag helt fräckt kopierar och lägger in här under:

Om Perno (better late than never) : Luciano Pira, Maura Schiavenzas mand, fortæller at Huset ejer en fjerdedel af en hektar i underzonen Perno (Monforte kommunen). Produktionen er på cirka 2.500-2.600 flasker om året. Vinplanterne er ca. 20 år gamle.
Årgangen 2004 og 2005 blev ikke aftappet mens vinen fra høsten 2006 blev frigivet i 2010. Cirka 8% af hele 2006-produktionen har fundet vejen til lageret i Holte.

Vi häller upp och luftar i god tid, Perno 2003 är ljust orangerött med nästan bärnstensgul periferi. Doften är rik på fruktsötma och bjuder generöst på sig i form av bazaarkryddor, jordgubbskräm, läder och spearmint. En kraftfull näsa med mycket pondus och klass. Vi har provat ett par flaskor under hösten som hade mera av mogna buljong- och sojatoner, men den här flaskan stämmer mycket väl in med intrycken för knappt ett år sedan.

Tanninerna är åt det grövre hållet och tar ett rejält grepp om tunga, munhåla och halsmandlar - en rejäl prövning för den icke tannintolerante. Ett sting av alkoholhetta finns i bakgrunden men stör inte direkt, syrorna finns med men dominerar inte. Detta är en charmig och högst vital Monforte-barolo om än med årgångstypiskt oslipad och lite kantig munkänsla.

Återigen en stabil leverans från en av våra favoritproducenter. Sist kallade vi Prapòn för Merlene Ottey för fem år sedan och Pernon för en klok gammal bibliotekarie. Vi förnimmer fortfarande en del glencheck, gungstol, filttofflor och snugga men helhetsintrycket är ytterst livsbejakande och frejdigt. Ingen panik med att tömma lagret, vi uppgraderar härmed från bibliotekarie till Sophia Loren för femton år sedan.

Triss i bra bruksfriulier

Enkla, användbara, rustika och inte det minsta kostsamma. Tre viner som ackompanjerar vardagsragùn, bordsosten eller varför inte en rejäl bit biroldo? Who you gonna call?

Friulano Collio DOC 2009 Fint avstämd gul fruktighet med nektarin, lite ananas och en skön ton av sambuca som bråkar i bakgrunden. Bra fyllighet, fin syrlighet och läcker fräschör. Det här funkar hur bra som helst till feta salume och milda ostar. Carlo Merolli säljer för absurda 40:-/flaskan och berättar initierat om friulanodruvans namnförvecklingar här. Bättre "bang for the buck" är nog svårt att hitta?

Refosco Friuli Isonzo DOC 2006 (Villa Martina) & Refosco Friuli Latisana DOC 2006 (Zaglia) Här har vi ett par riktiga arbetshästar av den lokala druvan refosco. Redan vid första noskontakten berättar de för oss att vi kan glömma alla former av sensoriska sensationer eller invecklade inhalationer - fram med maten! Och till pastan och farsans hemmastoppade salcicce faller det mesta på plats. Villa Martinas variant är något mer aromatisk och örtig medan Zaglias är den med de lite tuffare syrorna som spjälkar fett med ena näven och tämjer sälta med den andra. Det här är den typen av viner som antagligen blir bortsorterade direkt av SB´s inköpare - karga viner med rejäla syror och ren frukt. Viner som går bort sig i provningssammanhang och på mässor men som regerar vid matbordet. Lyckligtvis finns båda hos Carlo för en mycket rimlig peng och hans råd beträffande användningsområde är obetalbart: "drik til alt og gerne solo".

Missa inte olivoljan från Majnoni Guicciardini, årsmodell 2010 är ännu riktigt primär med sitt nyslagna gräs, sina örtiga ängsblommor och en mycket diskret bitterhet långt bak i svalget. Ljuvlig ung toscansk toppolja som ska ätas som den är, med gott bröd allena, och medan den är kvar i sin oskuldsfulla fas. 169:- för 0,75 l, också hos Carlo Merolli.

Barbera, som det smakade förr...

Bakåt är det nya framåt. Alltmedan moderniseringsstormen blåser över, har 2000-talet kommit att bli en gradvis helomvändning för många vinodlare i Piemonte. Åtskilliga är de som har varit och nosat på barriques och låtit sig förföras av höga poäng i olika guider i takt med att deras viner blivit mer och mer sötfruktiga och extraherade.

Två namn som däremot oförtrutet stått likt stadiga fyrtorn med sökarljuset fixerat på tradition, autencitet och traktsidentitet är Bartolo Mascarello och Giuseppe Rinaldi - två arketypiska Barolopartisaner, som tillsammans med Teobaldo Cappellano och Giacomo Conterno, tillhör de absolut mest respektingivande namnen i Piemonte, eller för den delen vinvärlden överhuvudtaget. Ikväll ska vi prova Barbera d´Alba à la Bartolo e Beppe av 2006 års modell, och vi skippar blindbocken - med sådana här viner i glaset ska man min själ veta vad det är man njuter.

Barbera d´Alba Vigna San Lorenzo 2006 (Bartolo Mascarello) 2006 är Maria Teresas andra "egna" årgång sedan Bartolos frånfälle i mars 2005. Faderns modus operandi är intakt bevarat men en del gamla botti har bytts ut mot nya under de senaste åren. Barberadruvorna växer i den gamla kyrkogården San Lorenzo i Cannubi.

Dovt rubinrött och tämligen tätt. Redan i flaskmynningen seglar det upp en distinkt puff av renaste bigarråparfym. I glaset finns det gott om pigg körsbärsfrukt i centrum som frotterar sig med nagellack, terpentin, hasselnöt, maraschino och frisk menthol. Rikt och generöst bjuder det ut sig utan att förfalla till lättsinne. Ett synnerligen eteriskt kraftpaket med gott om karaktär och elegans.

Utsökt stramhet med knivskarpa syror och en söt pelare av klarröd bärfrukt omgärdad av pepparmynta, ett saftigt, läskande och samtidigt intensivt och kraftfullt smakpaket som man sväljer glupskt i stora klunkar. Garvsyrastrukturen är inte oäven utan biter till lite på tandkött och kinder. Att barbera kan vara så här gott...

Barbera d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi) Borgmästarsonen Giuseppe har, vid sidan av sina fyra hektar nebbiolo, dryga två hektar i Barolo och Novello med freisa, dolcetto, ruché och barbera. Druvorna till den här barberan har förmodligen inte växt långt från Mascarellos San Lorenzo-frukt. Lagringen har givetvis skett på stora, begagnade botti.

Medeltätt med en mörkare ton som drar mot lila. Även här sätter doftkavalkaden igång bums med stora fång av friska örter, plastic padding, sötlakrits och en lite mörkare bärfrukt. Frukten känns lite mjukare och mineraliteten är mer framträdande med blöta stenar och kritdamm. Supereleganta stråk av calvados utvecklar sig efterhand i glaset.

Munkänslan är avsevärt mer avrundad med utmognad syrlighet som känns lättare och inte lika bettig som Bartolo-juicen. Fruktkroppen är voluminös och diger men samtidigt smäcker och gracil. Detta är också ett stort vin med fantastisk munfyllnad och som troligen befinner sig i ett snäppet mognare stadium.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vi har druckit storhet ikväll. Och till ett synnerligen överkomligt pris - Mascarello-barberan kostar €19.90 och Rinaldin €14.90 hos BaroloBrunello.com. Extremt mycket njutning för slantarna - f-n vet om inte Mascarellon var den bästa barbera d´Alba jag någonsin druckit.

Aimoné Vermentino di Albenga 2007 (Vio Giobatta)

Det var faktiskt Etna-domptören Frank Cornelissen som berättade för oss att om han finge börja om från början så skulle han odla vermentino i Ligurien istället. Detta har väckt vår nyfikenhet för liguriska viner i allmänhet och vermentino i synnerhet, men det tillgängliga utbudet här hemma är ju inte direkt imponerande, dock finns en och annan sardisk tolkning av druvan att tillgå. Vi har trots allt fått korn på en ligurisk bio-variant i beställningssortimentet från producenten Giobatta Vio i Bastia d´Albenga som vi måste prova.

Albenga ligger tämligen rakt söderut från Piemonte och Langhe sett, familjen har odlat druvor och oliver på dessa ägorna sedan urminnes tider, men bara framställt eget vin sedan 2000. Man odlar biodynamiskt och har, förutom vermentino, även ett par olika pigato i portföljen.

Vi har lagat läcker rimmad torskrygg med ärtpuré och fänkålsallad, faktiskt en klockren smakkombo från det, i det här sammanhanget, lite otippade TV-programmet Go´kväll.

Aimoné är ett ljusgult, lite lätt slöjigt vin. Doften öppnar upp direkt med en läcker palett bestående av svarta oliver, varmt däckgummi, diesel, citronzest och mogna golden delicious - känns ungefär som lika delar mogen Mosel-riesling och Vouvray-chenin blanc. Härligt sammansatt doft som utvecklas hela tiden och är svår att slita sig från.

I munnen möts vi av en oljig textur och en hög syrlighet med en solid fruktkropp i mitten som möter upp. Bra fyllnad, oklanderlig balans och lång eftersmak med finstämd citronsyrlighet. Inte absolut matkrävande trots sina höga syror, här finns så mycket ryggrad att det står för sig själv. Väldigt intressant, egensinnigt och framför allt njutbart vin. Mersmak härmed väckt!

Nr 72282