Recit Roero Arneis 2009 (Monchiero Carbone)

Monchiero Carbone är kända för att göra riktigt bra Roero Arneis. Vi gillade verkligen cru-arneisen Cecu d´la Biunda 2009 häromsistens och tänkte prova lillebror Recit 2009 innan vi fyller på depåerna.

Recit (lille kungen) hämtar druvorna från 10 utspridda hektar i Canale, Vezza och Priocca. Arneis är en snabbmognande druva som snabbt tappar syran vid för hög mognadsgrad, så för att bibehålla den sköra syrligheten igenom vinifieringsprocessen hoppar man över malo och lagrar enbart på stål.

Väldigt skirt ljusgul med nätta grönstick. Man kan knappast läsa en arneis-smaknot utan att päron är det första doftintryck som nämns och så är även fallet med Recit. Mogna sockerbitsöta augustipäron och syrligt friska gröna små äpplen fyller fruktkorgen. Bedårande rent och oskuldsfullt men likafullt fruktintensivt och aromatiskt med seltzerporlande puffar som liksom accentuerar och drar ens uppmärksamhet till mineraliteten.

Tämligen fokuserad mun med markerad syrlighet som glatt låter sig klädas i päron, mango, nektarin och ett uns grapefrukt. Mycket friskt och med en lätt sälta i bakgrunden som får tankarna att sväva kring en rejäl balja cozze vesuviano eller varför inte spaghetti alle vongole.

Lite kortare och mindre fyllig men mer distinkt och läskande än Cecu d´la Biunda. Mycket bra och härmed utnämnd till husets arneis!

Nr 71984 i BS och kostar 139 SEK.

Bordeaux on a budget

Vi har inte riktigt kommit att begripa oss på grejen med Bordeaux under de tio år som vårt vinintresse sträcker sig över. Vi har förstått så mycket att allt verkar börja och sluta där, och att det finns människor som närmast tillber de riktigt flotta slotten likt gudomliga monument och betraktar vinerna därifrån som de åttonde underverken.

Vår erfarenhet av distriktet är synnerligen begränsad - en del Munskänksprovningar där området varit i centrum har passerat revy genom åren och ett antal kursviner har vi provat på. Somliga har varit av högre klass och av anständiga årgångar men inte lämnat några särdeles bestående intryck.

Vi köpte Gute Weines Bordeaux 2005 Starter Kit för att få chansen att prova vad som erbjuds i prisklassen €15-30 ett omtalat bra år som 2005. Första halvan av lådan provades för halvannat år sedan, återstående 6 flaskor kollas av halvblint ikväll, med en insprängd joker i form av Ricasolis Rocca Guicciarda 2006 för att vi inte ska kunna slappna av fullständigt.

Noterna blir av det kortare slaget då det inte var en särskilt upphetsande eller inspirerande samling viner vi hade på bordet.

1. Ett nästan bläckblått, mycket tätt vin. Svarta vinbär, rostade fat och lite pennväss. Rikligt med kryddor och en klädsam mineralsälta i doften. Lite vasst och kantigt men väldigt fylligt och med en slags pampig stiltypicitet där lite lingonblad och en aptitretande restbeska ska visa sig resultera i kvällens mest intresseväckande helhetsintryck.

Ch. du Retout Cru Bourgeois 2005 (€14.95) - Haut Medoc

2. Rejält med söta vaniljtoner och lite reduktiva drag till att börja med. Blåbär, hallon, plommonsylt och mandel. Lättare i munnen än i näsan, avrundade fruktsyror med plyschiga tanniner, viss lätthet i eftersmaken. Tämligen platt och enkelt.

Ch. La Grave Figeac Grand Cru 2005 (€29.95) - Saint Emillion

3. En del grönstjälkiga drag som får det här glaset att stick ut en smula. Kött och lite annan trulig animalitet, dyr damparfym, apelsinmarmelad och likörinlagda körsbär utgör den något egensinniga doftbasen. Schysst balans med dova, mörka syror och bettiga tanniner som mynnar ut i en medellång eftersmak. Kul, men udda representant.

Ch. Pontac Montplaisir 2005 (€19.95) -Pessac Leognan

4. Eter, tandläkarmottagning och intensiv körsbärsfrukt. Kraftfull doft i ljusröd dress och en del snygga fat i kanten. Körsbären och kärnorna är väldigt framträdande och får oss att misstänka att vår italienare har smugit sig in här. Munnen är dock alldeles för len och snäll, detta är en smooth operator som inte gör något väsen av sig. Rocca Guicciarda 2006 har en tuffare struktur än så här. Skön näsa men hejdlöst menlös mun.

Ch. Gaudin Cru Bourgeois 2005 (€23.95) - Paulliac

5. Kryddigt med en mörk frukt, rejält med nyrostat kaffe och vaniljsocker - identitetslöst på många sätt. Bra fyllighet och harmoni i munnen men helhetsintrycket känns superstylat i förtvivlad ängslan att slipa bort alla vassa kanter. Trist.

Ch. Clauzet Cru Bourgeois 2005 (€22.50) - Saint Estephe

6. Ännu en sötfruktig, vaniljpräglad och plommonspäckad representant. Inte utan klass och pondus men fruktansvärt tråkigt - man känner sig som enda sjuåringen på festen bland en massa vuxna. Sitt still och rör inget!

Ch. Bellegrave 2005 (€29.95) - Pomerol

7. Ett gäng destillerade toner i form av rom och cognac öppnar upp. Mandelmassa och moreller dyker fram så småningom. Strävhet och medelintensiva fruktsyror i bra balans med en behaglig munkänsla som resultat. Här kan vi nog tänkas ha en internationaliserad Chianti i glaset?

Rocca Guicciarda Riserva 2006 (139 SEK) - Chianti Classico

Kvällens slutsats är att det enda av ovanstående viner vi kan tänka oss att köpa igen är det billigaste: Chateau du Retout 2005 som var angenämt till älgtjälknölen och kändes traktstypiskt med sina tydliga cabernetmarkörer. Ricasolis riserva smälte väl in i sammanhanget och var inte helt självklar att peka ut vilket väl får betraktas som ett gott betyg; vinmakarens intentioner tagna i beaktande...

Monsanto Riserva 2007 & Querciabella 2007

En ytterst samstämmig hyllningskör (här, här, här och här) bygger onekligen upp förväntningarna på Monsantos Riserva. Etiketten är en av de lökigare vi sett på länge - väcker barndomsminnen hämtade från nonnas finrum där en dammig solblekt sidengobeläng utgjorde blickfånget, med rikt ornamenterade onyxkandelabrar och en mässingsskål breddfylld med plastfrukt som matchande accessoarer.

FV sparrade med Fèlsinas baschianti men vi går på elegans och låter en Querciabella ikläda sig rollen som antagonist, vi har provat nollsjuan tidigare och gillade skarpt. Hustrun har örnkoll på flaskorna och låter mig prova halvblint. Sekonderna lämnar ringen...

Glas nummer ett innehåller ett skirt och transparent vin i en vackert ljusrubinröd nyans. Doften formligen stegrar sig ur glaset med sprittande bärfrukt, frisk grönörtighet, varm cykelslang och sötlakrits. Trots sin ymnighet ger det ett mycket rent och piggt intryck, massor av frukt och charm som framkallar ett brett leende på ens läppar.

Munnen möts av ganska stringenta syror som vallar fram den yppiga bärfrukten ihop med lakrits och en lätt mineralsälta. Skönt helhetsintryck med gasen i botten och en lång sirlig svans.

Jag skulle bli förvånad om det inte är Monsanto Riserva 2007 som befinner sig i första glaset.

Glas nummer två är lika skirt och transparent fast en nyans mörkare. Doften känns åtskilligt mer återhållen i första sniffen. Det här vinet har ett helt annat uttryck trots att sangiovesemarkörerna är desamma: yster körsbärsfrukt, örter, stråk av tjärpapp och en mineralisk bädd av salmiak. Nivåerna i doftkompositionen andas dock lite mer elegans, eller lite mer "klass" i avsaknad av ett bättre ord, jämfört med den generösa och utåtagerande Monsanton.

Munnen präglas av strikta skaltanniner och stramare syrlighet - ett fastare handslag liksom. Inte lika fruktfokuserad utan något torrare och mera mineralisk, eftersmaken är klart kortare. Det här stämmer mer överens med mitt minne av Querciabella 2007.

Två riktigt högklassiga Chianti Classico från guldåret 2007. Monsanto var en alltigenom trevlig bekantskap - ett mycket angenämt, charmigt och personligt vin som gör sig särskilt bra i provningssammanhang. Finns i BS - nr 71654 och kostar 199 SEK.

Bredvid Monsanto framstår Querciabella som ett mera stramt och mineraltorrt vin, vilket inte är hela sanningen. Querciabella 2007 är en mycket solid Chianti i total balans - ett komplett vin i min mun och näsa. Finns också i BS fast i årgång 2008 - nr 94642 där det också kostar 199 SEK, Atomwine tar 129 DKK.

Näsknäpparsvit

Vi är hembjudna till B och ska prova en kvartett helblinda glas som kommer att justera upp vår ödmjukhet ytterligare ett par storlekar, ska det visa sig.

Första glaset är riktigt ljusgult med grönstick. Doften är ren och fräsch med grön citrus och ett diskret sött anslag av tropisk frukt - ananas, mango och litchi. I munnen noterar vi höga syror som är åt det lätta och trivsamma hållet, mellanregistret känns lite utspätt men friskheten är intakt. Knastrig mineralsvans som är kort och snäll. Allt som allt ett trevligt bistrovin som inte gör så mycket väsen av sig, men nog kan tänkas fungera till det mesta i skaldjursväg som kräver ett friskt vitt.

Vi kommer osökt att tänka på österrikisk grüner veltliner.

Cortese dell´Alto Monferrato 2009 (Castello di Tagliolo) Cortese har vi i och för sig druckit många gånger tidigare, men vi skyller på att det är en ganska anonym druva. I sina bästa stunder brukar den kunna förmedla mineralitet och citrusfruktighet på ett elegant sätt. Castello di Tagliolo är ett gammalt slott i närheten av Ovada, Piemonte som odlar dolcetto och cortese.

T H Vinimport i Köpenhamn säljer men har dessvärre ingen hemsida.

Glas 2 och 3 har båda en mogen aura över sig. Tvåan känns oerhört harmonisk med söta plommon, blåbär och blyerts - tydliga cabernet sauvignonmarkörer i min näsa. Smaken är mörkfruktig med sammetslena tanniner, stor och kraftig men i fin balans. Mycket elegant helhetsintryck.

Tredje glaset är ganska mörkt med ljuvlig svamp och örtig buljong tillsammans med söta bigarråer och målarpyts. Allt sitter på rätt plats i munnen med perfekt avrundade tanniner som matchar fruktmognaden föredömligt. Riktigt bra grejer!

Vi är övertygade om att cabernet sauvignon är inblandat i glas två - men varifrån? Vi säger Bordeaux, bara för elegansens skull. Trean vill jag ha till en mogen nebbiolo - mitten av 90-talet - från en modern producent med barriques och rotofermentorer.

Paul Sauer 2004 (Kanonkop) och Castello di Brolio 2001 (Ricasoli) Sydafrika och Toscana således, bra viner från välkända producenter i goda årgångar. Två mycket trevliga och stiliga viner i perfekt mognad. Att missta en Chianti-nolletta för en Barolo-nittiofemma är dock inte OK...

Castello di Broglio 2001 finns i BS, liksom Paul Sauer 2006 och 2007.

Fjärde glaset är beckmörkt och helt ogenomskinligt. Doften är fantastiskt rik med torkade fikon och lätta russinanspeglingar i fonden. De volatila dragen är subtila men oljefärgen lever kvar länge i näskanalerna. Intensiv frukt i mörkaste dress med björnbär, körsbär och blåbär i centrum. Faten känns dyra och är vackert inkorporerade i helheten - utomordentligt komplett doftupplevelse. Balansen är god trots en ganska tuff syra men tanninerna känns mjuka och polerade, eftersmaken är längre än lång och verkar aldrig vilja ge sig.

Fikonen, russinen och intensiteten leder tankarna till en riktigt bra amarone av ganska moget snitt.

Ai Suma Barbera d´Asti 2004 (Braida) Druvorna till toppvinet från Braida får hänga kvar ett par veckor extra, tills de börjar torka ut en smula, därav russintonerna och den höga alkoholnivån på 15,5%. Mycket läckert vin som är fullt njutbart nu men nog kan ligga till sig ett bra tag till. Toppklass!

Vi har tagit med oss en Rkatsiteli från Pheasant´s Tears, ett georgiskt vin som framställts helt enligt traditionella principer - läs mer om Pheasant´s Tears här och här.

Färgen är bärnstensgul och vinet är skinande klart i glaset. Doften bjuder på aprikos, persika och tobak - välkända toner i långmacererade vitviner. Tanninerna är framträdande och limmar fast sig på tandköttet, syrorna är dämpade men bidrar till en viss friskhet. Ett vin som nog passar till kraftiga buljongbaserade soppor med en rejäl bit högrev. Superrustikt och med en genuin känsla, men en smula anonymt trots alla de ursprungliga attributen. Vi finner ingen tydlig druvidentitet som liksom överröstar framställningsmetoderna. Väl värt att prova trots allt - nr 71897 i BS.

Barolo Broglio Riserva 2004 (Schiavenza)

En snabb titt bakåt i arkivet ger vid handen att vi hittills i år inte druckit en enda barolo. Tid för bot och bättring med andra ord.

Vi har köpt på oss av Schiavenzas Broglio Riserva 2004 men inte smakat ännu, Prapò Riserva provades innan jul och byggde då upp förväntningarna rejält för rotebrodern.

Broglio är en mycket liten vingård, inte långt från downtown Serralunga, som sträcker sig bort till Ornato. Vinerna härifrån brukar kunna bli rejält eleganta när året varit bra, och 2004 får väl utan omsvep anses vara ett sådant. Vi häller upp på karaff och kör iväg och handlar.

Medan lammytterfiléerna gottar till sig med bankad rosmarin, citron och lite vitlök så tar vi oss an den numera lätt luftade Broglio-riservan. Synnerligen mörkt sidenröd med nästan svarta reflexioner ståtar den i glaset. Vi kan konstatera att vi har att göra med ett vin som bjuder på sig själv och lättar på förlåten - intensiv stenfruktsparfym, amarena och möbelpolish. Körsbärsfrukten är verkligen koncentrerad och omgärdas av smäckra stråk av solvarmt shingeltak, gipstorr kalkighet samt muskot och andra delikata krydderier. Detta är mycket kraftfullt men samtidigt nobelt och elegant.

Tanninstrukturen är ung, på gränsen till minderårig, och ettrig med en förmåga att liksom klamra sig fast på tandköttet och hugga tag i kinder och munhåla. Syrorna täcker hela registret från den zingiga diskanten till ett orangetonat citrusspektrum i mellanregistret. Eftersmaken är imponerande lång och majestätisk. Visst är det på tok för ungt att dricka nu men det bringar helt klart en fetischistisk njutning redan idag - så välkomponerat och strukturerat med en mycket ljus framtid framför sig.

Prapò-riservan var mer försynt, proper och subtil medan Broglion är mäktig, extrovert och distinkt - Prapò är Dave Brubeck medan Broglio kan liknas vid Keith Jarrett.

Broglio Riserva 2004 är en barolo som lirar i den absolut högsta ligan, en av de mest kraftfulla unga riservorna vi någonsin smakat och som samtidigt strålar av elegans och balans, dessutom kommer den bara att bli bättre och bättre under de nästföljande decennierna.

Carlo Merolli säljer både Prapò och Broglio Riserva 2004 för 299 SEK - två väldigt olika barolo och i båda fallen kopiöst mycket vin för pengarna!

Collemura Rosso Piceno 2008 (San Savino)

Igår provade BV-Ingvar San Savinos Rosso Piceno Superiore Picus och hade invändningar rörande alkoholöverslag, obalans och brist på syror. Vi råkar ha den enklare Collemura, från samma producent, liggandes så en påsyn känns mer eller mindre relevant.

Sangiovese och montepulciano som fått ligga på stål och cement, enligt producenten. Mycket tät och mörkröd vätska med en söt körsbärsprofil i första sniffen. Det faktum att ek inte ska vara med i bilden förbryllar, här är nämligen en hel del bruna kryddor och vanilj som stångas med frukten. Ganska kraftig och framfusig i nosen.

Smaken domineras av den mörka och sötmogna frukten som leds till altaret av lite träiga tanniner och en lätt, inte oattraktiv, beska i botten. Kraftfullt och rustikt men nog spökar det lite ek i munnen också? Syrorna är definitivt i det lägre registret även i den här brygden, ger intryck av en varm årgång. Eftersmaken har lite Macallan-vibbar med sötma och gamla sherryfat som ligger kvar länge på tungan.

Vi köper dock hellre den fräscha Terrana från Abruzzo nästa gång vi blir akut sugna på montepulciano.

Nr 71993

Dolcetto d´Alba 2006 (Giuseppe Rinaldi)

Etiketten ser ut att vara tillverkad av pergament hämtad från dödahavsrullarna. Med typsnitt, färgsättning och sirliga harpor som formligen basunerar ut att: i den här cantinan har minsann tiden stått still - och det är vi stolta över!

Giuseppe Rinaldi tillhör de riktigt stora personligheterna i Barolo, en före detta veterinär som gått och blivit sinnebilden av en äkta barolista. Han förfasar sig över odlad jäst och de kliniskt rena laboratorierna i vilka dagens moderna viner framställs - Rinaldi-källaren är i stort sett oförändrad sedan fadern Battistas dagar. Il Citrico vurmar, förstås, för naturjäst, lång maceration och lagring på riktigt stora och slitna botti - viner som är trogna sitt ursprung. Fint sammanställd info om Beppe Rinaldi hittas här och Do Bianchis sköna besök i cantinan här.

Ikväll ger vi oss på Rinaldis dolcetto och får ett tätt, dimmigt och rödbetsrött vin i glaset. Vi kan omgående konstatera att vi har att göra med en komplex dolcetto, fullmatad med karaktär. Torkade rosor, riktigt mörk och mogen körsbärsfrukt, lakrits, skokräm och ett svagt drag av terpentin utgör stommen för doftpelaren. En salmiakanstruken mineralitet bidrar till ytterligare djup i aromatiken. Ett utomordentligt vin att bara vällustigt sitta och sniffa på.

Munnen möts av en torr, finpulvrig strävhet och myndiga syror som fyller ut varenda vrå. Frukten är köttig och nästan tuggbar med diskret sötma i kärnan, utfyllande men ändå synnerligen läskande. Helt annan stil än, exempelvis, Roagnas som är mera oxidativ och mjuk - det här är kraftfullt och fokuserat. Nollsexan är perfekt mogen just nu men klarar garanterat flera år till på rygg.

Ljuvlig old school-dolcetto som skall drickas och snusas med andakt!

Kostar €12.90 hos Stefan Töpler.

Ankackompanjemang - Lessona vs Barbaresco

Jag har en känsla av att vårt hushåll bidrar till att dramatiskt öka per capita-konsumtionen av ankbröst i Sverige. Detta är resultatet av vår faiblesse för viner som råkar trivas tillsammans med fet fågel och fruktsyrliga såser. Ikväll gör vi en favorit i repris - ankbröst med apelsinromsås - som brukar vara en fin matchning till elegant nebbiolo. Vi ska jämföra två olika piemontesiska appellationer från samma årgång - Sellas vingårds-Lessona: San Sebastiano allo Zoppo 2005 med Pelisseros Barbaresco Nubiola 2005.

Lessona San Sebastiano allo Zoppo 2005 (Sella) Lessona är idag en försvinnande liten appellation längst uppe i norra Piemonte vid Alpernas kant, men med vinodlaranor som sträcker sig åtminstone 800 år tillbaka i tiden. Familjen Sella har odlat vin här i 340 år och idag är de i stort sett ensamma om att vara aktiva inom den här DOC:n. En bloggpost om vårt besök hos Gioachino Sella och vinmakaren Christiano Garella kan hittas här.

San Sebastiano allo Zoppo är en gammal sydvästvänd vingård som varit bevuxen med vinrankor sedan 1436. Dagens rankor har en snittålder på 75 år och jordmånen är järn- och syrarik gammal havsbotten med finpulvrig textur och gulorange färg. Man använder sig av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får macerera i 24 dagar och ligga till sig 36 månader på 25 hl-botti samt 12 månader på tonneaux. 2005 tillverkades 4000 flaskor.

Färgen är någon nyans mörkare än vad man kan förvänta sig men transparensen är föredömligt skir. Näsväggarna möts av rabarber, nypon och en utsökt mineralitet i form av en solid järnfilspånridå. Nebbiolomarkörerna är tydliga med pikant floralitet - mörk viol och torkade rosor - såväl som en avlägsen och torr höstlövbrasa, men allt är så vansinnigt snyggt och välkomponerat att man nästan häpnar.

Smaken bärs fram av akrobatiska vinbärssyror och landar i en finmaskig tanninväv. Frukten och mineraliteten spelar på varandra och flätar till slut ihop sig som en intrikat makramé, eftersmaken är lång och ganska intensiv. Vinet är förstås mycket ungt och primärt, men jösses amalia vad bra det här är!

Barbaresco Nubiola 2005 (Pelissero) Familjen Pelissero har varit verksamma i Treiso, såväl som i vinbranschen, de senaste 50 åren och sedan 1989 håller sonen Giorgio i rodret. Man har cirka 30 ha odlingar som inbegriper alla de regionala druvsorterna och producerar totalt runt 120000 flaskor årligen.

Nubiola är ett av de enklare vinerna i barbaresco-portföljen och görs i en slags "semimodern" stil med hjälp av rotofermentorer och lagring på både botti och begagnade barriques. Vi provade Nubiola 2005 första gången för ett år sedan.

Här har vi ett tätare och mörkare vin i glaset. Doften är maffigare - större, mörkare och murrigare med tjära, asfalt, målarpyts och moreller. Rik och charmig näsa men efter Sellas finslipade juvel känns detta som en bautasten.

En del av den upplevda klumpigheten i doften, kommer igen i munnen där en ganska grovkornig tanninstruktur är framträdande, syrorna är av medelhöjd och frukten mörk och mogen. Vinet är inte på något sätt i obalans, men jämte den paranta ballerinan från Lessona känns det tämligen odefinierat.

Ankan trivs som fisken i vattnet tillsammans med Sellas San Sebastiano allo Zoppo, en magnifik ankackompanjatör med frisk mineralitet samt perfekt avvägda syror och tanniner för att klara av fettet, sötman och syrligheten i maten. Även efter maten ser vi oss helst sticka näsan i Lessona-glaset.

San Sebastiano allo Zoppo 2005 köper man hos Winewise för 259 DKK, Stefan Jensen skickar numera med FedEx till Sverige. Pelisseros Nubiola finns i årgång 2006 hos Gobivin för det facila priset 128,95 DKK - fyndigt värre, i alla fall om man jämför med SB/Moestue som vill ha 300 SEK för exakt samma vin...

Georgia on my mind - Saperavi 2008 (Pheasant´s Tears)

För ett par veckor sedan plockade jag fram ett gammalt nummer av Munskänken och som vanligt bläddrade jag fram till Ulf Janssons lilla krönika i Vinjournalen. Den här gången var det inte Bengt Bouquet som figurerade i den ackompanjerande teckningen, utan två barska Georgiska gentlemän med mustiga mustascher och pälsmössor där ordväxlingen löd:

- Jag tycker dom där nya världen-vinerna är så endimensionella.

- Ja, visa mig den Bordeaux som står upp mot en Saperavi.

Texten handlade sedan om Georgiens långa vinhistoria och det faktum att det produceras viner på mycket hög nivå av de lokala druvsorterna - framförallt vita rkatsiteli och röda saperavi.

Det här fick mig att bli lite nyfiken på vinerna från Georgien och vid en sökning på SB dök producentnamnet Pheasant´s Tears upp. Ett par dagar senare skriver BV-Ingvar ett inlägg, av nästan parapsykologiskt snitt, om ett par vita viner från sagda producent.

Jag ger mig inte in på någon närmare presentation av den här producenten då jag vet att Ingvar snart ska bevista en omfattande provning av importören Georgian Wine Legacy´s sortiment. Vi är hur som helst ruskigt nysgerrige på hur det här doftar och smakar, så vi häller upp direkt.

En mäktigt svartröd och tät vätska liksom segar sig ur flaskan. Doften teleporterar oss rakt in i stallet där vi får sniffa på geten, kossan och den genomsvettiga hästen. Ädelost och lätta pustar av spya får oss att börja överväga en rejäl luftning av vinet för att komma åt godsakerna som vi tycker oss förnimma bakom alla funkiga odörer.

Sagt och gjort - jodå, snart trippar katrinplommonen och de svarta vinbären fram i strålkastarljuset. Engelsk fruktkaka, sötlakrits och svagt medicinalörtiga toner tar vid men en lite störande stearinton vill inte riktigt släppa greppet. Doftkollektionen ger, efter luftning, associationer till bio-cabernet (både franc och sauvignon) och antar efterhand faktiskt smått bordelaisiska skepnader.

Den låga alkoholhalten (12,5%) bringar en lätthet åt munkänslan som är svår att föreställa sig när man snusar på vinet - vore smaken lika intensiv som doften så hade vinet varit tungt och svårdrucket. Jag skulle väl inte kalla drickbarheten för "hög" men en icke försumbar friskhet kan förnimmas runt den tobaksbemängda kärnan, som lämnar en ton av bergamott i eftersmaken och ihop med tobakstonen formas till en prilla Generalsnus som mynnar ut i smäcker malörtsbeska.

Saperavi från Kakheti ska definitivt undersökas närmare. Det här gav - trots alla de obskyra doftintrycken - mersmak. Härligt okonventionella vinifieringsmetoder och en tuff druva som säkert mår bra av att ligga till sig ett tag på flaska. Rejäl luftning anbefalles dock.

Nr 71895

Etna Rosso 2009 (Tenuta delle Terre Nere)

När vi provade igenom alla Tenuta delle Terre Neres viner så var det basversionen av Etna Rosso som tilltalade mig allra mest. Vi blev dessutom mycket tjusade när den dök upp helblint för styvt ett år sedan. Vid båda dessa tillfällen var det 2008:an som fick oss att tänka Bourgogne eller Piemonte och pinot noir eller nebbiolo istället för höghöjdsodlad nerello från Sicilien. Nu finns TdTN´s viner tillgängliga i beställningssortimentet genom Ad Libitums försorg och Etna rosso-normalen har årgång 2009.

Vi häller, med stor tillförsikt, upp den mycket transparenta juicen till hembakad pizza med 50/50-dinkel- och vetemjölsbotten draperad i härligt söt prosciutto - som läggs på EFTER bakningen, blimey!

Nerello mascalesen har initialt tryckt in stora charmknappen och slevar upp rejäla skopor av sötmogna jordgubbar och hallon som badar i söt grädde, men snart har vi mer bekanta, slankare toner av lingon, röda vinbär och tranbär i glaset. En del kryddor i form av nejlikor och korinter understödjer tillsammans med lite volatila drag av terpentin och linolja. En bra doftkomposition med mycket charm, fast vi saknar den uppnosiga mineraliteten från nollåttan.

Munnen är harmonisk med läskande frukt och lättsamma syror och ungdomligt stickig tanninstruktur. Vinets aromatik får en lätt parfymerad karaktär i munnen som inte gjorde något väsen av sig i nosen, måhända är det denna som brukar antaga nebbioliska och pinotska skepnader för av dessa syns inte mycket i nollnian för övrigt.

2008:an var kaxigare med knastrigt mineralbemängd uppsyn, medan 2009:an är något mer välkammad och lent fruktig - kanske rentav lite åt det "internationella" hållet. Den här årgången har inte särskilt mycket som styr tankarna till Bourgogne eller Piemonte - snarare åt lättare och renare centralitalienare. Med det sagt så är TdTN´s Etna rosso 2009 ett härligt matvin i sin friska men intensiva stil, och för pengarna (123 SEK) hittar man inte mycket annat, i den här genren, som är på så här hög nivå på SB.

nr 71981

Vini d´Italia 2011 i Köpenhamn

Snart dags för årets upplaga av Vini d´Italia, den här gången i Politikens Hus på Rådhuspladsen. Alla utställningsdeltagare är inte listade ännu men jag misstänker att uppställningen blir snarlik fjorårets.

Länk till årets festivalbesök hittar du här.

Rosso di Montalcino 2006 (Pietroso)

En frisk och fruktig rosso di Montalcino från en traditionell producent. Gianni Pignattai har 8,5 ha odlingar sangiovese på 350-450 meters höjd. 3,5 av dessa är brunello-material och resten går till rosson. Jäsningen av musten äger rum på rostfria 60 hl-tankar utan tillsatt jäst och får macerera i 20 dagar, lagringen sker på 30 hl-botti.

Kylig, snudd på sluten till en början. Efter att ha läst på hos Più Rosso låter vi luften göra grovjobbet och vinet börjar så smått att lätta på förlåten. Körsbärsfrukten är klarröd med en snyggt accentuerad torr brunkryddighet tillsammans med dov höstbrasa och svampskog. Vinet är elegant men nästan retligt skyggt så vi ställer undan den drygt halvfulla flaskan och tittar till den två dagar senare.

Och det har hänt en hel del på den tiden må jag säga. Doften har liksom gått ihop - fått ett sötare anslag och funnit harmoni i nivåerna . Smaken har öppnat upp med runda men likafullt distinkta syror och även bjudit fram de smäckra tanninerna. En utmärkt vardags-sangiovese blev det till sist, efter en del lockande och pockande. Det här är inte första gången vi slås av hur mycket man får för pengarna om man jämför Rosso di Montalcino med Chianti Classico. 85 DKK (eller 68 DKK vid köp av 6 flaskor) hos Carlo Merolli.

Beaune 1er Cru Champs Pimont 2005 (Domaine des Clos)

Vi fortsätter helgen med våra exotiska "ickeitalienska" eskapader. En mustig gryta som fått puttra sedan Opp amaryllis hör ju vargavintern till och föranleder oss att plocka fram sparkstöttingen för en färd bort till Bourgogne-avdelningen i vinkällaren. (OBS ironi!)

Vi stannar vid en nollfemma med det förtjusande namnet: Champs Pimont - känns lovande.

Domaine des Clos finns i Vosne-Romanée och har en lång historia. Sedan 1995 ägs vingården av Grégoire Bichot och omfattar 5 ha i appellationerna Beaune och Nuits Saint Georges. Arbetet i vingården bedrivs enligt ekologiska principer utan konstgödning. Man låter vinet macerera i cirka tre veckor och lagrar det i, upp till en tredjedel, ny fransk ek. Ingen filtrering eller klarning.

Mörkt rubinröd och förvånansvärt tät och intensiv. Här finns bittermandel, linoljefärg, maraschino, slipdamm av plastic padding, tjära, ketjap manis, torr lövbrasa... Piemonte-champ indeed! Efter luftning blir frukten tydligt mörk och en mycket inbjudande anstrykning av calvados lägrar sig över glaset.

Hustrun gissar modern Monforte-barolo - rent av Clerico - innan smaken, med sin totala avsaknad av tanniner, avslöjar att det definitivt inte är Monforte-nebbiolo vi har i glaset.

I munnen har vi en härlig höjd i syrorna, bra kärna med sval körsbärsfrukt som inramas av diskreta mentholstänk och en torr eftersmak som klingar av långsamt. Till vår oxsvansgryta är det bara att lyfta på baskern - ljuv matchning. Gårdagens Ioppa-nittiosexa får också vara med på ett hörn, med den äran, men fransosen härskar.

För en otränad nos och gom känns inte stilen helt typisk, men ett härligt vin är det likafullt.

The Wine Company säljer för 225 DKK.

All along the wienerschnitzel

Traditionell wienerschnitzel känns inte alltigenom som en självklarhet att matcha med vin, finge förnuftet råda så skulle man väl dricka weissbier men vi är ju civiliserade människor gubevars.

Om vi hårddrar det så har vi att göra med en panerad köttabit och stekta panntofflor. De lite psykadeliska tillbehören: kapris, sardeller, citron och ärter ställer förstås till det hela en smula men det finns ingen sås eller reduktion som slinker emellan och slätar över likt en förmildrande omständighet. Vi har alltså att göra med meat and potatoes - tjydd å päror. Ikväll har vi i och för sig lyckats få tag i helt bedårande kalvinnanlår och potatisarna är aldrig så goda som nu så grundförutsättningarna för att rätten liksom ska börja sjunga är på topp.

Hustrun proklamerar att vi självklart ska ha en österrikisk grüner veltliner i glaset, någon sådan står dock inte att uppbåda varför en riesling från Krems får agera stand-in. Jag drar mig till minnes den mogna, men ytterligt slanka, Ghemme-96:an från Ioppa. Skulle inte den - med sin långt gångna mognad, sina vitvinslika syror och smidiga munkänsla - kunna göra jobbet?

Weingut Stadt Krems är, med sina 550 år i branschen, en av de äldsta vinproducenterna i Österrike, och för den delen i Europa. Man har 30 ha vinodlingar här i det ostligaste av Österrike och producerar 200000 flaskor årligen. Vi provar deras Steinterrassen riesling 2007 till vår Wienerschnitzel.

Ljust med en blekgul lyster. Det doftar rikt av vita blommor, daggvåt singel och tutti frutti - en diversifierad och lite splittrad doftkomposition. Det samlar emellertid ihop sig efter en stund, basen kommer att utgöras av en söt guläpplig fond som växelverkar med bensinmackig oljedimma samtidigt som en varm sötma balanserar mot en lite svalare mineralitet.

Syrorna är ljusa och frukten är schysst men med en lätt vattnighet i mitten. Mineralkliet på gomseglet är däremot mycket angenämt. Skaplig eftersmak och inalles en helt OK riesling men framförallt ett suveränt schnitzelvin! Till maten blommar vinet nämligen upp och till och med de småtvära tillbehören får sig en match - kaprisen tämjs, sardellsältan mildras och fett spjälkas - med beröm godkänt.

Vi är många som nappade på Il signore Merollis Ghemmescoop i höstas - vilket tillfälle att få vertikalprova fyra intilliggande årgångar från en så här svårfunnen denomination. Vi tyckte att ynglingen var den som gjorde störst intryck när vi provade våra fyra första. Den slanka, seniga och lingonsyrliga nittiosexan gäckade oss den gången med sin lätthet och nästan tvådimensionella mun.

Ikväll är det däremot annat ljud i skällan. Vid första upphällningen slås vi av den ymniga nebbioloparfymen som virats in i läcker svampskrud. Stor, rik - nästan mäktig - doftmassa med eleganta mognadstoner och knastrig mineralitet som svävar över glaset. Jag hade tveklöst gissat på mogen, traditionell barbaresco.

Munnen sveps in i finmaskig tanninväv och höga syror - makalöst läckert och ett helt annat vin än förra gången vi sågs. Det stångas föredömligt med schnitzeln men har förstås klara problem med sardellerna. Helläckert kontemplationsvin som tar slut oroväckande snabbt och vi kommer att ha stora förhoppningar när vi drar korken ur nästa nittiosexa.

Dolcetto d´Alba 2009 (Baricchi)

Cascina Baricchi har fått en del karga omdömen på sistone, vi har hittills bara smakat kapsylvinet Il tappocorona som vi tyckte riktigt bra om - matvänligt och läskande. Man ska ju döma en producent efter dennes enklaste viner så vi fortsätter med att ta oss an nästa nivå i sortimentstegen: Dolcetto d´Alba.

Natale Simonetta verkar vara en passionerad vinmakare med stor experimentlusta - i produktserien finns både champagne- och ice wine-interpretationer. Han huserar i Neviglie nära Barbaresco och producerar totalt 35000 flaskor om året, dolcetto gör han 4000 flaskor av.

Färgen är brukligt blålila men tämligen skir. Doften lägger ut en söt fruktridå med frutti di bosco och en del saftig reduktivitet a´la italo-pinot. En och annan mineralpust sveper också förbi.

Syrorna är markerade men frukten fyller ut på ett föredömligt vis, nästan tuggbart med en snygg lakritspendang och fin grapefruktbeska som knyter till lite på slutet. Allt som allt en utmärkt dolcetto i fruktig och ren stil.

Svenska importören Avatar är helt ute och seglar i prissättningen med sina 164 SEK. Hjälper man istället Carlo Merolli att "ryde op" så betalar man behagliga 75 SEK/DKK.

Montepulciano d´Abruzzo 2008 & Nicodemi 2008

Ett av de distrikt som låtit börja talas om sig i vinets Italien på sistone är tvivelsutan Marche. Inkilat mellan Apenninerna och Adriatiska havet med nästan lika många mikroklimat som USA:s västkust och en lång växtsäsong, som bäddar för hög koncentration, är två starkt bidragande faktorer till att det kommer så många spännande viner härifrån. Jordmånen är ofta av kalkrik moräntyp i inlandsdelen och sandrik lera ut mot kusten, båda dessa myllor brukar få druvan montepulciano att trivas. Klimatet är uttalat kontinentalt in mot bergen och mildare mot kusten med mycket torra somrar.

Fattoria Bruno Nicodemi startades 1970 och har, sedan 2000, drivits av syskonen Elena och Alessandro Nicodemi i Notaresco, Teramo beläget i nordligaste Abruzzo, på gränsen till Marche. Man odlar organiskt, skördar för hand och buteljerar ofiltrerat.

Vi provar två olika Montepulciano d´Abruzzo 2008:or från samma producent.

.

Montepulciano d´Abruzzo 2008 är djuprött och medelintensivt. Doften strålar av blåbär, plommon, tobak och en lätt kryddighet. Stall och diskreta stråk av animaliska toner ger ett rustikt och ärligt intryck. I munnen har vi en välbalanserad matackompanjatör med ett bastant fruktfundament, småstickiga tanniner och väl avvägd syrlighet. Ett mycket gott och välgjort vin i druv- och traktstypisk stil med bioknorr. Snorbra för pengen (84 SEK).

Nr 71958.

Nicodemi Montepulciano d´Abruzzo 2008 är mörkare och tätare. Här bjuds nosen på jordgubbar, kalkigare mineraler och ett lite friskare anslag. Vid första påseendet tycks det nästan en smula slutet. Med lite luft sker inga större mirakel utan doftväskan är intakt fast något mörkfruktigare. Tanninerna är fastare med ett lite kärvt grepp och frukten inte lika charmig som hos systervinet. Något livfullare eftersmak men ett anonymare helhetsintryck.

Nr 71989.

Lite enklare viner som lär funka bra till vardags, även kvällens maffiga köttbit med pommes Jackson kommer mycket väl överens med den här fruktdrivna vintypen. Vi satsar helt klart på den billigare charmören.

Barbaresco 2001 (PdB) & Cecu d´la Biunda Roero Arneis 2009 (Monchiero Carbone)

Vi ställer en PdB barbaresco från det ypperliga året 2001 på bordet. Allt som är värt att sägas om den här producenten är förmodligen redan sagt. Vi har provat normale-nollettan flera gånger tidigare men ikväll verkar något stort vara på gång.

Redan vid upphällning direkt ur flaskan får vi oss en rejäl dusch av ståtligt mogen nebbioloparfym rakt upp i fejan. Mycket intensiv och levande körsbärsfrukt krokar arm med magnifikt elegant mineralitet av krossad sten-karaktär. Hela paketet knyts samman av en sober sojaslöja som skvallrar om att det, trots allt, snart passerat ett decennium sedan druvorna började knoppas. Helt underbart att dofta på med sin fräscha mognad och myndiga vitalitet.

Munnen gör ingen besviken med sina tajta tanniner som klättrar uppför tandköttet och strilar nedför tungroten, sirlig syrlighet av vällustigt snitt som dirigerar munkänslan genom att växelvis släppa förbi en saftigt rödaktig frukt och orangea citrussyror. Till ett ljuvligt vitt surdegsbröd och en bit lagrad prästost är detta ungefär så bra det blir. Vinet har precis börjat öppna upp sig i sin mognadsfas och kommer att utvecklas under flera år framöver, har man några nollettor liggandes så rekommenderar jag varmt ett påseende nu - härlig old school-barbaresco!

Arneis från Roero lär vara något speciellt och arneis från Monchiero Carbone lär vara något alldeles särdeles. Druvorna till Cecu d´la Biunda växer i Renesio (som lär vara ursprunget till namnet Arneis) i Canale. Man har 2 ha här, jordmånen är kalkrik lera och finns på 250-300 meters höjd.

Vinet är blekgult och släpper ifrån sig en obligatorisk pärondimma när det hälls upp i glaset. Snart kommer flintrök och stendamm ikapp och lägger fram röda mattan för en riktigt djup fruktighet med ananas, ljus persika och en intressant floralitet. Ett alltigenom angenämt doftpaket med lättgillad aromatik.

Syrorna är dova men effektiva med djup klangbotten, ett fylligt helhetsintryck med väldigt trevlig karaktär. Vi äter en gratinerad hummer till och matchningen är total - vådligt gott.

Det här är riktigt bra men vi tänker prova den enklare Recit innan vi fyller på.

Ad Libitum säljer via BS för 159 SEK (nr 71983)

Castellero Barbera d´Alba 2008 (Fratelli Barale)

När vi senast var i Piemonte bodde vi hos den förtjusande Paola Revello. Vi anlöpte Annunziata sent en torsdagskväll i november och väckte stackars Paola som fick visa oss till den nyrenoverade längan där vi skulle bo och som är belägen mitt i en nyplanterad backe, en bit upp mot La Morra. Paola körde före i sin mäktiga Touareg och vi följde efter i vår Fiat 500. När det var dags att svänga av från huvudvägen så gled den stora jeepen smidigt ner för den 45-gradiga nedförslutningen medan vi skumpade efter i den hyrda sardinburken, något brydda om huruvida vi någonsin skulle kunna ta oss upp igen.

Väl installerade öppnar vi kylskåpet och finner att Paola preparerat detta med mjölk, apelsinjuice och nonnas hemgjorda aprikosmarmelad samt på köksbordet: en flaska av Revellos Barolo Conca 2003. Vi snackar varmt välkomnande på högsta nivå.

Morgonen därpå knackar Paola på och har ytterligare en flaska i handen:

- Fredrik kunde inte få med sig den här hem så han tyckte att ni kunde ta hand om den.

Vår förlängda helg räckte inte till för att avnjuta flaskan på plats så den fick helt sonika följa med hem. Ikväll är det så äntligen dags att sätta korkskruven i Barales barbera d´Alba Castellero.

Fratelli Barale startade 1870 och drivs idag av Sergio Barale som har cirka 20 ha i Barolo (Costa di Rose, Preda, Castellero) och Monforte (Bussia). Man odlar barbera i Preda och Castellero och buteljerar dessa som separata cru-viner.

Castelleron jäser i temperaturkontrollerat stål under 8-10 dagar med överpumpning. Lagringen sker i franska 1000- och 1500-litersfat under ett års tid.

Färgen är nästan ogenomträngligt svartröd. Doften startar med blåbärssylt, balsamicostick, sötlakrits och Greve Hamilton. Mycket inbjudande doft som inte sparar på krutet. I munnen är det intensivt fruktigt med en mäktig syrlighet som bara skriker efter mat. Och det är verkligen i skarpt läge som en bra barbera kommer loss.

Till lasagnen formligen andas vinet ut, det liksom släpper på slipsknuten och kavlar upp ärmarna. Det här är ett återkommande fenomen när man "provar" bra dolcetto eller barbera - vinerna tröttnar på att sönderanalyseras och vill ha något att jobba med. Castellero Barbera d´Alba 2008 är ett matvin - basta. Och som sådant är det förträffligt.

Detta var första gången som vi provade Barale men definitivt inte sista.

Tack Fredrik!

Friuli-Venezia Giulia

Gårdagens tema, vid den lokala Munskänkssektionens månatliga sammankomst, var Friuli-Venezia Giulia och vår ciceron för kvällen var den bäst lämpade som finns att tillgå, nämligen en av landets ledande kännare på området: Ingvar Johansson.

Ingen läsare av Billigt Vin har väl missat med vilken entusiasm och varmhjärtad hållning Ingvar förhåller sig till denna Italiens nordostligaste utpost. Vi bjöds på ett initierat och intressant föredrag om allt från matseder till inrikespolitiska förvecklingar, såväl som druvsorter och odlartrivia. Friuli är ju i sanning ett mångfacetterat område och det kan inte vara en smal sak att försöka sammanfatta ett dylikt i kortfattade ordalag, men Ingvar lyckades, med bravur, få med det mesta matnyttiga. Han har ju dessutom besökt de flesta av producenterna som provades under kvällen och berättade anekdoter från dessa visiter, vilket tillförde ytterligare en dimension.

Provningar av vita viner brukar av hävd inte vara särskilt publikdragande men igår var vi nästan 60 personer, vilket är snudd på vitvinsrekord, och alla hittade nog sin favorit i det rikt stilvarierade men välkomponerade startfältet.

1. Collio Tocai Friulano 2008 (Mario Schiopetto) Jag gör det enkelt för mig och länkar till Ingvars besök hos Schiopetto nyligen för detaljerad info om producenten.

100% tocai friulano som legat på jästfällningen i 8 månader och lagrats på stål.

Doften är mycket aromatisk med en gulaktig frukt - ananas och mango. Lätt eldig med en trevlig mineralkaraktär och diskreta smörkolatoner. Smaken känns tämligen kraftig, men frisk, med syror i mellanregistret och fin eftersmak. Trevligt vin på en "bruksdruva" som här visar upp sig i en elegantare skepnad. 5 personer röstade på detta som sin favorit. Nollsjuan fanns tidigare hos Gerbola Vin i Köpenhamn men är numera utsåld.

2. Ribolla Gialla 2009 (Rosa Bosco) Ingvars besök hos Rosa hittar du på svenska här och med en internationellare touch här.

Jäst på stål och lagrad till hälften på stål och andra hälften på använda barriques, har legat på jästfällningen i 6 månader.

Ljusare, mer skinande doft med snäppet mer uttalad mineralitet. En del tobak och rikligt med citrustoner smälter ihop och trivs bra med den snygga fatornamenteringen. Utmärkt syrastruktur och en långsamt avklingande eftersmak. 1 person (hustrun) räckte upp handen för detta vins favoritskap. Rosa Boscos viner är mycket svårfunna och det här hade Ingvar köpt direkt av producenten.

3. Sacrisassi Bianco 2004 (Le Due Terre) En mycket småskalig, på gränsen till obskyr, producent som är svår att hitta information om. Biancon är i alla fall 50% tocai friulano och 50% ribolla gialla.

Mogen, oljig doft med petroleum och klar orange persikofrukt, ljuvliga mognadstoner. Smaken är kraftfull med mycket komplex karaktär och eftersmaken är lång och sober - ett vin på sin absoluta topp just nu. Detta var 5 personers favoritvin och min kandidat till kvällens elegant.

Köpt hos Finn Klysners DWC Vin för 250 DKK.

4. Bianco 2007 (Mario Schiopetto) Ännu ett vin från Schiopetto, fast här har vi att göra med tocai friulano och chardonnay.

Något tuffare näsa med en rå, nästan grönfruktig aura där lime och grape tonic dyker upp. Syrligheten är intensivare och hamnar i det ljusare registret. Nollsexan finns hos Gerbola och kostar 165 DKK vid köp av tre.

5. Terre Alte 2007 (Livio Felluga) Felluga är en stor välkänd producent och här har vi fått prestigevinet i glaset. Sauvignon blanc, tocai friulano och pinot bianco som fått ligga till hälften på stål och hälften ek.

Blommig och med fläder, krusbär och påtagliga fattoner - precis som en bra vit bordeaux i min näsa. Smaken är rund och fyllig men med en sublimt markerad syra, mycket njutbar sin ungdom till trots. Detta blev, inte oväntat, de flestas favorit, säkert tre fjärdedelar av deltagarna viftade febrilt med händerna. Superiore säljer för 35€.

6. Vitovska 2006 (Zidarich) Ett macererat naturligt vin på den bångstyriga druvan vitovska, jäsning i öppna träkar och lagring två år på stora fat. Ingvar har provat nollsexan tidigare.

Zidarichs vitovska kommer ut i en väldigt slöjig, på gränsen till grumlig dress medan grannbordets flaska är gnistrande klar i bärnstensgul briljans. Snacka om flaskvariation, vi måste ha fått bottensatsen men vilken bottensats! Skopor med tropisk frukt sköljer våra näsor medan grannbordet mest hittar eter och plåster - våra glas formligen leviterar av den söta, mogna frukten som lindats in i de fuktiga tobakstonerna - suverän näsa! I munnen visar det en kraftig struktur med sandiga tanniner och ljuvlig syra - ungt men i utmärkt balans. Min och tre andras favorit. 225 DKK hos Winewise.

7. Carat 2004 (Bressan) Fulvio Bressan är en färgstark profil som Ingvar berättar initierat om här. Carat är tocai friulano, ribolla och malvasia som legat sur lie, varje druvsort för sig, med daglig battonage i ungefär ett år i både barriques och 2000-litersfat. Vinet finns numera på Nomas vinlista.

Klart fylligast med en lätt petrokemisk karaktär och lite oljig munkänsla. Mandeltoner och inlagd frukt växer fram i glaset, här behövs luft. Kraftfullt vin med en viss elegans trots sin rusticitet, lång och intresseväckande eftersmak. 2 personers favorit, 145 DKK hos Winewise.

Kvällens mat är en siciliansk gryta med tydlig aniskrydda som serveras till en saffransrisotto. Till detta sammelsurium av smaker skall Bressans Schioppettino 2004 göra jobbet. Och det gör han med den äran, anisen kommer igen fint i det kraftfulla, kryddiga vinet som har en tydlig mineralprofil och en förmåga att sätta alla smaker på plats. Ett matvin par excellence, 175 DKK hos Winewise. Ett urval av Bressans viner finns även tillgängliga i BS men levereras bara i Stockholmsregionen. Från den 1/2 kommer det att finnas ett mixat fempack kallat "Natural Wine Collection - Bressan" som blir tillgängligt i hela Sverige.

Efter den här genomköraren kan vi inte annat än konstatera att ett intressantare vitvinsområde än Friuli-Venezia Giulia är svårt att hitta. Bredden och kvaliteten hos vinerna är mycket imponerande och charmfaktorn är hög. Med Ingvars extremt kunniga och sympatiska guidning misstänker jag att distriktet vann många hjärtan här i det töande Göinge.

Boca 2005 (Le Piane)

Det är något med de nordpiemontesiska vinerna som får mig att fullständigt kapitulera i samma ögonblick som näsan når glasets kant. Renheten, fräschören, den syrliga bärfrukten, den semisyntetiska stenfruktsparfymen - när alla dessa parametrar finner sin plats och börjar sjunga tillsammans smälter jag som en smörklick i en glödhet gjutjärnspanna. Lessona, Bramaterra, Gattinara, Ghemme, Carema - enbart namnen rymmer en magi som kittlar solar plexus och framkallar lustkänslor. Men saknas det inte något distrikt i uppräkningen?

Boca är den nordligaste DOC-regionen i Piemonte och även den högst belägna med odlingar mellan 420-550 meters höjd över havet. I slutet av 1800-talet var Boca det ledande vindistriktet i Italien, här odlades den förnämsta nebbiolon av de främsta vinmakarna. Vid den här tiden var Barolo ett område där man producerade uppsockrade bulkviner som såldes till burgna fransoser medan Boca, såväl som Gattinara och Ghemme, var långt mer kvalitetsorienterade. Bocas odlingar omfattade förbluffande 40000 ha under sista halvan av 1800-talet jämfört med dagens 700 ha. Det absoluta lågvattenmärket nåddes i mitten av 1990-talet när blott 10 ha stod under vinrankor. Den en gång så livfulla och lukrativa vinproduktionen såg sig nästintill helt förintad av textilindustri och risodling som stal kapital och arbetskraft, samt av ett hårt skogsbruk som tog mark.

Schweizaren Christoph Künzli kom till Boca när allt såg som mörkast ut. Han var fascinerad av de eleganta och extremt lagringsdugliga viner som sprang ur den porfyriska jorden. Jordmånen i pre-alperna är för övrigt helt unik i Italien, det mest likvärdiga exemplet i Europa är Côte Rôtie.

Christoph Künzli lärde känna Antonio Cerri - en av de sista odlarna som gjorde traditionella Boca-viner. Cerri, som var i 80-årsåldern, hade bestämt sig för att avveckla och sålde sedermera sin mark med gamla rankor till Künzli. Idag har Le Piane 7 ha där man odlar nebbiolo, vespolina, croatina, uva rara med en, i stort sett, interventionsfri filosofi och producerar totalt 25000 flaskor/år.

Vi blev mycket intresserade av Le Pianes viner efter det att Christiano Garella hos Sella utnämnde Christoph Künzli till den intressantaste vinmakaren i Italien just nu. När så Stefan Jensen berättade att han kanske tänkte börja plocka hem vinerna blev vi förstås eld och lågor. Vi fick prova oss igenom Stefans varuprover i somras och blev mycket förtjusta. En druvren croatina var mycket intressant liksom en vespolina som var ljusfruktig, lätt och blommig. Men det var såklart Boca som stod ut - nollfemman var komplex och livlig medan nollsexan var mer kyligt ren.

Boca 2005 består av 85% nebbiolo och 15% vespolina som får ligga 3-4 år på mycket väl använda botti.

Färgen är ganska mörkröd med tegelschatteringar och hygglig transparens. Doften skjuter iväg en intensiv stenfruktsparfym direkt ur flaskan. Efter några timmars luftning har en knallröd hallonfrukt klivit fram tillsammans med friska eukalyptuspuffar. Här finns dessutom en nästan övertydlig nebbiolokarakteristik med viol- och rosenbuketter men man skulle aldrig förväxla det med någon av de sydligare kusinerna. Ju längre kvällen lider desto mer blir det en nästan strikt mineralisk föreställning vi bjuds på, med en makalös stenröksridå som kliar långt upp i näsgångarna. Så rent, så elegant, så ytterst välkomponerat!

Syrorna är skyhöga, fruktkroppen är slank och senig, tanninerna är plyschlena men samtidigt spädbarnsunga - här finns inget mulligt, inget maffigt eller grovt, bara pur elegans och gracilitet. Det här vinet bjuder inte ut sig, man måste närma sig det med försiktighet, andakt och förberedelse. Sluter man ögonen framkallas en bild av en belyst vitklädd balettdansös som rör sig mjukt men snabbt över en stor, mörk scen.

Ett alltigenom fantastiskt vin som, av strukturen att döma, har ett mycket långt liv framför sig.

Finns hos Winewise och kostar 325 DKK.